Hur kan våldets sublimitet bevaras utan att bli förfärligt och plågsamt?

Edmund Burke, en av de mest inflytelserika tänkarna inom politisk teori, framhöll att upplevelsen av det sublima, det som väcker både förundran och beundran, beror på en viss grad av oskärpa eller mystik. När vi närmar oss något för nära, om vi ser det för tydligt eller upplever det för intimt, förlorar det sin kraft att förvåna och fascinerar oss inte längre på samma sätt. Den kraft och den känsla av upphöjdhet som kommer från ett objekt eller en upplevelse försvinner när det inte längre är något vi ser på avstånd, utan snarare som något som blir alldeles för välbekant.

Burke förstod tidigt att om våldet skulle behålla sin sublimitet, måste det förbli en möjlighet, ett fantasiobjekt. Det måste vara något vi kan föreställa oss som extremt men inte något vi faktiskt upplever. Det är därför, för honom, var det revolutionära våldet som Marie Antoinettes bortförande var något förödande, inte för dess grymhet utan för den oönskade upplysningen som följde med det. Här förlorade människorna sina illusioner om livet och förlorade sin förmåga att beundra det sublima i situationen. Vad som var en förkroppsligad idé blev för tragiskt verkligt.

Det är denna förlust av mystik och distans som gör att våldet, när det träder in i den verkliga världen, förlorar sin förmåga att väcka entusiasm eller förundran. Våld som en idé, som i en film eller en politisk diskurs, är fortfarande sublimt och kraftfullt. Men när det blir verkligt, när människor pressas för nära och kropparna är alldeles för nära varandra, blir det inte längre något som vi kan romantisera eller hitta skönhet i. Det blir helt enkelt förskräckligt och fruktansvärt.

Detta gäller också den moderna världen. Sedan 9/11 har debatten om "kriget mot terrorn" varit något som kan vara intellektuellt stimulerande, något som diskuteras i medierna, på bloggar och i akademiska artiklar. Men när denna idé om krig blir till verklighet—när den inte längre är något avlägset eller teoretiskt—blir den för många något betydligt mer uttröttande och inte alls lika sublima. Detta är vad Burke försökte förmedla genom att peka på den osynliga gränsen mellan idé och verklighet. Ju mer vi vet om något, desto mer förlorar det sin förmåga att väcka känslor eller att stimulera vårt intellekt.

För att förstå hur våld kan bevara sin sublima karaktär behöver vi reflektera över gränserna mellan det vi föreställer oss och det vi faktiskt upplever. Vi måste förstå att det som en gång var en kraftfull idé om våld, förlorar sin förmåga att röra oss när vi tvingas konfrontera det i sin fysiska, obarmhärtiga verklighet. Våldets kraft ligger inte bara i det fysiska utan också i distansen som det erbjuder oss som åskådare.

I denna kontext handlar det om att förstå hur vår känsla för upphöjdhet, för det sublima, beror på en balans mellan närhet och avstånd. För att behålla vår fascination för våld eller andra extrema upplevelser måste vi vara medvetna om att vi i våra fantasier kan hålla en viss mystik intakt, medan verkligheten kan ta bort denna mystik och lämna oss med förfärliga insikter om den mänskliga naturens grymhet.

Hur USAs globalisering och överlägsna makt formade 1990-talets utrikespolitik

USA stod inför en ny värld efter slutet av kalla kriget, och denna förändring väckte djupa reflektioner inom den amerikanska politiska eliten. Stora delar av intellektuell och politisk kritik på 1990-talet riktades mot det som ansågs vara en alltför bekväm och självcentrerad amerikansk nation. Från konservativa håll kritiserades USA för sin växande materiella välfärd och för att landet inte lyckades hålla sig till sina historiska försvars- och politiska åtaganden. Clintonadministrationen, med sitt fokus på ekonomisk tillväxt och globalisering, blev symbolen för denna era av passivitet och brist på djupare konflikt.

För konservativa tänkare, som redan vid denna tid längtade efter ett slut på socialismens tid, var Clintonadministrationens fokus på ekonomisk liberalisering ett tecken på ett samhälle som förlorat sin politiska vilja och dess känsla för djupare historiska och moraliska frågor. För dem symboliserade det en förlorad helhet och moral, där folk istället för att handla för det större goda hade blivit överdrivet upptagna av sina egna nöjen och bekvämligheter. I denna syn fanns en växande kritik av "bourgeois-samhället" — ett samhälle där man var så upptagen av sitt eget välbefinnande att man inte längre såg världen som en plats som behövde förändras. Robert Kaplan var en av de främsta kritikerna, som menade att sådana samhällen förlorade sin förmåga till verklig politisk handling och militär beredskap.

Under hela 1990-talet var en återkommande kritik från många intellektuella på både vänster och höger att USA inte var tillräckligt civilt engagerade. Dess ledare och medborgare var för upptagna med sin materiella framgång och glömde bort de globala och inhemska institutionernas behov. Respekten för staten ansågs minska, och politisk delaktighet likaså. Under Clintonåren fick man inte bara problem med förtroendet för USA:s internationella politik, utan även för sina egna politiska institutioner. Detta blev tydligt genom kontroverser som Clarence Thomas–Anita Hill-affären och det omdiskuterade domslutet i Bush v. Gore.

De neokonservativa kritiserade Clinton för hans externa politik, inte för att han var en multilateralist, utan för att hans strategi var för fokuserad på marknadens logik och för att han inte hade den nödvändiga visionen för att hantera världens komplexa geopolitik. I en värld där USA var den mest dominerande makten, förespråkade de neokonservativa att USA skulle ha ett mer proaktivt och ideologiskt konsistent inflytande på världens utveckling. De menade att den amerikanska makten borde användas för att sprida demokrati, och för att aktivt forma framtiden — inte bara för att reagera på händelser.

När 9/11 inträffade fick dessa idéer nytt liv. Terrorattackerna bekräftade för många att världen var en farlig plats, och att USA måste vara berett att konfrontera fiender för att bevara sin säkerhet och sitt globala inflytande. Denna händelse blev en katalysator för en radikal förändring i amerikansk politik, och för de konservativa som drömde om ett imperialistiskt USA gav den en chans att förverkliga sina idéer om en global hegemon, där USA:s makt inte bara var ett svar på världens faror utan en aktiv kraft för att forma världens framtid.

Det är viktigt att förstå att denna tid av globala förändringar inte bara handlade om USA:s makt, utan också om den ideologiska kampen för att definiera vilket slags världsomfattande ledarskap som USA skulle sträva efter. Detta perspektiv var inte enbart politiskt, utan även kulturellt och ekonomiskt, där många ansåg att USA:s inre komfort och välfärd gjorde det svårt att förstå de globala konflikterna och de svåra beslut som skulle behöva fattas i en snabbt förändrad värld.

Hur ekonomisk makt omdefinierar politik: En analys av Trumps ledarskap och retorik

Trump tenderar att föredra att tala om makt i ekonomiska termer snarare än politiska eller militärstrategiska. Hans föredragna modell för att förstå och använda makt bygger på ekonomiska styrkor – inte på våld eller hot om bombningar, utan på manipulation av finanssystemet. För Trump handlar det om att upprätthålla den starkaste militären i världen och, inte minst, att använda ekonomiska medel för att belöna allierade och straffa fiender. Genom att inrikta sig på finansiella institutioner som underlättar penningtvätt för fiender, återspeglar hans sätt att tänka den gamla metoden att utnyttja en stark förhandlingsposition för att uppnå egna mål. Trump har till och med pratat om att stämma OPEC för brott mot konkurrenslagar, vilket visar hans vilja att använda rättssystemet som en förlängning av ekonomisk makt.

Denna utveckling, från militär till ekonomisk makt, är inte ny, utan snarare en del av en långvarig trend där kapitalism och politik alltmer sammanflätas. I många av de ledande idéerna om makt och ledarskap från 1800-talet, var affärsmän och industriella ledare ofta avbildade som generaler. För Trump, en själverklämd "dealmakare", har denna trend fördjupats ytterligare, och hans syn på makt och ledarskap har blivit alltmer ekonomiskt fokuserad. För honom är den primära förmågan inte att vinna genom politiska argument eller värderingar, utan genom att använda ekonomiska och juridiska metoder för att uppnå sina mål.

Det är här det blir intressant att reflektera över hur politikens utveckling i västvärlden på senare år har kommit att handla mer om ekonomiska realiteter än politiska filosofier. Neoliberalismen, som har präglat många västerländska politiksystem de senaste decennierna, fokuserar på ekonomi snarare än på traditionell politisk teori. I praktiken innebär detta att beslut om offentlig politik ofta inte baseras på värderingar om rättvisa eller samhällsnytta, utan på ekonomiska överväganden om effektivitet, valfrihet och konkurrens. Trumps framgångar, som de han strävade efter med sitt försök att riva upp Obamacare eller bygga en mur vid Mexikos gräns, bygger på denna ekonomistiska syn på världen där allt kan mätas, prissättas och förhandlas.

Trots att Trumps regim har mött en stor mängd motstånd, både inhemskt och internationellt, har han också lyckats dra fördel av de ekonomiska och politiska strukturer som på ytan ser ut att sätta gränser för hans makt. Hans uttalade kamp mot förvaltningen av sina föregångare, hans hot om att "gå till domstol" snarare än att agera genom politiska eller diplomatiska vägar, speglar en större tendens i samtida politiska rörelser där ekonomiska beslut och rättsliga medel ofta ses som de mest effektiva sätten att omdefiniera maktbalanser.

För att förstå Trumps politiska och ekonomiska makt är det avgörande att erkänna hur hans ekonomistiska vision omformar inte bara hans politiska strategi utan också hur han förhåller sig till den internationella ordningen. Genom att förlita sig på hot om att lämna förhandlingar eller stämma för att uppnå sina mål, använder Trump en form av ekonomisk och rättslig aggression som har blivit allt vanligare i politiken. Detta är ett resultat av en utveckling där ekonomiska och politiska strategier har smält samman på ett sätt som tidigare inte var möjligt, och det visar på en omdefiniering av maktens natur i den moderna världen.

Hur konserverande tankegångar kan förvandlas till en ideologisk kamp

Konservatism är inte ett enkelt motstånd mot förändring eller ett försvar av traditionella värderingar för deras egen skull. Istället handlar det om en medveten och ofta reflekterad ansträngning att bevara eller återuppliva erfarenheter och former av existens som inte längre kan upplevas på ett autentiskt sätt. En konservativ tänkare betraktar världen genom en lins av förlust: det som en gång var självklart och tillgängligt är nu förlorat eller på väg att förloras. För att kunna njuta av detta som en gång var, måste han eller hon kämpa för att återta det i en politisk och ideologisk kamp.

Den konservative söker inte motstå förändring i en abstrakt form. För konservativa handlar det inte om att värna om status quo i allmänhet, utan om att skydda specifika ordningar och strukturer som anses vara fundamentala för samhällets funktion. Hierarki, som ofta betraktas som en nödvändig form av ordning, är för konservativa en naturlig och oumbärlig del av det sociala livet. För dem är det självklart att de "klokare", de mer erfarna och de mer välbärgade ska ha en särskild plats i samhällets hierarki, och att detta, i sin tur, skapar ordning.

Men när dessa ordningar hotas – inte bara av yttre förändringar, utan också från internt tryck att anpassa sig – tvingas konservativa att agera. Den konservativa ideologin blir en kamp mot det som ses som en förlorad ordning. En sådan kamp innebär att ideologiska begrepp som en gång var självklarheter – såsom samhällens hierarkier och de etablerade normerna – måste artikuleras och presenteras på ett sätt som gör dem politiskt relevanta. Det som var underförstått blir uttalat, det som var praktiskt blir ett politiskt projekt.

I denna ideologiska strid är det inte ovanligt att konservativa anammar radikala åtgärder. I syfte att bevara det gamla kan de finna sig själva tvungna att ifrågasätta och omforma själva det samhälle som de försöker bevara. Detta betyder inte att konservatismen alltid utgör en passiv motståndskraft mot förändring, utan att den innebär en aktiv och ibland drastisk återställning av det gamla, även om detta kan kräva en viss grad av förnyelse eller till och med radikal förändring för att kunna återupprättas.

Konservatismens intellektuella historia är full av exempel på konservativa tänkare som, i strävan att bevara det gamla, har funnit sig själva tvingade att omfamna idéer eller åtgärder som på ytan kan verka radikala. Edmund Burke, till exempel, talade om behovet av att ompröva och rekonstruera de ordningar han ville skydda, vilket kan tyckas paradoxalt men ändå är en del av konservatismens natur: för att bevara något, måste det ibland förändras.

Detta synsätt innebär att konservatismen inte alltid kan förbli en passiv kraft. I takt med att vänstern, som konservativa ofta ser som den ideologiska motståndaren, har fått inflytande, måste konservativa inte bara skydda det gamla utan också aktivt bekämpa det nya. Vänsterns idéer, som ofta ses som förändringens motorer, uppfattas av konservativa som hot mot de värderingar och strukturer de vill bevara. Således blir kampen inte bara en fråga om att hålla fast vid det gamla, utan också om att aktivt motverka och bekämpa den vänsterideologi som anses ha dominerat sedan de stora revolutionerna i Europa.

Det är också viktigt att förstå att konservatismen inte handlar om att avvisa förändring i sig, utan snarare om att skilja mellan olika typer av förändring. För konservativa är den evolutionära förändringen, långsam och adaptiv, långt mer önskvärd än radikal, snabb förändring som syftar till att omvälva hela samhällssystem. Men i praktiken kan dessa distinktioner mellan olika typer av förändring bli suddiga. Ibland kan det som kallas för konservatism faktiskt luta åt radikalism, särskilt när den ideologiska kampen för att bevara traditioner och ordningar kräver radikala åtgärder.

Konservatismen är inte heller en ideologi som enkelt kan kategoriseras som ett motstånd mot det progressiva. Det handlar snarare om en komplex relation till förändring och ett aktivt förhållningssätt till hur samhällets strukturer och värderingar ska bevaras. Därför kan konservativa, trots sin ofta traditionella retorik, finna sig själva i ett ideologiskt gränsland där de ibland omfamnar förändring, men alltid inom ramarna för att bevara en viss ordning.

Det är också centralt att förstå att konservatismen ofta ses som en motreaktion mot det samhälle som de anser ha förlorat sin väg. För konservativa är detta inte bara en ideologisk kamp utan en existentiell sådan: förlorar samhället sina rötter, förlorar också individen sin plats i det. Den konservativa kampen är därför inte bara politisk, utan också kulturell och existentiell.