Hur Trump och Hamlet Illustrerar den Dramatiska Strukturen i Politisk Berättande

I dramatikens värld är struktur avgörande för att skapa en engagerande berättelse. Oavsett om det handlar om klassiska tragedier eller moderna politiska berättelser, tenderar många av de mest inflytelserika historierna att följa en viss arketypisk struktur. Hamlet, ett av världens mest kända och komplexa dramatiska verk, erbjuder en utmärkt modell för att förstå hur berättelser byggs upp och vad som driver en karaktärs utveckling. Denna struktur, som i många avseenden påminner om berättelsen om Trump och hans politiska resa, visar hur dramatiska mönster kan appliceras i verkliga livshändelser.

I Hamlet är den primära drivkraften hans jakt på rättvisa och heder för sin far. Hans resa börjar med att han tvekar inför spöket som påstår sig vara hans döde far och som begär hämnd på den förrädiske Claudius. Hamlet kämpar med tvekan – är spökets avslöjande sant, eller är det ett test av hans moral? I denna inledande fas står Hamlet inför en fundamental fråga om rätt och fel. Hans karaktär utvecklas genom en serie moraliska och etiska dilemman som leder honom till sin katastrofala slutsats.

En viktig vändpunkt i dramat är "Mousetrap"-scenen där Hamlet, genom att iscensätta ett teaterstycke, försöker få Claudius att avslöja sin skuld. Detta är ett försök att bekräfta sanningshalten i spökets berättelse. Men när Claudius reagerar med att fly scenen, vet Hamlet att hans far verkligen blev mördad. Han har nu ingen återvändo – han är förlorad i sin hämndbegär och det leder till Polonius död och en kedja av tragiska händelser. Här förändras Hamlet från att vara en osäker prins till en man som är beredd att fullfölja sin dödsdömda plan.

Den dramatiska klimaxen kommer i form av duellen mellan Hamlet och Laertes, där alla trådar knyts samman. Men även efter denna dödsscen krävs en ytterligare upplösning genom Fortinbras, som kommer för att bedöma tragedin och ge en sista reflektion över Hamlets liv och död. Detta visar på hur drama ofta förlitar sig på en outsider som kan ge en slutgiltig mening åt det som hänt. Hamlet är ett exempel på hur både karaktär och struktur formas för att kulminera i ett finaldrama där inga frågor lämnas obesvarade.

När vi flyttar från denna klassiska tragedi till en modern politisk berättelse som den om Donald Trump, ser vi hur liknande strukturer kan appliceras. Trump skapade en politisk berättelse baserad på temat "Overcoming the Monster" – ett arketypiskt mönster där huvudpersonen (i detta fall Trump) porträtterar sig själv som en outsider som kämpar mot ett förtryckande och korrupt politiskt system. Detta tema går igenom hans hela kampanj och hans offentliga framträdande. Hans berättelse om att han var den "enda som kunde rädda Amerika" från en förlorad politik skapar en strukturell parallell till Hamlet, där det handlar om att kämpa för rättvisa och ära, men i en helt annan politisk kontext.

Trump positionerade sig själv som en outsider till den etablerade politiska eliten. På samma sätt som Hamlet ifrågasätter moraliska rättigheter, ifrågasatte Trump hela det politiska systemet och lovade förändring – ett löfte som var djupt rotat i hans bild av sig själv som en av de få som kunde bekämpa det korrupta etablissemanget. På samma sätt som Hamlet, vars handlingar var omedvetet formade av ett växande raseri och hämndbegär, rörde Trump sig framåt genom en politisk landskap präglat av konflikt och opposition.

Men Trumps narrativ innehöll fler nyanser än enbart hans kamp mot ett inbyggt monster. Hans berättelse handlade också om att vara den som utmanade den etablerade makten och den "politiska korrektheten". Den stil han antog, hans aggressiva retorik och hans brist på traditionell politisk finkänslighet, hjälpte till att bygga hans identitet som en politisk outsider. Detta skapade en starkare koppling till hans anhängare, som såg honom som en som stod utanför den "smutsiga" politiska världen och som en enda individ som kunde representera deras vilja.

Likaväl som Hamlet är hans väg kantad av misstag och misstro, så rörde sig Trump framåt genom en skepnad av populism, där han presenterade sig själv som den oskyldige i en kamp mot ett "förlorat system". Att detta narrativ var effektivt berodde mycket på medieinteraktionen och den bild han skapade genom sina offentliga framträdanden och tal. I takt med att han attackerade etablissemanget och byggde upp sitt "fiendebild", blev hans narrativ allt starkare och mer engagerande för de som kände sig marginaliserade eller missnöjda med det rådande politiska klimatet.

Det är värt att notera att politiska berättelser inte bara handlar om strukturen av kampen mellan "goda" och "onda", utan också om hur dessa berättelser vävs samman för att skapa en känsla av moralisk rättfärdighet. Trumps kamp mot systemet, likt Hamlets strävan efter att hämnas sin far, handlar inte bara om att vinna över motståndare, utan om att skapa en känsla av personlig rättvisa och tillhörighet till en större kamp.

Vad är egentligen en lögn? Och vad betyder det för politiska berättelser?

Politiker har länge undvikit att använda ordet "lögn", både när det gäller sig själva och deras kollegor. Att kalla någon en lögnare innebär ofta att ifrågasätta deras heder och integritet, vilket kan leda till allvarliga politiska och sociala konsekvenser. Men varför är ordet så problematiskt, och vad säger det egentligen om hur vi förstår sanningen i politiska sammanhang?

När den dåvarande presidentkandidaten John Kerry i USA under valdebatten 2004 uttryckte att han aldrig hade använt de hårda orden som hans motståndare, George Bush, hade använt, reflekterade han en politisk tradition där det finns en stark aversion mot att öppet anklaga någon för att ljuga. Det samma gäller den brittiska parlamentariska kulturen, där det anses vara "oparlamentariskt" att kalla någon en lögnare, eftersom det bryter mot reglerna för ett respektfullt samtal. En lögn, i detta sammanhang, är inte bara en felaktig uppgift, utan också ett allvarligt angrepp på en individs ära.

Därför är det inte ovanligt att politiska debattörer, journalister och andra offentliga personer är försiktiga när de beskriver något som en lögn. Efter ett tal av den republikanske politikern Paul Ryan vid partikonventet 2012, användes ett otal eufemismer för att beskriva hans uttalanden, som istället för att kallas "lögn" benämndes som "faktafel" eller "missvisande element". Detta är ett exempel på hur medier ofta undviker att använda ordet "lögn" för att inte riskera att alienera sin publik.

Det är först på senare år, särskilt under Donald Trumps presidentskap, som begreppet lögn fått en mer explicit plats i den offentliga diskursen. New York Times, till exempel, valde att använda ordet för att klart och tydligt beskriva falska påståenden från Trumps medarbetare, medan andra medier, som National Public Radio, vägrade att använda det, med argumentet att deras uppgift var att förmedla fakta och inte att etikera uttalanden som lögnaktiga. Här belyses den stora problematiken i att definiera vad en lögn egentligen är – för att kalla något en lögn måste man först kunna påvisa avsikten bakom uttalandet, vilket är oerhört svårt.

Enligt filosofen Arnold Isenberg innebär en lögn ett uttalande som görs av någon som inte tror på det själv, men har för avsikt att få andra att tro på det. Detta innebär att det ofta är svårt att hävda att någon verkligen ljuger, eftersom vi sällan kan veta vad som pågår i någon annans huvud. Ett exempel på detta såg vi i det efterföljande uttalandet från Sean Spicer, Trumps tidigare presssekreterare, som förklarade att hans avsikt aldrig var att ljuga, utan snarare att ge sin egen tolkning av fakta. Denna sorts semantiska förvirring är också en del av vad som gör det svårt att objektivt fastställa en lögn.

Don Fallis, en annan filosof, har föreslagit en alternativ definition, där en lögn inte bara innebär avsiktlig osanning, utan också måste göras i ett sammanhang där sanningsenliga påståenden är normen. I en teaterföreställning, till exempel, är det inte en lögn att säga "Jag är Hamlet", eftersom alla vet att detta är en fiktiv situation. Men om någon vittnar i en domstol om något som de vet inte är sant, då talar vi om en lögn, och det innebär sociala konsekvenser.

Men detta resonemang stöter på problem när vi diskuterar politisk reklam. I många länder, som Storbritannien och USA, är politisk talefrihet skyddad, och det innebär att politiska annonser inte kan regleras på samma sätt som andra typer av reklam. Det innebär att politiker kan säga vad de vill utan att behöva oroa sig för konsekvenser från någon form av etik eller faktakontroll. Här blir det tydligt att begreppet lögn inte alltid är tillämpligt, eftersom det i politiska sammanhang ofta inte leder till några sociala påföljder – även om påståendena är direkta falsarier.

Politikens natur som en arena för retorik och övertygelse innebär att ordet "lögn" är både farligt och kraftfullt. I många fall handlar det inte om att säga något som är objektivt osant, utan om att manipulera eller framställa information på ett sätt som gynnar den egna politiska agendan. Donald Trumps "sanning genom hyperbol", som beskriver en nation i förfall trots bevis på tillväxt och ekonomisk framgång, är ett exempel på hur ordet lögn i praktiken kan bli relativt. Om ingen officiell straffpåföljd följer av ett felaktigt påstående, är det mer en fråga om retorik och påverkan än om sanningsenlighet.

Det är också viktigt att komma ihåg att vår uppfattning om vad som är en lögn ofta styrs av kulturella och politiska normer. Det som i en kontext anses vara en lögn, kan i en annan vara en del av en legitim argumentation. Detta är en aspekt som politiska strateger och kommunikatörer är väl medvetna om, och som de använder för att forma sin offentliga bild. Därför blir det avgörande att förstå att politisk kommunikation handlar om mer än att bara vara sann eller falsk – det handlar om att spela på publikens förväntningar och tolkningar.