Hur den privata relationen mellan Trump och Xi påverkade handelsförhandlingarna

I de inofficiella förhandlingarna om handelspolitik som ägde rum under Trump-administrationen, spelade en grupp affärsmän och politiska aktörer en avgörande roll. Deras mål var att påverka den offentliga diskursen och skapa fördelaktiga förutsättningar för Beijing. Bland dessa personer fanns bland annat de så kallade "globalistiska miljardärerna" som använde sig av läckta artiklar för att påverka Trumps beslut. Dessa artiklar användes inte bara för att forma opinionsbildningen, utan också för att ge stöd åt de råd som Trump fick från sina rådgivare. Enligt Peter Navarro, som ofta uttryckte kritik mot Kinas inflytande, handlade det om en strategi för att pressa presidenten till ett handelsavtal som gynnade Beijing.

En av de mest inflytelserika figurerna i denna process var John Thornton, tidigare vice VD på Goldman Sachs, som byggt upp ett starkt nätverk i Kina. Hans nära relation med den kinesiske vice presidenten Wang Qishan, en man som Thornton hade känt sedan 1990-talet, gav honom en unik position. Thornton, som hade hållit sig på sidlinjen under hela sin karriär, blev en viktig mellanhand i relationerna mellan Washington och Beijing. Hans roll var inte bara begränsad till ekonomi, utan även politiska beslut som rörde den kinesiska regeringen.

Trots Thornton’s insatser och hans nära kopplingar till både den kinesiska och den amerikanska ledningen, var Trumps engagemang i denna vision mer tveksamt. Trump hade vid flera tillfällen uttryckt intresse för att bygga en personlig relation med Xi, men han följde aldrig riktigt upp med konkreta åtgärder som skulle kunna åstadkomma en sådan förändring. Thornton försökte också spela en medlande roll i de officiella förhandlingarna, men hans insatser resulterade ofta i motsättningar, där hans föreslagna formuleringar för gemensamma uttalanden från USA och Kina inte alltid fick gehör i det amerikanska etablissemanget.

Ett exempel på denna spänning kom i samband med ett möte före Mar-a-Lago-summit, där Thornton hade förmedlat ett förslag om ett gemensamt uttalande från de två länderna. Förslaget, som var tänkt att symbolisera samarbetsvilja, röstades ned av statliga aktörer som ansåg att det var för fördelaktigt för Kina. Trots dessa motgångar var det tydligt att Thornton hade etablerat en direkt kommunikationskanal mellan Trump, Kushner och de högsta kinesiska ledarna, något som till en början ansågs vara en effektiv metod för att skapa ett förtroendefullt samarbete.

Det är också viktigt att förstå den komplexa dynamiken bakom dessa privata diplomatiska insatser. Förutom att handla om handel och ekonomi, var relationerna mellan USA och Kina under Trump-administrationen också en fråga om ideologi och geostrategi. För Thornton och hans likasinnade var det ekonomiska samarbetet och den personliga relationen mellan ledarna en väg till att säkerställa långsiktig stabilitet. För andra, som Bannon, representerade dessa relationer snarare ett hot mot amerikansk suveränitet och nationella intressen.

Att förstå denna konflikt är centralt för att förstå de dolda mekanismer som påverkade beslut i Vita Huset. Thornton och hans nätverk hade en betydande inverkan på den amerikanska handelspolitiken, men deras inflytande var inte utan sina komplikationer. Det visar på den dubbla naturen av politiska och ekonomiska relationer, där personliga intressen och diplomatiska mål ofta korsar varandra, vilket gör att det blir svårt att förutspå konsekvenserna på lång sikt.

Vad hände när affärer mellan USA och Kina började kollidera?

Scaramucci fann sig, som han själv beskriver det, "av en slump" inblandad i den eskalerande konflikten mellan USA och Kina. Hans försök att sälja sin investeringsfirma, SkyBridge Capital, kom att spegla de växande spänningarna mellan de två världsstormakterna. Denna tid präglades av en intensifierad amerikansk misstänksamhet mot kinesiska affärsintressen, särskilt när det gällde företag med kopplingar till känslig teknologi. Även om Scaramucci hade tagit beslutet att sälja sitt företag för att kunna tjänstgöra i Trump-administrationen, skulle hans affärsbeslut snart hamna i konflikt med nya, striktare säkerhetsregleringar som började sätta käppar i hjulen för affärer mellan USA och Kina.

Vid den tiden hade Kina, genom företag som HNA, börjat göra betydande investeringar i amerikanska företag. HNA, ett av Kinas största konglomerat, hade som mål att köpa upp västerländska företag, inklusive SkyBridge. Scaramucci valde att acceptera HNAs bud på grund av deras löfte att behålla SkyBridge-teamet intakt. Vid den tiden verkade HNA vara ett seriöst, framgångsrikt företag som inte hade mött betydande hinder från amerikanska myndigheter. Men i bakgrunden pågick utredningar av HNA:s affärsstrukturer, och frågor om företagets kopplingar till den kinesiska regeringen blev alltmer problematiska.

För Scaramucci var det här en viktig läxa: USA:s tidigare mer öppna hållning till kinesiska investeringar var på väg att förändras. När Trump kom till makten började nya restriktioner införas för att skydda nationell säkerhet. CFIUS, den amerikanska kommittén för utländska investeringar, blev ett centralt instrument i denna förändring. Myndigheten började noggrant granska affärer där känslig teknik eller data om amerikanska medborgare fanns med, och Scaramucci, som trott att hans affär skulle godkännas, fann sig plötsligt ställd inför ett helt nytt regelverk.

Trots att affären var långt ifrån klar, fortsatte Scaramucci och hans advokater att hoppas på ett positivt beslut från CFIUS. Men den politiska och ekonomiska verkligheten hade förändrats snabbt. När CFIUS till slut återkom med sitt beslut, var det inte positivt: affären fick gå igenom endast om SkyBridge och HNA helt separerade sina data- och teknologisystem, vilket gjorde affären omöjlig att genomföra. För HNA var situationen också komplicerad. På grund av Kinas ökade krav på att minska skulder tvingades de ändra kurs. Affären som en gång verkade lovande var nu förlorad, och Scaramucci såg tillbaka på sitt beslut som ett stort misstag, särskilt i ljuset av hur den amerikanska administrationen hade förändrat sitt förhållningssätt till kinesiska investeringar.

I det här sammanhanget växte förståelsen för att nästan alla affärer relaterade till känslig teknologi och data om amerikanska medborgare nu riskerade att bli blockerade eller omgrupperade för att skydda nationell säkerhet. Denna förändring av USA:s affärspraxis var starten på en större teknologisk konflikt mellan de två supermakterna – en konflikt som kommer att forma global politik och ekonomi under de kommande decennierna.

Det är också viktigt att förstå att denna förändring inte bara handlar om en geopolitisk maktkamp. Den teknologiska krigsföringen handlar också om ekonomisk konkurrens på högsta nivå, där både USA och Kina försöker säkra sin dominans inom kritiska framtida teknologier som AI, 5G och kvantteknologi. Denna kapplöpning om teknik och innovation är avgörande för de globala maktbalanserna och för framtidens ekonomiska ordning.

Vad var Trump-doktrinen och hur formades den?

I april 2019, under ett offentligt evenemang anordnat av New America Foundation, ställde Anne-Marie Slaughter, en tidigare tjänsteman vid amerikanska utrikesdepartementet, en direkt fråga till Kiron Skinner, som då var chef för Utrikesdepartementets Policy Planning Office: Vad innebär egentligen Trump-doktrinen? Svaret blev vagare än många kanske hade förväntat sig. Skinner beskrev doktrinen som något som fortfarande var "under utveckling" och betonade att hennes roll var att skapa den intellektuella strukturen för denna doktrin. Enligt henne var en av de viktigaste funktionerna för Policy Planning att omvandla presidentens "instinkter" och "hunches" till en sammanhängande strategi.

Skinner framhöll några av de centrala principerna som hon såg som grundläggande för Trump-administrationens utrikespolitik: en preferens för nationell suveränitet framför internationella organisationer och lagar, ett skarpt fokus på amerikanska intressen, ett krav på ömsesidighet från motståndare och ett större ansvar från allierade. Dessa principer skulle enligt Skinner forma vad som skulle kunna kallas Trump-doktrinen, men hon erkände att det var en process i ständig förändring. Det fanns också en "Pompeo-korollary" – en kompletterande inriktning på utrikespolitik som hon skulle utveckla i samarbete med utrikesminister Mike Pompeo.

Vid denna tidpunkt var det uppenbart att många inte riktigt trodde på att Skinner, som arbetade på en tankesmedja inom Utrikesdepartementet, hade det avgörande inflytandet på Trumps utrikespolitik. Däremot var det vanligt att sådana tankesmedjerelaterade evenemang var fyllda med vaga uttalanden och allmänt tal. Problemen började emellertid bli tydliga när samtalet rörde sig mot Kina. Skinner antydde att Trump-administrationen behövde omformulera sin inställning till Kina och att Utrikesdepartementet var centralt för att forma denna politik.

Skinner nämnde ett internt dokument, ett slags "Letter X", som liknade George Kennans berömda "Long Telegram", där USA:s syn på Sovjetunionen formulerades under det kalla kriget. Här försökte Skinner dra paralleller till dagens Kina och mena att Kina representerade en helt annan civilisation och ideologi än USA, något som var historiskt nytt för landet. Detta uttalande väckte genast kritik och förde fram en kontroversiell idé om "civilisationer" och ideologiska skillnader, vilket snabbt ledde till en offentlig diskussion om rasism och geopolitik.

Det som följde var en omedelbar reaktion på Skinner’s ord från olika håll. Kritiker ansåg att hennes uttalanden om Kina och civilisationer var rasistiska, och det fanns de som menade att detta avslöjade en fundamentalt felaktig syn på de globala maktbalanserna. Skinner blev snabbt tvungen att hålla sig undan från offentligheten, och fyra månader senare fick hon lämna sin tjänst efter att ha anklagats för dåligt ledarskap och andra kontroverser inom sitt team.

Trots den turbulenta avslutningen på hennes karriär, är det tydligt att Skinner och hennes kollegor i administrationen försökte omdefiniera USA:s relationer med Kina genom att bygga på en radikal omvärdering av geopolitik och maktförhållanden. Detta försök att skapa ett nytt narrativ om hur USA borde bemöta sina största geopolitiska utmaningar var utmanande, men också potentiellt farligt för det internationella diplomatiska klimatet.

Det som är viktigt att förstå i sammanhanget är att dessa förändringar i amerikansk utrikespolitik inte bara handlar om att anpassa sig till en ny världsledare som Donald Trump, utan också om en mer fundamentalt förändrad syn på global makt och påverkan. De som definierade och utvecklade Trump-doktrinen ställdes inför ett komplicerat dilemma: att navigera i en värld där den amerikanska dominansen ifrågasattes allt mer, både på ett politiskt och ideologiskt plan.

Det är också avgörande att uppmärksamma att dessa förändringar inte skedde i ett vakuum. De var ett resultat av den ökande polariseringen inom amerikansk politik, den växande betydelsen av ekonomiska och teknologiska maktförhållanden, och den allt mer komplexa relationen mellan USA och Kina. De som försökte definiera doktrinen, som Skinner och Pompeo, hamnade ofta i situationer där de inte bara fick försvara USA:s intressen utan också kämpade mot globala narrativ om västerländsk imperialism, rasism och hegemoni.

Hur USA:s Förhållande Till Kina Har Förändrats: Inre Konflikter och Internationell Politik

Under Donald Trumps presidentskap fördjupades spänningarna mellan USA och Kina, och det blev tydligt att relationerna mellan de två stormakterna inte längre kunde hållas inom traditionella diplomatiska ramar. Trumps inställning till Kina var ambivalent och präglad av en önskan att både upprätthålla ett affärsorienterat förhållande med landet och att ta en hårdare hållning mot Kinas växande inflytande globalt. Samtidigt var hans regering splittrad i synen på hur USA skulle förhålla sig till Kinas aggressiva handlingar, inte minst i Hongkong, där oroligheter och protester mot Pekings allt hårdare grepp om regionen var i full gång.

Ett avgörande ögonblick inträffade när USA:s kongress antog Hong Kong Human Rights and Democracy Act i november 2019. Efter flera månaders motstånd från Trump och hans allierade i senaten, undertecknade Trump till slut lagförslaget men reserverade sig rätten att inte följa de delar han inte höll med om. Detta avspeglar den långsamma men tydliga förändringen i USA:s politik gentemot Kina, som blev allt mer påverkad av nationell säkerhet, mänskliga rättigheter och ekonomiska intressen snarare än enbart diplomati.

Samtidigt som dessa politiska och diplomatiska strider utspelade sig, blev det allt tydligare att Kinas växande inflytande inte bara var begränsat till Asien. Kina hade, genom strategiska investeringar och påverkan på globala marknader, blivit en viktig aktör i många av världens mest inflytelserika sektorer, såsom teknologi, finans och akademi. Detta skapade en klyfta mellan USA:s privata och offentliga sektorer, där företag och institutioner ofta stod i konflikt med varandra när det gällde Kina. Kinesiska investeringar i Silicon Valley och på Wall Street, tillsammans med landets försök att påverka amerikanska universitets syn på Kina, orsakade ett stort dilemma för många amerikanska företag och politiker.

Under 2019 började en växande förståelse för Kinas långsiktiga mål och dess allt mer aggressiva externa politik att sprida sig bland amerikanska beslutsfattare. Den interna politiska kampen i USA om hur man skulle hantera Kina intensifierades. Trots motstånd från olika intressenter, började det finnas en bredare enighet om att USA:s tidigare förhållande till Kina inte längre var hållbart. Kinas framväxt som en global maktfaktor, i kombination med dess interna autoritarism och externa aggressiva politik, gjorde att USA och andra västländer såg en nödvändighet i att omvärdera sina strategier gentemot Kina.

Förståelsen för Kinas interna politik, dess påverkan på det globala informationslandskapet och dess strategiska ambitioner var avgörande för att USA skulle kunna formulera en långsiktig och effektiv strategi. Trots att det fanns olika åsikter om hur detta skulle göras, var det klart att Kina inte bara var en affärspartner utan också en potentiell rival i global politik och ekonomi. Den komplexa relationen mellan USA och Kina handlar inte bara om handel, utan om de grundläggande värderingar som de representerar: demokrati kontra auktoritarism, individuell frihet kontra statlig kontroll, och öppenhet kontra slutna system.

De kommande åren skulle visa om USA skulle kunna formulera en koordinerad och effektiv strategi för att möta Kinas globala ambitioner, eller om den interna politiska polariseringen och det privata näringslivets intressen skulle fortsätta att försvåra en enhetlig amerikansk hållning gentemot Kina. Denna förändring i den amerikanska politiken och synen på Kina återspeglade en mer globalt medveten syn på geopolitik, där konkurrens mellan stormakter skulle bli en allt mer central fråga.