Hur de amerikanska mellanvalen 2018 formade landets politiska framtid

Efter mellanvalen 2018 blev det tydligt att även om Demokraterna uppnådde viktiga framgångar, så fanns det flera faktorer som bidrog till det blandade resultatet. Trots att Demokraterna fick majoritet i Representanthuset, så behöll Republikanerna kontrollen över Senaten. Detta resultat var en blandning av framgångar och förluster för båda parter, vilket reflekterade det polariserade politiska landskapet i USA.

Republikanerna lyckades besegra flera demokratiska sittande senatorer i de så kallade "röda" staterna – Indiana, Missouri och North Dakota – och samtidigt stå emot ett överraskande starkt demokratiskt utmaning i Texas där senator Ted Cruz behöll sin plats. Å andra sidan, i stater som Nevada och Arizona, förlorade Republikanerna två viktiga senatorplatser till Demokraterna. Dessa utgångar säkerställde att Republikanerna behöll kontrollen över Senaten med minst 52 platser.

På delstatsnivå var Demokraterna framgångsrika i guvernörsvalen, och tog sju nya platser, bland annat i Illinois, Kansas, Michigan och Wisconsin, från Republikanerna. Men valresultaten var inte utan besvikelser för Demokraterna. I Ohio förlorade Demokraten Richard Cordray mot den republikanske guvernören Mike DeWine, och i Florida och Georgia misslyckades Andrew Gillum och Stacey Abrams med att bli de första afroamerikanska kvinnliga guvernörerna i dessa stater, trots massiva insamlingar och stor medieuppmärksamhet. Valen var mycket nära och i några fall föreslogs omräkningar och rättsliga utmaningar, men både Gillum och Abrams erkände till slut sina nederlag.

Demokraterna lyckades dock vinna i Colorado, där Jared Polis blev landets första öppet homosexuella guvernör. Guvernörsegerna i Kansas, Michigan och Wisconsin var särskilt viktiga eftersom dessa stater, trots Demokraternas seger, fortfarande hade en republikansk majoritet i deras delstatsparlament, vilket skulle kunna hindra eventuella framsteg på den politiska arenan för Demokraterna.

En annan viktig utveckling var att efter 2018 års val skulle antalet kvinnliga kongressledamöter, de flesta av dem Demokrater, nå en rekordnivå. Ett av de mest uppmärksammade valen var Sharice Davids, som blev den första öppet homosexuella och den första ursprungsamerikanska kvinnan att bli vald till kongressen från Kansas.

Det blev också klart att de båda stora politiska partierna, Republikanerna och Demokraterna, var starkt involverade i gerrymandering – manipuleringen av valkretsgränser för att gynna sitt eget parti. När ett parti kontrollerar både guvernörsposten och delstatsparlamentet, är det mer sannolikt att man genomför gerrymandering. Därför var Demokraternas framgångar i Kansas, Michigan och Wisconsin betydelsefulla, eftersom dessa guvernörer skulle kunna hindra Republikanerna från att teckna om distriktsgränser efter den kommande folkräkningen 2020. I delstater som Illinois, Maine, Nevada och New Mexico, där Demokraterna fick full kontroll över statliga regeringar, förväntades de kunna genomföra en omritning av distrikten för att gynna sitt eget parti.

Valet 2018 satte också fokus på ballot measures, där väljare i olika delstater röstade om olika viktiga frågor. I Colorado, Michigan och Missouri röstade väljare för att skapa oberoende kommissioner för att hantera gerrymandering. Detta var en förlängning av den modell som tidigare etablerades i Arizona och Kalifornien. Dessutom fanns flera andra viktiga beslut om medicinsk marijuana, minimilöner, och restriktioner för abort. I Florida återställdes rösträtt för före detta brottslingar, vilket var ett av de mest omdiskuterade besluten.

Valresultaten speglade inte bara den politiska polariseringen utan också en förmåga hos väljarna att agera utanför sina traditionella partiloyaliteter. Till exempel röstade invånare i den djupt konservativa delstaten Idaho för att utvidga Medicaid, vilket var en överraskande utveckling. Samtidigt röstade väljare i Washington, en progressiv stat, emot ett förslag att införa avgifter på industrins koldioxidutsläpp.

Trots att Demokraterna på nationell nivå fick fler röster i kongressvalen – cirka fem miljoner fler än Republikanerna – så påverkade den starka geografiska polariseringen resultaten. Demokraternas blå våg hade större effekt i de stater där oppositionen mot president Trump var stark, såsom i storstäder och förorter. På landsbygden, där Trump fortfarande hade starkt stöd, lyckades Republikanerna hålla sina fästen. För att stärka sitt stöd där hade Trump aktivt mobiliserat väljarna, vilket bidrog till att han skapade en "röd mur" som hindrade Demokraternas framgångar i dessa områden.

I slutändan innebar Demokraternas kontroll av Representanthuset en möjlighet att stoppa Trumps lagstiftning och att genomföra undersökningar av hans administration. Även om det fanns en liten chans för samarbete mellan Demokrater och presidenten, var det svårt att se att de skulle samarbeta inför valet 2020, när partierna skulle kämpa om de avgörande rösterna.

Hur påverkar USA:s utrikespolitik globalt inflytande och demokratiska beslut?

Sedan andra världskriget har USA ansetts vara en global hegemon, en internationell aktör så mäktig att den kan sprida sitt inflytande över kontinenter. För många är den dominerande militärmakten i USA den främsta faktorn för landets globala inflytande. Men militär makt är bara ett av många verktyg som USA använder för att främja sina intressen. Det är också viktigt att beakta graden av globalisering, en process där interaktionerna mellan länder ökar och gör nationer mer sammanlänkade. Här är USA i en särklassig position, särskilt när det gäller ekonomisk och social globalisering, där landet leder världen. Detta gör att USA har fler diplomatiska och ekonomiska verktyg till sitt förfogande än de flesta andra nationer, vilket förstärker landets globala inflytande.

Men det är inte bara den globala närvaron som gör USA:s utrikespolitik central, utan också hur denna politik utformas och genomförs. De senaste fyra amerikanska presidenterna, som också var de mest inflytelserika i global politik, stod inför en rad utmaningar som tvingade dem att hantera nationella och internationella säkerhetskriser. George W. Bushs administration utvecklade ett aggressivt svar på terrorattackerna den 11 september 2001, vilket ledde till Bush-doktrinen – ett koncept som förespråkade en preemptiv krigsstrategi. Denna strategi innebar att USA skulle agera först och ta initiativet för att skydda sitt nationella säkerhet. Barack Obama, å andra sidan, talade om att minska landets beroende av militärt våld, och istället öka användningen av diplomati för att lösa internationella konflikter. Trots dessa förändringar fortsatte USA under Obamas ledning att utföra en rad militära operationer mot misstänkta terrorister.

Donald Trump introducerade en "America First"-politik som chockade många av USA:s allierade och antog en konfrontativ hållning mot både Nordkorea och Iran. Samtidigt, och paradoxalt nog, gav han diplomatin större utrymme genom att träffade ledare som Kim Jong-un och Vladimir Putin. Oavsett vilken inriktning den amerikanska utrikespolitiken följer, är det presidenten som styr. Beslutet om att skicka trupper utomlands, eller om att initiera diplomatiska förhandlingar, ligger helt och hållet i presidentens händer. I många fall sker dessa beslut utan att konsultera kongressen, vilket gör presidentens makt på detta område särskilt betydelsefull.

En viktig aspekt av den amerikanska utrikespolitiken är användningen av exekutiva överenskommelser. Dessa avtal, som inte kräver senatens godkännande, har blivit ett effektivt verktyg för presidenter att agera snabbt utan att behöva gå igenom den ofta långsamma och komplicerade politiska processen. Sedan 1947 har USA ingått mer än 17 000 sådana avtal, av vilka endast en liten andel har godkänts av senaten. Denna flexibilitet gör att presidenter kan agera självständigt på den internationella arenan, vilket ökar den nationella maktens räckvidd.

Förutom presidenten finns det flera andra viktiga aktörer inom USA:s utrikespolitik. National Security Council (NSC), som grundades 1947, spelar en central roll genom att samla information från olika regeringsorgan och bistå presidenten i att forma utrikespolitiken. Det är en förvaltning med ett team av experter som har en omfattande kunskap om både politiska och militära frågor världen över. Där finns även högt uppsatta tjänstemän, som CIA:s chef och den nationella säkerhetsrådgivaren (NSA), vars inflytande kan vara betydande beroende på deras nära relation till presidenten.

Utrikesministeriet, grundat av den första kongressen 1789, är en annan nyckelinstitution. Utrikesministern, som är en del av presidentens kabinett, är den som sköter de dagliga diplomatiska ärendena och fungerar som presidentens främsta rådgivare i utrikesfrågor. Beroende på relationen mellan presidenten och utrikesministern kan dennes roll variera kraftigt. Vissa presidenter, som Franklin D. Roosevelt, hade minimal kontakt med utrikesministern, medan andra, som George W. Bush, hade en mycket nära arbetsrelation med sin utrikesminister, Condoleezza Rice. Donald Trump å andra sidan, kritiserade sin utrikesminister Rex Tillerson för att ha en alltför diplomatisk hållning, vilket ledde till en mer turbulensartad relation.

Det är således tydligt att USA:s utrikespolitik präglas av presidentens personliga val och dennes förmåga att navigera i en komplex global arena. Samtidigt finns det en mängd andra aktörer, från säkerhetsexperter i NSC till diplomater på utrikesministeriet, som spelar viktiga roller i att forma landets internationella relationer. Detta samspel mellan presidentens makt och de institutioner som hjälper till att genomföra politiken ger USA en unik position i världspolitiken, men skapar också en dynamik av osäkerhet där varje administration kan vara kraftigt präglad av den personliga ledarstil som presidenten representerar.