Hur definieras demokrati och värderingar i dagens samhälle?

En bra utgångspunkt för att kritiskt granska vårt ekonomiska system är att förstå relationen mellan utbildning, demokrati och media. Utbildning nämns ofta som den främsta arenan för att skydda demokratin, men detta kräver också en viktig insikt: demokrati är inte något vi är födda att önska, snarare är det något vi lär oss och "görs till" (Biesta, 2018). Epistemologierna för ämnen i klassrummet, inklusive Mediestudier, inkluderar inte nödvändigtvis demokratiska värderingar eller de sociala och gemenskapsvärderingar som kan krävas för att demokratin ska blomstra. Medborgarutbildning tenderar att vara något som placeras i ett tvärvetenskapligt eller perifert sammanhang, ofta förbisett i det formella utbildningssystemet. Vidare, frågan om vem som räknas som medborgare är nu i rörelse, och några hävdar att detta är ett område som är öppet för omförhandling. Om så är fallet, innebär det att frågan om vem demokratin inkluderar och vem den exkluderar, samt hur gränser konstrueras för att representera detta – både fysiskt och metaforiskt – är viktiga och svåra frågor som elever bör förstå innan vi ens kan börja undervisa om förhållandet mellan demokrati och media.

Biesta talar om demokrati som en gemensam värld, men inte nödvändigtvis om en gemensam grund. För att försvara demokratin handlar det inte om att lära ut "våra" värderingar till "dem", utan om att visa vad som gör det möjligt att "ha" värderingar överhuvudtaget. Demokratiska värderingar är därför inte någon specifik grupps värderingar utan är ovanliga i relation till alla de värderingar som individer och grupper har (Biesta, 2019). Denna syn på demokrati ställer frågor om hur demokratiska värderingar kan förstås i ett samtida samhälle där migration, nationalism och ekonomiska kriser prövar demokratiska strukturer.

Ett intressant exempel på en dystopisk vision av samhället som rör sig bort från demokratiska värderingar är John Lanchesters satiriska roman The Wall (2018). Här är Storbritannien omgärdat av en betongmur, och samhällsmedborgare förväntas försvara denna mur mot "de andra", migranter som utnyttjas som arbetskraft. Trots detta är samhället fortfarande en demokrati, och det är just denna form av demokrati som försvaras. Här visas en alltför snäv definition av medborgarskap, där "de andra" inte erkänns som verkliga medborgare, och där gemensamma värderingar i praktiken exkluderar vissa grupper. Lanchesters framtidsvision av ett sådant samhälle är inte längre en avlägsen varning utan snarare en förlängning av en väg vi redan är på. Detta är ett allvarligt problem för demokratins fortsatta utveckling.

I Jonathon Coes Middle England (2018) reflekteras över de faror som följer med förlorad demokratisk balans. I en dialog om Brexit uttrycker en av karaktärerna sin oro för att alla medborgare nu får ett lika stort inflytande över nationella frågor, vilket för honom innebär att extremister och oseriösa grupper får en lika stark röst. Demokrati i denna kontext är något ömtåligt, där gamla värderingar om maktbalans och representation ställs på sin spets. Boken belyser de komplexa spänningarna inom ett samhälle där politiska beslut verkar ha förlorat sin förankring i gemensamma demokratiska värderingar.

I Zagreb, april 2019, talade Markus Prutsch från Europaparlamentet om de utmaningar som följer med att skapa en gemensam europeisk identitet och historiskt minne. Detta är särskilt komplicerat i länder som Kroatien, där ett kollektivt minne präglas av både nationell och kolonial historia. Prutsch menade att för att skapa ett starkt europeiskt medborgarskap krävs en gemensam uppsättning av värderingar, men detta måste göras på ett sätt som inte marginaliserar de minoriteter och olikheter som också är en del av Europas historia.

Samtidigt, i den västerländska medierna, dominerar ett fåtal stora organisationer, och frågan om mediefrihet i relation till mediernas ägande och ansvar blir allt mer relevant. Media studenter behöver förstå att denna koncentration av makt påverkar det demokratiska samtalet och ställer frågan: Vem försvarar vi demokratin för, och vilka medborgare är vi egentligen beredda att inkludera? I ljuset av dagens globala och digitala medielandskap måste vi också reflektera över hur vi kan använda media och utbildning för att skydda och stärka demokratiska processer och gemensamma värderingar.

Hur påverkar Zuckerberg demokratin? Sociala medier och traditionella nyhetskanaler i dagens politik

Facebook har anklagats för att ha exponerat personlig information om 87 miljoner människor, vilket i sin tur påverkade den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskap, där de som fick tillgång till datan kunde påverka resultatet, samt möjliggjorde en rysk infiltration av det amerikanska valet 2016. Kombinationen av den enorma makten Zuckerberg har och den bristande ansvarigheten ger intrycket att han utgör ett större hot mot demokratin än både Trump, Putin eller någon annan diktator. Denna form av oreglerad makt i privata händer ställer en ny och allvarlig fråga om demokratins framtid i en värld där några få individer kan styra den globala informationsflödet.

Journalistiken har länge varit en central institution i denna process, men som Nick Davies avslöjade i sin bok Flat Earth News (2009) var det inte ovanligt att journalister ingick i osynliga överenskommelser med politiker. Ibland var nyheterna till och med tjänstgörande för de mäktiga. Det fanns en särskild form av diskriminering i redaktionerna, där en reporter berättade att när han kontaktade nyhetsredaktionen och berättade en historia, frågade de alltid: "Är de våra slags människor?" Det handlade om att bevara en viss norm, en homogenitet i medieframställningar som riskerade att utestänga alternativ och marginaliserade grupper.

Att acceptera att den printbaserade nyhetsindustrin är en viktig del av demokratin, innebär inte att vi får ignorera dessa problem med representation och ansvarsskyldighet inom den traditionella pressen. Det är en balansgång. Om vi ser på Dan Gillmor, som redan 2004 förutspådde en förändring genom Web 2.0, där vanliga medborgare skulle börja skapa sitt eget innehåll via bloggar och andra medieplattformar, var det ett försök att bryta den gamla medieoligopolitiken. Gillmor såg detta som en form av demokratisering av media, där allmänheten skulle kunna bidra till en mångfacetterad och mer representativ nyhetsproduktion.

Idag, när vi ser på fenomen som fake news och dess påverkan på den globala politiken — som under den arabiska våren eller Rysslands påstådda inblandning i västerländska val — har Gillmors vision fått ett blandat resultat. De möjligheter som en gång sågs som ett sätt att utmana etablerad makt har också lett till nya former av manipulation och desinformation. Vem kontrollerar informationen nu, och vad händer när denna makt hamnar i händerna på aktörer som inte behöver ta ansvar för sina handlingar? De samma maktmedel som Facebook och andra sociala medieplattformar har möjliggjort har även lett till ett ännu större behov av öppenhet och reglering.

För att förstå detta landskap är det centralt att beakta att demokratin inte enbart bygger på pluralism inom nyhetsförmedling, utan också på ansvarig och representativ mediarapportering. Och här är det avgörande att fundera på de nya dynamikerna där medborgarna, via sociala medier, kan både vara aktörer och konsumenter av nyheter samtidigt. Det är en form av medborgarengagemang som har potential att omkullkasta den traditionella maktbalansen — men också att skapa nya utmaningar när det gäller etik och ansvar.

Hur påverkar digitala medier och desinformation vårt förtroende för nyheter och utbildning?

Följande workshops hölls som en del av detta projekt. Den första på Hong Kong Baptist University, som värd för 2018 Media Education Summit; den andra i Moskva vid en händelse om Media Education, Media Ecology och Media Literacy vid National Research University Higher School of Economics i februari 2019; och den tredje vid Loughborough University’s London campus en månad senare. Deltagarna i dessa workshops var journalister, lärare, studenter och bibliotekarier. I den London-baserade workshopen diskuterade vi fenomenet "fake news" eller desinformation, ett begrepp som alla i gruppen enades om var problematiskt, men som ändå fångat allmänhetens uppmärksamhet. Diskussionen handlade om varför det var så viktigt och vad vi kunde göra åt det, samt vilken roll skolor och utbildning spelar.

Det blev tydligt att journalisterna i gruppen oroade sig för att begreppet "fake news" underminerade kvalitetsjournalistik och försvårade deras arbete. Vidare diskuterade vi frågor om tillit och nyheter, och hur vi vet vem vi ska lita på och vad vi ville att våra medier skulle förhålla sig till för att vara trovärdiga. Transparens, en tydlig skillnad mellan fakta och åsikter samt ett åtagande att försöka nå sanningen blev viktiga punkter i samtalet. Journalister skulle behöva bygga relationer med individer nära berättelsen och vara tydliga med sina källor.

"Fake news" och desinformation är en verklig utmaning, som inte kan lösas av bibliotekarier ensamma, men det var inspirerande att hitta likasinnade och nya samarbetspartners i arbetet för att motverka dessa problem.

Under workshopsen diskuterades fyra centrala frågor:

1. Klargörande av problemet – vad betyder "information disorder" och hur upplever olika intressenter det utifrån egna erfarenheter snarare än vad de har läst om det eller blivit exponerade för genom nätverk eller "echo chambers".

2. Identifiering av konkurrerande eller delvis integrerade diskurser kring begreppet förtroende i media och information, och hur deltagarna ser på "verklig" journalistik i nuet och framtiden.

3. Utvärdering av redan existerande utbildningsresurser för att förstå om vi behöver uppfinna nya lösningar eller om vi kan förbättra de som redan finns.

4. Enighet om vad medieutbildning realistiskt kan göra och vad som ligger utanför lärarens eller utbildningens kontroll i den större sociala praktiken.

Det blev tydligt att "fake news" är ett kontinuum och att människor tolkar fenomenet på olika sätt. Vi kom till insikt om att problemet inte bara handlar om informationens ordning och nya former av propaganda, utan också om utbildningens misslyckande med att skapa motståndskraftiga och kritiska tänkare. Många uttryckte behovet av en diskussion om utbildningens syfte och varför det är nödvändigt att utbildas. "Vad är en utbildning som är anpassad för framtiden?" var en central fråga, och medieläskunnighet borde vara mer central snarare än perifer i utbildningssystemet.

Förtroende i sociala medier identifierades som ett stort problem, och en skillnad mellan generationer gällande förhållningssättet till förtroende blev tydlig. I den post-sanna tidsåldern handlar det om att man "kan sammanställa sitt eget förtroende från olika perspektiv", till exempel genom Twitter.

Hur kan Media Studies och Fake News förstås som delar av ett större politiskt och socialt sammanhang?

I dagens samhälle ser vi en ökande prevalens av "fake news", ett symptom på bredare tendenser inom politik och media. Det är lätt att förledas att tro att lösningen på detta fenomen enbart handlar om att uppmuntra människor att vara mer källkritiska och tänka rationellt. Men en sådan ansats riskerar att förbise de djupare strukturerna som skapar denna "falska binär" mellan vad som är sanning och vad som är lögn. För att förstå detta fenomen måste vi ta ett steg tillbaka och se på hur medier och politik samverkar för att forma vår verklighetsuppfattning.

Den akademiska världen har länge varnat för att en reducerad syn på nyheter som en vara att konsumeras riskerar att urholka deras samhälleliga funktion. Den brittiska forskaren Natalie Fenton, professor i medier och kommunikation vid Goldsmiths University i London, lyfter fram att det är naivt att tro att nyheterna bara är produkter som kan analyseras utan att ta hänsyn till de bredare politiska och ekonomiska krafter som styr dem. För Fenton handlar det om att se nyheterna som en del av ett större politiskt system, där media inte bara reflekterar världen, utan också formar den.

Fenton menar att vårt digitala liv är intrasslat i en global kapitalism, och trots internetens potentiella förmåga att stärka deltagardemokratin, är denna potential ofta underordnad kapitalistiska intressen. Här uppstår en paradox: samtidigt som internet förstärker kapitalismens former, skapar det också nya möjligheter för en postkapitalistisk framtid. Det är inte en enkel antingen-eller-situation, utan en komplex samverkan mellan olika krafter som formar vår förståelse av världen.

Att förstå hur nyheter produceras och distribueras i detta sammanhang är centralt för att förstå fenomenet "fake news". Den populära uppfattningen att det enbart handlar om en brist på mediekunskap hos individer är för simplistisk. Fenton pekar istället på att den ökade kommersialiseringen av nyheter, där produktionen är styrd av ekonomiska incitament snarare än journalistisk integritet, leder till att nyheterna förlorar sin funktion som en källa till objektiv information. Det är detta kommersialiserade nyhetslandskap som skapar grogrund för desinformation och manipulation.

Det är också avgörande att förstå att medieutbildning inte bara handlar om att förbättra individuella färdigheter i att granska information. Media Studies handlar om att förstå de politiska och ekonomiska sammanhangen som medier verkar inom. Att utbilda människor i mediekritik innebär att vi måste utmana de strukturer som gör att vissa berättelser blir dominerande medan andra marginaliseras. Det handlar om att skapa en kritisk medvetenhet om hur makt och media samverkar för att forma våra uppfattningar om världen.

Fenton själv betonar att hon alltid har sett Media Studies som en politisk akt, där undervisningen inte bara handlar om att förmedla kunskap utan också om att aktivt engagera sig i de samhälleliga frågorna. Hon menar att nyckeln till ett framgångsrikt lärande är att visa på de konkreta erfarenheter av makt och media som hon själv har varit med om. Genom att koppla det politiska arbetet med forskningen och undervisningen, kan studenter få en djupare förståelse för hur media påverkar och formas av våra politiska och ekonomiska system.

Vid sidan av detta finns en risk i att begränsa diskussionen till enbart "fake news" som ett isolerat problem. Fenton varnar för att om vi endast fokuserar på att utbilda om mediekunskap utan att också belysa de politiska och ekonomiska krafter som påverkar mediernas innehåll och distribution, så riskerar vi att förlora den bredare politiska medborgarkunskap som är nödvändig för att förstå hur vår värld är skapad. För att effektivt bemöta fenomen som "fake news" måste vi således se det som en del av ett större politiskt och ekonomiskt system, där mediernas roll är central för hur vi förstår och agerar i världen.

Det är också viktigt att förstå att media inte bara speglar världen, utan aktivt bidrar till att forma den. I en tid där den digitala och politiska arenan ständigt förändras, måste Media Studies vara en disciplin som inte bara utbildar i tekniska färdigheter, utan också i kritisk politisk medvetenhet. Genom att förstå de bredare samhälleliga och ekonomiska krafterna bakom media kan vi utveckla en djupare och mer nyanserad förståelse för de utmaningar och möjligheter som medierna medför i dagens globala och digitala samhälle.