När Donald Trump valde sin ambassadör till Kina 2017, var valet av en mer moderat figur tänkt att balansera de hårda linjerna från personer som Steve Bannon och Peter Navarro, som drev en mer konfrontativ politik gentemot Kina. Men det blev snabbt tydligt att även om ambassadören var en symbol för en mer måttfull politik, så var det fortfarande Bannon som såg ut att ha störst inflytande över Kinastrategin, något som Beijing var väl medvetet om. Men vad de inte visste var att Bannons inflytande skulle bli kortvarigt, vilket skulle förändra dynamiken inom Trump-administrationen.

Peter Navarro, å andra sidan, var en central aktör i den ekonomiska kampen mot Kina. Trots de interna motvindarna lyckades han hålla sig kvar i det politiska spelet, där han kämpade för att driva fram en handelspolitik som skulle ha dramatiska konsekvenser för USAs relationer med Kina. Hans fokus låg på att konfrontera Kinas ekonomiska aktiviteter och förespråka en uppdelning av de två ekonomierna. Detta passade väl in i Trumps valkampanj, som betonade de ekonomiska orättvisorna som drabbade den amerikanska arbetarklassen och beskyllde både de nuvarande ledarna i Washington och Beijing för dessa problem.

Men att genomföra Navarros vision var allt annat än enkelt. Hans idéer stötte på kraftigt motstånd från den mer marknadsorienterade gruppen inom Vita Huset, bestående av personer som Gary Cohn och Steven Mnuchin, som hade sina rötter på Wall Street. Dessa personer såg en mer globalistisk syn på handel och ville undvika konfrontation med Kina, vilket skapade en tydlig maktkamp inom administrationen.

Från början var Navarro marginaliserad och hans inflytande var begränsat. Han tilldelades ett kontor utanför Vita Huset och hans förslag blockerades konsekvent av de som var mer ekonomiskt pragmatiska. Trots detta vägrade han ge upp och fortsatte att kämpa för sin politik. Efter några månader fick han äntligen träffa Trump i Ovala kontoret, men inte utan en ordentlig konflikt med Gary Cohn om handelsfrågor. Denna konfrontation var bara en av många som skulle följa, och den visade på den interna spänningen mellan olika grupper inom administrationen.

Trots dessa interna strider lyckades Navarro ändå påverka Trump, och presidenten fortsatte att hålla fast vid sin övertygelse om att Kina var den stora handelspartnern som "snyltade" på USA:s ekonomi. Detta var ett centralt tema under hela Trumps presidentskap, och även om många av hans rådgivare försökte styra honom bort från denna linje, visade det sig att Trump alltid hade en benägenhet att lyssna på dem som stödde hans kampanjlöften.

Detta sätt att hantera Kinastrategin inom Trump-administrationen visar på en unik ledarstil där presidenten inte anställde en enda "China czar" för att ta hand om frågorna, utan istället lät flera olika fraktioner föra diskussionen. Detta skapade en situation där inga åtgärder kunde genomföras utan att flera olika perspektiv togs i beaktande, vilket både försvårade och fördröjde beslutsfattandet. De olika grupperna inom administrationen såg sig själva som de som skulle hålla Trump borta från att fatta beslut som skulle kunna leda till ekonomiska och politiska katastrofer.

Navarro och hans allierade, som Bannon och Stephen Miller, kämpade för att genomföra en mer konfrontativ handelspolitik, medan andra som Cohn och Mnuchin arbetade för att dämpa de mest extrema åtgärderna. Under de första månaderna av Trumps presidentperiod var det tydligt att denna inre konflikt skulle bli en central del av hans handelspolitik. När väl Xi-Trump-toppen i Mar-a-Lago planerades och andra internationella relationer blev aktuella, började Kushner och Cohn att ta mer kontroll över Kinasamarbetet, vilket gjorde att Navarro och hans allierade kände sig allt mer marginaliserade.

Trots att Trump själv inte var en självklar "hawk" i Kina-frågan, så lutade hans politik mot att främja USA:s ekonomiska intressen på bekostnad av Kina. Detta skapade en komplicerad balansgång där olika fraktioner inom administrationen kämpade för att forma USA:s framtida förhållande till Kina. I slutändan var det Trump som hade sista ordet, men hans sätt att hantera Kina-politiken reflekterade hans bredare ledarstil – en där ingen grupp fick ensamt inflytande, och där beslut togs i en komplex dynamik av konkurrerande intressen.

Det är viktigt att förstå att Trumps approach till Kina inte bara handlade om handel. Det var också en del av en bredare geopolitisk strategi där USA:s globala position skulle omförhandlas. Konflikterna inom Vita Huset kring detta ämne visar på de djupa ideologiska klyftorna mellan globalister och protektionister, och den utmaning som Trump ställdes inför när han försökte implementera sina kampanjlöften i en värld som inte alltid gick att definiera i svart eller vitt.

Hur Donald Trump-administrationen försök att hantera Kina avslöjade de djupare strukturella problemen i det globala maktspelet

Under Donald Trump-administrationens första år var det tydligt att det inte fanns någon enhetlig strategi för att hantera Kina. Från början var Jared Kushner, en av de mest inflytelserika rådgivarna, starkt involverad i de diplomatiska förhandlingarna med Beijing. Han representerade de hårda linjerna i administrationen, men som hans uppdrag expanderade, överlämnade han ansvaret för Kinasamarbetet till Rex Tillerson. Tillerson, som inte hade någon verklig erfarenhet av Kina, gjorde snabbt ett misstag när han under ett pressmöte i Beijing 2017 talade om ett "icke-konflikt, icke-konfrontations" förhållande mellan USA och Kina. Hans ord var inte bara en upprepning av det kinesiska narrativet utan också ett direkt motsägelsefullt uttalande gentemot Trumps egna kampanjlöften att konfrontera Kina om dess ekonomiska och handelspolitiska missförhållanden. Tillersons ord kom att användas som ett propagandainslag i kinesiska statliga medier, vilket fick honom att förstå att han hade hamnat i en fälla som Kina ofta satte upp för internationella aktörer.

Samtidigt, längre ner i administrationen, var en tyst men intensiv ansträngning igång för att formulera en ny Kina-strategi. Matt Pottinger, en annan nyckelfigur i administrationen, tog på sig rollen som senior direktör för Asien vid National Security Council (NSC). Pottinger hade ärvt ett team från föregående administration och hans första uppdrag var att skapa en väg framåt för USA:s förhållande till Kina. Han återvände till ett memo han hade skrivit för Trump-kampanjen innan valet, och detta dokument skulle komma att bli fundamentalt för administrationens syn på Kina. Memoet, som sparades på Pottingers dator under det kodade namnet "Bill’s Paper", identifierade tre huvudsakliga hot mot den globala ordningen som USA var beroende av: Kinas ekonomiska uppgång, Nordkoreas militära framsteg och en känsla bland amerikanska allierade i Asien att USA var på väg att dra sig tillbaka från sin roll som garant för deras säkerhet och frihet.

Det var i detta dokument som Pottinger gjorde en av de mest chockerande iakttagelserna: att Kina hade för avsikt att inte bara vara en del av det globala maktspelet, utan att etablera sitt eget hegemoni i Asien och västra Stilla havet. Detta var inte en farhåga utan en direkt slutsats baserat på den kinesiska kommunistpartiets uttalanden och handlingar. Pottinger föreslog att USA inte skulle försöka förändra det kinesiska politiska systemet – det var omöjligt – utan istället skulle fokusera på att återskapa ett stabilt maktbalans som gynnade amerikanska intressen utan att ge Kina för mycket kontroll.

Pottinger var inte en del av den extremt hårda linjen som förespråkade en fullständig avkoppling av den amerikanska ekonomin från Kina. Han menade att Kina måste konfronteras på områden som olaglig handel, stöld av intellektuell egendom och industriell spionage, men att det skulle ske genom hårda förhandlingar snarare än genom att riva ned handelsförbindelser. En ny strategi skulle alltså fokusera på att hitta ett sätt för både USA och Kina att blomstra, men inte på Pekings villkor.

För att skapa en hållbar och långsiktig relation med Kina föreslog Pottinger att USA skulle använda en diplomatisk strategi som såg på länderna i Asien som frontlinjen i konkurrensen med Kina. Kina skulle inte vara "solen" runt vilken all amerikansk diplomati i regionen skulle kretsa, utan en del av ett större "solsystem" där andra nationer också spelade en viktig roll. Pottinger underströk också att USA behövde intensifiera sina ansträngningar för att motverka kinesiska influenser i det amerikanska samhället, särskilt när det gällde att skydda medie- och företagsfrihet från kinesiska påtryckningar.

En viktig del av Pottingers resonemang var att USA inte längre kunde ignorera Kinas aggressiva expansionistiska politik. Han lyfte fram att ett exempel på detta var Kinas löften till USA och världssamfundet om att inte militarisera Sydkinesiska havet – ett löfte som snabbt bröts utan att USA svarade med tydliga konsekvenser. Den här typen av handlingar måste USA förstå och hantera bättre i framtiden, för att förhindra att Kina fortsätter att agera utan konsekvenser.

Det är viktigt att förstå att de ansträngningar som Pottinger och andra inom Trump-administrationen gjorde för att formulera en Kina-strategi inte var isolerade från de globala maktstrukturerna. De reflekterade en djupare oro för att USA:s globala dominans var på väg att utmanas, inte bara av Kina, utan även av andra nationer som såg USA:s relativa svaghet som en möjlighet att omstrukturera världens politiska och ekonomiska system. Den amerikanska administrationen kämpade med att hitta en balans mellan att skydda sina egna intressen och att hantera den växande maktobalansen som Kina skapade i regionen.

Hur Trump undergrävde USA:s Kina-politik genom inre konflikt och bristande diplomatiskt ledarskap

Under Trump-administrationens tidiga år var interna konflikter och bristande förståelse för diplomati centrala faktorer i misslyckandet att effektivt hantera relationerna med Kina. Presidenten, som ofta motsatte sig multilateralism, lämnade ett enormt tomrum som Kina snabbt fyllde, vilket förvärrade de globala spänningarna. Även om Peter Navarro, som var en stark kritiker av Kina, pressade på för en mer konfrontativ handelspolitik, var han ofta i konflikt med andra nyckelfigurer som Gary Cohn och Steven Mnuchin, vilket försvårade möjligheten att genomföra en enhetlig strategi.

En särskilt dramatisk incident inträffade under ett möte i Vita huset, där Navarro presenterade en färgglad graf över vad han ansåg vara Kinas "sju dödliga strukturella synder" – från cyberattacker till valutaspekulationer. Han hoppades att en visuell framställning skulle övertyga Trump om nödvändigheten av tuffare åtgärder. Cohn, som var mer moderat, reagerade kraftigt på att Navarro gick direkt till Trump utan att genomgå den normala godkännandeprocessen. Detta ledde till en intensiv konflikt, där Trump, fascinerad av den tydliga och visuella framställningen, till slut ställde sig bakom Navarros förslag om att genomföra åtgärder mot Kina, vilket resulterade i en förvärrad handelskrigspolitik.

Men trots de dramatiska åtgärder som föreslogs, var administrationens brist på samordning och kontinuitet en återkommande nackdel. Det var uppenbart att de interna striderna mellan ekonomiska och säkerhetspolitiska rådgivare hindrade en effektiv hantering av Kinas framväxt som en global makt. Det fanns också ett alarmerande misslyckande att tillsätta rätt personer på kritiska diplomatiska poster, särskilt i Asien, vilket underminerade USA:s förmåga att effektivt bemöta Kinas strategi och skydda sina egna intressen.

I de första åren av Trump-administrationen, präglades den amerikanska utrikespolitiken av en grav brist på asiatiska experter i höga tjänster. Misslyckandet att fylla strategiskt viktiga ambassadposter, som i Indien och Australien, reflekterade en grov oförmåga att hantera de allianser som var nödvändiga för att konkurrera med Kina. Detta innebar också att Trump-administrationen saknade en tydlig och sammanhängande strategi för Asien. Även när viktiga diplomater som Ashley Tellis och Admiral Harry Harris fanns tillgängliga, misslyckades administrationen med att nominera dem, vilket gjorde att allianser och relationer i regionen försvagades.

Ett konkret exempel på misslyckad strategi var förhållandet till Australien. Till och med viktiga allierade som Australien fick se sina diplomatiska förbindelser försämras när Trump-administrationen underlät att nominera en ambassadör under flera år, trots att Harris var en respekterad figur i Asienpolitiken och hade starkt stöd i Kongressen. Istället valde administrationen att omdirigera honom till Sydkorea, vilket ledde till att Australiens känsla av förringelse var påtaglig.

Vidare, när den viktiga posten som ambassadör till Sydkorea också var vakant under lång tid, blev detta en annan symbol för administrationens bristande diplomatisk försörjning och ledarskap. När en noggrant granskad och respekterad kandidat, Victor Cha, hade gått igenom den tunga nomineringsprocessen, blev han till slut nekad utan förklaring. Trots att Cha ansågs vara en av de främsta experterna på Nordkorea och hade ett nära samarbete med sydkoreanska ledare, såg administrationen honom som en potentiell hinder för mer aggressiva strategier mot Nordkorea.

Trump-administrationens oförmåga att erkänna och stödja erfarna diplomater och sakkunniga inom Asienfrågor var en central faktor i försvagningen av USA:s position i regionen. Detta bristande fokus på att bygga starka allianser och förståelse för de komplexa diplomatiska och ekonomiska realiteterna gjorde att USA:s möjligheter att effektivt bekämpa Kinas framfart försvårades ytterligare. När interna stridigheter om handel och säkerhetspolitik började dominera, blev det klart att administrationens största utmaning inte var bara Kina, utan den pågående kampen om makten och inflytandet inom själva regeringen.

Det är också viktigt att förstå att förmågan att skapa hållbara och långsiktiga strategier i utrikespolitiken kräver en enhetlig vision och koordination på alla nivåer av ledarskap. Bristande samordning, som vi såg under dessa turbulenta år, gör det svårt att genomföra effektiva policyer, särskilt när det gäller så komplexa frågor som geopolitik och global handel. Trump's oförmåga att bygga starka och lojala allianser, både inom sitt eget team och internationellt, spelade en avgörande roll i den förlorade tid och ineffektivitet som kännetecknade de första åren av hans presidentskap.

Hur kinesiska institut och studentföreningar påverkar amerikanska universitet och akademiskt oberoende

Konfuciusinstituten, som finns på flera amerikanska universitet, har blivit en källa till kontrovers. Ursprungligen skapades de för att främja kinesisk språk- och kulturoch lärande utomlands, men dessa institut har snabbt blivit en länk mellan kinesiska myndigheter och amerikanska akademiska institutioner. Trots att Konfuciusinstituten erbjuder ekonomiskt stöd till många skolor, har de också blivit föremål för allvarlig kritik. Den största anklagelsen mot dessa institut är att de riskerar att inskränka akademisk frihet och att de fungerar som ett redskap för kinesiska statens intressen på amerikansk mark. Enligt rapporter från bland andra National Association of Scholars, medför dessa institut allvarliga problem, bland annat genom att de tvingar anställda att följa Kinas lagar om känsliga ämnen som Tibet och Taiwan, samt att de sätter press på amerikanska anställda att självcensurera sina åsikter.

De ekonomiska fördelarna för universitet som värd för ett Confucius Institute är dock stora. Förutom att betala för program och lärare får universitet tillgång till ett exklusivt nätverk som öppnar dörrar till finansiering och möjligheter för både amerikanska och kinesiska studenter. Konfuciusinstituten erbjuder dessutom betalda stipendier för amerikanska studenter som vill studera i Kina, vilket ytterligare ökar deras attraktionskraft. Trots detta är de underliggande politiska och kulturella riskerna som dessa relationer medför något som många universitet inte tillräckligt har övervägt.

Under de senaste åren har trycket på amerikanska universitet att stänga sina Konfuciusinstitut ökat. I april 2019 hotade den republikanska kongressledamoten Jim Banks presidenten för University of Indiana med att dra tillbaka Pentagon-finansiering om inte deras Confucius Institute stängdes. Universitetet stängde sin enhet samma dag, mitt i terminen. Detta är bara ett exempel på den intensifierade politiska och offentliga pressen som har lett till att många amerikanska skolor har avvecklat sina Konfuciusinstitut. Hittills har över tjugo universitet stängt sina institut, vilket återspeglar en mer generell kritik av Kinas inflytande på amerikanska campus.

Förutom Konfuciusinstituten är det också viktigt att förstå hur andra kinesiska statligt stödda studentorganisationer, som Chinese Students and Scholars Associations (CSSA), fungerar på amerikanska universitet. Dessa organisationer är ofta finansierade och övervakade av kinesiska myndigheter och fungerar som en kanal för att främja Kinas politiska mål på amerikansk mark. Deras syfte sträcker sig från att mobilisera stöd för kinesiska diplomatiska aktiviteter till att bevaka och kontrollera andra kinesiska studenter. Genom att skapa ett nätverk som gör det möjligt för studenter att rapportera om varandras aktiviteter, får den kinesiska staten en möjlighet att utöva inflytande även på utländsk mark.

Enligt en rapport från 2016 syftar den kinesiska staten till att skapa ett "multidimensionellt kontaktnät" mellan studenter i utlandet och den kinesiska staten, vilket innebär att kinesiska studenter utomlands ständigt är under noggrant iakttagande. Denna form av social kontroll är inte alltid uppenbar, men dess effekt är mycket betydande. Det gör att de flesta kinesiska studenter känner ett konstant tryck att undvika att uttrycka sig kritiskt mot den kinesiska regeringen eller dess politik, särskilt när de är på amerikansk mark. När exempelvis en talare som Dalai Lama bjuds in till en examen på University of California, San Diego, kommer kritik från kinesiska studentgrupper snabbt och pressen för att tysta alla som framför kritik mot Kina blir påtaglig. Sådana incidenter har lett till ökad övervakning och trakasserier av studenter som inte följer den kinesiska regeringens linje, även utomlands.

Förutom Konfuciusinstituten och CSSAs, har kinesiska statliga investeringar på amerikanska universitet också varit föremål för granskning. Många universitet har tagit emot stora donationer från kinesiska organisationer utan att korrekt rapportera dessa enligt amerikansk lag. Enligt rapporter från både den amerikanska senaten och utbildningsdepartementet har flera av landets mest prestigefyllda universitet tagit emot miljarder av obetydliga eller felaktigt rapporterade donationer. Dessa donationer kan också kopplas till militär forskning eller andra aktiviteter med potentiella säkerhetsrisker, vilket gör att dessa bidrag inte bara påverkar akademiska program utan även nationell säkerhet.

Det är därför av yttersta vikt att förstå att dessa akademiska relationer, som till en början verkar vara en win-win för utbildning och kulturutbyte, kan ha långtgående effekter på både den akademiska friheten i USA och på den globala geopolitiska balansen. För akademiska institutioner handlar det inte bara om att ta emot pengar eller samarbeta med ett internationellt nätverk; det handlar också om att göra ett noggrant övervägande av de etiska och politiska konsekvenserna av sådana samarbeten. Det är ett ansvar som ligger både på universitetens ledning och på studenterna själva att förstå de dolda dynamiker som påverkar deras utbildning och världsbild.

Hur kan Kina stjäla amerikansk forskning och vad betyder det för akademisk frihet?

Den kinesiska regeringens intresse för att stjäla och utnyttja amerikansk forskning har blivit en allt mer påtaglig fråga för både akademiska institutioner och företag världen över. Genom en rad sofistikerade och ofta dolda program har Kina lyckats infiltrera amerikanska universitet och forskningscentra. Det mest uppenbara och anmärkningsvärda är användningen av så kallade "talent recruitment programs", som syftar till att rekrytera framstående forskare från väst för att arbeta i Kina och därigenom föra med sig både teknisk expertis och forskning som är av strategisk betydelse. Dessa program har under de senaste åren blivit ett verktyg för Kina att tillgodogöra sig avancerad teknik och vetenskap utan att behöva investera i dyrbara forsknings- och utvecklingsprojekt.

Enligt FBI och andra säkerhetsmyndigheter har mer än tvåhundra sådana program etablerats globalt, och de erbjuder stora ekonomiska incitament för forskare att lämna sina positioner i USA och arbeta för den kinesiska staten. I många fall har forskare, utan att meddela sina amerikanska arbetsgivare, fått betalt av både den kinesiska regeringen och deras amerikanska institutioner, vilket innebär att de har brutit mot amerikanska lagar och regler. Detta blev tydligt när flera ledande forskare på MD Anderson Cancer Center i Houston fick sparken för att ha deltagit i Thousand Talents Program, det största av Kinas talangrekryteringsprogram. Samtidigt avslöjades att många av dessa forskare inte hade informerat sina arbetsgivare om sina hemliga kinesiska kopplingar.

Kina använder dessa program för att komma åt inte bara offentlig forskning utan även kommersiellt känslig och militärt relevant teknologi. Detta utgör en allvarlig risk för den globala ekonomin och säkerheten, då kinesiska företag får en orättvis konkurrensfördel och den kinesiska regeringen får tillgång till teknologi som kan användas för att stärka militär kapacitet och kontrollen över befolkningen.

En annan viktig aspekt är den växande risken för att amerikanska universitet och forskare, genom sina samarbeten med kinesiska institutioner, oavsiktligt bidrar till de brott som Kina begår mot mänskliga rättigheter, särskilt gentemot uigurerna i Xinjiang. Flera skandaler har uppstått där forskare vid prestigefyllda universitet, som Yale och MIT, avslöjades för att de i hemlighet arbetade med kinesiska myndigheter för att bygga databaser för DNA och biometriska system som används för förföljelsen av etniska och religiösa grupper.

Denna komplexa situation där akademisk frihet, säkerhet och mänskliga rättigheter kolliderar skapar ett dilemma för amerikanska universitet. Å ena sidan vill de främja fri och öppen forskning som är grundläggande för vetenskapens utveckling, men å andra sidan riskerar de att bli en del av en större geopolitisk maktkamp, där forskning används för att stärka en stat som bryter mot internationella rättigheter och normer. I denna spända miljö måste akademiska institutioner fatta svåra beslut om hur de ska balansera öppenhet och säkerhet.

Det är också viktigt att förstå att denna fråga inte bara handlar om de direkta hoten mot amerikanska intellektuella resurser. Det handlar också om den långsiktiga strategin för att bevara akademisk frihet och oberoende i en värld där nationella intressen och ekonomiska vinster ofta går före individuella och universella värden. Forskningsinstitutioner måste ställa sig frågan: Hur kan vi skydda våra intellektuella tillgångar utan att begränsa de globala samarbetsmöjligheter som driver vetenskaplig framsteg? Samtidigt måste man inte glömma att forskning och innovation är globalt gemensamma tillgångar som, i bästa fall, tjänar hela mänskligheten – inte bara de geopolitiska målen för en enda nation.

Hur fungerar trådlös konsensus och vilka utmaningar möter vi?
Hur mäts osäkerhet i dimensionsmätning? En praktisk genomgång
Hur Blockchain Förstärker Säkerheten inom IoT: En Metodologi för Implementering och Utvärdering