Hur Kritisk Institutionell Ekonomi Utmanar Traditionella Ekonomiska Paradigmer och Miljöpolitik

Kritisk institutionell ekonomi, särskilt när det gäller miljöpolitik och marknadsregleringar, har på senare tid blivit ett centralt ämne i den akademiska världen. Ursprungligen kritiserade många den ekonomiska teorin som byggde på individuella marknader där aktörer maximerade sina egna intressen, utan att ta hänsyn till de kollektiva konsekvenserna. Denna kritik har särskilt riktats mot neoklassisk teori och dess fokus på privata rättigheter och frivilliga marknadsinteraktioner, som enligt vissa verkar ignorera de sociala och ekologiska faktorer som påverkar långsiktig hållbarhet.

Den kritiska institutionella ekonomin går längre genom att belysa samspelet mellan individens val och de sociala strukturer som omger dessa val. Här framkommer ett viktigt synsätt – att vad som anses vara rationellt i en marknadssituation inte alltid är detsamma som vad som är rationellt i familje- eller samhällsrelationer. Traditionella ekonomiska modeller förutsätter ofta att individens preferenser är fastställda och oberoende av omvärlden, medan kritisk institutionell ekonomi erkänner att dessa preferenser snarare formas av de institutioner och sociala strukturer vi lever i.

En annan central figur i denna debatt är Kapp, som pekade på den kumulativa karaktären av sociala orsaker och hur fördelningen av kostnader för föroreningar inte bara handlar om externa effekter utan också om de ekonomiska systemens inneboende ineffektivitet. Han föreslog att det skulle krävas objektiva kriterier för att mäta socialt välstånd och effektivitet inom ekonomiska system, och betonade vikten av att förstå kvaliteten på mänskligt liv och beteende i olika institutionella arrangemang. Denna syn på miljöproblem, där föroreningar inte bara ses som externa effekter utan som ett resultat av systematiska ekonomiska och institutionella dynamiker, är en viktig aspekt av kritisk institutionell ekonomi.

En central figur i denna diskussion är Elinor Ostrom, som genom sin forskning visade att gemensamma resurser inte nödvändigtvis leder till överexploatering. Ostrom, som tilldelades Sveriges Riksbankpris för sitt arbete om ekonomisk styrning, utmanade Garrett Hardins tes om att offentliga gemensamma resurser alltid skulle överutnyttjas. Genom att undersöka historiska exempel på hur lokalsamhällen har hanterat gemensamma resurser på ett hållbart sätt, visade Ostrom att det inte var nödvändigt att privatisera eller centralisera dessa resurser. Istället visade hon på möjligheten att gemensamt förvalta dessa resurser genom lokala institutioner och regleringar.

För att kunna förstå miljökriser och misslyckanden i miljöpolitiken är det viktigt att erkänna de institutionella dimensionerna av dessa problem. Ekologisk ekonomi och kritisk institutionell ekonomi erbjuder en mer nyanserad bild av hur ekonomiska system och institutioner fungerar, och hur dessa kan reformeras för att hantera de stora utmaningar vi står inför när det gäller miljö och hållbarhet. För att lösa de miljöproblem som vi idag konfronteras med, krävs en grundläggande förändring av våra ekonomiska och sociala strukturer, där marknadslogikens dominans inte längre får stå i vägen för ekologisk hållbarhet och social rättvisa.

Hur kan tvärvetenskap och integrativ forskning överbrygga kunskapsgapet?

Det är allmänt erkänt att förståelsen av komplexa samhällsfenomen kräver en helhetssyn som går bortom traditionella disciplinära gränser. För att uppnå detta krävs en metodologisk förändring där tvärvetenskapliga angreppssätt tas på allvar. Det handlar om att sätta människans interaktion med både natur- och kulturstrukturer i centrum för vår forskning och förståelse, snarare än att fastna i en strikt formalistisk och teknokratisk syn på vetenskap. Här betonas vikten av att inte låsa sig vid logiska samband mellan medel och mål, eller föreställningen om rationella val i en strikt ekonomisk bemärkelse.

I stället bör vi som forskare rikta uppmärksamheten mot de faktiska problem som människor ställs inför – både på individ- och samhällsnivå. Detta innebär att vi måste gå bortom traditionella vetenskapsdiscipliner och omfamna ett synsätt som prioriterar en problemorienterad forskning där olika specialistområden tas in beroende på den specifika karaktären av det problem som undersöks. Ett sådant angreppssätt kräver att vi släpper de traditionella disciplinära gränserna och istället behärskar de idéer och metoder som är mest relevanta för det aktuella problemet.

Enligt Kapp (1961) bör den sociala forskaren som specialiserar sig på ett visst problemområde ignorerar traditionella gränser och fokusera på att integrera de metoder och teorier som bäst belyser frågeställningen. Den här typen av tvärvetenskaplig forskning kräver en förändring i utbildningen av forskare och en större uppmärksamhet åt integrativa studier än vad som är fallet idag. Denna typ av arbete kommer sannolikt möta starkt motstånd från etablerade vetenskapsdiscipliner, vilket Kapp (1961) påpekar som en form av akademisk imperialism.

Det är också tydligt att en sammanhållen tvärvetenskaplig forskning inte får bli eklektisk eller fragmentarisk, utan måste grundas på filosofiska och vetenskapsteoretiska principer som ger den ett fast och gemensamt fundament. Kapp föreslog att en gemensam grundterm eller koncept skulle kunna erbjuda en väg till integration av olika discipliner. Ett exempel på detta är begreppet "social provisioning", som har använts inom flera heterodoxa ekonomiska skolor. Begreppet pekar på hur mänskliga behov och välfärd kan uppnås genom ekonomiska system och hur dessa system kan studeras inom ramen för sociala och kulturella processer.

I praktiken innebär detta att vi måste erkänna och förstå de gemensamma nämnarna mellan olika discipliner, även när de uttrycks med olika begrepp och i olika kontexter. Ett exempel på detta är människors vägran att göra ekonomiska avvägningar när det gäller värdering av miljöförluster. Ekonomiska modeller har svårt att förklara detta som irrationellt beteende och betraktar det ofta som anomalier. Däremot, om vi ser detta som ett rationellt och etiskt motiverat beteende, öppnar sig en helt annan förståelse av mänskligt handlande. Flera discipliner, från ekonomi till psykologi och antropologi, har olika sätt att förklara detta fenomen, men sammantaget kan vi se att det handlar om en vägran att reducera värden till ekonomiska transaktioner.

Vad som är centralt är att förstå att kunskap inte alltid kan eller bör reduceras till mätbara och kvantifierbara storheter. Även om kvantitativa metoder, särskilt inom områden som ekonomi och samhällsvetenskap, dominerar mycket av forskningen, innebär detta också att vi utesluter den kvalitativa aspekten av mänsklig erfarenhet. Dialektiken, som förstås genom Georgescu-Roegen, kräver att vi integrerar kvalitativ förståelse med kvantitativa metoder. Annars riskerar vi att förlora viktiga insikter som inte kan uttryckas enbart genom aritmetiska modeller.

Vidare, för att kunna genomföra verklig integration mellan discipliner, måste vi också erkänna och utforska hur kunskap från både vetenskapliga och icke-vetenskapliga källor kan komplettera och berika varandra. Här kommer transdisciplinära ansatser in, som strävar efter att också inkludera kunskap från traditionella källor såsom ursprungsbefolkningars erfarenheter och lokala samhällers praktiska visdom. Detta kräver en öppenhet för det mångfacetterade och komplexa sätt på vilket människor och samhällen förstår världen.

Det finns alltså en potentiell väg framåt, där vi övervinner de dogmatiska ytterligheterna – den ena sanningen och det oändliga relativismen – och istället skapar ett utrymme för en mer samlad och konstruktiv integration av vetenskapliga och icke-vetenskapliga kunskaper. För att detta ska lyckas måste vi vara beredda att utmana etablerade gränser och utveckla nya sätt att förstå och tillämpa kunskap.

Hur kan ekologiska och feministiska perspektiv omdefiniera ekonomin?

Ekologisk ekonomi, liksom feministisk ekonomi, utgör två olika men sammanlänkade världsbilder som båda strävar efter att omvärdera och omdefiniera hur vi ser på och organiserar vår ekonomi i förhållande till natur och samhälle. Ekonomin, som traditionellt har setts som ett objektivt system av marknader och val, måste förstås på ett mer holistiskt sätt. Den kan inte längre reduceras till en mekanism som enbart styrs av marknader eller individens fria val utan måste inkludera ekologiska och sociala dimensioner, särskilt i en tid då klimatkrisen och ojämlikhet hotar både planeten och samhällens stabilitet.

I denna nya syn på ekonomi behövs ett radikalt skifte i hur vi definierar värde och resurser. Ofta har den traditionella ekonomin framställt naturen som en outtömlig resursbank och människor som aktörer som maktlöst agerar på marknader. Men ekologiska ekonomer som Robert Norgaard och Julie Nelson lyfter fram vikten av att betrakta naturen och människan som sammanflätade system. Deras arbete visar att människor inte bara påverkar, utan är djupt beroende av, de ekologiska systemen för sin överlevnad och sitt välbefinnande.

Ekologiska och feministiska ekonomiska teorier samverkar för att skapa en vision av en mer rättvis och hållbar ekonomi. En sådan ekonomi innebär inte att tillväxt och välstånd enbart definieras av ekonomiska mätvärden som BNP, utan att den även omfattar mått på livskvalitet, social rättvisa och ekologisk hållbarhet. I detta sammanhang är det centralt att ifrågasätta den rådande synen på arbete och produktivitet, som ofta förlitar sig på kapitalismens vinstdrivna logik. Ekologisk ekonomi och feministisk ekonomi uppmanar till en omvärdering av de mänskliga och ekologiska behov som ligger till grund för ekonomiska system, vilket kräver en medvetenhet om värderingar och de långsiktiga effekterna av ekonomiska beslut.

En viktig aspekt av denna integrerade syn är att övervinna vad som ofta kallas den "vetenskapliga/värderande" splittringen, där vetenskapen ses som objektiv och värderingsfri medan värderingar ses som subjektiva och irrelevanta för det ekonomiska beslutsfattandet. Genom att föra samman ekologiska och feministiska perspektiv ges vi möjlighet att bygga en ekonomi som är både vetenskapligt grundad och värderingsdriven. En sådan ekonomi är inte bara en teori utan något som måste manifesteras genom praktiska politiska åtgärder och konkreta förändringar i hur samhället organiseras.

För att denna omdefiniering av ekonomin ska bli verklighet krävs det en förändring i hur vi förstår och hanterar naturresurser och arbetskraft. I denna kontext är frågan om resursfördelning, både i miljömässig och social bemärkelse, av central betydelse. En hållbar framtid kräver att vi överger gamla, destruktiva ekonomiska modeller och omfamnar nya sätt att tänka på värde och tillväxt. Att ekonomin måste omdefinieras är alltså inte bara en teoretisk fråga, utan också en praktisk och politisk utmaning som påverkar alla aspekter av vårt dagliga liv och vårt framtida välstånd.

Är grön tillväxt en hållbar lösning för framtiden?

Grön tillväxt har länge framställts som lösningen på de ekologiska och ekonomiska kriser som hotar vår planet. Tanken är enkel: genom att öka ekonomisk tillväxt samtidigt som man minskar negativa miljöeffekter, skulle det vara möjligt att förena ekonomisk framgång med ekologisk hållbarhet. Men denna strategi har blivit föremål för kritik, som ifrågasätter om den verkligen är tillräcklig för att hantera de systematiska problem som världen står inför.

Ekologiska ekonomer som Charles Perrings och Georgescu-Roegen har argumenterat för att ett ekonomiskt system som bygger på ständig tillväxt inte kan vara förenligt med en planet med begränsade resurser. Deras syn på hållbarhet innebär en djupare reflektion över vad vi egentligen menar med "tillväxt" och om det ens är möjligt att tillväxa på ett sätt som inte leder till att de ekologiska gränserna överskrids. Denna kritik handlar om att tillväxten i sig inte är lösningen på våra ekologiska problem, utan snarare är en del av problemet.

Feministiska ekologiska ekonomer, som P.E. Perkins och E. Kuiper, har också utmanat grön tillväxt genom att lyfta fram frågor om social rättvisa och genus. Enligt denna syn är hållbarhet inte bara en fråga om att skydda miljön, utan också om att skapa ett ekonomiskt system som är rättvist för alla människor. Denna approach betonar att det inte räcker med att minska utsläpp och förbättra teknologier; det krävs också en omstrukturering av ekonomiska och sociala system för att skapa rättvisa och jämlika samhällen. Detta innebär en omvärdering av den ekonomiska tillväxten, där vi måste tänka på hur välstånd distribueras och om det verkligen leder till ett bättre liv för alla.

Därtill bör man ta hänsyn till den strukturella dynamik som ligger bakom många av de utmaningar som vi står inför. Kritiker som Karl Polanyi och Ivan Røpke har påpekat att marknadsbaserade lösningar, som grön tillväxt, ofta ignorerar de djupare sociala och ekologiska systemen. I detta sammanhang handlar hållbar utveckling inte bara om att växa ekonomiskt, utan om att skapa ett system som kan regenerera sig självt – ett system som är förankrat i ekologiska och sociala verkligheter snarare än i abstrakta marknadsmodeller.

Det är också viktigt att förstå att tillväxtstrategier, som grön tillväxt, inte är en universallösning. Det är möjligt att teknologiska innovationer kan bidra till att minska vissa negativa miljöpåverkan, men de kan också skapa nya problem, som ökade klyftor mellan rika och fattiga, eller en förvärring av ekologiska problem på andra sätt. I en värld där naturresurser är begränsade, måste vi överväga alternativa modeller för ekonomisk organisering som kan bidra till en mer hållbar framtid.

För att skapa verklig hållbarhet krävs det mer än bara en förändring av hur vi producerar och konsumerar. Det handlar om att förstå och omvärdera de ekonomiska strukturer som vi lever med. Grön tillväxt som strategi missar ofta detta fundamentala perspektiv och riskerar därför att inte leverera de förändringar som är nödvändiga för att hantera de ekologiska kriserna på lång sikt. Ett verkligt hållbart samhälle kan inte enbart vara byggt på ekonomisk tillväxt, utan måste också ta hänsyn till de ekologiska och sociala gränserna för mänsklig aktivitet.