Diabetes mellitus (DM) är en av de mest välkända metaboliska sjukdomarna och har varit dokumenterad sedan antiken. Första gången det beskrevs var på ett egyptiskt papyrus från 1550 f.Kr., där de noterade symtom som snabb viktminskning och frekvent urinering. Denna sjukdom har genomgått många faser av medicinsk förståelse, men den mest avgörande utvecklingen kom på 1920-talet, när Frederick Banting och Charles Best lyckades isolera insulin från nötkreatursbukspottkörtlar. Denna upptäckt ledde till att insulinet kunde användas som en behandling, vilket revolutionerade behandlingen av diabetes.

Men trots dessa framsteg har diabetes fortsatt att orsaka en rad komplikationer, och en av de mest allvarliga är diabetisk fot. Diabetisk fotsyndrom, som omfattar sårbildning, infektioner eller förstörelse av fotvävnad, är en av de största orsakerna till amputationer hos personer med diabetes. Detta beror på en kombination av faktorer som perifer neuropati, perifer vaskulär sjukdom och osteoartikulära deformiteter.

Diabetisk neuropati är en central faktor i utvecklingen av diabetisk fot. Den kan delas upp i tre typer: sensorisk, motorisk och autonom neuropati. Sensorisk neuropati leder till förlust av skyddande känsel, vilket gör att små skador inte upptäcks förrän de blivit allvarliga. Motorisk neuropati påverkar muskelstyrkan och balansen mellan agonist- och antagonistmusklerna, vilket kan leda till deformiteter i foten. Autonom neuropati påverkar blodcirkulationen och leder till problem med svettkörtlar och blodkärlens tonus, vilket resulterar i dålig blodförsörjning till fötterna.

Perifer arterioskleros, som orsakas av en förtjockning av artärväggarna och en ökad risk för blockeringar i blodkärlen, är en annan vanlig komplikation vid diabetes. Vid mikroangiopati (små blodkärl) och makroangiopati (stora blodkärl) kan syre- och näringstillförseln till fotens vävnader försämras, vilket gör att läkning av sår blir långsammare och infektioner lättare uppstår.

Osteoartikulära deformiteter är också vanliga hos personer med diabetes. Detta kan vara sekundärt till muskelobalans som uppstår vid neuropati, vilket leder till flexibla eller irreducerbara fotdeformiteter. En av de mest kända deformiteterna är klotå, som kan utvecklas till följd av muskelobalans och leder till att tårna böjer sig nedåt. Behandling av dessa deformiteter kan inkludera kirurgiska ingrepp som överföring av senor, till exempel flexor hallucis longus (FHL) eller flexor digitorum longus (FDL), för att korrigera tårnas position och förbättra funktion.

Förebyggande av diabetisk fot är av största vikt, och detta innebär noggrann kontroll av blodsockernivåerna, regelbundna fotundersökningar för att upptäcka små skador tidigt och åtgärder för att förbättra blodcirkulationen. Rökstopp och regelbundna fysiska aktiviteter är också viktiga för att minska risken för vaskulära och neuropatiska komplikationer. När komplikationer redan har inträffat, är snabb behandling och ofta en tvärvetenskaplig ansats, där både kirurger, diabetologer och sjukgymnaster är involverade, avgörande för att förhindra allvarliga konsekvenser som amputation.

För läsaren är det viktigt att förstå att de långsiktiga konsekvenserna av diabetes inte bara handlar om blodsockerkontroll, utan om en helhetssyn på kroppens funktioner och hur de olika systemen samverkar. Förbättrad fotvård, snabb diagnostik av neuropati och en aktiv livsstil är några av de mest effektiva sätten att förhindra eller minska allvarliga komplikationer.

Vad är metatarsus adductus och hur behandlas det?

Metatarsus adductus är den vanligaste medfödda fotdeformiteten, som kännetecknas av en medial vridning av framfoten i förhållande till bakfoten. För det mesta ses en böjd, konvex lateral kant av foten, medan bakfoten förblir i neutral eller något valgus-läge. Det kan observeras att den longitudinella medialbågen är närvarande, och att hindfoten är i neutralt läge, vilket betyder att det inte finns någon allvarlig missformning av bakfoten. Även om den exakta prevalensen är okänd, varierar rapporter mellan 0,1 % och 12 % av nyfödda, och metoden för att diagnostisera tillståndet är huvudsakligen klinisk, vilket innebär att fotens form tillräckligt ofta är tillräcklig för diagnos utan behov av röntgenbilder.

Den exakta orsaken till metatarsus adductus är inte helt klarlagd, men ett flertal teorier finns. Ett huvudspår pekar på intrauterin position som en orsak till deformiteten, där foten kanske inte får tillräckligt med utrymme under graviditeten, vilket leder till att den vrids inåt. Andra teorier har föreslagit en anomal bildning av det mediala cuneiformbenet eller en obalans i musklerna som tibialis anterior, tibialis posterior eller abductor hallucis.

När man undersöker anatomin hos en fot med metatarsus adductus ses en medialt vinklad framfot i förhållande till bakfoten, vilket skapar en tydlig konvex lateral kant. Det är viktigt att notera att rörelseomfånget i fotleden och subtalarleden är fullt intakt, och att hindfoten förblir i neutralt läge till en viss grad. Vid röntgenundersökning kan man ibland se att det mediala cuneiformbenet har en trapezoidal form, där det distala articularyt är vinklat medialt, vilket resulterar i en varus-position av första metatarsalbenet. I de flesta fall krävs dock inte röntgen för att ställa diagnosen, utan det räcker med en noggrann klinisk bedömning.

De flesta fall av metatarsus adductus förbättras spontant under barnets första 3 till 4 levnadsår. En stor andel av barnen, i vissa studier upp till 86 %, utvecklar normala fötter utan behandling. Bara en liten del av barnen, cirka 10 %, har kvarvarande måttliga deformiteter som är asymtomatiska. Endast en liten andel, 4 %, uppvisar en mer allvarlig och stel deformitet som kan kräva kirurgisk intervention. Därför är det viktigt att notera att metatarsus adductus ofta kan behandlas med observation, särskilt när deformiteten är flexibel. En studie visade att 88 % av de barn som hade flexibel metatarsus adductus förbättrades spontant, medan endast 12 % behövde korrigerande gipsbehandling.

För de barn som inte får en spontan förbättring och där deformiteten kvarstår efter det första levnadsåret, finns olika icke-operativa behandlingsalternativ att överväga. Dessa inkluderar bland annat passiv töjning, ortoser, korrigerande skor eller gipsbehandling. Emellertid har ingen av dessa behandlingar visat sig vara särskilt effektiv vid behandling av denna fotdeformitet, och det är fortfarande oklart huruvida passiv töjning verkligen leder till förbättring. En randomiserad studie på nyfödda med metatarsus adductus visade att ingen signifikant skillnad i korrigeringshastighet fanns mellan en grupp som genomgick töjning hemma och en annan grupp som endast observerades.

När det gäller behandling av metatarsus adductus är det viktigt att komma ihåg att i de flesta fall kommer en noggrant utförd observation att vara tillräcklig, särskilt om barnet är yngre än ett år. För barn som fortfarande har kvarstående deformiteter efter åldern tre år eller äldre, kan ytterligare behandling vara nödvändig, särskilt om deformiteten orsakar funktionella problem eller smärta. De flesta barn med mild till måttlig deformitet behöver inte kirurgisk intervention, men för de med svåra eller stela deformiteter kan operation vara aktuell.

Det är också viktigt att förstå att behandlingen inte handlar om att "fixa" en fot som inte har potential att bli bättre av sig själv, utan att hantera situationer där deformiteten inte förbättras på egen hand eller orsakar funktionella problem som påverkar barnets vardag. Den största utmaningen ligger i att korrekt identifiera graden av deformiteten och att göra ett informerat val om behandlingsmetod, baserat på barnets specifika behov och ålder. Behandlingens syfte är att möjliggöra en normal eller nära normal fotfunktion i framtiden, vilket kan uppnås i de flesta fall utan att kirurgi behövs.

Vad är de största utmaningarna för att behandla Huntington's sjukdom med fokus på cellulär senescens?
Hur kan ESP32 användas som både Wi-Fi-klient och åtkomstpunkt för IoT-applikationer?
Hur emulsions påverkar kokning i mikrokanaler
Hur Blockchain-teknologi Transformera Affärsmodeller: Möjligheter och Utmaningar