Jag gifte mig mycket ung, när jag var sjutton år. Jag var egentligen ett barn. Kanske hade jag kunnat gå på college, men då tänkte jag inte med huvudet utan följde hjärtat och gifte mig. Om det hade hänt nu skulle jag nog ha väntat några år. För många år sedan fick kvinnor inte den utbildning de får idag. Jag hade tre barn när jag var tjugotre, så jag blev hemmafru på heltid och tog deltidjobb för att klara mig – på Fanny Farmer, McDonald’s – och glöm det. Jag har jobbat deltid sedan jag var fjorton, och innan dess passade jag barn. Efter några år gick jag vidare till Union Club och sedan till det gamla Republican Club i Boston – vackra, gammaldags klubbar liknande denna här. Sedan kom jag till Harvard för att jag hade hört att de hade bra förmåner och mina barn var fortfarande små. Min man jobbade ett heltidsjobb och ett deltidsjobb, men blev ofta sjuk på grund av för mycket arbete, så han gick ner till ett jobb, och då började jag jobba heltid här. Jag hade ingen aning om att jag skulle stanna i tjugo år. Det finns bara en annan kvinna som varit här lika länge som jag. Ibland tänker jag på hur jag ville bli sjuksköterska och ta hand om människor. Men på mitt sätt tar jag fortfarande hand om folk. Jag ger dem mat, så det är fortfarande omsorg.

Min man gick bort för två år sedan, och mellan hans och min inkomst hade vi det bra. Han körde en av de där små bussarna för Mass General Hospital. Men när han dog förändrades allt. Fram till dess bodde jag hela livet i Cambridge. När han gick bort höjde de hyran från sjuhundra till tvåtusen dollar. Det är helt orimligt. Förr fanns det hyreskontroll, för vem kan ha råd med tvåtusen dollar i månaden? Jag hade bott här hela mitt liv. Jag gick på gymnasiet två kvarter härifrån, uppfostrade mina barn här och vi arbetade alla här. Jag ville inte flytta, inte alls. Men vi var tvungna. Min son och jag flyttade till Malden, och nu tar det ungefär en timme och femton minuter att ta sig till och från jobbet. Jag tjänar knappt något efter alla utgifter. Tack och lov har jag lite sparade pengar, så om det behövs kan jag använda dem för att klara mig. Jag är också lyckligt lottad eftersom jag äger ett tvåfamiljshus och hyran från hyresgästen täcker räkningarna. Men när min man jobbade var allt bra, riktigt bra. Vi var gifta i fyrtioett och ett halvt år. Nu är det bara jag och min son, och han söker jobb, men vi klarar oss.

Signet Society är en klubb för Harvardstudenter som förväntas göra betydande konstnärliga bidrag inom konst och litteratur. Fram till för cirka tjugofem år sedan var det enbart för män. När jag först började här kände jag mig mycket osäker, för det är Harvard och Signet är en väldigt exklusiv klubb. Det är en väldigt ”Harvard-scen”, man måste förstå det. Jag undrade om jag skulle jobba med folk som var snobbiga. Jag oroade mig också för klasskillnader, för jag är född två kvarter från Signet och ser mig själv som lokal.

Under de senaste åren har jag blivit mer medveten om vad Signet är och vem jag är här. Signet är för studenter som är konstnärer. Över dörren står det på grekiska: ”Mousiken poiei kae ergazou” – vilket ungefär betyder ”Skapa konst och utöva den.” Det är klubbens intention, och det är något fantastiskt – de går ut i världen för att göra ett viktigt kreativt avtryck. Antagligen är det för att hjälpa människor, göra världen bättre genom att skapa något eller underhålla eller kanske tillhandahålla något heligt. De övar sina konstformer, och jag övar också – det kallas ju kulinarisk konst. Men ändå är avståndet mellan oss enormt, klasskillnaderna är stora. Vi rör oss i olika riktningar, även om vi gör liknande saker. Det är som om vi glider förbi varandra som vätskeströmmar. Jag är också författare och poet, men ändå känns det som om vi lever i olika verkligheter.

Det har funnits undantag, personer som sagt att jag borde bli medlem, men jag är inte Harvardstudent, och klubben är avsedd för undergraduates som förväntas bidra betydande inom konst och litteratur. Det är ironiskt att studenterna, som sitter och nätverkar och diskuterar fin konst, kanske inte ens inser att maten de äter är konst. Jag praktiserar min konst hela tiden, men jag är inte medlem. För det mesta tror jag att medlemmarna inte ser mig som en lika stor kreativ kraft som de själva. Jag tror inte att det ens är något de tänker på. De flesta studenter vet nog inte ens att jag finns. Maten bara dyker upp, och det är allt. De är inte här för mig, jag är inte en del av deras värld. Klubben är för dem. Maten finns där bara för att fylla en funktion, inte som en del av deras konstnärliga liv.

Men det finns undantag. En gång sa en kvinna att min matlagning var höjdpunkten i hennes studietid – hon skrev det i ett brev som jag inte visste att jag skulle läsa. Det är en av de finaste saker jag hört. Jag försöker göra Signet till en plats där hon kunde komma och känna sig trygg, veta att hon skulle få något tröstande. Det jag gör ses inte som stor konst. Det är en flyktig konstform – maten är här och nu, varm och vacker för några minuter, sedan borta. Jag gör mina tårtor vackra, de doftar som himlen, av choklad och det finaste ekologiska smöret från Vermont. Men jag når sällan mina egna höga förväntningar. Jag försöker skapa något som ger en ”wow”-känsla, något attraktivt, gott och lätt att äta. Men ja, det är flyktigt och inte en erkänd konstform som skrivande är – vilket det inte heller är. Den bristen på erkännande är bara en del av hela bilden.

Det är viktigt att förstå hur sociala och ekonomiska strukturer formar människors livsöden, val och möjligheter. Klasskillnader påverkar inte bara tillgången till utbildning och karriär utan även känslan av tillhörighet och erkännande inom kulturella och konstnärliga sammanhang. Arbetets värde och dess erkännande kan skilja sig drastiskt beroende på perspektiv, även när insatsen och passionen är lika stor. Att erkänna olika former av kreativt arbete och deras betydelse för samhället är avgörande för en mer inkluderande syn på konst och kultur.

Hur påverkar sociala hierarkier och personliga erfarenheter arbetsplatsens dynamik?

Det finns en märklig distans och ibland en lätt avfärdande attityd bland vissa människor när det gäller interaktionen med personer som arbetar i servicepositioner. Uttryck som ”Personalen tar hand om det” används ofta för att avleda ansvar och distansera sig från den verkliga arbetsinsatsen bakom en tjänst eller produkt. Det är intressant att notera att de människor jag mött från det brittiska imperiets olika delar—England, Sydafrika, Australien och liknande—inte alltid uppvisar denna distans. De är ofta mer bekväma med att interagera med mig som personal, de hälsar, frågar efter mitt namn och använder det, och visar äkta omtanke genom att fråga hur jag mår. Detta kan bero på att många från dessa kulturer har en vana av att umgås med personer i serviceyrken och därigenom ser det som något naturligt och icke-obekvämt.

I kontrast upplever jag att amerikanska studenter ofta känner en viss osäkerhet eller ovana i dessa situationer. Det kan finnas en känsla av att markera sin egen tillhörighet till olika grupper eller kliker, särskilt i åldern arton-nitton år, där identitet och sociala hierarkier är extra viktiga. Denna osäkerhet leder ibland till att de håller distans eller beter sig reserverat, vilket skapar en barriär mellan dem och personalen.

Trots dessa sociala barriärer finns det en djupare, mänsklig kontakt i ögonblick som berör. Jag har haft förmånen att bevittna fantastiska konstnärliga uttryck från medlemmar på klubben—pianospel, sång, teater och skrivande. Att höra pianomusik från ett babygrand piano intill köket, även när min hörsel är begränsad, ger mig en känsla av samhörighet och tröst. Jag lider av en allvarlig hörselnedsättning sedan 1992, en ständig högfrekvent ringning i öronen som bara jag hör. Denna tinnitus är en påminnelse om sårbarhet och förändring, men musiken kan jag ändå känna genom golvet. Det skapar en speciell atmosfär och ger en koppling till de andra, även när ord och ljud inte fullt ut når mig.

Arbetet i köket är inte bara en praktisk uppgift; det är en form av transformation. Jag är en del i en komplex kedja där råvaror från jordbrukare runt om i världen kommer samman och förädlas för att bli en måltid. Min roll är en slags katalysator, en förmedlare av energi och omsorg som påverkar människors dag. Många säger att lunchen är dagens viktigaste mål, och jag strävar efter att göra den till en njutning—en noga komponerad femrätters måltid som kan lyfta stämningen och ge näring åt både kropp och själ.

Utmaningen ligger i att anpassa sig till oförutsägbarheten: antalet gäster varierar och kräver snabb planering och kreativ problemlösning. Min chef Mary, den bästa arbetsgivare jag någonsin haft, ser detta som ett mirakel, men det är egentligen bara erfarenhet, flexibilitet och beslutsamhet i aktion.

Personligen bär jag på en historia som skiljer sig från vad man kanske förväntar sig av en kock. Jag var länge på väg mot en karriär inom IT, men valde till slut en annan väg, en som är mindre konventionell men mer i linje med mina egna värderingar. Jag återvände till skolan, jobbade i storkök och hittade min plats, trots att jag gick igenom en könsövergång i en miljö som ofta är hård och oförstående. Den erfarenheten var fylld av prövningar och trakasserier, men också av personlig styrka och självinsikt.

Det finns likheter mellan hur könsroller och klasskillnader förstoras och förvrängs i samhället, trots att skillnader i själva verket kan vara mycket mindre. Sociala konstruktioner av skillnad är ofta mer en fråga om uppfattningar än verkliga, grundläggande olikheter. Detta skapar osynliga murar mellan människor, som i verkligheten delar mycket mer än de tror.

Att förstå detta är viktigt för att kunna bryta ned barriärer och skapa en mer mänsklig och empatisk gemenskap. Det handlar om att se bortom ytan, bortom titlar och positioner, och erkänna den gemensamma mänskligheten i varje möte. Det är i dessa möten, mellan människor som kanske aldrig borde vara så olika, som den verkliga transformationen sker.

Hur ett studentinitiativ utmanade och förändrade Harvard: Kampen för en levnadslön

I hjärtat av kampen för en levnadslön på Harvard stod en grupp engagerade studenter och arbetare som trotsade både administrativa hinder och institutionell motstånd. Det hela började som en liten grupp studenter som försökte väcka medvetenhet om arbetarnas livsvillkor på campus och behovet av en rättvis levnadslön. För att nå sina mål genomförde de flera kreativa och ibland provocerande aktioner som inte bara satte press på universitetets ledning utan också förändrade den offentliga diskussionen om rättvisa och arbetsförhållanden på en av världens mest prestigefyllda institutioner.

En av de första och mest märkbara handlingarna var när studentgruppen stormade in på administratörernas kontor för att arrangera “teach-ins”. Dessa informella föreläsningar syftade till att utbilda de högre tjänstemännen om de svårigheter som arbetarna stod inför i sina dagliga liv, och varför en levnadslön var en absolut nödvändighet. En annan berömd åtgärd var att sabotera presidentens julfest genom att sjunga en "levnadslönssång" och högläsa arbetarnas berättelser. Aktionen var inte bara ett sätt att skaka om de som hade makten utan också ett sätt att direkt påverka de beslut som fattades bakom stängda dörrar.

Med tiden riktade sig studentgruppen mot Harvard när de ansåg att universitetet var mest sårbart. De ställde sig utanför viktiga händelser och gjorde allt för att använda mediala plattformar för att få ut sitt budskap. Med hjälp av kända personer som Matt Damon och Ben Affleck skapades ytterligare uppmärksamhet kring frågan. Det var dock inte bara externa åtgärder som drev på förändringen. Det var också ett långsiktigt och målmedvetet arbete för att bygga upp en relation till arbetarna själva, som till en början var tveksamma till att engagera sig på grund av rädsla för repressalier från arbetsgivaren.

Trots det växte kampanjen i både styrka och antal, och efter flera år av oförändrad förvaltning började arbetarna känna att de hade stöd nog att delta i offentliga aktioner. Det var först efter ett långt och slitigt arbete som de kände sig trygga nog att tala ut och delta i demonstrationer. Här blev det tydligt att ledarskapet och engagemanget inte kom enbart från studenter utan att arbetarna själva, efter att ha fått mer trygghet, också började ta aktiv del i aktionerna.

Till en början var stödet från de fackliga organisationerna svagt. Vissa var mer passiva och tveksamma än andra, men pressen på administrationen ökade. Harvard, som länge hade förnekat att frågan om levnadslön var ett problem, skapade ett kommitté bestående av professorer för att undersöka frågan. Resultatet var en tom rekommendation om att erbjuda fler gratis engelskkurser för arbetarna, men inget konkret förändrades. Det var ett hårt slag för kampanjen, men istället för att ge upp växte stödet från studenter och arbetare. De insåg att om inte förvaltningen tvingades att agera under offentlig press, skulle de aldrig göra något konkret.

Kanske var det just i denna tystnad, där det kändes som att universitetet var berett att bara vänta ut dem tills de tog examen, som studenternas frustration nådde en kritisk punkt. I januari 2001, mer än tre år efter den första mötet för levnadslön, fattades beslutet att genomföra en hungerstrejk om ingen reell förändring skedde. Denna sista utväg var ett riskfyllt steg. Om protesten misslyckades skulle det inte bara vara en förlust för kampanjen utan också en stor förödmjukelse för alla inblandade. Men det var också tydligt att de hade uttömt alla andra alternativ.

Den 18 april stormade cirka femtio personer in i Massachusetts Hall, byggnaden som inrymde universitetets presidentkontor. Ursprungsplanen var att genomföra protesten under tre dagar, men den blev längre än så – tre veckor. De som deltog var huvudsakligen studenter, med ett fåtal alumner, och de förberedde sig för ett långt motstånd. Även om pressen på Harvard att dämpa nyhetshändelsen var stor, lyckades de få ut sitt budskap till omvärlden genom media. De kämpade både mot administrationen och mot en offentlig opinion som ofta såg på deras metoder som extremt. Förutom att de fick begränsat stöd i början, började fler och fler att förstå vad som stod på spel och ställde sig på arbetarnas sida.

Under protesten fick de oväntad solidaritet från arbetarna själva. En grupp serveringspersonal från universitetets matsalar dök upp med pizza och kaffe för att stödja sina studenter. Det var en gest av stöd som visade på den växande enigheten mellan studenter och arbetare. Dessutom röstade serveringspersonalens fackförening för att ge sitt stöd till en eventuell strejk. Detta markerade en vändpunkt i kampanjen, och många arbetare började öppet visa sitt stöd för rörelsen, vilket gav de studenter som var med i protesten en moralisk boost.

Det var en känslomässig upplevelse som förde arbetare och studenter närmare varandra. Den enigheten, som manifesterades i form av dans och sång utanför Massachusetts Hall, blev en symbol för både styrka och motståndskraft. Den kollektiva känslan av solidaritet var ovärderlig och blev en kraftfull påminnelse om att rättvisa inte bara handlar om att vinna en individuell kamp, utan om att skapa en större rörelse där alla känner sig ansvariga och delaktiga.

En viktig aspekt att förstå är att dessa handlingar inte bara var att "tvinga" Harvard att betala bättre löner, utan också att utmana en struktur som på många sätt var självförsörjande genom att stänga ute de som inte hade makten att påverka. Förändringen kom inte snabbt och inte heller utan svårigheter, men den visade på vikten av att bygga långsiktiga relationer, både internt och externt, och att hålla fast vid sina mål även när det verkade som om inget skulle förändras.

Hur Solpaneler och Inverterare Minskar Dina Elräkningar och Förändrar Energisystemet
Hur Metaversum och Blockchain Teknologi Omvandlar Virtuella Världar
Hur kan vi modellera och förstå isackretion och ispartiklars påverkan på flygplansvingar och motorer?