Hur Kritisk Teori och Humaniora Mötte Alt-Right Rörelsen i Dagens Politik

I en tid när extrema politiska rörelser får allt större inflytande, är det nödvändigt att se på hur humaniora och kritisk teori har formats och utmanats av denna utveckling. De senaste decennierna har vi bevittnat en förändring i den politiska landskapet som präglas av framväxten av den så kallade Alt-Right-rörelsen, en rörelse som har sitt ursprung i en rad olika filosofiska och politiska idéer. Denna rörelse, ofta förknippad med nationalism och populism, har ställt frågan om humanioras roll i samhället på sin spets och skapat en klyfta i det intellektuella och politiska samtalet.

Kritisk teori, med sina rötter i Frankfurt-skolan, har alltid syftat till att ifrågasätta maktstrukturer och normer i samhället. Teoretiker som Theodor Adorno och Max Horkheimer var tidiga med att analysera hur kultur och politik samverkar för att forma människors uppfattningar och agerande. I denna tradition har humaniora länge haft en funktion att både kritisera och belysa de sociala och kulturella fenomen som styr samhället. Men i en tid av ökande extremism och populism, har dessa teorier ibland hamnat i konflikt med de politiska krafter som ser humaniora som en företeelse som hotar den traditionella samhällsordningen.

Alt-Right-rörelsen har ofta angripit kritisk teori och humaniora, vilket ses i deras kritik av så kallad "kulturell marxism". Enligt denna syn på saken är akademiska områden som genusvetenskap, postkolonial teori och kritisk rasanalys ett uttryck för en ideologisk agenda som syftar till att undergräva traditionella värderingar och ordningar. Denna kritik är ofta förenklad och reducerad till en förklaring där humaniora ses som en förkämpe för en progressiv, vänsterorienterad politik som hotar att omforma samhället på ett sätt som förnekar den västerländska civilisationens grundläggande värderingar.

Humaniora, med sin mångfacetterade natur, har länge stått för en pluralistisk syn på världen, där flera perspektiv får komma till uttryck och där målet inte är att hitta en enkel lösning på komplexa problem. I denna anda måste humaniora fortsätta att vara en plats för reflektion och kritisk granskning av både gamla och nya maktstrukturer. Den nuvarande politiska situationen kräver att humaniora inte bara svarar på externa angrepp, utan också att den reflekterar över sina egna metoder och mål. Hur kan humaniora bidra till att förstå och motverka de krafter som hotar att fragmentera samhället? Och i vilken mån är det möjligt att förena en kritisk hållning med en vilja att förändra det politiska landskapet?

Det är också viktigt att erkänna att den intellektuella kampen mot extremism inte bara sker i akademiska kretsar, utan också i vardagen. Kritisk teori måste kunna appliceras på verkliga samhällsproblem, inte bara vara en abstrakt teori. Detta innebär att forskare, författare och aktivister måste kunna kommunicera sina idéer på ett sätt som är tillgängligt och relevant för en bredare publik. Här har humaniora ett viktigt uppdrag: att hålla det intellektuelle samtalet levande och relevant för de som inte nödvändigtvis är insatta i akademiska debatter, men som påverkade av de politiska strömningarna som formar världen omkring dem.

För att humaniora och kritisk teori ska kunna vara ett effektivt verktyg för att förstå och bemöta den framväxande extrema politiken, måste de också ta hänsyn till de nya mediernas roll i spridningen av ideologier. Internet och sociala medier har blivit de främsta arenorna för politiska debatter, och här sprids inte bara alternativa fakta och desinformation, utan också radikala politiska idéer som får stor genomslagskraft. I denna digitala era är det nödvändigt att tänka på hur kritisk teori kan användas för att förstå och bekämpa dessa nya former av politisk påverkan.

Detta kräver en mer dynamisk och engagerad roll för humaniora, där både forskning och praktik spelar en central roll. För den som engagerar sig i humanistiska ämnen är det viktigt att förstå att dessa fält inte längre bara handlar om teoretiska diskussioner, utan också om att förstå den konkreta påverkan som idéer har på samhället i stort. Det handlar om att använda humanistiska verktyg för att skapa ett samhälle där dialog och förståelse kan övervinna de krafter som söker splittra.

Rätten till ilska: Kombattiva offentliga sfärer och de humanistiska vetenskaperna

I en tid präglad av ökande sociala orättvisor och ett växande engagemang för grupptillhörigheter, blir frågan om ilska och försoning allt mer relevant. Martha Nussbaum, som har studerat känslomässiga och rättsliga processer, föreslår att vi måste bejaka en övergång från en ilska baserad på hämnd till en som inbjuder till försoning och återupprättelse. Det handlar om att skapa en relationell dynamik där vi tillåter snarare än hindrar kommunikationen, vilket kan förändra hur offentliga sfärer utformas och hur människor interagerar i dessa.

I den moderna världen, där språket ofta används som ett vapen för att såra, är det avgörande att omforma de diskursiva normerna. Genom att förändra dessa normer kan vi förändra den offentliga sfären, vilket i sin tur kan ge oss verktyg för att skapa en mer jämlik och rättvis värld. Nussbaum argumenterar för att humaniora spelar en viktig roll i detta. Litteratur och konst, enligt Nussbaum, fungerar inte bara som vittnesmål om de lidanden som drabbade individer genomgår, utan också som källor till kraft, genom vilka människor kan finna vägar till handling och förändring.

En annan viktig aspekt som framträder i detta sammanhang är den politiska situationen i länder som Filippinerna, där president Duterte har blivit en symbol för populismens framväxt. Här har ilskan och upproriska röster spelat en central roll i det politiska landskapet. Kritiker pekar på hur populistiska ledare använder ilska för att engagera sig i offentliga debatter och driva sina agendor. Samtidigt är det nödvändigt att fråga sig om denna ilska, när den inte kanaliseras konstruktivt, faktiskt förstärker orättvisor snarare än att bekämpa dem.

Det är också avgörande att förstå den kulturella dynamik som präglar offentliga debatter om ilska och rättvisa. Rörelser som #MeToo visar hur ilska kan mobiliseras för att synliggöra orättvisor och ge de förtryckta en röst. Samtidigt pågår en diskussion om hur denna ilska ska hanteras i olika kontexter, från de rättsliga systemens behandling av dessa frågor till den sociala debattens reaktion på dessa rörelser. Här kan humaniora, genom att förstå och analysera dessa uttryck av ilska, bidra till en djupare förståelse för hur dessa rörelser kan omvandla den offentliga diskursen och skapa verklig social förändring.

I denna kontext spelar konst och litteratur en dubbel roll. För det första, som en spegel av samhällets kollektiva lidanden och trauman, ger de oss en möjlighet att bearbeta dessa känslor av ilska på ett medvetet och reflekterande sätt. För det andra erbjuder de en väg mot försoning, där vi inte bara erkänner vår ilska, utan också finner sätt att hantera och bearbeta den, för att i slutändan skapa en mer rättvis och hållbar samhällsstruktur. Detta innebär en djupare förståelse för varför människor känner ilska och hur denna ilska kan kanaliseras i konstruktiva och helande riktningar.

För att gå bortom denna analys är det också viktigt att förstå att ilska i sig inte är en negativ eller destruktiv kraft. Den kan fungera som en katalysator för förändring om den hanteras på rätt sätt. Människor måste bli mer medvetna om sina egna känslomässiga reaktioner och lära sig att bearbeta dessa känslor i en större social och politisk kontext. Genom att förstå ilska som en del av en större process för social rättvisa och försoning, kan vi skapa mer öppna och respektfulla offentliga sfärer där dessa känslor inte leder till förstörelse, utan till förändring.

Vad betyder populism för demokratin och identiteten?

Jan-Werner Müller, en politolog, beskriver populism som något annat än en efterfrågan på mer demokrati. Han karaktäriserar det snarare som "den permanenta skuggan av representativ politik." För Müller innebär populismens kärnkrav att "bara vissa av folket är verkligen folket." Denna idé om att bara en viss grupp av människor representerar det verkliga folket återkommer ofta i dagens politiska klimat, där diskussioner om nationell identitet och kultur vävs in i populistiska argument.

Ett exempel på denna typ av resonemang framkom nyligen vid en middag, där en väns släkting hävdade att småstäder var de platser där "den naturliga kulturen" i landet återfinns. I kontrast, hävdade personen, är städer där människor blandas från olika bakgrunder, en plats där denna kultur "blandas bort." Även om detta uttalande på många sätt avfärdar den traditionella idén om USA som en smältdegel och ignorerar det faktum att människor är kulturproducerande varelser i sig själva, fångar det tydligt den sorts tänkande som Müller identifierar som populismens kärna. I detta sammanhang handlar det om att hävda att en autentisk amerikansk kultur bevaras i landsbygds- och småstadsmiljöer, men att den hotas av kulturell mångfald i urbana miljöer. De som verkligen är folket, enligt denna syn, är de som deltar i denna "naturliga kultur."

Det är här Müller återvänder till Carl Schmitts begrepp om "vän" och "fiende." Schmitt, en tysk politisk teoretiker och nazistisk jurist, definierade vän/fiende-diskussionen som den grundläggande kategorin för politik. Schmitt hävdade att den politiska fienden är någon som är något radikalt annorlunda och främmande, och detta skapar konflikter som inte kan avgöras av neutrala, förutbestämda normer. Denna synpunkt är av fundamental betydelse för populismens syn på politik, där motståndare inte längre ses som medborgare med olika åsikter, utan som existentiella hot mot det egna folkets sätt att leva.

Populismens konflikter handlar alltså inte bara om politiska eller ideologiska skillnader utan om identitetsfrågor som är djupt rotade i den upplevda existentiella kampen om att bevara en kultur och ett sätt att leva. Schmitt såg dessa konflikter som omöjliga att lösa genom universella normer, eftersom varje deltagare i konflikten ser sin egen existens och sin egen identitet som hotad av motståndarens existens.

Müllers analys av populismens förhållande till demokratiska institutioner är också viktig för att förstå hur populister använder den "moraliska" dimensionen för att rättfärdiga sina handlingar. De skapar en dikotomi mellan "rättvisa" och "orättvisa" baserat på deras egen uppfattning om vilka som tillhör folket och vilka som inte gör det. Detta leder till att deras politiska åtgärder, såsom att manipulera valresultat eller förneka vissa grupper deras rätt att delta i politiska processer, ses som rättfärdiga eftersom de påstår sig representera den sanna folkviljan.

Det är också centralt att förstå att populism inte bara är en reaktion på demokratiska processer utan en fundamental omdefiniering av vad demokrati innebär. För populister handlar det inte om att främja fler röster eller mer inkludering, utan om att bevara en viss kulturell och politisk ordning som de ser som hotad av det pluralistiska och mångkulturella samhället. I detta avseende är populism mer av ett angrepp på de institutioner som upprätthåller en pluralistisk politik, snarare än på själva demokratin som system.

Enligt denna förståelse av populism, där identitet och politik går hand i hand, blir det också klart varför populister ofta söker en politisk strategi som utesluter vissa grupper och legitimerar åtgärder som gynnar de som anses tillhöra den "verkliga" folkgruppen. Och ju mer dessa grupper känner att deras kulturella och politiska dominans är hotad, desto starkare blir deras behov av att definiera "fiender" och försvara sina rättigheter i termer av existentiell överlevnad.

Hur kan humaniora återställa vår mänsklighet i en tid av politisk reduktion?

Att återvända till humaniora i vår nuvarande politiska tid är inte en nostalgisk gest utan en nödvändig handling. Vi befinner oss i en epok där språket allt oftare töms på betydelse av politiska och ideologiska makter som vill kontrollera berättelsen om människans värde. I detta vakuum blir det humanistiska projektet inte bara ett akademiskt åtagande utan ett etiskt imperativ. Det är i denna kontext som Edward W. Saids uppmaning till en återgång till filologin blir avgörande.

Filologi, i Saids mening, är inte en teknisk färdighet eller en renodlat historisk metod; det är en form av tålamod, en ihärdig och livslång vaksamhet inför språket – det språk som formar och formar om vår förståelse av världen, av historien, av oss själva. Denna hållning är sekulär inte för att den avvisar värden, utan för att den förankrar dem i det världsliga, i det mänskligt föränderliga, snarare än i metafysiska eller dogmatiska strukturer.

I en tid där mänskliga värden ofta reduceras till strategiska slagord eller instrumentell retorik, erbjuder en återgång till filologi ett motstånd. Det är en praktik som kräver att vi lyssnar på marginaliserade röster, inte som representanter för identitetspolitiska positioner, utan som människor vars språk – och därmed vars verklighet – har tystats eller förvrängts. Att ta tillbaka denna narrativa och språkliga agens är att återge mänskligheten dess förlorade dimensioner.

Det postdemokratiska tillståndet vi befinner oss i, där makten ofta ikläds teknokratisk neutralitet eller populistisk affekt, kräver en ny sorts humanistisk närvaro. En närvaro som inte försöker konkurrera med maktens berättelser, men som genom sitt tålamod och sin precision underminerar dem inifrån. Kritisk teori, i sin mest radikala filologiska form, är här inte längre en teori i traditionell mening, utan en form av läsning, en läsning av språklig våld, av ideologisk kodifiering, av historisk utplåning.

Humanioras plats är alltså inte utanför den politiska sfären, men inte heller inom dess logik. Den verkar parallellt – inte som en motmakt, men som en förskjutning. Genom att uppmärksamma språkliga former, genom att återuppväcka historiska skevheter, genom att lyssna på det som inte sägs men ändå är närvarande, framträder humaniora som en handling av motstånd. Ett motstånd som inte är spektakulärt, men desto mer oumbärligt.

I denna rörelse blir det

Vad innebär det att förstå historia som en process av kontinuitet och diskontinuitet?

Foucault konstaterar att moderna tolkningar av historia inte bara handlar om att tolka dokument utan om att organisera och ordna dessa i ett försök att definiera enheter, totaliteter, serier och relationer inom det dokumentära materialet. Historien, säger han, är något som omvandlar dokument till monument. Detta perspektiv öppnar upp för en idé om att historieskrivning inte ska ses som en linjär progression, utan som ett ständigt omprövande av de berättelser som kulturen, samhället och de politiska institutionerna upprepar.

Foucault ifrågasätter den traditionella uppfattningen om en linjär historisk utveckling, där människans medvetande anses vara den ursprungliga drivkraften för alla historiska förändringar. För honom är historieskrivning inte ett kontinuerligt flöde av förnuft som alltid kan spåras tillbaka till någon ursprunglig källa. Istället ser han historiens utveckling som en kedja av diskontinuiteter, där varje period har sina egna särdrag som inte lätt kan förklaras genom en enhetlig och homogen syn på historiska relationer.

Denna syn på historia innebär att historien inte längre kan ses som en totalitet som strävar efter att återskapa en enhetlig form av civilisationen. Den nya historien talar om serier, uppdelningar, nivåer och skillnader. För Foucault blir frågan inte längre hur historia kan förstås som ett sammanhängande hela, utan snarare hur olika serier och enheter förhåller sig till varandra. Detta leder till att historieskrivningen i stället syftar till att undersöka hur dessa serier korrelerar och dominerar över varandra, snarare än att försöka bygga en enhetlig berättelse.

Detta innebär också att historieskrivningen inte längre kan ses som ett slutet system, där författaren eller historikern styr och formar materialet. Foucault pekar på att historieskrivning nu måste inkludera den problematik som uppstår i valet och sammansättningen av dokument och perioder. Hur definierar man en period? Vad är det som gör att vissa dokument eller fenomen får dominera historien? Dessa frågor är inte bara akademiska utan har praktiska implikationer för hur vi förstår världen idag. En sådan syn gör att varje historisk analys blir en undersökning av de val som historikern gör, snarare än en objektiv upptäckt av en given sanning.

Det är av vikt att förstå hur dessa förändrade synsätt påverkar vårt sätt att se på historia idag. För Foucault handlar inte historia om att hitta de objektiva sanningarna i det förflutna. Han ser historia som ett resultat av en kontinuerlig process där faktum inte bara upptäcks utan konstrueras av forskarens vilja att förstå. Det innebär att det vi ser som "sanningar" om vår värld, våra samhällen och våra politiska institutioner ofta är resultatet av en historisk konstruktion som har sina rötter i de maktrelationer som råder i samhället. Historien, så som vi känner den, är en skapelse, och i denna skapelse kan vi se de "olyckor, små avvikelser eller omvändningar" som formade de saker som nu existerar och har värde för oss.