Finns det ett liv utan arbete, utan instinkt, utan rörelse?

Vi ville dra oss tillbaka, lämna myrstacken och gå bort medan tillfället ännu var gott, men något märkligt skedde. Istället för att backa började vi röra oss framåt, mot myrstacken, som om någon osynlig kraft drog oss dit, steg för steg, mot de kryllande myrorna. Och när vi väl stod bland dem, såg vi hur varenda en var upptagen med sitt arbete. Det var ingen som vilade, ingen som pratade, ingen som såg sig omkring. Alla arbetade, oförtröttligt, i en rytm som inte tillhörde tid eller vila.

Och ändå: när vi försökte stå emot, när vi tänkte att vi som människor, utbildade och medvetna, kunde välja annorlunda, visade sig viljan vara en illusion. En oförklarlig drift tvingade oss att delta. Jag grep en torr gren, bar den mot myrstacken, och i samma ögonblick kände jag en märklig lättnad. Som om själva handlingen, rörelsen, lydnaden inför instinkten befriade mig från något tungt. Min vän gjorde detsamma. Snart sprang vi fram och tillbaka, bar grenar, barr, jord, utan att tala, utan att tänka. Arbetet hade förvandlat oss.

Men arbetet, detta eviga dragande och bärande, var tomt. Ingen fråga fick något svar. En enda röst malde i huvudet: ”Skynda på, arbeta, bär, dra!” Och varför, för vad, för vem — det visste man inte. Tanken, den där lilla gnistan av medvetande, fanns kvar, men den var instängd, innesluten i rytmen av upprepning. Bara ibland flämtade ett ljus till — när jag försökte tänka ut något nytt, till exempel en bår för att underlätta arbetet. Men genast kvävdes idén av rörelsen själv.

Vi hade kunnat fortsätta tills solen gick ner, om inte något brutalt avbrutit det hela. En pojke kom förbi, petade med sin spade i stacken, förstörde vårt arbete. Och då — då brann allt till liv. Myrorna, och vi med dem, kastade oss över förstörelsen med vansinnig iver, som om hela tillvarons mening låg i att återställa det som raserats. Den osynliga rösten i huvudet blev till ett vrål. Ingen paus, ingen tanke, bara handling.

Först då, mitt i detta kaos av ordnat vansinne, förstod jag: det liv jag hade drömt om — ett liv utan krav, utan rörelse, utan tvång — fanns inte. Inte hos sparvarna, inte hos fjärilarna, inte hos myrorna

Kan man verkligen förvandla sig till en sparv?

En söndag, bara för en dag, växte en tanke fram – att lämna människans trötthet bakom sig och bli något helt annat. Två pojkar, utmattade av sina vardagliga uppgifter, sökte en utväg i fantasin: att förvandla sig till sparvar. Idén föddes ur en barnslig leda men utvecklades till ett nästan rituellt försök att trotsa verklighetens gränser. Att inte längre vara bunden av lärarens röst, av läxor, av människans ständiga otillräcklighet – utan att få känna lättheten i att flyga, fri från ansvar, fri från tanke.

De började med ord. Magiska ord, tänkte de, för i sagorna sker allting genom dem. En formel skrevs i ett hemligt häfte: ”Jag ska inte lära mig, jag ska bli en fågel.” Orden blev en port till något större än lek – de blev ett sätt att rikta viljan, att pröva gränsen mellan det möjliga och det önskade. Kostja och berättaren, med barnets allvar, började öva rörelserna, hoppa på bänken, dra in huvudet som fåglar, och i dessa klumpiga försök fanns ett eko av något djupt mänskligt: en längtan efter förvandling, efter att bli någon annan, någon lättare.

”Du måste vilja det tillräckligt starkt”, sa berättaren. Och just där, i den meningen, gömmer sig hela människans inre kamp. Att önska är enkelt, men att verkligen vilja – med en vilja så stark att den skapar en ny verklighet – är något nästan övernaturligt. Fantasin blir en sorts laboratorium för viljan: kan man med tanken överskrida sin egen natur?

Berättaren hade länge drömt om uppfinningar, om att kunna stänga av lärarens röst med en apparat, om att vakna upp som vuxen över en natt. Men alla dessa drömmar hade förblivit drömmar, kanske för att viljan inte varit tillräckligt helhjärtad. Förvandlingen till sparv, däremot, grep honom med en intensitet som gränsade till besatthet. Han slöt ögonen, spände sitt inre, och bestämde sig för att inte öppna dem förrän han kände att han blivit en fågel.

Och ändå finns där också en sorg. För trots den starkaste önskan förblir verkligheten oförändrad: morgonen kommer, rösterna hörs igen, lektionen börjar. Men något har redan hänt – inte i världen, utan i människan själv. I det ögonblicket då hon verkligen tror, öppnas ett rum där fantasin blir ett sätt att erfara frihet, om än bara inuti.

Att önska tillräckligt hårt är kanske inte att fly verkligheten, utan att väcka den. För verkligheten förändras först när man tror på möjligheten till