Svårigheten med att använda ord som ”händer” eller ”system”, eller vilket begrepp som helst vi försöker beskriva, gäller även för själva ”verkligheten”. Problemet uppstår inte när ”verklighet” betraktas som en ”verklighet utan realism”, vilket innebär att ordet är utan ett fast koncept kopplat till sig, om man ens kan tala om ett ord i detta sammanhang. Heisenberg påpekar att språkets problem är mycket allvarliga: vi vill tala om atomernas struktur, inte bara om ”fakta” – till exempel svarta fläckar på en fotografisk platta eller vattendroppar i en molnkammare. Men det är omöjligt att göra detta med hjälp av vanligt språk, eller med vardagliga begrepp som är oupplösligt kopplade till detta språk.

Heisenberg menade att det var matematiska representationer som tillät en beskrivning av verkligheten mellan observationer, vilket definierar kvantfenomenen. I denna matematiska formalism behövs inte ord som ”händer” eller ”fysisk” för att beskriva det som sker. Det enda som krävs är matematiska symboler, vilka kan definieras med hjälp av vardagligt språk, men som i sig själva står fria från språkets begränsningar. Han betonade tidigt att matematik är ”lyckligtvis” fri från de begränsningar som vardagsspråket och de begrepp det bygger på har, eftersom det utvecklats för att beskriva erfarenheter i den vardagliga världen som involverar enorma mängder atomer, inte de atomära processerna i sig.

Ord är bundna till möjligheten att skapa mentala bilder, och denna förmåga är rotad i vår dagliga erfarenhet. Det är därför svårt, om inte omöjligt, att anpassa språket så att det kan beskriva processer på atomär eller ännu mindre skala, eller för den delen mycket stora kosmologiska skalor. Däremot kan matematik beskriva saker som vi inte kan föreställa oss, inklusive abstrakta matematiska symboler. Även om matematik är ett mänskligt verktyg som är fött ur samma evolutionära och biologiska utveckling som vårt språk och våra tankar, erbjuder den ändå en större frihet från de begränsningar som språket medför. Den ger oss möjlighet att kvantifiera och förutsäga kvantfenomen, trots att dess förmåga att göra det på en djupare nivå inte är absolut given.

Inom tolkningar som bygger på ”verklighet utan realism” (RWR) framställs den verklighet som är ansvarig för kvantfenomen som något som inte kan konstrueras genom tanken. Denna verklighet är inte observerbar i sig; vi ser endast effekterna av dess interaktion med mätinstrument, såsom spår på en fotografisk platta eller i en molnkammare. Dessa observationer är kvantfenomen, unika skapelser som uppstår i varje mätning, och de kan inte förstås som en upptäckt av något redan existerande i samma mening som i klassisk fysik. Därmed separeras observation från mätning; en observation är en skapande akt som ger upphov till kvantfenomen, medan mätningen handlar om att bestämma egenskaper hos dessa fenomen, inte hos kvantobjekt i sig.

Matematiken som används i kvantmekaniken och kvantfältteorin, till exempel formalismen med Hilbertrum, är i sig själv icke-visualiserbar, även i ändliga dimensioner, och kan inte direkt representera något fysiskt objekt eller process enligt RWR. Det är bara mätinstrumenten och de observerade data som kan ses och beskrivas, och dessa data är alltid kopplade till klassisk fysik, som i denna mening är fundamental. Klassisk fysik förblir nödvändig för att beskriva de observerade resultaten av kvantfenomen, även om den inte kan förutsäga dessa resultat. På så vis är kvantteori, relativitetsteori och klassisk fysik nödvändiga men skilda vetenskaper som kompletterar varandra.

Det är också viktigt att notera att detta synsätt gör kvantfysiken till den första verkligt experimentella vetenskapen, där man inte bara följer förutbestämda händelser utan aktivt experimenterar med verkligheten och skapar nya förlopp. Detta skifte från en deterministisk till en kreativ roll för observationen förändrar fundamentalt hur vi förstår naturen.

Vad som bör förstås ytterligare är att språkets och begreppens evolutionära grund i vardagserfarenheter innebär att vårt sätt att tänka och uttrycka oss är anpassat till makroskopiska världar. Att förvänta sig att dessa verktyg skulle vara tillräckliga för att direkt förstå eller beskriva kvantverkligheten är därför ogrundat. Samtidigt ger matematiken oss ett kraftfullt men ändå begränsat instrument för att hantera och förutsäga fenomen bortom vår direkta erfarenhet. Det är denna dubbelhet — språkets oförmåga och matematiken som både verktyg och gräns — som definierar den moderna kvantfysikens filosofi och metodologi.

Hur geometrisk enkel sammanbindning och icke-kommutativ geometri påverkar lågdimensionella mångfalder

Föga förvånande har det på senare tid dykt upp en fortsättning på de tidigare idéerna. Detta är ett mycket avancerat projektpapper, ett gemensamt arbete av Louis Funar, Daniele Otera och mig själv, som rör ett bevis på att alla finit presenterade grupper är geometriskt enkelt sammanbundna (och denna GSC-egenskap är mycket starkare än QSF), samt att de kan undvika Whitehead-mardrömmen (och detta betyder att de är "lättpåverkade"). Detta har meddelats i mitt arbete On the Whitehead nightmare and some related topics, publicerat i EMS Surveys Math. Sci., ett volum för Dennis Sullivans 80-årsjubileum (2023). Detta projekt, som jag är mycket optimistisk över, använder teknologin från QSF TRILOGY, men på ett lämpligt sätt vridet. I relation till denna TRILOGY finns det nu två stora svårigheter som måste övervinnas: (i) Att bli av med oändlig skumhet (oändligt genererade andra homotopigrupper) och samtidigt förbli GSC, samt (ii) Att föra saker från oändlighet till ett ändligt avstånd, samtidigt som man behåller GSC.

En provisional skriftlig version av arbetet existerar redan. Vad gäller de ganska esoteriska idéerna om en ny, mycket större kategori som omfattar de finit presenterade grupperna, som uttrycktes i brevet från 2016, finns det nu mer att säga. Jag har bland annat upptäckt ett exakt samband mellan ett visst slags överträdelse av GSC och icke-kommutativ geometri, vilket bör vara relevant för ämnet. Jag har här två arbeten om detta ämne: On geometric group theory, i: Topology and groups, essäer dedikerade till V. Turaev, publicerade i IRMA Lectures in Mathematics and Theoretical Physics (red. A. Papadopoulos), s. 349–432 (2021), och Classical differential topology and non-commutative geometry, i Surveys in geometry I (red. A. Papadopoulos), Springer, s. 309–341 (2022).

Vad gäller de fyra-dimensionella DIFF Schoenflies-bollarna, har jag nu ett långt papper online som bevisar att de är GSC: All smooth four-dimensional Schoenflies balls are geometrically simply connected (arXiv: 1609.05094, 2016). En kortare översiktsversion är också tillgänglig: All 4-dimensional smooth Schoenflies balls are geometrically simply-connected, i Surveys in Geometry I (red. A. Papadopoulos), Springer s. 369–307 (2022). Slutligen arbetar Dave och jag fortfarande på det stora projektet att visa att 4-dimensionella DIFF Schoenflies-bollar som är GSC, är standard.

Det är viktigt att notera att våra tankar och arbeten inte längre är helt aktuella i förhållande till 2016-brevet, som nu har blivit föråldrat.

När det gäller min bakgrund och forskning, har jag varit matematikprofessor vid Universitetet i Paris-Sud (Orsay) sedan början av 1970-talet. Under denna period träffade jag mina framtida medarbetare, Gérard Toulouse och Maurice Kléman, som arbetade vid Condensed Matter Physics Department. Vår samverkan började genom ett föredrag jag höll om topologi för fysiker, och det visade sig att det jag presenterade var precis vad de behövde för att förstå defekter i ordnade medier. Detta ledde till ett samarbete som skulle utvecklas och ge upphov till nya insikter om symmetribrott och deras relation till topologi.

Vid den tiden var det endast två grupper världen över som arbetade på detta ämne: den i Paris, där Toulouse, Kléman och Louis Michel från IHÉS var aktiva, och en i Moskva, under ledning av Volovik och Mineev. Efter några år gick Misha Monastyrsky med i den moskva-baserade gruppen och började också komma till Bures-sur-Yvette för att arbeta med oss.

Vår gemensamma forskning visade att defekterna i ordnade medier var relaterade till homotopigrupperna för manifolden av interna tillstånd. Särskilt var existensen av defekter kopplad till den fundamentala gruppen av denna manifold, medan defektpunkter relaterade till den andra homotopigruppen. När vi började undersöka dynamiken i defekter upptäckte vi att icke-kommutativitet hos den fundamentala gruppen, när den förekom, förhindrade att defektlinjer korsade varandra. Denna upptäckt väckte intresse bland fysiker utanför ämnet för kondenserad materia, till stor del på grund av icke-kommutativitetens fundamentala betydelse inom kvantteori. Den berömde ryska fältteoretikern Sasha Polyakov föreslog att vi skulle undersöka vad som händer om teorin skulle utvidgas till högre dimensioner. Detta ledde till en överraskande upptäckt: hela homotopigruppernas struktur, när den förses med Whitehead-produkt, blir en supersymmetrisk algebra. Den icke-kommutativa naturen hos Whitehead-produkten visade sig vara ett hinder för att högdimensionella defekter kunde korsa varandra. Supersymmetri blev därmed en central komponent i vår teori.

Det är också av intresse att notera att under den tidiga utvecklingen av vår teori, skrev Jean Dieudonné, en framstående fransk matematiker, i sin bok om Bourbaki-matematik att topologi inte hade något att göra med fysik. När han senare publicerade en andra upplaga, korrigerade han detta uttalande och erkände vårt arbete.

Till slut, i vårt tredje och sista gemensamma projekt med Yves Pomeau, Bernard Derrida och Yves Bouligand, undersökte vi ett märkligt fenomen inom biologiska vävnader. Bouligand, en biolog, hade upptäckt att defekter inom dessa vävnader relaterade till den topologiska strukturen av interna tillstånd, vilket återigen visade på det djupa sambandet mellan topologi och fysik.

Vad är stabila PL-mappingar och varför är de viktiga i topologi och differentialgeometri?

En stabil PL-mappning f:PQf: P \to Q, mellan polyedrar, definieras genom att det finns trianguleringar KK, LL av PP respektive QQ och en stratifieringsmappning φ\varphi mellan deras ansiktsposet, så att ff är PL-vänster-höger-ekvivalent med en medlem i mängden S(φ)S(\varphi). Detta innebär att den topologiska strukturen av mappningen är sådan att små perturbationer eller variationer inte förändrar dess grundläggande egenskaper.

I synnerhet innefattar stabila PL-mappingar alla medlemmar i mängden S(K,Rm)S(K, \mathbb{R}^m), där KK är en triangulering av ett polyeder PP och mm är dimensionen på målrummet Rm\mathbb{R}^m. Ett exempel på detta är att alla PL-inbäddningar f:PQf: P \to Q, där PP är kompakt, är stabila. Beviset för detta använder en PL-vänster-höger-ekvivalent inbäddning och visar att en sådan mappning är PL-transvers till någon triangulering LL av QQ. Detta garanterar att varje semi-linjär mappning mellan KK och LL, som är tillräckligt nära ff, fortfarande är en inbäddning, vilket innebär att det finns en stabil isotopi mellan ff och gg, där gg är nära ff i supremummetrik.

För en PL-mappning f:NMf: N \to M, där NN är en kompakt PL-manifold och MM är en PL-manifold, är mappningens stabilitet kopplad till de lokala egenskaperna av ff. Till exempel, om dimensionen av MM är tillräckligt stor i förhållande till dimensionen av NN, så är ff stabil om och endast om det är en inbäddning. För fallet där dimensionen mm är lika med 2n2n, är stabiliteten kopplad till att mappningen är en immersion med ett ändligt antal transversa dubbelpunkter.

Ett annat exempel på stabila PL-mappningar involverar polyedrar och funktioner f:PRf: P \to \mathbb{R}, där varje punkt xPx \in P kan associeras med två mängder L+(x)L^+(x) och L(x)L^-(x), vilka är relaterade till inversbilder av intervallet [y,)[y, \infty) respektive (,y](-\infty, y]. Mappningen sägs vara "link-regular" om vissa topologiska förhållanden mellan dessa mängder är uppfyllda, vilket är en förutsättning för att mappningen ska vara stabil.

Stabila PL-mappningar är viktiga i flera områden inom diskret differentialgeometri och diskret Morse-teori, där de används för att analysera topologiska egenskaper hos komplexa geometriska objekt. Det är dock också viktigt att notera att teorin om stabila PL-mappningar är fortfarande i ett tidigt utvecklingsstadium, och många av de underliggande frågorna kring modifieringar av definitionen, samt relaterade transversalitetsresultat, fortfarande är öppna forskningsfrågor.

För att förstå och tillämpa stabila PL-mappningar på ett effektivt sätt är det avgörande att ha en djupare förståelse för de olika typer av stratifiering, triangulering och isotopi som är involverade i definitionen av stabilitet. Det är också viktigt att känna till de relaterade topologiska begreppen, som PL-transversalitetsvillkor, och hur dessa kan användas för att säkerställa stabiliteten hos en given mappning.