Vad är kopplingen mellan post-sanning och populistisk politik?

Populistisk politik och post-sanning delar vissa egenskaper, men är de alltid nära sammankopplade? Eller är deras framväxt, som vi sett i Storbritannien och USA, enbart en slump – två orelaterade fenomen som råkade blomstra samtidigt och förenades runt samma kandidater och idéer? För att undersöka detta kan vi börja med ett exempel på en politisk berättelse som drar på populistiska idéer för att engagera sina anhängare. Under sommaren 2017 sände National Rifle Association (NRA) i USA en serie reklamfilmer som klargjorde deras mål och värderingar. Kärnan i dessa var att NRA inte hade för avsikt att tyst ge upp inför "eliterna" som, enligt dem, nu "hotar vår existens". I bakgrunden till bilder på en värld i kaos – upplopp, vandaler som slår sönder fönster och ungdomar som bränner den amerikanska flaggan – varnade talaren Dana Loesch för att "tiderna brinner och medieeliterna har blivit påkomna med att hålla i tändstickan". Hon riktade särskild kritik mot New York Times, ofta sett som en symbol för den liberala mediaeliten, och hävdade att "vi, folket, har fått nog … med era berättelser, er propaganda, era falska nyheter. Vi har fått nog med att ni vägrar erkänna någon sanning som rubbar den sköra konstruktion som ni tror är verkligt liv".

Denna ilska sammanflätade flera centrala begrepp – sanning, fakta, narrativ – med en stark skepsis mot den sociala eliten och en rättfärdig appropriering av "vi folket". Rent politiskt språkbruk blir detta en nästan perfekt sammanblandning av populism och post-sanning. Även om populism och post-sanning inte är synonyma, eller nödvändigtvis symbiotiska fenomen, finns det ett komplext förhållande mellan dem, som ofta rör sig kring känslor.

Populism är framför allt en känslomässig reaktion. Grundläggande handlar den om uppfattningen att etablissemanget – särskilt institutionerna inom ekonomi, politik och kultur – har ignorerat de vardagliga medborgarnas behov och aspirationer. De är ute ur synk med vanliga människors bekymmer och fokuserar istället på att skydda sina egna intressen. Populism är inte en ideologi på samma sätt som socialism, libertarianism eller konservatism är det. Det är ett grundläggande synsätt som kan kombineras med andra ideologier, vilket gör att vi ser både höger- och vänsterpopulistiska rörelser med mycket olika agendor men med nästan identisk retorik. Det kan vara Fidesz i Ungern, Sverigedemokraterna och Alternativ für Deutschland i Tyskland på högerkanten, eller Podemos i Spanien och Syriza i Grekland på vänsterkanten.

Denna ideologiska ambivalens är central för att förstå den politiska utvecklingen. Under Brexit-kampanjen formulerade Dominic Cummings kampanjbudskapet så att det inte var höger- eller vänsterorienterat, utan istället grundat på ett helt annat paradigm. Traditionella vänster-höger-uppdelningar var inte längre relevanta för majoriteten av befolkningen, som såg sig själva som frånkopplade de etablerade politiska narrativen. Populismen berättar ofta en enkel historia: folket utnyttjas av ett själviskt etablissemang, och den populistiske ledaren är den enda som kan ta kampen på deras vägnar. Populismens berättelse tenderar att prioritera känslor framför fakta. Den ifrågasätter inte nödvändigtvis själva begreppet fakta, som post-sanning gör, men spelar starkt på ett ”vi-mot-dem”-narrativ, där den vanliga befolkningen ställs mot den föraktfulla eliten.

Det finns också en djupare känslomässig dimension. Paul Mason menar att populismens uppkomst till stor del är en reaktion mot den neoliberala agendan under de senaste två decennierna. Neoliberalism ses av Mason som en politisk beslutsfattande process som har uteslutit känslomässiga hänsyn. Genom att hantera allt från universitet till sjukvård med marknadens logik har grundläggande mänskliga behov förlorat betydelse. Populismen, å andra sidan, erbjuder en känslomässig berättelse som återupprättar värden som identitet, säkerhet och ambition – aspekter som länge varit åsidosatta i den neoliberala politiken.

Det är dock viktigt att förstå att populism inte är ett nytt fenomen. Många av de faktorer som bidrar till dess nuvarande framväxt har funnits i årtionden, och även om populismens synlighet har ökat, är dess påverkan på samhället fortfarande osäker. Ändå verkar de politiska konflikterna inom samhället alltmer handla om en uppdelning mellan de som representerar etablissemanget och de som står emot det.

Slutligen bör man notera att populism och post-sanning inte är enbart negativa krafter i politiken. De representerar också en form av väckelse, ett rop från de som känner sig förlorade eller osynliga i det nuvarande systemet. Det är en reaktion på en värld där etablerade strukturer inte längre känns relevanta för många, och där den gamla politiska retoriken inte längre talar till deras verklighet.

Vad innebär begreppet "deep state" och varför spelar det en viktig roll i dagens politik?

I juni 2018 ägde en massiv protest rum framför regeringsbyggnaden i Bukarest. Enligt officiella uppgifter var det den största offentliga demonstrationen i Rumänien sedan revolutionen 1989. Men till skillnad från vanliga protester, som ofta riktar sig mot de styrande, var denna organiserad av det styrande partiet, Socialdemokraterna (PSD). Det som skulle ha varit en genuin folkmanifestation blev snabbt en iscensatt och kontrollerad tillställning. Officiella meddelanden pekade ut att protesten riktade sig mot maktmissbruk inom rättsväsendet och de hemliga tjänsterna, men många kommentatorer såg det som ett försök av PSD att stärka sitt grepp om de institutioner som var utanför deras kontroll, framför allt presidentämbetet och rättssystemet. Ledarskapet inom PSD talade om ett "parallellt stat", en term som refererar till en maktstruktur som existerar vid sidan om det officiella systemet och som i hemlighet styr landets politik.

Konceptet "parallell stat" myntades ursprungligen av historikern Robert Paxton för att beskriva institutioner som verkar i statens intresse utan att vara en del av den officiella politiska strukturen. I Rumänien, såväl som i Turkiet under Recep Tayyip Erdoğan, har termen utvecklats till en synonym för "deep state", en hemlig maktapparat som opererar utanför de demokratiskt valda institutionerna. Det är en paranoia som förespråkar att statens yttre fasad inte speglar verkligheten, och att mäktiga, icke-valda krafter manipulera politiken för sina egna syften.

Denna idé om den dolda makten är inte exklusiv för östeuropeiska och mellanösternländer. I USA har termen "deep state" blivit allmänt använd av politiska populister som Donald Trump, som anklagar regeringens byråkrater och säkerhetstjänster för att sabotera hans politiska agenda. Enligt Trump och hans anhängare är den "djupa staten" en osynlig maktstruktur, bestående av tjänstemän och medlemmar av säkerhetstjänster, som genom förtryckande och hemliga metoder motarbetar de valda ledarna.

Det är intressant att se hur begreppet "deep state" används i olika politiska kontexter och vad det avslöjar om dagens politiska landskap. I många länder ser vi en gemensam tro på att det finns ett elitistiskt nätverk av individer, som arbetar för sina egna intressen och mot folket, och att dessa individer verkar i hemlighet för att behålla sin makt. Denna föreställning går hand i hand med en kultur av misstro mot demokratin, där det inte längre räcker med att vinna ett val för att vara den legitima makten.

Men medan detta fenomen kanske först verkar vara en typisk konspirationsteori, är det inte utan grund att folk börjar tro på existensen av en sådan hemlig maktapparat. Det finns faktiskt historiska exempel på hur mäktiga grupper har arbetat bakom kulisserna för att manipulera politiska beslut. Detta inkluderar både statliga och privata aktörer som försöker påverka politiken för att främja sina egna intressen.

En annan dimension av detta fenomen är hur det påverkar individens syn på demokratin och makten. När en stor del av befolkningen börjar tro att de valda ledarna inte har verklig makt, utan istället är figurer som styrs av osynliga krafter, leder det till en förlorad tro på det politiska systemet och demokratins förmåga att skapa verklig förändring.

Denna uppfattning om den "djupa staten" och "parallella staten" är också ett uttryck för en bredare kultur av misstro mot de institutioner som ska representera folkets vilja. Det handlar om en tro på att det finns krafter inom maktens strukturer som arbetar emot den verkliga viljan hos folket, och detta skapar ett djupare politiskt vakuum där människor kan känna att deras röster inte längre betyder något.

Det är också viktigt att förstå att dessa fenomen inte enbart handlar om politiska övertygelser, utan om en psykologisk dynamik. När maktens spel inte längre följer tydliga och förståeliga regler, uppstår en känsla av osäkerhet och desillusion. Medborgarna börjar se sin verklighet som manipulerad, och begrepp som "gaslighting" – en form av psykologisk manipulation där verkligheten ifrågasätts och förvrängs – blir en del av det politiska landskapet.

Gaslighting, ett begrepp som härstammar från teaterpjäsen från 1938 av Patrick Hamilton, handlar om att manipulera en individs perception av verkligheten för att förlora förtroendet för sina egna upplevelser och åsikter. Inom politiken är detta fenomen inte bara begränsat till individuella relationer, utan till hela samhällen som börjar tvivla på sin verklighet och politiska system. Detta skapar ett utrymme för politiska ledare och elitistiska grupper att spela på människors osäkerhet och känsla av förlorad kontroll.

Sammanfattningsvis bör det förstås att begreppet "deep state" eller "parallell stat" inte bara är en konspirationsteori utan också ett uttryck för en djupare politisk och psykologisk oro som reflekterar medborgarnas förlorade förtroende för institutionerna som en gång betraktades som grundläggande för den demokratiska processen. Det är en spegelbild av ett samhälle som kämpar med att förstå och förhålla sig till sin egen politiska verklighet.

Hur konspirationsteorier omvandlas till berättelser: En analys av deras logik

Konspirationsteorier fungerar inte bara som förklaringar till oförklarliga händelser utan utvecklas ofta till komplexa narrativ där varje detalj får en mening och ett syfte. I dessa teorier är ingenting en slump; varje korrelation betraktas som orsakssamband. Den som håller på med konspirationsteorier anser sig själv arbeta enligt vetenskapliga principer: samla och analysera bevis, bygga hypoteser baserade på empiriska resultat och testa dessa mot ny information. Men den blandning av skepticism gentemot etablerade förklaringar, bekräftelsebias och en absolut tro på kausalitet leder ofta till ovidkommande och osakliga slutsatser.

Exempel på detta är när inkonsekvenser i nyhetsrapportering om en händelse omedelbart tolkas som bevis för en medveten täckmantel. Det är aldrig bara ett misstag eller en olycka, utan snarare ett medvetet försök att dölja sanningen. Händelser och artefakter omvandlas till symboler som får betydelse genom den större berättelsen, vilket gör att varje liten detalj får en övergripande roll i teorin.

En annan grundläggande aspekt av konspirationsteorier är deras inneboende slutpunkt. Eftersom inga händelser förstås som slumpmässiga, finns alltid en förklaring på alla frågor. Det finns en lösning där ute, som kan avslöjas genom rätt detektivarbete, och som kommer att ge det definitiva svaret på vad som egentligen hände. Detta speglar berättelsens struktur – en narrativ har en början, ett mitt och ett slut. Verkliga livet, där osäkerhet och öppenhet inför framtiden råder, saknar ofta en sådan struktur, medan berättelser alltid tenderar att avsluta med en förklaring av vad alla tidigare svårigheter och omvägar egentligen betyder. I konspirationsteorier är dessa "slut" ofta ögonblick av avslöjande där alla pusselbitar faller på plats.

Konspirationsteorier spelar också på en särskild syn på verkligheten där det som anses vara fiktion inte skiljs från fakta. För många som tror på konspirationsteorier är etablerad kunskap från vetenskapliga institutioner eller myndigheter inte bara osann eller felaktig – den är ett verktyg för att manipulera massorna. Denna misstro mot mainstreamkunskap öppnar dörren för en alternativ verklighet, där "fiktion" och "fakta" kan byta plats.

Ett exempel på denna logik är när konspirationsteoretiker refererar till populärkultur och Hollywoodfilmer som om de skulle vara verkliga spekulationer om världen. Ett uttalande som Margaret Atwood gjorde om hur 9/11-terroristerna kunde ha inspirerats av Star Wars är typiskt för denna typ av resonemang. Vissa tror att filmer som Star Wars inte bara är underhållning utan medvetet konstruerade verktyg som gör oss mottagliga för samhällsförändringar och manipulation. På samma sätt hävdar vissa konspirationsteoretiker att filmer som Star Wars är "okulta skrifter", skapade av hemliga sällskap för att påverka och förbereda samhället för framtida förändringar.

Detta gränsöverskridande tänkande går så långt som att hävda att populärkultur, genom sina berättelser om utomjordingar, är ett sätt att förbereda oss för en framtida avslöjande om en "ny världsordning", där mörka krafter kommer att styra världen. En sådan syn på filmens värld är djupt präglad av konspirationsteorins logik, där all fiktion är en form av programmering för att manipulera den allmänna opinionen.

I praktiken är dessa idéer ofta så pass komplexa och omfattande att de kan verka obetydliga eller osannolika vid första anblick. Men för konspirationsteoretiker är det inte frågan om den faktiska sanningen, utan om att avslöja den dolda verkligheten bakom den offentliga fasaden. De ser sig själva som de som har lyckats genomskåda systemet, som gräver fram sanningar som andra inte vill känna till. Genom att vända på frågan om vad som är verkligt och vad som är fiktion, omvandlas teorier om världen till berättelser som förmedlar en övertygelse om en annan, mörkare verklighet.

När konspirationsteoretiker konfronteras med fakta eller bevis som motsäger deras teorier, är det inte sällan som de själva ifrågasätter dessa bevis. Det gäller att alltid hålla fast vid sin världsbild, oavsett vad den etablerade vetenskapen eller myndigheterna säger. När fakta och bevis framstår som osammanhängande eller ofullständiga, fylls luckorna ofta med egna tolkningar som förvandlar en osäker verklighet till en övertygande berättelse om manipulering, kontroll och förnekande av den "sanna" verkligheten.

Denna syn på världen som en berättelse där alla händelser är sammanlänkade och meningsfulla kan ge ett slags psykiskt skydd för individer som söker svar på världens komplexitet. Att känna att man har den slutgiltiga lösningen på ett mysterium, att förstå världen på ett sätt som andra inte gör, ger en känsla av kontroll i en annars osäker och förvirrande värld.

Hur har populärkulturen påverkat politisk motståndskraft?

I dagens samhälle är populärkulturen mer sammanflätad med politik än någonsin tidigare. Från filmkaraktärer som Darth Vader och Princess Leia, till memes som sprids som eld över sociala medier, verkar populärkulturen ha blivit en källa för politisk symbolik och motstånd. Dessa symboler fungerar som både ett sätt att uttrycka politisk ideologi och som ett verktyg för att mobilisera motstånd mot etablerade maktstrukturer. Genom att använda populära karaktärer och narrativ skapar både individer och rörelser nya former av politisk kommunikation som sträcker sig bortom traditionella ideologiska gränser.

Ett exempel på denna process är hur karaktärer från filmer som "Star Wars" har blivit politiska ikoner. George Lucas skapade "Star Wars" som en berättelse om att kämpa mot en förtryckande makt, en berättelse som resonerar djupt inom den liberala politiska traditionen. Men idag används dessa samma karaktärer av konservativa grupper för att uttrycka sina egna politiska visioner. Figur som Darth Vader, som ursprungligen symboliserade en totalitär regim, används i modern politisk retorik för att beskriva personer som anses vara diktatoriska eller auktoritära, exempelvis i sammanhanget kring politikern Dick Cheney. Detta visar hur lätt det är för symboler och berättelser att förändra sina betydelser beroende på vem som använder dem och i vilket syfte.

Populärkulturen erbjuder också ett sätt för människor att skapa gemensamma berättelser som ger sammanhang åt deras politiska ståndpunkter. Ett exempel på detta är "The Handmaid’s Tale", en dystopisk berättelse som efter #MeToo-rörelsen har blivit en symbol för kvinnors kamp mot förtryck och patriarkala strukturer. En sådan berättelse går långt bortom fiktion; den blir en verklig politisk kommentar, ett sätt att förstå och motstå aktuella orättvisor.

Det är här som memes spelar en central roll. I en tid när information sprids snabbt och i stor mängd via sociala medier, har memes blivit en form av digitalt motstånd. Dessa korta, humoristiska eller allvarliga bilder eller videos fungerar som ett kraftfullt verktyg för att uttrycka kritik mot politiska system och idéer. De erbjuder ett sätt att sprida politisk åsikt på ett snabbt och ofta subversivt sätt, vilket gör att de får stor genomslagskraft, särskilt bland yngre generationer. En meme kan vara en enkel bild med en text som påminner om en politisk slogan, men med mycket kraftfullare effekt eftersom den väcker igenkänning och ger människor möjlighet att uttrycka sina egna erfarenheter och åsikter i en kultur av snabb kommunikation.

Men denna process av att använda populärkultur för politiska syften är inte utan sina problem. I många fall riskerar motståndet att reduceras till ytliga symboler och populära bilder som inte leder till någon djupare politisk förändring. Även om karaktärer som Princess Leia och memes kan engagera människor och skapa en känsla av gemenskap, riskerar dessa att bli tomma symboler om inte den politiska handlingen som följer är konkret och fokuserad på att förändra verkliga strukturer. Denna typ av politiskt motstånd kan lätt bli en konsumtion av ytliga bilder utan att verkligen ifrågasätta de underliggande maktstrukturerna.

Det är också viktigt att förstå att populärkulturens koppling till politik inte är en neutral process. Ofta anpassas och omformuleras populära kulturella symboler för att passa specifika politiska agendor, vilket innebär att de kan användas för att vilseleda eller manipulera allmänheten. Detta sker inte bara från konservativa eller liberala sidor, utan kan även användas av kommersiella intressen som söker utnyttja politisk eller social oro för att skapa marknadsföring och sälja produkter. Genom denna dynamik riskerar den politiska kraften som finns i populärkulturen att bli utvattnad och kommersialiserad.

Därför, trots att populärkulturen erbjuder ett kraftfullt verktyg för politiskt uttryck, är det avgörande att vara medveten om dess begränsningar. En meme eller en karaktär från en populär film kan vara ett kraftfullt sätt att uttrycka politisk missnöje eller solidaritet, men dessa symboler behöver följa en konkret politisk strategi för att verkligen påverka och förändra samhället. Annars riskerar de att förbli bara bilder på skärmar, utan substans i den verkliga världen.

Hur Emotioner och Språk Forma Politisk Berättelse och Beslutsfattande

I dagens politiska landskap spelar språk och emotioner en central roll i hur beslut fattas och hur medborgare påverkas. Det är lätt att tro att vi som människor agerar rationellt, baserat på logik och fakta. Men det är snarare känslor som i hög grad driver våra beslut, särskilt i politiska sammanhang. Ett exempel på detta kan ses i Aristoteles verk "Retorik", där han delar upp effektiv övertygelse i tre komponenter: logos (logik), ethos (talarens karaktär) och pathos (känslor). Detta är en av de äldsta teorierna om hur retorik fungerar, och det är slående hur aktuella dessa idéer fortfarande är i dagens politiska retorik.

När Aaron Banks talar om vikten av att "koppla samman med människor känslomässigt" för att vinna deras stöd, återkopplar han indirekt till Aristoteles’ tanke att effektiv övertygelse inte bara handlar om rationella argument utan även om att väcka känslomässiga reaktioner hos lyssnaren. Pathos, enligt Aristoteles, handlar om att skapa en stämning som leder åhöraren till en viss bedömning, där känslor som ilska, rädsla eller medlidande spelar en avgörande roll. Och genom att väcka dessa känslor, kan politiska ledare bygga en berättelse som är mer mottaglig för deras budskap.

Filosofen David Hume, som också behandlade beslutsfattande, betonade att våra beslut är mycket mer känslomässigt drivna än vad vi gärna vill tro. Enligt Hume är det emotionella snarare än det rationella som styr vårt handlande. Denna syn på människan som känslomässigt driven reflekteras i både nutida politiska rörelser och populistiska ideologier.

Populismen, som vuxit sig stark i flera länder under de senaste decennierna, bygger på att skapa en berättelse om "folket" mot "eliten". Populistiska politiker förstår vikten av att engagera väljarna känslomässigt, snarare än att presentera konkreta fakta eller välgrundade argument. Detta märks tydligt i exempel som Donald Trump och Brexit-kampanjen, där känslor som rädsla, ilska och frustration över globalisering och elitism har utnyttjats för att engagera väljare.

Aldous Huxley, författare till "Brave New World", reflekterade över hur totalitära rörelser, särskilt nazismen, hade utnyttjat människors känslomässiga drivkrafter för att manipulera massorna. I en passage från "Mein Kampf" skriver Hitler att makt över folket inte kan vinnas genom vetenskaplig undervisning, utan genom att inge människor hängivenhet och känslomässig bindning. Huxleys insikter om hur populistiska rörelser manipulerar folks känslor är idag mer aktuella än någonsin, och speglar hur känslomässig manipulation fortfarande används för att styra politiska narrativ.

Forskning från psykologi och sociala vetenskaper har på senare år också visat att våra beslut oftare grundar sig på känslor än vi kanske vill erkänna. Tänk bara på studier som Daniel Kahneman och Amos Tversky genomfört, där de visat på de systematiska felen i vårt beslutsfattande, som ofta styrs av omedvetna känslomässiga reaktioner snarare än rationell analys. Dessa insikter har radikalt förändrat vår syn på beslut och har visat på den stora betydelsen av känslor i politiskt beslutsfattande.

Politikens nuvarande landskap kan inte förstås utan att man beaktar hur språket används för att forma berättelser och väcka känslomässiga reaktioner. Det är viktigt att förstå att dagens politiska retorik inte bara handlar om att vinna argument, utan om att skapa en känslomässig koppling till väljarna. I detta avseende är språket ett kraftfullt verktyg för att både forma och förstärka de politiska berättelser som avgör vårt samhälles riktning.

Även om dessa mekanismer för känslomässig manipulation och språklig snedvridning har funnits länge, är det i den samtida politiken som de har fått en särskild betydelse. I den moderna eran, där information snabbt sprids genom sociala medier och där polariserade diskussioner präglas av känslomässiga och retoriska attacker, är det kanske viktigare än någonsin att förstå hur dessa krafter spelar in. Emotiva berättelser blir därför centrala för att förstå de politiska rörelser som växer fram och de val som fattas på global nivå.