Hur den dramatiska strukturen formar berättelsen och politisk dramaturgi

En grundläggande tanke som genomsyrar den mänskliga medvetenheten är idén om att besegra det onda och se rättfärdigheten segra. Denna tanke är ofta kopplad till antagonistens roll i en berättelse, och till den händelse som väcker och sätter igång berättelsens dynamik. Det är den så kallade "inciting incident", en händelse som vänder upp och ner på den protagonistens tillvaro och skickar dem ut i en främmande och ofta fientlig värld, en värld som symboliserar det motsatta av alla deras kulturella värderingar.

Detta "inciting incident" är själva startpunkten för hjälten att ta sig an en utmaning eller resa. För att sätta detta i enkla termer: ett problem uppstår som kräver att hjälten söker efter en lösning. Den lösning som hjälten strävar efter – svaret på deras dramatiska behov – representerar ofta ett primitivt mänskligt begär. Enligt Blake Snyder, en expert inom manusförfattande, ska hjälten vilja något "verkligt och enkelt": överlevnad, hunger, sex, skydd för sina nära och kära, rädslan för döden. Dessa basala begär och instinkter fungerar som drivkraften för handlingen. Antagonisten hotar dessa begär; hjälten måste hitta ett sätt att uppnå dem. Detta är den grundläggande formeln för all dramatik.

När den ursprungliga "inciting incident" sker, finns det vanligtvis ytterligare två avgörande ögonblick som formar den klassiska tre-aktiga strukturen. Den första av dessa är vad John Yorke kallar "midpoint", den punkt där utmaningen för protagonisten plötsligt eskalerar. Vid denna tidpunkt har hjälten redan kommit för långt för att kunna vända om, men samtidigt drabbas de av ett bakslag som hotar att förstöra allt de hittills åstadkommit. Om en person har fallit ner i ett hål, är det här de befinner sig längst ner. Men "midpoint" är också den tidpunkt där protagonisten accepterar den egenskap de måste bemästra för att hantera de utmaningar de möter. De upptäcker någon form av inre sanning om sig själva, vilket i klassiska termer är motsatsen till den person de var när de började resan.

Den andra halvan av berättelsen innebär att protagonisten kämpar med att omfamna denna sanning, och i denna process anpassar sig själva för att möta de kommande utmaningarna. Samtidigt finns det alltid en kris – en punkt då det slutliga dilemmat kristalliseras, och protagonisten måste fatta ett beslut om vem de egentligen är. De ställs inför ett val mellan att förneka förändringen och återgå till sitt gamla jag, eller att konfrontera sina innersta rädslor och, genom det, bli belönade. Både "inciting incident" och krispunkten är inbjudningar att ge sig in i en okänd värld, och val som protagonisten måste göra: människor accepterar inte direkt förändringen – de kämpar med att fatta beslutet.

När krisen är övervunnen, kan hjälten snabbt gå vidare till höjdpunktens klimax – den slutliga konfrontationen med antagonisten – och den efterföljande lösningen. Detta översätts till den klassiska tre-aktiga dramaturgin som följer: I Akt 1 etableras protagonisten och deras nuvarande situation. I Akt 2 ställs de inför sitt motsats i form av antagonisten. I Akt 3 syntetiseras de två – deras konflikt löses – och en balans uppnås. I slutet av dramat har hjälten funnit svaret på hur de ska hantera de störande händelserna som rubbade deras värld. Eller med andra ord, de har återtagit kontrollen över sitt öde.

För att förstå detta i praktiken, kan vi titta på ett litterärt drama, som i ett visst avseende fungerar som politisk dramatik, men samtidigt är mycket mer än så. I Kurt Vonneguts schematiska analys är "Hamlet" en rak horisontell linje. Den börjar någonstans mitt på den god-ond axeln, och slingrar sig fram utan att röra sig upp eller ner. Det handlar inte om att inget händer i pjäsen, utan om att det är svårt att säga om det som händer är gott eller ont. Hamlet får veta av sin fars spöke att han blev mördad av sin farbror, men han vet inte om han ska tro på spöket – eller om det alls är hans far som har återvänt, eller om det är en malign demon som försöker vilseleda honom. Han sätter upp ett spel för att få farbrodern att reagera på ett sätt som ska ge konkret bevis för vad som egentligen hände – men hans plan misslyckas, och lämnar honom fortfarande osäker på vad han bör göra.

Pjäsen slutar med att Hamlet dör i en duell, men med hans ambivalenta attityd till frågor om tro och andlighet, är det omöjligt att säga om han är dömd till himlen, helvetet eller ingenstans. På ett plan är Hamlet en väldigt svag dramatisk berättelse. Men som Vonnegut påpekar, finns det en avgörande anledning till att den anses vara ett av världslitteraturens mästerverk: den dramatiserar en grundläggande sanning om existensen: att vi vet så lite om livet att vi egentligen inte vet vad som är goda eller onda nyheter.

Hamlet fungerar dock perfekt i den struktur som beskrivs tidigare. Som protagonist har vi Hamlet, Danmarks prins, som är i centrum under större delen av pjäsen. Han är komplex, och därför intressant – men mot slutet av historien har han övervunnit de karaktärsdrag som hindrade honom från att nå sitt mål i början (namely, hans kroniska introspektion och existentiella ångest), och hans handlingar har lett till att ordning återställts i staten.

Som antagonist har vi Hamlets farbror Claudius – en "hänsynslös, förrädisk, lustfylld, grym mördare" – som anklagas för att ha mördat Hamlet Senior för att stjäla tronen. Det finns också en mängd andra antagonister, som spionerna Rosencrantz och Guildenstern, Hamlets till synes moraliskt tvetydiga mor, samt hans fiende i den slutliga duellen, Laertes. Och naturligtvis finns det Hamlets eget samvete och karaktär, mot vilka han kämpar hela tiden. Hamlet illustrerar hur en väl utformad plotstruktur fungerar effektivt, där alla viktiga komponenter är närvarande och arbetar i harmoni för att driva berättelsen framåt.

Det som gör Hamlet till en sådan kraftfull pjäs är dess användning av dramatisk struktur på ett subtilt sätt. Varje komponent har flera lager; tvetydighet samexisterar med dramatisk funktion, och hela strukturen speglar sättet på vilket drama konstrueras. På så sätt fungerar Hamlet inte bara som ett mästerverk på scenen utan också som en kommentar om dramats natur och människans inre kamp.

Hur förändring skapas genom språk och berättande i politiska kampanjer

Politisk kommunikation är i högsta grad beroende av de språkliga konstruktioner som formar hur vi ser på världen. En kampanjslogan, som "Make America Great Again" eller "Take Back Control", fungerar inte bara som ett slagord, utan bär på en mängd psykologiska och kulturella lager som formar vår uppfattning om framtiden och vår roll i förändring. Sloganen driver på en känsla av behovet av förändring och delaktighet. Detta är centralt för att skapa känslor av hopp och rädsla, vilket är den fundamentala ingrediensen i varje dramatisk berättelse, särskilt inom politiken. För att kunna sälja förändring måste man inte bara fokusera på vad som är bra med det nuvarande tillståndet, utan snarare vad som har gått förlorat och hur det kan återvinnas genom handling.

I många fall används imperativ för att förmedla budskapet om handling. "Take back control" och "Make America Great Again" är båda exempel på hur språket uppmanar till deltagande. Detta skiljer sig markant från kampanjer som Hillary Clintons "Stronger Together" eller Brexit-kampanjens "Stronger, Safer and Better Off". Dessa slogans försöker sälja status quo, vilket innebär att de förlitar sig på att trygga välbekanta känslor utan att utmana nuvarande system eller föreslå någon form av konkret förändring. Deras budskap är passiva, och därmed saknar de den dynamik som en uppmaning till förändring skulle skapa.

En viktig aspekt av den politiska berättelsen är också hänvisningen till en "guldålder", en tid då saker var bättre och tryggare. Dominic Cummings, kampanjchef för Vote Leave, förklarade hur han medvetet använde termen "back" i "Take Back Control" för att väcka känslor av förlorad trygghet och framtida återupprättelse. En liknande strategi används i Donald Trumps slogan, där det inte bara handlar om att återställa något förlorat, utan också att föreslå att det förflutna var en säkrare och mer pålitlig plats än framtiden. Denna tanke är inte ny – det är en central idé i den västerländska kulturen, särskilt i judisk-kristen tradition, där människan ofta ses som en varelse som fallit från oskuld och enkelhet.

Däremot, när man ser på exempel som den brittiska Labour-partiets slogan "It’s time to get Britain working again" från 1992, ser vi hur ett dåligt förstått begrepp om "framing" kan göra att en kampanj misslyckas. Framing handlar om att förmedla en specifik tolkning av en situation genom språket. Kampanjen försökte svara på den effektiva Conservative-sloganen från 1978, "Labour Isn’t Working", genom att använda en snarlik fras, men i stället för att skapa en ny berättelse påminde de väljare om den gamla negativa bilden av Labour som ansvariga för arbetslöshet.

Framing handlar inte bara om ordval utan om de associationer vi gör när vi hör ett visst uttryck. När vi hör ordet "rose", associerar vi inte bara till en blomma, utan till känslor, färger och situationer som är förknippade med det. På samma sätt kan ord som "illegal aliens" eller "undocumented immigrants" ge oss olika känslomässiga och kognitiva reaktioner beroende på hur språket är inramat. Medan "illegal aliens" framkallar associationer till brott och avhumanisering, erbjuder termen "undocumented immigrants" ett mer neutralt eller till och med positivt perspektiv.

Språkets kraft att forma vår uppfattning om verkligheten är inte något som går obemärkt förbi i dagens politiska landskap. Enligt många aktörer, från konservativa grupper till stora politiska partier, är det viktigt att förstå hur språket kan användas för att styrka en viss ideologi. Till exempel, den brittiska TaxPayers’ Alliance, som förespråkar låg skatt, uppmuntrar politiker att använda termer som "taxpayers’ money" istället för "government money", och föreslår att man ska prata om "the NHS" snarare än "our NHS". Genom dessa små språkliga justeringar formas människors uppfattningar om samhället och politiken, vilket gör att språk kan användas som ett verktyg för att bygga stöd för olika politiska agendor.

Det är viktigt att förstå hur språkliga val påverkar inte bara den offentliga diskursen utan också våra egna idéer om vad som är möjligt. Språket kan både forma och begränsa våra politiska val, och förmågan att förstå dessa mekanismer är avgörande för att förstå de dolda krafterna bakom politiska kampanjer och deras verkliga inverkan på samhället. Ett ordval kan vara skillnaden mellan att skapa en känsla av enighet och hopp, eller att förstärka en uppfattning om förlorade möjligheter och rädsla för framtiden.

Vad innebär det när "verkligheten" ifrågasätts i dagens samhälle?

I dagens samhälle verkar det som om många människor inte längre ser den yttre verkligheten som något givet. Istället uppfattas den ofta som en noggrant iscensatt fiktion, skapad och utförd av makthavare för att dölja den verkliga naturen och syftet med dagens politik. Den så kallade "fake news"-fenomenet, som blandar moderna sociala medier, traditionella mediers utveckling och de aggressiva propagandateknikerna från populistiska rörelser och deras finansiärer, har fördjupat denna misstro mot vad som är verkligt. Journalisten Max Read skrev i New York Magazine att det som försvunnit från internet inte är sanningen, utan snarare förtroendet: "Känslan att de människor och saker vi stöter på är det de säger att de är."

Problemet verkar dock vara djupare än att bara vara en effekt av "fake news". För vissa individer har yttre verklighet blivit något att ifrågasätta på ett mer grundläggande plan. Realiteten i sig själv ses nu som en fasad, en konstruktion som döljer något annat, mer betydelsefullt. En förvrängd bild av världen, skapad av de som har makt. Och den senaste tiden har ett helt nytt vokabulär dykt upp för att beskriva dessa manipulationer.

En av de mest uppmärksammade händelserna i detta sammanhang var massakern på Sandy Hook Elementary School i Connecticut, där tjugo unga barn och sex vuxna mördades. Trots att masskjutningar är något som inträffar ofta i USA, gjorde offrens unga ålder denna tragedi särskilt chockerande. Den officiella rapporten pekade på en blandning av psykisk ohälsa, en fixering vid våld och lättillgängliga vapen som bakomliggande orsaker. Ändå började, nästan omedelbart efter händelsen, små grupper av människor sprida påståenden om att hela händelsen var iscensatt av myndigheterna. Inom en månad efter händelsen lades en video upp på YouTube som påstod sig avslöja den "verkliga sanningen". Videon, som hävdade att massakern var en del av en större konspiration från "den nya världsordningen", fick snabbt över 10 miljoner visningar. För vissa personer var detta ett bevis på att mediarapporteringen var ett verk av en hemlig agenda.

Denna typ av tänkande kan kopplas till en djupare kulturell uppfattning om en spricka mellan yttre verklighet och en påstådd dolda sanning. Detta gap mellan det vi ser på ytan och det som påstås finnas bortom ytan har blivit ett grundläggande tema i politiska och sociala diskurser. Filosofen Paul Ricoeur beskrev denna typ av tänkande genom att referera till en "hermeneutik av misstro", där de bakomliggande sanningarna om våra liv och vårt samhälle är dolda och måste avtäcks genom tolkning och granskning. I dagens politiska klimat har en förenklad version av denna filosofi slagit rot, där politiska berättelser ofta handlar om att avslöja den fördolda agendan hos de som styr.

Narrativen kring Sandy Hook-massakern exemplifierar hur denna filosofi kan manifestera sig. Enligt dessa teorier var själva händelsen en "false flag"-operation, där ett angrepp utfördes av de egna för att skapa ett förmildrande skäl för politiska förändringar – som exempelvis mer omfattande vapenlagar eller övervakningsprogram. I vissa versioner av denna berättelse var inte ens barnen som dog på riktigt; de var enligt teorin skådespelare som spelade en roll i en statsregisserad teater.

Konspirationsteorier som denna är inte bara isolerade fall utan speglar ett mer utbrett fenomen där samhället söker efter underliggande maktstrukturer som förvränger vår förståelse av verkligheten. Det handlar om att se förbi det som är synligt och söka efter dolda agendor som påstås påverka våra liv utan vår vetskap. I detta sammanhang blir media och de politiska institutionerna ofta måltavlor för anklagelser om att vara delaktiga i att skapa en illusion av verkligheten.

I sådana teorier spelar begreppet "krisaktörer" en viktig roll. Detta begrepp kommer ursprungligen från politisk strategi och syftar på individer som iscensätter händelser för att manipulera den allmänna opinionen. Genom att placera "skådespelare" i verkliga tragedier, påstås det, kan makthavare forma ett narrativ som gynnar deras agenda. Idén om att någon manipulerar verkligheten för att påverka våra åsikter och handlingar får allt mer fotfäste.

Det är viktigt att förstå att denna typ av tänkande inte bara handlar om att förneka specifika händelser eller påståenden, utan om en djupare misstro mot hela det system som formar vår förståelse av världen. Detta misstroende är inte nödvändigtvis rationellt, utan bygger på en känsla av att vi är manipulerade, att sanningen alltid döljs för oss. Denna typ av världsåskådning har fått en allt större plats i politiken, där yttre fakta ofta får stå tillbaka för det som människor uppfattar som den "sanna" berättelsen, som kan vara byggd på känslomässiga eller ideologiska fundament.

För att förstå denna typ av politisk och social dynamik är det nödvändigt att se bortom de individuella teorierna och istället fokusera på den större kulturella förändring som sker. Misstron mot myndigheter, media och institutioner är ett resultat av ett samhälle där informationsflödet är mer fragmenterat än någonsin och där människor känner att de ständigt blir utsatta för manipulation. Det handlar inte längre om att bara tro på fakta eller dokument utan om att förstå att varje berättelse, varje nyhet, alltid kan vara en del av en större berättelse som döljer en annan sanning.