Att en funktion är deriverbar i en punkt innebär att den lokalt beter sig som en linjär avbildning. Mer exakt: om f:XFf: X \to F, där XEX \subset E och både EE och FF är normerade rum, är deriverbar i punkten x0Xx_0 \in X, så finns det en linjär operator Ax0L(E,F)A_{x_0} \in L(E, F) och en restfunktion rx0:XFr_{x_0} : X \to F, som är kontinuerlig i x0x_0 och uppfyller rx0(x0)=0r_{x_0}(x_0) = 0, så att:

f(x)=f(x0)+Ax0(xx0)+rx0(x)xx0f(x) = f(x_0) + A_{x_0}(x - x_0) + r_{x_0}(x)\|x - x_0\|

Detta är ekvivalent med att:

f(x)=f(x0)+Ax0(xx0)+o(xx0) da˚ xx0f(x) = f(x_0) + A_{x_0}(x - x_0) + o(\|x - x_0\|) \text{ då } x \to x_0

I detta sammanhang är derivatan f(x0)=Ax0\partial f(x_0) = A_{x_0}, och den är entydigt bestämd. Det följer också att om ff är deriverbar i x0x_0, så är ff kontinuerlig där.

Man säger då att ff är deriverbar i x0x_0 om och endast om den är approximativt linjär i x0x_0, dvs. om skillnaden mellan funktionen och dess linjära approximation försvinner snabbare än själva avståndet till punkten, vilket matematiskt uttrycks som:

limxx0f(x)f(x0)f(x0)(xx0)xx0=0\lim_{x \to x_0} \frac{\|f(x) - f(x_0) - \partial f(x_0)(x - x_0)\|}{\|x - x_0\|} = 0

Denna linjära operator kallas funktionens derivata i punkten x0x_0, och skrivs ibland också som Df(x0)Df(x_0) eller f(x0)f'(x_0). Om ff är deriverbar i varje punkt i XX, då kan man definiera en avbildning:

f:XL(E,F),xf(x)\partial f : X \to L(E, F), \quad x \mapsto \partial f(x)

Om denna avbildning är kontinuerlig, säger man att ff är kontinuerligt deriverbar, och man skriver fC1(X,F)f \in C^1(X, F).

Ett viktigt exempel är att varje linjär avbildning AL(E,F)A \in L(E, F) är kontinuerligt deriverbar, och derivatan är A(x)=A\partial A(x) = A. Även konstanta funktioner är deriverbara med noll som derivata.

För en funktion som b:HKb: H \to \mathbb{K}, definierad på ett Hilbertrum HH som b(x)=x2b(x) = \|x\|^2, är derivatan given av:

b(x)=2Re(x)\partial b(x) = 2 \, \text{Re}(x \mid \cdot)

Detta innebär att derivatan i en punkt representeras av den dubbla projektionen av punkten själv, något som ofta förekommer i optimering och funktionalanalys.

När man betraktar riktningsderivator, så säger man att om ff är deriverbar i x0x_0, då existerar den riktade derivatan i varje riktning vE{0}v \in E \setminus \{0\}, och:

Dvf(x0)=f(x0)(v)D_v f(x_0) = \partial f(x_0)(v)

Detta säger att total deriverbarhet implicerar existensen av alla riktade derivator. Däremot är det omvända inte sant: det finns funktioner som har riktade derivator i alla riktningar men som ändå inte är deriverbara. Ett klassiskt exempel på detta är funktionen:

f(x,y)={x2yx2+y2,(x,y)(0,0)0,(x,y)=(0,0)f(x, y) = \begin{cases} \frac{x^2 y}{x^2 + y^2}, & (x, y) \ne (0, 0) \\ 0, & (x, y) = (0, 0)
\end{cases}

Här existerar alla riktade derivator i origo, men funktionen är inte deriverbar där eftersom den saknar linjär approximation.

Om ( E = \mathbb{

Vad innebär det att en mängd är en mångfald i ℝⁿ?

En mängd XRnX \subset \mathbb{R}^n är en nn-dimensionell CC^\infty-mångfald om och endast om XX är öppen i Rn\mathbb{R}^n. Beviset är dubbelt. Om XX är en nn-dimensionell CC^\infty-undermångfald av Rn\mathbb{R}^n och x0Xx_0 \in X, så existerar en öppen omgivning UU till x0x_0, en öppen mängd VRnV \subset \mathbb{R}^n och en diffeomorfi φDiff(U,V)\varphi \in \mathrm{Diff}^\infty(U, V) så att φ(UX)=V\varphi(U \cap X) = V. Detta implicerar att UX=φ1(V)=UU \cap X = \varphi^{ -1}(V) = U, vilket visar att UXU \subset X, och därmed att XX är öppen.

Omvänt, om XX är öppen i Rn\mathbb{R}^n, sätter man helt enkelt U:=XU := X, V:=XV := X, och φ:=idX\varphi := \mathrm{id}_X. Då följer direkt att XX är en nn-dimensionell CC^\infty-mångfald.

Den tomma mängden är per definition en mångfald i varje dimension upp till nn, men för icke-tomma mängder är dimensionen entydigt bestämd. En diskret mängd, t.ex. M:={x0,,xk}RnM := \{x_0, \dots, x_k\} \subset \mathbb{R}^n, utgör en 00-dimensionell CC^\infty-undermångfald. Varje punkt har en öppen omgivning där mängden lokalt motsvaras av en enda punkt via en diffeomorfi som skickar punkten till origo.

Om ψDiffq(Rn,Rn)\psi \in \mathrm{Diff}^q(\mathbb{R}^n, \mathbb{R}^n) och MM är en mm-dimensionell CqC^q-undermångfald, så är även ψ(M)\psi(M) en mm-dimensionell CqC^q-undermångfald. Detta följer av diffeomorfismens egenskaper, även om det formella beviset lämnas som en övning.

Varje CqC^q-undermångfald är samtidigt en CrC^r-undermångfald för alla 1rq1 \leq r \leq q. En diffeomorfi φ\varphi och dess målområde VRnV \subset \mathbb{R}^n kan dessutom väljas så att φ(x0)=0\varphi(x_0) = 0, vilket uppnås genom att sammansätta φ\varphi med translationen yyφ(x0)y \mapsto y - \varphi(x_0).

En viktig klass av mångfalder uppstår som grafer av funktioner. Om XRmX \subset \mathbb{R}^m är öppen och fCq(X,Rn)f \in C^q(X, \mathbb{R}^n), så är ( \mathrm{gr