Hur kan vetenskap och dess kommunikation bygga förtroende i en post-sanning era?

I en tid då vi ständigt står inför globala utmaningar, som klimatförändringar och pandemier, blir vetenskapens roll både central och utsatt. Covid-19-pandemin är ett tydligt exempel på hur informationsflödet kring vetenskap och fakta har blivit polariserat. Från olika politiska och religiösa perspektiv ifrågasätts expertutlåtanden och vetenskapliga rön på ett sätt som inte bara förvirrar, utan även riskerar att underminera förtroendet för vetenskaplig metod och evidensbaserade beslut. Om inte människor rustas med den kunskap och de färdigheter som krävs för att själva kunna utvärdera vetenskaplig evidens, riskerar vi att hamna i en situation där vetenskapen, som verktyg för att förstå världen och fatta beslut, inte längre är tillförlitlig.

Vetenskapen har visat sig vara anpassningsbar, vilket är en av dess starkaste egenskaper. Forskarna som arbetar med att förstå SARS-CoV-2-virusets ursprung, hur det sprids och om en bot finns, kämpar fortfarande för att lösa dessa frågor. Även om vi inte har definitiva svar än, utvecklas vetenskapen snabbt. De forskningsresultat som publicerades redan i januari 2020 har sedan dess resulterat i över 23 000 vetenskapliga artiklar om Covid-19, vilket fördubblas var 20:e dag. Detta bevisar hur snabbt vetenskapen kan mobiliseras för att adressera globala kriser.

En annan aspekt som forskare spelar en avgörande roll i, är kampen mot den informationsflod som ofta leder till desinformation, även kallad "infodemic". Vetenskapliga team runt om i världen samlar och analyserar data för att bedöma och förstå spridningen av felaktig information. Till exempel undersöker ett team vid University of Southern California i Los Angeles över 120 miljoner tweets om Covid-19, och i Trento, Italien, använder ett forskarteam vid Bruno Kessler Institute automatiserad programvara för att följa och analysera 4,7 miljoner tweets per dag. Dessa studier är avgörande för att identifiera varifrån desinformation kommer och hur trovärdig den är. För att effektivt bekämpa desinformation behöver vi en ny forskningsagenda för "vetenskapen om vetenskapskommunikation". Vi måste undersöka de åtgärder som sociala medier och hälsomyndigheter har vidtagit under pandemin för att bekämpa desinformation och förstå deras effektivitet.

Vetenskapens kommunikation måste vara inkluderande, inte bara riktad till en utbildad och höginkomstpublik. Traditionella kanaler för vetenskapskommunikation som tidningar, tv och vetenskapsmuseer når ofta en specifik demografisk grupp. För att säkerställa att alla samhällsgrupper får tillgång till vetenskaplig information, måste vi utveckla strategier som når de som historiskt sett har varit underrepresenterade i dessa kanaler. Nationer bör uppmuntra till en kultur av vetenskap och dess värden, såsom öppenhet, tolerans och respekt för evidens, på samma sätt som vi firar konst och humaniora.

Slutligen måste forskare inte bara bidra med ny vetenskaplig kunskap, utan också stå upp för vetenskapen och agera som ambassadörer för vetenskapens värden. De måste vara beredda att konfrontera och motbevisa missvisande påståenden när de stöter på dem, oavsett om de kommer från populistiska politiska ledare, individer eller grupper som förnekar väletablerade vetenskapliga fakta. Genom att främja och stärka vetenskapens roll i samhället, och genom att säkerställa att kommunikationen är både korrekt och inkluderande, kan vi bygga ett starkare samhälle som kan hantera framtida utmaningar på ett rationellt och evidensbaserat sätt.

Hur Radikal-Höger Grupper Använder Internet för Propaganda och Mobilisering i Central- och Östeuropa

I denna studie har vi analyserat webbinnehåll från 188 organisationer, fördelade över fyra central- och östeuropeiska länder, med syfte att undersöka hur radikalhögergrupper använder internet för politiska syften. Genom en detaljerad innehållsanalys av dessa grupper har vi undersökt flera aspekter av deras nätanvändning, bland annat propaganda, mobilisering, internationalisering samt skapandet av en kollektiv identitet eller ideologi. Våra analyser fokuserade på både politiska partier och icke-partipolitiska grupper, inklusive våldsamma organisationer.

Vår studie omfattar ett brett spektrum av grupper, från radikalhögerpartier såsom Jobbik i Ungern och Slovakiska nationalistiska partiet, till revisionistiska och nostalgiska grupper, samt subkulturella ungdomsorganisationer och extremistiska nätverk som skinheads och nazistiska grupper. Trots de gemensamma historiska erfarenheterna från kommunisttiden och övergången till demokrati på 1990-talet, visar våra resultat på stora variationer i hur dessa grupper använder webben beroende på land och organisatorisk typ. De viktigaste faktorerna för att förstå deras nätanvändning är politiska möjligheter, gruppens ideologi och det organisatoriska landskapet.

En tydlig observation är att radikalhögergrupper i Central- och Östeuropa inte utgör en monolitisk aktör. Istället använder de internet för att sprida olika typer av propaganda, mobilisera sina anhängare och skapa internationella nätverk. Det finns även stora skillnader mellan länderna, med t.ex. polska radikalhögergrupper som är mycket aktiva på sina webbplatser och också kommunicerar direkt med allmänheten, medan ungerska grupper visade en mer passiv närvaro online.

Data visar att både textuell och visuell propaganda är mycket utbredda bland de analyserade grupperna, med den slovakiska och tjeckiska radikalhögern som de mest aktiva. I dessa länder är internet ett viktigt verktyg för att bygga en kollektiv identitet och för att skapa en stark närvaro online, inte bara för att mobilisera nya medlemmar utan också för att upprätthålla en intern gemenskap genom att sprida och förstärka gemensamma ideologiska och kulturella värderingar.

En annan aspekt som bör beaktas är att många radikalhögergrupper i dessa länder har ett starkt fokus på internationalisering. Tjeckiska och slovakiska grupper har etablerat internationella kontakter och samarbeten med likasinnade organisationer i andra länder. Detta fenomen är särskilt intressant eftersom det visar på hur grupperna söker skapa ett transnationellt nätverk av politiska allierade som kan stärka deras inflytande och resurser.

Det är också viktigt att observera att även om dessa grupper använder webben för att sprida propaganda och mobilisera, så är deras nätanvändning också en del av en större strategi för att påverka den politiska och sociala miljön i deras respektive länder. De skapar en alternativ verklighet för sina anhängare, där nationalistiska och främlingsfientliga ideologier presenteras som ett svar på globala och nationella problem. Internet fungerar som en arena för denna ideologiska kamp, där grupper kan utmana etablerade politiska strukturer och sprida sina idéer utan att behöva gå genom de traditionella politiska kanalerna.

I sammanhanget av denna analys är det också avgörande att förstå den kontext där dessa grupper verkar. I länder som Ungern, där radikalhögerpartier har haft framgång i val och där deras ideologi har fått politisk legitimitet, ser vi en mer passiv användning av internet för mobilisering och propaganda. Detta kan förklaras av den så kallade "inversrelationhypotesen", som föreslår att ju mer radikalhögergrupper får politiskt inflytande genom traditionella institutioner, desto mindre behov har de av protestaktivism och onlinemobilisering.

Det är också av stor vikt att förstå att radikalhögergruppers användning av webben inte bara handlar om att sprida deras politiska budskap utan också om att skapa och förstärka en gemensam identitet bland deras anhängare. Detta innebär att webbplatser ofta erbjuder en rik källa av dokument, bilder och propaganda som är starkt kopplade till nationell och kulturell stolthet, vilket hjälper till att forma en kollektiv känsla av gemenskap och tillhörighet. Samtidigt kan denna process bidra till en polarisering av samhället, där de som inte delar samma värderingar ofta ses som fiender eller "andra".