Hur Narrativisering Skapar Hegemoni i Trump-era Politik

Foucaults genealogiska metodologi erbjuder ett kritiskt verktyg för att förstå hur tankesystem formar de maktrelationer som upprätthåller samhällets exkluderande och disciplinära ordningar. I hans verk Discipline and Punish ser vi hur historiska skeenden ofta skapar oväntade och oförutsägbara vändningar, vilket understryker att historia inte är en sammanhängande berättelse om liberal utveckling, utan snarare en rad diskursiva omorienteringar som formar vår nuvarande epok. I den politiska retoriken är det möjligt att se hur dessa diskurser både återskapar och förstärker de maktstrukturer som styr vårt samhälle. En central aspekt i dessa diskurser är narrativiseringen, ett verktyg som används för att skapa och upprätthålla hegemoniska berättelser om nationell identitet, samhällsordning och moral.

Foucaults begrepp om "diskursiv produktion" blir här centralt för att förstå hur språket används för att förmedla specifika maktordningar. Genom att framställa invandrare och minoriteter som ett hot, skapar Trump en dichotomi mellan "vi" och "de andra", där "de andra" blir både osynliggjorda och demoniserade. Denna manipulation av språket och representationen förstärker de sociala och politiska barriärer som marginaliserar vissa grupper och skapar en samhällsordning som stödjer de existerande maktstrukturerna. Trumps tal kan därmed ses som ett symptom på en större kulturell hegemonisk epidemin, där språket inte bara beskriver världen, utan aktivt formar den på ett sätt som främjar vissa intressen och döljer andra.

Trump utnyttjar också förhållandet mellan minoriteter och statens makt för att förstärka sin egen politiska agenda. I sitt tal hyllar han exempelvis Celestino Martinez, en agent från Homeland Security, som enligt Trump "spårade upp gangmedlemmar på Long Island", och framställer honom som en förebild för minoriteter som arbetar för det amerikanska patriarkatet. Denna retorik är ett sätt att använda en minoritetsposition för att stärka en vit nationalistisk agenda, där minoriteter som ställer sig på statens sida får en erkänd plats, medan de som gör motstånd ses som ett hot.

Foucaults teori om makt och diskurs gör det tydligt hur dessa narrativ inte bara är berättelser, utan kraftfulla verktyg för att upprätthålla och stärka specifika politiska och sociala strukturer. Trumps tal exemplifierar hur makt, genom språket, skapas och upprätthålls genom selektiv representation och uteslutning. Hans tal bygger på ett metanarrativ som döljer den djupare dynamiken av makt och utnyttjar negativa stereotyper för att forma en verklighet som gagnar den etablerade makteliten.

Det är viktigt att förstå att denna form av narrativisering inte bara handlar om Trump eller en specifik politisk ledare. Det är en del av ett större mönster av maktutövning som går tillbaka till västerländsk metafysik och tanken på att mänsklig medvetenhet är den ursprungliga subjektiviteten för alla historiska framsteg. Genom att utnyttja och manipulera berättelser om ras, identitet och nationell tillhörighet, kan den etablerade makten skapa en illusion av enighet, samtidigt som den döljer de pågående exkluderingsprocesserna som upprätthåller ett system av hierarkier och ojämlikheter.

För att förstå denna process på ett djupare plan, måste vi också se på hur marginaliserade grupper, trots att de ibland erkänns i dessa diskurser, ofta används för att stärka hegemoniska narrativ som inte nödvändigtvis gynnar deras intressen. Precis som bell hooks påpekar i Black Looks: Race and Representation, kan marginaliserade grupper bli föremål för en form av kulturell nationalistisk kommersialisering, där deras "otherness" används för att ge sken av att progressiv politisk förändring sker, trots att detta egentligen förstärker den rådande ordningen.

Därför måste vi också erkänna att den retorik som används av politiska ledare som Trump inte bara är en reaktion på samtida omständigheter, utan också ett resultat av ett djupt rotat och historiskt betingat sätt att tänka och tala om makt, ras och nationell identitet. Narrativisering är en form av diskursiv kontroll som sträcker sig långt bortom individuella politiska figurer och blir en viktig komponent i att förstå de större strukturer av makt som styr och definierar vår tid.

Hur har myten om Frankfurtsskolan som en konspiration format högerextrem ideologi i USA?

Frankfurtsskolans konspirationsteori fungerar som en form av politisk hypokondri, där samhällsförsämring tolkas som ett symptom på en yttre infektion. Förespråkarna, som Minnicino och Lind, hävdar att den påstådda nedgången i vit medelklassprivilegier i USA bevisar att den amerikanska kulturen blivit “infekterad från utsidan”. Denna narrativa struktur pekar mot en yttre fiende som hotar nationens inre ordning, vilket förstärker en känsla av förlust och förbittring bland vissa grupper.

En central aspekt i denna mytologi är dess antisemitism, som ofta förnekas eller tonas ner av dess försvarare. Den paleokonservativa versionen av kulturell marxism återupprepar i mångt och mycket nazistisk propaganda om “kulturell bolsjevism” och “Weimar-förfall”, båda fyllda med antisemitiska stereotyper. Men det är missvisande att se denna konspirationsteori enbart som en modernisering av nazistisk retorik. Tvärtom är antisemitismen i Lind och hans likasinnades berättelser djupt rotad i amerikansk historia.

Den här nostalgiska önskan att återvända till en tid med restriktioner mot judiskt deltagande i högre utbildning är laddad med antisemitism, om än mer latent och mindre direkt än nazistisk ideologi. Dock har detta gett näring åt ännu farligare former av antisemitisk retorik, såsom den som finns på högerextrema forum som Stormfront. Där ser man Frankfurtsskolan som en judisk konspiration för att förstöra västerländsk, vit, kristen civilisation. En lista på elva påstådda mål, från “skapandet av rasbrott” till “uppmuntran av familjens sönderfall”, används som en bekräftelse på denna konspiration.

Denna lista, som ursprungligen kommer från Timothy Matthews’ artikel “The Frankfurt School: Conspiracy to Corrupt” från 2008, bygger sannolikt mer på kalla krigets antikommunistiska propaganda än på faktisk forskning om Frankfurtsskolans arbete. Ändå används den för att förstärka myten om en kulturell revolution, en plan som enligt förespråkarna syftar till att radera den västerländska kristna kulturen.

Populariteten hos dessa konspirationsteorier beror på deras förmåga att kombinera gamla fördomar med moderna sociala rädsla. De spelar på populistisk högerextrems psykoanalytiska föreställningar om den farliga “främlingen” som både är överdrivet lustfull och samtidigt hårt kontrollerande. Denna dubbelhet skapar en fiendebild som är lätt att använda för att mobilisera motstånd och rädsla inför samhällsförändringar.

Det är viktigt att förstå att dessa berättelser inte bara är felaktiga utan också skadliga. De utgör inte bara konspirationsteorier utan också ett uttryck för djupare sociala och etniska konflikter. De speglar en kamp om kulturell dominans och identitet som fortsätter att prägla politiken i USA och internationellt. Att känna till dessa mekanismer hjälper till att bättre förstå samtida högerextremism och dess relation till historia, antisemitism och social oro.

Hur "Herrenvolk"-demokrati och vit ressentiment har påverkat amerikansk politik

Donald Trump mobiliserade och legitimerade en form av vit ressentiment, som en politisk drivkraft för de missnöjda vita, vilket lade grunden för den moderna alt-right-rörelsen. Denna känsla av utanförskap, ilska och avund som riktades mot den ökande mångfalden i USA, återspeglar ett djupare problem i amerikansk politik: en rädsla för att förlora den vita dominansen. Genom att spela på denna rädsla förlorade Trump inte bara sin egen politiska kampanj, utan stärkte också en radikal omformning av det amerikanska politiska landskapet, där vit nationalism och högerextremism normaliserades.

Trump själv skapade inte denna narrativ men han förstärkte den genom att direkt appellera till rasfördomar och känslor av förlorad privilegium. Denna utveckling förde det republikanska partiet längre åt höger, och gjorde vit nationalism accepterad som en legitim politisk ståndpunkt. När Hillary Clinton varnade för de konsekvenser detta skulle ha för den amerikanska demokratin och de framsteg som gjorts de senaste femtio åren i kampen för jämlikhet, förstärkte det bara Trumps stöd, särskilt bland hans vithetsförespråkande väljare. Clinton vann visserligen det populära rösterna, men misslyckades med att säkra tillräckligt många röster i elektorskollegiet, vilket ledde till en uppblossning av en gammal debatt om dess relevans.

Denna ideologi av vit ressentiment, eller moralisk ilska över den upplevda marginaliseringen av vita, är central för högerextremismens tillväxt och normalisering i dagens amerikanska samhälle. I en sådan ideologi ses vita som en förlorad majoritet, under attack av "utomstående" krafter, både inhemska och externa. Genom att hänvisa till idéer om en "Herrenvolk" eller "mästarras" som hotas av främmande krafter, anpassade Trump och hans följare sina politiska strategier för att konsolidera ett samhälle präglat av vit makt och suveränitet.

Kopplingen mellan vit ressentiment och politikens normalisering av vit nationalism är inte en ny företeelse. Det är ett fenomen som är djupt rotat i amerikansk historia, särskilt i det som kallas Southern Civil Religion – en ideologi som växte fram ur den sydstatsbundna förlusten i inbördeskriget, och som omformulerade förlusten och smärtan av nederlaget till en plats för religiös och kulturell helighet. Charles Reagan Wilson utvecklade denna idé som en förklaring på de sätt på vilka södern, efter att ha förlorat inbördeskriget, skapade en helig mytologi kring sin egen förlorade ära och det ideologiska försvar av rasöverhöghet. En sådan civil religion, där förlorad makt och status inte bara förlorades utan rättfärdigades genom ett nytt, andligt ramverk, blev en plattform för senare politiska rörelser.

Det är också viktigt att förstå de paralleller som kan dras mellan amerikansk vit nationalism och liknande rörelser i andra delar av världen, särskilt de som använder religion, kulturell identitet och historieskrivning för att försvara sin ställning i en värld präglad av ökande globalisering och mångfald. Den typ av nationalism som uppträder i dessa sammanhang kan inte ses som en isolerad företeelse utan måste förstås i en global kontext.

Endtext

Hur berättelser kan förändra förståelsen av ras: Counterstory, ignorering av verkligheter och narrativanalys inom Critical Race Theory

Inom Critical Race Theory (CRT) har berättandets kraft en central roll. Enligt Derrick Bell, i sin förord till Harvard Law Review 1985, är det viktigt att vi inte tar för givet att framgången för den liberala medborgarrättsrörelsen och andra liberala institutioner var en oåterkallelig framgång. Tvärtom, CRT erbjuder ett ramverk för att förstå hur ras och rasism fortfarande är djupt rotade i samhället, trots lagstiftningens påstådda framgångar. En av de viktigaste metoderna inom CRT är användningen av berättelser, där olika typer av berättelser, som motberättelser eller "counterstories", utgör en central del. Dessa berättelser ifrågasätter rådande diskurser och synsätt genom att lyfta fram alternativa eller underrepresenterade verkligheter.

Richard Delgado beskriver hur kritiska rasteoretiker använder berättelser för att förstå hur amerikaner ser på ras. I sin bok Critical Race Theory: An Introduction skriver han att berättelser, parabler och självbiografier hjälper till att avslöja "ignorerade eller alternativa verkligheter". Dessa berättelser skapar ett motstånd mot rådande, värdeladdade berättelser och syftar till att avslöja förvrängda föreställningar som marginaliserar vissa grupper. Genom att använda berättande som en metod, hjälper CRT att synliggöra strukturell diskriminering och de dolda maktstrukturer som präglar rättssystemet och samhället.

Genom att belysa de fördolda verkligheterna, öppnar CRT upp för en djupare förståelse av de orättvisor som minoriteter ständigt möter. En sådan berättelse kan vara en personlig berättelse från en individ eller en sammansatt berättelse som speglar flera personers erfarenheter. För studenter inom Latinx-studier, till exempel, kan en sådan motberättelse vara avgörande för att utveckla en förståelse för ras och etnicitet. Genom att läsa och diskutera sådana berättelser får studenter möjlighet att se världen ur perspektiv de annars skulle ha varit blinda för, och detta är ett viktigt steg för att bygga rasmedvetenhet.

Berättelser fungerar inte bara som ett verktyg för att förstå, utan också för att utmana förutfattade meningar. I Latinx-studier, där kursen fokuserar på Latinx-världsbilder, konfronteras studenter med berättelser som de aldrig tidigare hört och som avslöjar de förtryckta perspektiv som blivit bortträngda i mainstreammedier och litteratur. Dessa berättelser fungerar som katalysatorer för att skapa en ny medvetenhet om de strukturer som skapar och vidmakthåller rasism och orättvisor.

Det som gör dessa berättelser ännu mer effektiva är att de inte enbart söker att avslöja negativa sidor av samhället, utan också att ge de marginaliserade grupperna en röst. Som Delgado påpekar, kan berättelser ge en gemenskap genom att visa att människor inte är ensamma i sina erfarenheter av diskriminering. När dessa berättelser görs hörda och erkända, kan de bidra till att bryta tystnaden och skapa en större förståelse för de system som upprätthåller rasdiskriminering.

En annan viktig aspekt av CRT är den narrativa analysen, som används för att förstå hur berättelser påverkar rättsprocessen. Genom att tillämpa narrativ analys kan advokater bättre förstå sin klients berättelse och hur den påverkar juryn och domaren. CRT påminner oss om att alla rättsliga beslut är färgade av den egna erfarenheten och den kulturella kontext som beslutsfattaren befinner sig i. Det är därför viktigt att förstå att objektivitet i rättssystemet inte alltid är så objektiv som den framställs, och att rättssystemet ofta bygger på normer och perspektiv som inte erkänner minoriteters verkligheter.

Därför är CRT också en inbjudan att ifrågasätta de historier vi får höra och läsa, inte bara för att förstå historien i sig, utan för att genom dessa berättelser förstå hur vi kollektivt konstruerar vår syn på rättvisa, moral och mänskliga rättigheter.

Hur medier och populärkultur påverkade Trumps uppkomst och fördjupade vår anti-intellektuella kris

I takt med att Donald Trump tillkännagav sin kandidatur för presidentvalet 2016, intensifierades mediernas uppmärksamhet på den tidigare reality-tv-stjärnan. Genom en ständigt ökande mediatäckning fördjupades hans status som en populär och kontroversiell figur. Trump blev, genom sitt mediala genomslag, en symbol för en djupt rotad amerikansk populism och en vidare spridning av högerextrema värderingar. Hans framträdande som både en kändis och en politisk representant var inte en slump, utan snarare ett resultat av en kulturindustri som medvetet bidrog till att skapa och cementera hans stjärnstatus.

Adorno och Horkheimer varnade för den potentiella faran som ligger i det teknologiska och kulturella greppet över samhället – en varning som idag har blivit mer relevant än någonsin. Enligt deras analys är det inte teknologin i sig som är farlig, utan de ekonomiska intressen som kontrollerar den. Teknisk rationalitet, som de påpekar, är i grunden ett sätt att stärka dominansstrukturer och försvaga kritiskt tänkande. I Trump-fenomenet ser vi detta tydligt: mainstream media har inte bara fungerat som en neutral kanal för information, utan som en kraftfull aktör i att forma och bevara de hegemoniska värderingar som definierar den amerikanska kulturen. Genom att producera underhållning i form av lättillgängliga och lättsmälta produkter, har kulturen blivit ett redskap för att förmedla kapitalistiska och patriarkala ideal, där värderingar som vit överhöghet och kapitalistisk dominans osynliggörs eller förminskas.

Den samhälleliga passiviteten som uppstår genom detta system av mediekonsumtion är ett resultat av en kulturindustri som kontinuerligt säkerställer att individen inte utmanar sin egen roll i detta system. När konsumenten får intrycket av att kunna välja mellan olika alternativ, ges illusionen av frihet, medan den egentliga valfriheten är begränsad till en enda väg – den som gagnar de mäktiga. Detta är kärnan i Adornos och Horkheimers kritik: kulturindustrin främjar ett konsumtionssamhälle där kritiskt tänkande är undanträngt och där människor reduceras till passiva mottagare av idéer snarare än aktiva deltagare i samhällsdebatten.

Det är här humaniora kommer in i bilden. Även om kulturindustrin gärna undviker och tystar de kritiska rösternas inflytande, erbjuder humanistiska ämnen ett värdefullt motstånd. Genom att engagera sig med litteratur, filosofi och konst kan vi öppna upp för nya perspektiv på kultur, identitet och mänsklighet. Humaniora påminner oss om att det finns andra sätt att förstå vår värld än genom de trånga, kommersialiserade ramar som medier och populärkultur ofta sätter upp.

Vi måste också komma ihåg att populärkulturens påverkan sträcker sig bortom underhållning. Genom att erbjuda enformig och trivialisering av komplexa sociala frågor, hjälper kulturindustrin till att förneka den mångfald av perspektiv och erfarenheter som definierar en hel nation. Trumps politik, särskilt hans behandling av migranter och minoriteter, är ett tydligt exempel på detta. Rättfärdigandet av vit överhöghet och de imperialistiska tendenserna i amerikansk politik har fått fäste genom mediarapportering och populärkulturella uttryck som hjälper till att normalisera och trivialiserar dessa idéer.

Att studera detta fenomen ger oss möjlighet att reflektera över vår egen roll i den kulturella och politiska utvecklingen. Vad betyder det att vara en aktiv medborgare i en tid där våra största kulturella institutioner så starkt samverkar med ekonomiska och politiska makter? Vad krävs för att återuppbygga ett samhälle där kritiskt tänkande och medvetenhet om maktstrukturer får stå i centrum istället för passiv konsumtion?

Att förstå den komplexa dynamiken mellan kultur, makt och ekonomi är avgörande för att förstå de krafter som formar våra liv. Vi måste också erkänna att den kulturindustri vi ofta ser som neutral faktiskt spelar en aktiv roll i att förmedla och förstärka hegemoniska värderingar som påverkar våra uppfattningar om vad som är möjligt, rätt och sant.