Interaktionen mellan ett system och en yttre händelse kan betraktas som en kommunikationskanal, där den yttre händelsens begränsningar överförs till systemet och därigenom skapar nya begränsningar inom systemet. Detta kan förstås som en koppling mellan två systemers tillstånd eller dynamik, där beteendet hos det ena delvis återspeglar vissa regelbundenheter eller begränsningar hos det andra i deras möjliga samverkansformer. Denna fysiska koppling utgör en naturlig grund för korrelativ information.

Information är inte bara en abstrakt företeelse utan har en fysisk grund i förändringar av termodynamiska tillstånd. Shannon-entropi, som ofta används för att mäta osäkerhet i signaler, är inte detsamma som termodynamisk entropi, men förändringar i Shannon-entropi återspeglar alltid förändringar i Boltzmann-entropin hos det fysiska medium som bär informationen. Detta eftersom de valda och urskiljda tillstånd som definierar Shannon-entropin normalt utgör ett begränsat urval av det totala möjliga tillståndsutrymmet.

Minskad Shannon-entropi innebär en reduktion av osäkerhet i signalen och motsvaras för ett enkelt fysiskt medium av en minskning av Boltzmann-entropi – en avvikelse från det mest sannolika tillståndet. Denna avvikelse kan beskrivas som en fysisk begränsning på mediets möjliga tillstånd eller dynamiska banor. En sådan begränsning kräver alltid fysiskt arbete, enligt termodynamikens andra lag, vilket betyder att det finns en yttre källa som har åstadkommit denna ordning eller struktur i mediet.

Denna fysiska insats, eller arbete, som skapar begränsningar i mediet gör att informationen i mediet faktiskt representerar de yttre faktorer som orsakat förändringen. Det betyder att informationsmediets form och struktur är direkt kopplade till både det arbete som lagts ner och till de fysiska egenskaper som mediet har, liksom till de möjliga interaktionerna mellan mediet och dess omgivning. På så sätt är informationsinnehållet i ett passivt medium en indirekt representation av det yttre arbetets form och natur.

Möjligheten att referera till något i ett passivt informationsmedium beror alltså på att mediet kan ändra sin entropi genom fysisk interaktion med något externt. De möjliga innehållet som kan refereras till är definierat av formen på de begränsningar som yttre arbete har skapat i mediet. Informationskraften hos ett medium korrelerar med dess kapacitet att visa effekterna av detta fysiska arbete.

Referensens omfattning kan beskrivas som en funktion av de oberoende dimensioner av yttre påverkan som kan ändra mediet (exempelvis fysisk deformation eller elektromagnetisk påverkan) multiplicerat med antalet möjliga urskiljbara tillstånd inom varje dimension. Även avsaknaden av förändring kan utgöra en referens, såsom en larm som inte har utlöst, vilket fortfarande ger information om att inget arbete har förändrat mediet.

När informationsmedier inte är passiva utan dynamiska system långt från termodynamisk jämvikt – exempelvis sinnesorgan eller tekniska detektorer – förändras vissa grundprinciper. Dessa system upprätthålls i tillstånd med låg entropi genom kontinuerligt fysiskt arbete eller genom att hålla kvar specifika begränsningar. En ökning i Shannon-entropi hos ett sådant system indikerar ofta störningar i detta underhåll, en extern påverkan som minskar systemets ordning.

Den dynamiska naturen hos långt från jämvikts medier innebär att de kan reagera på passiva yttre faktorer genom att öka sin entropi, vilket också kan tolkas som en form av referens till dessa faktorer. Kapaciteten hos ett sådant medium att referera beror på dess dynamiska och fysiska egenskaper och på de resurser som krävs för att upprätthålla dess tillstånd.

Denna förståelse kan generaliseras till att omfatta system som regelbundet påverkas av målinriktade krafter, som levande organismer och komplexa sociala eller kulturella system. Dessa system kräver aktivt arbete för att bibehålla en föredragen ordning och därmed en låg entropi. Deras informationsbärande kapacitet är således intimt förknippad med förmågan att motverka förfall och att upprätthålla specifika ordningar.

Det är viktigt att inse att information aldrig existerar i ett vakuum utan är alltid kopplad till fysiska processer och materiella förändringar. Att förstå informations natur kräver en djup insikt i termodynamik, fysik och systemdynamik. Detta perspektiv fördjupar vår förståelse av representation och kommunikation genom att visa hur fysisk interaktion och arbete underbygger möjligheten för information att referera till något bortom sig själv. Således är både innehåll och mening i information inte något rent abstrakt utan är rotade i verkliga, mätbara förändringar i den materiella världen.

Vad är förhållandet mellan dynamiska och slutliga interpretanter i evolutionär semiotik?

I den evolutionsbaserade semiotiken är det centralt att förstå hur representationer fungerar i biologiska och tolkande system. Ett begrepp som ofta diskuteras är förhållandet mellan det dynamiska och det slutliga interpretanten. Vad innebär egentligen dessa termer, och hur påverkar de vår förståelse av representation? Detta är inte en enkel fråga att besvara, men för att förstå detta förhållande måste vi ta hänsyn till flera faktorer från både evolutionär teori och semiotisk analys.

En dynamisk interpretant kan beskrivas som den omedelbara eller faktiska effekt som en symbol eller ett tecken har på ett tolkande system. Det är ett konkret resultat av interaktionen mellan tecknet och det system som tolkar det. Till exempel, när en biologisk organism svarar på en extern stimulus – som ett tecken på en förändring i miljön – kan detta responsivt påverka organismens beteende och därmed skapa en "dynamisk" interpretant.

Å andra sidan definieras den slutliga interpretanten som ett mer långsiktigt och regelbundet resultat av samma process. Det är den övergripande effekten av ett tecken på ett tolkande system som fungerar som en stabiliserande princip över tid. Detta innebär att medan den dynamiska interpretanten kan vara en omedelbar och föränderlig respons, är den slutliga interpretanten en långsiktig tendens som definieras av evolutionen.

Det är här vi måste börja förstå hur dessa interpretanter är kopplade till det biologiska systemet och de historiska förutsättningarna för dess utveckling. Evolutionen, med sin process av naturligt urval, verkar inte för att skapa specifika funktioner, utan snarare för att eliminera de varianter som inte passar den omgivande miljön. På detta sätt fungerar naturligt urval som en form av negativ mekanism som snarare utesluter vissa egenskaper än att skapa nya.

En intressant aspekt av denna process är begreppet "ratchet-effekten", som beskrivs av Deacon. Det innebär att evolutionen är begränsad av de historiska förutsättningar som skapas av tidigare utvecklingar. En egenskap kan alltså uppfattas som specifikt anpassad för en funktion, som ögonens förmåga att möjliggöra syn, men i själva verket kan denna egenskap ha utvecklats under lång tid genom en kedja av evolutionära begränsningar och justeringar.

Genom att betrakta evolutionen som en process som förföljer en kedja av möjligheter, snarare än som en process som skapar nya funktioner direkt, kan vi förstå varför vissa egenskaper ser ut att vara särskilt "valda" för en viss funktion. Men i själva verket handlar det om en form av exaptation – att en egenskap som en gång utvecklades för ett syfte, nu får en helt annan funktion över tid. Detta är ett exempel på hur öppna slutet på biologiska funktioner kan vara, trots att de verkar ha specifika stabiliserande funktioner.

Förhållandet mellan dynamiska och slutliga interpretanter belyses genom förståelsen av dessa evolutionära begränsningar. Den slutliga interpretanten representerar inte vad ett tecken faktiskt betyder vid en given tidpunkt utan de förutsättningar och begränsningar som evolutionen har satt för dess framtida tolkningar. Dessa begränsningar skapar ramarna för vad ett tecken kan representera och hur det kan påverka tolkande system över tid. Den dynamiska interpretanten är ett resultat av dessa ramar i praktiken, men den slutliga interpretanten styr vad som är möjligt och stabilt i den långsiktiga processen.

För att verkligen förstå representationens funktion måste vi beakta både de omedelbara och långsiktiga effekterna av tecken på biologiska system. Representation handlar inte bara om att återge information om omvärlden; det handlar också om att hantera de evolutionära och tolkande systemens processer för självbehållning och självproduktion.

Med denna förståelse blir det tydligt att tolkning inte är en enkel eller passiv process utan en komplex dynamik som är djupt rotad i den biologiska och evolutionära historien. Genom att följa denna linje av tanke kan vi börja förstå varför vissa tolkningar blir stabila över tid och hur de påverkar utvecklingen av både biologiska och kulturella system.

Hur förstås språkets referens och betydelse genom semiotiska strukturer?

Språk, som en systematiskt organiserad form av kommunikation, rymmer flera lager av betydelse och referens som är avgörande för vår förståelse av världen och våra interaktioner med den. De klassiska teorierna om språkets referens har ofta stött på problem, framför allt när det gäller att förklara komplexiteten i hur vi relaterar språkliga uttryck till världen omkring oss. I denna diskussion avgränsas de traditionella tankegångarna och istället introduceras en mer nyanserad syn, som bygger på det semiotiska ramverket som Charles Peirce och Terrence Deacon utvecklat.

Språkets referens kan förstås på flera nivåer. För det första kan det referera till en specifik enhet eller individ, som i uttrycket "den hunden". Här är referensen entydig och konkret, men detta är bara en aspekt av språkets komplexa funktion. Språk kan också referera till allmänna och abstrakta begrepp, som när vi talar om matematiska objekt som "triangel" eller filosofiska idéer som "deduktion". En annan nivå är språkets förmåga att skapa referens till saker som inte existerar, såsom fiktiva världar som den i "Harry Potter" eller "Mellaneuropa". Dessutom använder människor ofta språkliga uttryck på ett sätt som avviker från deras bokstavliga betydelser, exempelvis genom ironi eller metafor. Att förstå dessa fenomen är centralt för språkfilosofin, filosofin om medvetandet och kognitionsvetenskapen.

De klassiska språkfilosoferna har gjort viktiga bidrag, men har inte enats om hur referens fungerar. De Deacons och andra utvecklar istället en alternativ metod som fokuserar på hur språkets semiotiska grundvalar ger upphov till referens. Språkets referens är symbolisk, men denna symboliska referens är inte en enkel avbildning av världen. Den är istället hierarkiskt konstruerad genom indexikal referens, som i sin tur bygger på ikonisk referens. För att förstå relationen mellan betydelse och referens måste vi ta hänsyn till denna semiotiska hierarki.

Metaforen av en karta har länge använts för att beskriva hur språk representerar världen. I denna metafor är en karta en representativ modell av ett geografiskt område, där symboler och de rumsliga relationerna mellan dem avbildar verkliga platser och avstånd. Kartan, beroende på syftet, kan vara mer eller mindre förenklad och ge olika grad av precision. En turistkarta ger ett förenklat perspektiv av en stad för att hjälpa resenärer hitta viktiga platser, medan en metro-karta främst syftar till att ge en enkel vägledning i en kollektivtrafikstruktur.

För filosofer som Wittgenstein, Quine och senare teorier om teleosemantik, innebär språk en sådan karta, men där finns oenighet om vilken typ av relationer som binder samman språkliga symboler och den verkliga världen. Språkets funktionalitet förutsätts vara en kod, där ord är symboler som förmedlar information om världen. Den filosofiska uppgiften blir att förklara hur dessa symboler och deras relationer till världen fungerar.

Millikans biosemantiska teori, som bygger på teleosemantik, är en av de mer framstående modellerna som försöker förklara språkets biologiska funktion. Enligt denna teori är språk inte bara ett kognitivt verktyg utan ett biologiskt drag som har utvecklats genom naturligt urval. Denna syn gör det möjligt att förstå hur språk har anpassat sig för att kommunicera information som är relevant för överlevnad och social interaktion. I denna teori kallas språkliga uttryck för "mapping functions", där varje språklig enhet motsvarar en specifik objektiv verklighet i världen. Millikan använder begreppet mapping function i en matematisk bemärkelse, där varje element i språket (t.ex. ord eller uttryck) svarar mot en specifik verklig enhet.

För att exemplifiera detta kan vi titta på honungsbiet och dess så kallade "waggle dance", en form av kommunikativ dans som informerar andra bin om placeringen av nektar. Denna dans, som består av variabler som riktning (α) och duration (t), fungerar på samma sätt som en mapping function – dansen och den faktiska placeringen av nektarn är kopplade genom en exakt relation, där α och t alltid motsvarar specifika geografiska punkter.

Språkliga symboler fungerar på ett liknande sätt som waggle dance, men de är mycket mer komplexa. Ett exempel på detta skulle vara ordet "hund", som inte bara refererar till en viss hund utan också till alla hundar, och till hundens biologiska och sociala betydelse. Här fungerar språket som en komplex symbol som kopplar samman en mängd olika aspekter av världen, både konkreta och abstrakta.

För att förstå språkets fulla kapacitet är det viktigt att förstå att referens inte enbart handlar om att återspegla världen. Det handlar om att skapa mening genom interaktion mellan symboler och den verklighet som de representerar. Och dessa symboler måste vara inbäddade i ett specifikt sammanhang för att kunna representera något meningsfullt. Därmed är språkets referens aldrig statisk, utan måste förstås genom den dynamiska relationen mellan symboler, deras användare och den verklighet de refererar till.

Hur kan ömsesidig missförståelse ändå leda till ett Nash-jämviktsläge?

Berättelsen om Taoisten och slaktaren är en illustration av en till synes paradoxal situation: hur två aktörer, som agerar helt utifrån sina egna subjektiva antaganden och missförstår varandra på varje punkt, ändå kan uppnå ett resultat som är rationellt och stabilt – ett Nash-jämviktsläge. Detta sker trots att ingen information överförs, trots att ingen gemensam förståelse existerar, och trots att kommunikationen är fullständigt felslagen.

Det första ordningens missförstånd är det direkta mötet mellan Taoisten och slaktaren. Taoisten tolkar slaktarens gester som gåtor, medan slaktaren tolkar Taoistens agerande som prutning. Båda agerar rationellt inom sina egna mentala modeller av spelet. Ingen av dem har gemensam kunskap om spelets struktur, och de förstår inte varandras intentioner. Ändå agerar de enligt en gemensam strategi: varje part försöker maximera sin egen nytta, givet vad de tror att den andre gör. Detta är en form av spekulativ rationalitet som kännetecknas av cirkulär prediktion – där varje aktör baserar sitt beslut på antagandet att den andre agerar utifrån sitt eget antagande om vad den första gör.

Det andra ordningens missförstånd uppstår i huvudet på kejsaren, som observerar deras interaktion och tolkar den som en meningsfull kommunikation. Han antar att eftersom ett utbyte skett, så måste ett gemensamt språk ha funnits. Detta antagande är falskt, men nödvändigt för att han ska tillskriva handlingarna en narrativ mening. Kejsaren tror att Taoisten och slaktaren delar gemensam kunskap, när de i själva verket endast delar ett gemensamt utfall.

Formellt uttryckt kan situationen beskrivas som tre separata spel: ett i kejsarens sinne (ge), ett i Taoistens sinne (gt), och ett i slaktarens sinne (gb). Varje aktör tror att just deras spelstruktur är gemensamt känd, vilket inte är fallet. Trots att spelens payoff-strukturer skiljer sig, har de samma Nash-jämvikt (P2, Q2). Detta illustrerar att stabila resultat inte kräver en gemensam förståelse, utan endast att varje part agerar konsekvent inom sin egen föreställning om spelet.

Vidare kan denna idé föras in i ramarna för signalspel. Taoisten och slaktaren agerar som sändare och mottagare omväxlande, och deras gester fungerar som signaler. Men dessa signaler är tvetydiga och tolkas helt olika av respektive part. Ändå leder deras ageranden till ett stabilt resultat. Detta är vad som kan kallas för pseudosignalisering – en interaktion som ser ut som kommunikation, men där ingen information överförs.

Detta förvirrar den yttre observatören – i detta fall kejsaren – som ser struktur där det inte finns någon, ser kommunikation där det bara finns projektion. Trots detta sammanträffar strategierna så att spelets utgångspunkt motsvarar ett jämviktsläge. Detta förvränger begreppet kommunikation i spelteorin och visar att framgångsrika interaktioner inte nödvändigtvis innebär framgångsrik kommunikation.

I signalspel, särskilt enligt Lewis-Skyrms-modellen, är det en grundläggande princip att sändare och mottagare har ett gemensamt intresse i att signaler förstås korrekt. Denna gemensamma intention är en förutsättning för att signalspel ska konvergera mot en signaljämvikt. Men i fallet med Taoisten och slaktaren bryts denna princip: deras intressen står i konflikt, men ändå uppnår de ett stabilt mönster av beteenden som lurar observatören att tro på ett systematiskt informationsutbyte.

Denna struktur kan ändå representeras formellt genom att revidera spelmodellen från att förutsätta gemensam kunskap till att förutsätta individuella övertygelser. Således blir varje spelares strategi dominant i dennes subjektivt föreställda spel, vilket sammanfaller med Nash-jämvikten i observatörens (kejsarens) modell. Detta är vad som här definieras som ett ömsesidigt missförstånd: varje spelare agerar rationellt inom sin egen föreställning, och resultatet är stabilt även om förutsättningarna är felaktiga.

Att detta fenomen också kan manifesteras i signalspel visar att det inte räcker med att ett jämviktsläge uppnåtts för att säkerställa att kommunikation ägt rum. Det undergräver föreställningen om att jämvikt innebär förståelse, och öppnar för en djupare analys av när och hur information verkligen överförs i interaktioner.

Det är viktigt att förstå att rationella beslut inte kräver sann kunskap, utan endast koherenta interna modeller. Det är också avgörande att skilja mellan samordning och kommunikation: två agenter kan agera synkroniserat utan att ha förstått varandra. Slutligen visar detta hur epistemisk asymmetri – olika mentala representationer av samma situation – inte nödvändigtvis leder till kaos, utan ibland till ordning genom tillfällig överensstämmelse i handling snarare än förståelse.

Vad händer när den vita mannen konfronterar den röde mannen i Gyllene Dalen?
Hur hanterar man osäkerheten när framtiden är på spel i företagsvärlden?
Hur fungerar och utvecklas flytande metallbatterier?