Hur man hanterar sesamoidfrakturer och komplikationer relaterade till hallux valgus

Sesamoidfrakturer är en vanlig men ofta underskattad orsak till fotbesvär. Dessa små ben, belägna i fotens stora tå (hallux), spelar en viktig roll för att upprätthålla fotens biomekanik, särskilt vid gång och löpning. Vid frakturer eller skador på dessa ben kan patientens rörelseförmåga och livskvalitet påverkas avsevärt. En korrekt och effektiv behandling är avgörande för att undvika långvariga komplikationer, såsom hallux valgus, felställningar eller artrit i metatarso-sesamoidleden.

I de flesta fall, där frakturen inte är dislocerad, är konservativ behandling den första åtgärden. Det innebär att foten immobiliseras under 4–6 veckor för att ge benet tid att läka. Halluxen bör hållas i en plantarflexion (dvs. nedåtvänd) för att minska trycket på frakturplatsen. Under denna period är det viktigt att noggrant följa behandlingsprotokollet för att säkerställa korrekt läkning och undvika ytterligare skador.

För patienter som inte svarar på konservativ behandling eller som lider av allvarliga, dislocerade frakturer, kan kirurgiska ingrepp vara nödvändiga. En populär metod är perkutant fixering med en kanulerad skruv, som sätts in retrogradt. Denna procedur har visat sig vara framgångsrik för att återställa funktion i foten, särskilt hos idrottare, som kan återgå till sina normala aktiviteter inom 12 veckor. Det finns också risker med operationen, som exempelvis utveckling av hallux valgus eller varus, beroende på vilken sesamoid som avlägsnas.

Vid mer komplexa fall, som vid sesamoidit eller avaskulär nekros (AVN), kan en mer omfattande behandling krävas. Vid AVN är det ofta nödvändigt att utföra en sesamoidektomi (borttagning av sesamoiden), ibland i kombination med korrigering av anatomiska missförhållanden. Det är viktigt att ha i åtanke att borttagning av sesamoiderna kan leda till utvecklingen av deformiteter som hallux valgus eller varus, särskilt om ingreppet inte utförs noggrant. Därför bör kirurgiska åtgärder vara så lokala och kontrollerade som möjligt för att undvika framtida problem.

I vissa fall kan även metatarso-sesamoid artrit utvecklas, särskilt när hallux valgus är närvarande. Detta tillstånd orsakar smärta och stelhet i metatarso-sesamoidleden, vilket kan bli allvarligt om det inte behandlas korrekt. I dessa fall är sesamoidektomi den bästa behandlingen för att lindra symtomen och förhindra ytterligare artros.

Vid infektioner, såsom osteomyelit (beninflammation), är det ofta nödvändigt att avlägsna den infekterade sesamoiden för att förhindra spridning av infektionen och för att återställa fotens funktion. För patienter med neuropati, där sår på foten kan vara ett problem, kan kirurgisk behandling även inkludera att ta bort sesamoiden för att förhindra ytterligare vävnadsskador.

En annan möjlig komplikation vid sesamoidrelaterade operationer är bildandet av plantar keratos (callus), vilket är en förhårdnad av huden som kan orsaka smärta. Vid denna åkomma kan kirurgi vara nödvändigt för att avlägsna den förhårdnade huden, följt av användning av ortopediska inlägg för att minska trycket på foten.

Slutligen, oavsett om man väljer konservativ behandling eller kirurgi, är det viktigt att förstå att läkning och återhämtning kan ta lång tid. Patienter bör vara medvetna om att fullständig återhämtning kan ta upp till ett år och att det är vanligt att uppleva kvarvarande smärta eller stelhet i fotleden, även efter behandlingen.

För att förbättra resultatet av behandlingen bör patienterna också ta hänsyn till de underliggande orsakerna till sina problem, såsom felaktig fotställning eller överbelastning. Fysioterapi och kinesioterapi är därför ofta viktiga komponenter i återhämtningsprocessen, särskilt för att förbättra rörligheten i hallux MTP-leden och förebygga framtida skador.

Endtext

Hur man behandlar lokalt artros i fotleden: en detaljerad analys av kirurgiska åtgärder och tekniker

Lokalt artros i fotleden (LOA) är en vanlig orsak till smärta och nedsatt funktion i fotleden, vilket ofta leder till behovet av kirurgiska ingrepp. En av de mest använda metoderna för att analysera och behandla denna typ av artros är supramalleolar osteotomi (SMOT), en teknik som syftar till att omfördela belastningen på fotleden för att lindra symtom och förhindra ytterligare försämring. Detta kapitel fokuserar på olika kirurgiska tillvägagångssätt och hur dessa kan användas för att korrigera mekaniska missbildningar, stabilisera fotleden och minska smärta vid LOA.

Vid fotdeformiteter som cavo-varus fötter, där det finns laterala instabiliteter och selektiv förlust av styrka (t.ex. peroneuspares), används ofta Coleman-testet för att avgöra hur mycket framfoten bidrar till varusdeformiteten i bakfoten. Om testet är positivt och deformiteten är flexibel, kan det vara indicerat att utföra en kirurgisk åtgärd för att höja den mediala kolonnen. Om testet är negativt (dvs. det finns ingen eller minimal påverkan från framfoten), bör en calcaneal osteotomi kombineras med en osteotomi av första metatarsalen. För mer avancerade fall där det finns betydande equinus och framfotsadduktus rekommenderas midfotosteotomier, där hela midfoten kan deroteras i förhållande till bakfoten.

Vid analyser av varus eller valgus anklar görs en radiologisk bedömning av deformiteten genom att analysera den mekaniska axeln från höft till calcaneus. Det är viktigt att också mäta vinklar som LDTA (lateralt distalt tibialvinkel) samt tala om talarens lutning. För varusanklar med medial artros i fotleden innebär belastningsaxeln att belastningen koncentreras på den mediala delen av fotleden. För att uppnå symtomlindring bör den sjuka delen av fotleden avlastas och den friskare tibiotalara brosket bör belastas mer. Detta kan åstadkommas genom en supramalleolar osteotomi (SMOT) som justerar den mekaniska axeln mot den friskare delen av fotleden.

För deformerade anklar med anterior eller posterior subluxation av talus kan dessa deformiteter synas på en lateral fotledsröntgen. Vid posttraumatiska deformiteter där det förekommer supramalleolära malunioner kan den tibiala belastningsaxeln korsa talus framför eller bakom den anterolaterala processen, vilket leder till ökad belastning på antingen den främre eller bakre delen av fotleden. I dessa fall kan en SMOT vara nödvändig för att justera den tibiala vinkeln och mekanisk justering av fotleden.

En annan viktig aspekt är talarens lutning, som kan påverkas av intra-artikulära skador eller benign malalignment. Om talens lutning är större än 5 grader bör denna korrigeras under operation för att uppnå bättre resultat med SMOT. I vissa fall, om lutningen inte kan korrigeras manuellt, kan användning av extern fixering eller en distraktor som Hintermanns distraktor vara ett alternativ. Detta är en mer komplex procedur men kan ge goda resultat, särskilt när det handlar om reaktivt mjukvävnadsdragning snarare än benmissbildningar.

Symmetrin i fotleden är avgörande för att uppnå ett bra resultat vid behandling av LOA. Syftet med fotledspreservationskirurgi är att återställa så mycket balans som möjligt och omfördela belastningen från den skadade delen av leden till den friskare delen. I vissa fall kan en fibulaosteotomi behöva utföras tillsammans med SMOT för att säkerställa att talus återpositioneras korrekt i mortisen. En relativ fibulaförkortning, i kombination med en valgisering av SMOT, kan vara fördelaktigt vid varusdeformiteter, medan en fibulaförlängning kan hjälpa vid valgusdeformiteter.

Slutligen, subtalarleden måste beaktas för att förstå i vilken grad den är involverad i fotledens överbelastning. I fall med valgus artros i fotleden, som ofta orsakar lateral LOA, kan en noggrann bedömning av subtalarledens status ge vägledning för den bästa kirurgiska behandlingen.