Deutsch
Francais
Nederlands
Svenska
Norsk
Dansk
Suomi
Espanol
Italiano
Portugues
Magyar
Polski
Cestina
Русский
När Donald Trump tog över det Ovala kontoret var förväntningarna på hans utrikespolitik både höga och kontroversiella. Redan under sin presidentkampanj hade han betonar sin vilja att förändra det etablerade politiska systemet och förespråkat en politik där "Amerika sätts först". Han lovade att återupprätta landets storhet genom att bryta med den multilateralism som kännetecknat hans föregångare, särskilt Barack Obama. Trump byggde sin kampanj på kritik mot både demokratiska och republikanska presidenter och deras oförmåga att agera effektivt på den internationella scenen. "Amerika är ett skratt för världen", hävdade han i flera offentliga uttalanden, och han såg sig själv som den rätta personen att rätta till det som han ansåg var USAs internationella misslyckanden.
Trots sin självförtroende och sitt mantra om att vara den stora "förhandlaren" var Trumps utrikespolitik långt ifrån den revolutionära förändring som många förutspådde. Till skillnad från Obama, som försökte anpassa USAs politik till den komplexa och sammanlänkade världspolitiken, var Trump känd för att förenkla internationella frågor till sina mest grundläggande element: makt, intressen och nationell suveränitet. Hans förhållningssätt präglades av en stark motvilja mot komplexitet och en förkärlek för att snabbt fatta beslut utan långsiktig eftertanke. Det fanns ingen tvekan om att hans politik var kontrasterande till Obamas, som oftare sökte kollektiva och diplomatiska lösningar med USA som en ledande men samarbetsvillig aktör.
Där Obama föredrog en diplomatiskt ansvarsfull och reflekterande strategi, där beslut fattades efter långa överläggningar och en grundlig bedömning av alla aktörers intressen, visade Trump en tendens att snabbt och impulsivt fatta beslut, ofta utan att ta hänsyn till experternas råd. Han ignorerade ofta den traditionella utrikespolitiska eliten och vände sig bort från de etablerade institutionerna. För Trump var utrikespolitik något som han föreställde sig kunde lösas genom att sätta press på andra länder och genom att agera som den ultimata "dealmakern". Hans kritiker menade att hans direkthet och ovilja att beakta nyanser i globala frågor riskerade att undergräva USAs långsiktiga internationella position.
Även om många ansåg att Trump försökte föra en politik som skulle bryta med tidigare administrationers misslyckanden, förblev hans utrikespolitik paradoxalt nog förvånansvärt ordinär. Trots sina löften om att bryta med tidigare misslyckanden, och trots hans retorik om att återskapa USAs storhet, genomförde han inga fundamentala förändringar i den globala ordningen. I praktiken föredrog han att följa en strategi som var mer unilateral och konfrontativ, vilket ibland ledde till spänningar med traditionella allierade som EU och NATO.
Det som skiljde Trump från många av sina föregångare var hans brist på diplomatisk finess och hans snabba, ofta impulsiva beslut. Hans inställning till internationell politik var inte bara enkelspårig, utan även aggressiv i sitt genomförande, där han ofta utnyttjade sin makt för att tvinga fram fördelaktiga avtal, snarare än att bygga långsiktiga partnerskap. Hans hantering av relationerna med Nordkorea, Iran och Ryssland visade på hans vilja att bryta med tidigare diplomatiska normer och konventioner.
I slutändan blev Trumps utrikespolitik en balansgång mellan hans självförhärligande som en "lösare" av världens problem och det faktum att han, trots sin vilja att förändra, inte kunde undvika de strukturella begränsningarna av USAs globala inflytande. Hans beslut att dra tillbaka amerikanska trupper från Syrien eller att förhandla om handelsavtal som förstärkte amerikanska intressen var exempel på att han försökte återställa en amerikansk självbild av dominans. Men de ofta abrupta beslut han fattade ledde inte alltid till de resultat han förutspådde, och skapade istället nya osäkerheter på den internationella arenan.
Trots allt var Trumps utrikespolitik, trots sin radikalitet och hans ofta okonventionella stil, i många avseenden en återgång till en mer traditionell form av amerikansk utrikespolitik. Han var inte den revolutionära president som många hade förväntat sig, utan snarare en ledare som försökte omvandla USAs roll på världsscenen genom att betona nationella intressen och agera utan att bry sig om de diplomatiska spelreglerna.
Endtext
Hur ovanlig var egentligen Trumps utrikespolitik?
Det finns en utbredd uppfattning att Donald Trumps utrikespolitik utgjorde en radikal avvikelse från tidigare amerikanska presidenters, driven av hans oberäkneliga personlighet och ovanliga retorik. Men bortom det teatraliska yttre – tweetsen, de offentliga förolämpningarna och den diplomatiska etikettsvägran – framträder en utrikespolitisk praktik som i många avseenden är djupt konventionell.
Trumpadministrationens Mellanösternpolitik illustrerar denna dualitet. Trots höga ambitioner och självsäkra uttalanden lyckades administrationen inte skapa några märkbara genombrott i konflikten mellan Israel och Palestina. Att flytta USA:s ambassad till Jerusalem och att stänga PLO:s kontor i Washington förvärrade snarare det redan fastlåsta läget. Idén om en tvåstatslösning, som varit en konstant punkt på den amerikanska utrikespolitiska dagordningen sedan Madridkonferensen 1991, förblev lika ouppnåelig som förut. Trump förblev inom en tradition där varje president, med låg förväntan på verkligt resultat, ändå söker det symboliska genombrottet som aldrig tycks komma.
Detta mönster upprepade sig inom andra områden. Det fanns få varaktiga lösningar på stora globala utmaningar – oavsett om det gällde att tygla andra stormakter som Ryssland och Kina, att hantera så kallade "rogue states" som Iran och Venezuela, att bekämpa terrorism, att få allierade att bära mer av bördan, eller att möta gränsöverskridande problem såsom kärnvapenspridning, miljökatastrofer, fattigdom eller organiserad brottslighet. Trots USA:s enorma resurser visade sig världen fortsatt motståndskraftig mot ensidiga amerikanska ambitioner.
Den yttre bilden av Trump som en destruktiv kraft inom internationell politik, en oberäknelig aktör med kärnvapenkoder i fickan, står i kontrast till den verklighet där hans administration i själva verket förde en utrikespolitik som i grunden var rotad i klassisk konservativ nationalism. Den byggde på realistiska antaganden om internationella relationer, präglades av doktrinen "fred genom styrka", och riktade sitt fokus mot precis de frågor som historiskt upptagit Vita husets utrikespolitiska stab.
Denna diskrepans mellan presidentens stil och administrationens innehåll var särskilt påtaglig i jämförelse med Barack Obamas analytiska, diplomatiska tillvägagångssätt. Trump ignorerade ofta fakta, förenklade komplexa situationer och uppträdde aggressivt både mot vänner och fiender. Men bakom detta låg en strategi som inte skilde sig nämnvärt från den hos hans företrädare. Det var inte en revolution – snarare ett annat sätt att uttrycka samma oro för säkerhet, inflytande och nationella intressen.
Vad som är centralt att förstå är att USA:s utrikespolitiska kapacitet, oavsett president, är begränsad av världens komplexitet och globaliseringens dynamik. Makt, vare sig militär eller ekonomisk, garanterar inte resultat. Förhandlingar kräver kompromisser även med motvilliga allierade. Fiender böjer sig inte automatiskt för hot, hur stora de än är. Och symbolpolitik, som ambassadflytt eller hårda uttalanden, ger sällan konkreta resultat.
Trumpadministrationen – för all sin teatralitet – upptäckte, som tidigare administrationer, att världspolitiken sällan böjer sig för viljan hos en enda nation, inte ens en supermakt. Det verkligt ovanliga med Trumps utrikespolitik var därför inte dess substans, utan hur den presenterades. I praktiken förblev den ovanligt vanlig.