Deutsch
Francais
Nederlands
Svenska
Norsk
Dansk
Suomi
Espanol
Italiano
Portugues
Magyar
Polski
Cestina
Русский
Urinvägsinfektioner (UTI) är en vanlig komplikation för individer med neurogen blåsdysfunktion (NLUTD). Dessa infektioner kan orsaka en mängd problem, såsom autonom dysreflexi, ökad spasticitet och njurkomplikationer, vilket ofta leder till sjukhusvistelser. Diagnosen av UTI är ofta problematisk då asymtomatisk bakteriuri är vanligt förekommande och den förändrade känseln efter ryggmärgsskada kan leda till atypiska symptom. UTI kan ibland visa sig genom en ökning av spasticitet, autonom dysreflexi, allmänna symtom som feber och trötthet, samt förändringar i urinen, som molnighet eller illaluktande urin. För att ställa en korrekt diagnos är det viktigt att utesluta andra möjliga orsaker, såsom förstoppning eller blockerad kateter. Om UTI misstänks, är det nödvändigt att skicka ett urinprov för undersökning och odling, samt att behandla med antibiotika om infektionen bekräftas.
Vid återkommande UTI är det viktigt att utvärdera och eventuellt revidera blåshantering, samt att säkerställa att katetertekniken är korrekt. Det är också väsentligt att överväga närvaron av njurstenar, som kan bidra till återkommande infektioner. Behandlingen måste även ta hänsyn till eventuella komplikationer som autonom dysreflexi eller ökad spasticitet.
Neurogen tarmdysfunktion (NBD) är en annan vanlig komplikation hos personer med ryggmärgsskada, och det påverkar ofta livskvaliteten på flera sätt. För individer som Joyce, en 40-årig kvinna med cauda equina-syndrom, leder återkommande episoder av fekal inkontinens till social isolering och hudproblem, som inkontinensrelaterad dermatit. Det finns två huvudsakliga typer av NBD: reflexiv och areflexiv. Reflexiv tarm innebär att skadan är belägen ovanför conus medullaris, vilket resulterar i en ökad ton i ändtarmen och reflexinkontinens. Personer med denna typ av skada kan ha nytta av mekaniska och kemiska metoder för att stimulera tarmtömning. Areflexiv tarm, som uppstår vid skador under L1 och nedåt, leder till minskad ton och kontraktilitet i ändtarmen och ökar risken för fekal impaktion och inkontinens.
Ett välorganiserat tarmprogram är avgörande för att hantera NBD och minska komplikationerna. Programmet bör inkludera regelbundna tarmtömningar, anpassade tider för tarmvård, och användning av rätt mediciner för att optimera tarmens funktion och konsistens. För reflexiv tarm kan mekanisk stimulans och digital stimulering vara användbara verktyg, medan de med areflexiv tarm kan behöva manuell tömning av tarmen.
Trycksår är en annan betydande risk för personer med ryggmärgsskada. Ken, en 30-årig man med C7 AIS B-skada, lider av en trycksår på grund av nedsatt rörlighet och känsel samt långvarigt tryck på huden. För att förhindra trycksår är det viktigt att införa åtgärder för att avlasta trycket, som att rotera och ompositionera personen varje andra timme, samt att använda tryckavlastande madrasser och sittsystem. Regelbundna hudinspektioner bör utföras, särskilt på de områden som är mest utsatta för tryck, som ischialtuberositeter, sakrum och hälar. Patientutbildning spelar också en avgörande roll i att förebygga trycksår, särskilt i fråga om hudvård och när det är dags att kontakta sjukvårdsteamet.
När trycksår uppstår är det viktigt att skapa en fysiologisk sårmiljö genom att avlägsna död vävnad och använda lämpliga sårförband. Dessutom måste näringsstatusen optimeras, och en ökad kalori- och proteinintegrering kan vara nödvändig för att stödja läkningen.
För att effektivt hantera urinvägsinfektioner, neurogen tarmdysfunktion och trycksår hos individer med ryggmärgsskador, krävs en noggrant anpassad vårdplan som inkluderar både förebyggande åtgärder och effektiv behandling. Det är avgörande att fokusera på både fysiska och psykosociala aspekter för att förbättra livskvaliteten och minska risken för allvarliga komplikationer.
Hur påverkar fysisk inaktivitet VO2max och kroppens funktioner under långvarig sängliggande?
VO2max är den maximala mängden syre som en individ kan utnyttja under intensiv fysisk ansträngning och är en indikator på en persons kardiovaskulära kondition och aeroba uthållighet. Längre perioder av sängläge leder till en betydande nedgång i VO2max, vilket är ett mått på kroppens förmåga att transportera och använda syre under fysisk aktivitet. För att motverka denna nedgång och förbättra aeroba kapacitet hos en person som är fysiskt dekonitionerad krävs daglig uthållighetsträning på 60–80 % av VO2max eller vid ett mål för hjärtfrekvens. Regelbundna styrketräningar (3–4 gånger i veckan under minst 8 veckor) kan också förbättra uthållighet och kardiovaskulär hälsa. Det rekommenderas att individer genomför åtminstone 150 minuter av måttlig intensitet (eller 75 minuter av hög intensitet) aerob aktivitet per vecka för att förbättra den kardiovaskulära hälsan. Uthållighetsträning har visat sig förbättra riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar, såsom inflammatoriska och lipidprofiler samt insulinresistens. Därför är det fördelaktigt att kombinera både uthållighets- och styrketräning i ett träningsprogram för att uppnå maximala hälsoeffekter.
Utöver de fysiska fördelarna har uthållighetsträning också påvisade positiva effekter på kognitiva funktioner, särskilt exekutiv funktion, samt på humöret. För att bibehålla muskelfunktionen och förhindra muskelförkortningar är det avgörande att inkludera stretching i träningsprogrammet. För att bibehålla optimal muskelspänning och viskoelastiska egenskaper bör muskler sträckas minst 2–3 gånger i veckan, med daglig stretching som mest effektiv. Varje stretch bör hållas i 10 till 30 sekunder, till den punkt där muskelspänningen känns, men inte orsakar intensiv smärta. Det rekommenderas att upprepa varje stretch 2 till 4 gånger, så att den totala sträcktiden blir 60 sekunder per muskelgrupp.
För individer som är kraftigt dekonitionerade och kanske lider av kognitiv försämring, kan funktionell bedömning och uppgiftsspecifik träning vara nödvändigt. Dessa personer kan ha svårt att utföra vardagliga aktiviteter, och återhämtningstiden för full återställning av muskelstyrka kan ta 2 till 3 gånger längre än den tid som tillbringats i sängläge eller inaktivitet. Därför kan intensiva rehabiliteringsprogram behöva följas upp med noggrann bedömning och långsiktig anpassning av träningen.
En annan viktig aspekt av rehabilitering är andningshantering. Tidig vertikalisering och mobilisering är viktiga för att förhindra andningsförsämring, och patienter som är sängliggande bör utföra regelbundna ompositioneringar, djupandning och hostövningar. Pulmonell hygien, som inkluderar tekniker för att rensa luftvägarna från slem, såsom tvingad utandning, kan också vara en viktig del av återhämtningsprogrammet.
När det gäller näring är det vanligt att patienter som är immobiliserade upplever förändringar i tarmfunktionen och minskad aptit, vilket kan leda till otillräckligt kaloriintag och brist på viktiga vitaminer och mineraler. Rätt näring är avgörande för att stödja muskeluppbyggnad och samverkar med fysisk aktivitet. En proteinnivå på 1,2 till 2,0 g per kg kroppsvikt per dag är en rimlig nivå för muskeluppbyggnad, men för att maximera muskelproteinsyntesen kan ytterligare 0,4 g per kg kroppsvikt krävas för att kompensera för ökad anabol resistens och förlust som sker under matsmältningsprocessen. Detta är särskilt viktigt för äldre individer eller de som är stillasittande eller överviktiga.
Vätskebalans är också en kritisk faktor. Hos patienter på långvarigt sängläge måste vätskeintag och utsöndring övervakas noggrant. Sängläge orsakar ofta diures och minskning av plasmavolymen, vilket kan påverka blodtrycket och orsaka postural hypotension när patienten vertikaliseras. Vätskeersättning kan vara nödvändig för att motverka dessa effekter, och patienter som har svårt att självständigt ta vätska kan behöva hjälp från vårdpersonal för att säkerställa att de får tillräckligt med vätska. Detta är särskilt viktigt för äldre personer som har andra tillstånd som kräver noggrann vätskehantering.
Kognitiv stimulans och socialt engagemang är också centrala delar av rehabilitering. Kognitiva aktiviteter som stimulerar hjärnan kan bidra till att motverka den kognitiva nedgång som ofta ses vid långvarig inaktivitet. Regelbundna orienteringsövningar och tillgång till kalendrar och klockor kan hjälpa patienter att bibehålla sin tidsuppfattning. Dessutom är det viktigt att optimera sensoriska intryck, såsom glasögon och hörapparater, så att patienterna kan ta emot externa signaler.
För att förebygga negativa effekter på kognition och humör är det avgörande att beakta sömnhygien. Dålig sömn kan försämra både kognition och humör, och sömnreglering, inklusive justering av ljus och ljud i den sjukhusmiljö där patienten vistas, kan ha stor betydelse för återhämtningen. Att främja sociala interaktioner och bibehålla ett starkt socialt nätverk, både genom familj och vänner samt genom gruppaktiviteter och terapi, kan bidra till att bevara självuppfattningen och stärka självförtroendet hos patienter.
Det är viktigt att notera att långvarig immobilisering och deconditionering kan påverka både kroppens funktion och individens självbild. Genom att främja självständighet där det är möjligt och engagera patienten i beslutsfattande kan vårdpersonal hjälpa till att återställa kontrollen och förbättra självkänslan. Även rekreations- och avledningsterapi, såsom musik- och djurterapi, kan spela en roll i att utveckla en känsla av självet och förbättra livskvaliteten hos de dekonitionerade individerna.