I den moderna politiska och akademiska världen kan vi se hur vissa intellektuella och kulturella krafter samarbetar för att upprätthålla och stärka den progressiva ideologin. Ett begrepp som används för att beskriva denna samverkan är "Katedralen", ett begrepp som ursprungligen myntades av den neoreaktionära tänkaren Curtis Yarvin, även känd som Moldbug. Katedralen är inte en fysisk plats, utan snarare ett komplext nätverk av institutioner som inkluderar media, universitetsvärlden och underhållningsindustrin, som tillsammans formar och upprätthåller en dominerande kulturell och politisk agenda. Det handlar inte bara om den politiska vänsterns dominans, utan om hur denna ideologi fungerar för att stärka och upprätthålla en strukturell makt som få ifrågasätter eller utmanar.

I sin kritik av den progressiva rörelsen argumenterar Moldbug för att denna samverkan inte är medveten, utan snarare är en oavsiktlig konsekvens av människor som söker makt och status. För att förstå detta måste vi först erkänna att det inte handlar om en centraliserad struktur med en tydlig ledare, utan om ett löst sammansatt nätverk där många individer, som journalister, akademiker och underhållare, spelar sina roller utan att nödvändigtvis förstå det större spelet de är en del av. I detta system är det för individer som söker makt att främja idéer om jämlikhet och rättvisa genom kritisk teori och andra progressiva diskurser, som på ytan verkar goda, men i praktiken fungerar som ett sätt att upprätthålla den existerande maktstrukturen.

En av de viktigaste aspekterna av Katedralens inflytande är hur utbildningssystemet fungerar som en inkubator för dessa idéer. Universiteten är inte bara platser för akademisk utveckling, utan fungerar också som institutioner där progressiv ideologi inte bara undervisas utan även normaliseras. Studenter tränas att acceptera idéer som mångfald, jämlikhet och rättvisa inte bara som moraliska imperativ, utan som de enda legitima formerna av intellektuell strävan. De kritiska teorier som genomsyrar många av de humanistiska ämnena leder till en situation där forskning inte längre ses som ett sätt att hitta sanningen, utan snarare som ett medel för att främja social rättvisa. Detta skapar en situation där den intellektuella hierarkin är strikt reglerad och där ifrågasättande av den etablerade ortodoxin betraktas som en form av heresi.

Moldbugs syn på denna utveckling är att universitetsvärlden och andra kulturella institutioner inte bara producerar "nyttig bullshit" som bekräftar den progressiva agendan, utan också främjar en kultur där maktutövning sker under täckmantel av godhet och moral. De som söker denna makt, vare sig de är akademiker eller journalister, är oftast omedvetna om att de utgör en del av ett större system som fungerar för att upprätthålla ett dominant ideologiskt narrativ. Men för de som verkligen vill förstå och påverka denna maktstruktur, är det nödvändigt att förstå de underliggande mekanismerna av ideologi och makt.

Det är viktigt att förstå att detta inte handlar om en konspiration i den traditionella meningen. Det finns inte en hemlig elit som medvetet manipulerar samhället från skuggorna. Snarare handlar det om en rad kulturella och intellektuella strömningar som utvecklas på ett sätt som stärker vissa ideologier och marginaliserar andra. Det är också värt att notera att den kritik som riktas mot Katedralen inte alltid är orättvis. Många av de idéer som sprids inom dess institutioner har ett syfte att främja jämlikhet och rättvisa. Problemet ligger snarare i att denna strävan ofta sker utan en verklig förståelse för de djupt rotade maktstrukturer som dessa idéer är en del av.

För den som vill förstå dagens politiska och akademiska landskap är det därför avgörande att inte bara se på de ideologiska diskurserna som på ytan verkar nobla och rättfärdiga. Vi måste också förstå hur dessa idéer används för att upprätthålla en struktur som inte bara söker rättvisa och jämlikhet, utan som också främjar vissa former av makt och social status på bekostnad av andra. Det handlar om att se bortom de idealistiska målen och förstå de mer grundläggande dynamikerna av makt och inflytande som dessa idéer ofta döljer.

Hur representation och teknik formar våra samhällen: En kritisk granskning av Baudrillard och Flusser

Representation är en grundläggande del av samhället och politiken. Den definierar inte bara hur makt relaterar till oss, utan också hur vi ser oss själva och de andra i samhället. I dagens digitala värld, där sociala medier spelar en central roll, har begreppet representation fått en ny betydelse. Teknologiska framsteg, från de mest basala formerna av kommunikation till mer komplexa medieplattformar, ger oss möjlighet att återspegla och konstruera vår verklighet, men ingen representation är någonsin fullständig. Det skapar istället konflikter, eftersom individens självuppfattning ofta krockar med den bild som samhället projicerar på oss.

För att verkligen förstå hur representation fungerar i den moderna världen kan vi vända oss till kritisk teori och särskilt till två filosofer vars tankar om teknologi och media fortfarande är ytterst relevanta: Jean Baudrillard och Vilém Flusser. Även om dessa teoretiker ofta inte förknippas direkt med den traditionella kritiska teorin, erbjuder de insikter som är avgörande för att förstå de dynamiker som formar dagens samhälle.

Baudrillard lär oss att ifrågasätta systemet genom dess egna logik och regler. Han förespråkar att vi följer dessa regler till deras yttersta absurditet, vilket tvingar oss att se verklighetens och teoriens relation på ett nytt sätt. I sin essä "Why Theory?" hävdar Baudrillard att teorins roll är att utmana det verkliga genom att avslöja de underliggande motsägelserna. Han ser teorin som en praktisk strävan att synliggöra de fel och brister som finns inbäddade i vårt sätt att förstå och förhålla oss till verkligheten. För Baudrillard handlar det om att teorin måste exponera och förstärka de felaktigheter som systemet skapar, och därigenom pressa dessa system till deras yttersta gräns. Detta leder till en förståelse av de dolda regler som styr vår värld och hur dessa regler är på väg att förlora sin relevans.

Samtidigt erbjuder Flusser en annan ingångspunkt, där han ifrågasätter teknologins neutrala natur. I sina teorier om kommunikation reflekterar Flusser över hur våra sinnen har utvecklats i relation till den teknologiska utvecklingen. Han ser på kommunikationen ur ett mer historiskt perspektiv än Baudrillard, och föreslår att teknologins framsteg har förändrat vårt sätt att uppleva världen. Teknologi är inte bara en extern kraft som påverkar oss; den har blivit en integrerad del av våra uppfattningar om verkligheten och våra identiteter.

Baudrillard och Flusser, trots sina skillnader, ger oss båda viktiga verktyg för att kritiskt granska hur teknologiska framsteg påverkar våra samhällen. Deras perspektiv är inte bara intellektuellt utmanande utan också praktiskt tillämpliga när vi ser på nutida politiska rörelser och deras relation till media. Den politiska högerextremismen, till exempel, är inte bara en ideologisk reaktion utan också ett resultat av det sätt på vilket systemet förstärker sina egna motsägelser genom teknologin. Flusser och Baudrillard förstår att den teknologiska utvecklingen och de massiva medienätverken gör att våra samhällen inte bara producerar felaktiga representationer, utan att vi själva blir fångade i dessa representationer.

Flusser och Baudrillard ger oss också nycklar till att förstå varför ideologiska rörelser som Alt-Right ofta förblir fast i gamla former av tänkande. Deras filosofi är fångad i en cyklisk, repetitiv återgivning av redan existerande föreställningar, utan möjlighet att utvecklas eller se bortom sina egna begränsade vyer. Trots att dessa rörelser kan mobilisera sig i den fysiska världen, blir de inte verkliga aktörer på den politiska scenen utan istället åskådare av sitt eget liv. De är bundna av tidigare etablerade idéer och oförmögna att konfrontera de system som upprätthåller deras egen existens.

Det är därför viktigt att förstå hur teknologin inte bara skapar en virtuell verklighet, utan också har en djup påverkan på vår uppfattning om identitet och samhälle. Genom att studera hur vi använder och interagerar med teknologin kan vi bli mer medvetna om de dolda mekanismerna i maskinerna som vi så lätt accepterar som neutrala verktyg. I en värld där informationen flödar snabbare än någonsin, och där varje aspekt av vårt liv kan delas, omformas och manipuleras genom teknologi, är det avgörande att ständigt ifrågasätta och utmana dessa system av makt.

För att förstå dagens medielandskap och dess inflytande på samhället måste vi ställa oss frågan om hur vi inte bara konsumerar information, utan också hur vi är medskapare av denna information. Genom att använda kritisk teori för att förstå våra egna dagliga rutiner och våra sociala interaktioner kan vi börja se var våra egna krafter ligger. Denna medvetenhet är nödvändig för att förstå de större krafter som formar våra liv, från den globala politiken till de mest privata aspekterna av vårt digitala jag.

Hur teknologi och bilder formar vår politiska verklighet och framtid

I vår moderna värld, där bilder och teknologi genomtränger varje aspekt av våra liv, har vårt förhållande till historia och politik genomgått en dramatisk förändring. Enligt Flusser är tekniska bilder fundamentalt olika från traditionella bilder. Traditionella bilder skapas av människor, medan tekniska bilder produceras av apparater som kameror, datorer och TV-apparater. Dessa apparater, de så kallade "svarta lådorna", är inte bara programmerade för att översätta kemiska och optiska ekvationer till bilder, utan också för att översätta livets fragment – de "symtom på scener" som flödar genom våra samhällen. Dessa scener reduceras till en singular form, en avkapslad och dekontextualiserad bild som inte längre refererar till verkliga händelser, utan till andra bilder. Denna process leder till att bilder förlorar sin förmåga att referera till den verkliga världen, vilket skapar en hyperrealitet där det inte längre finns något ursprungligt att relatera till.

Flusser menade att dessa tekniska bilder "slukar historien och spyr ut en post-historia". Bildernas funktion är inte längre att förmedla fakta eller förmedla förståelse om världen, utan snarare att skapa ett självrefererande system. I detta system, som Baudrillard också teoriserade, är bilderna inte längre beroende av någon verklig referenspunkt. De börjar referera till sig själva. Det innebär att vi, genom det mediala systemet, förlorar vår förmåga att verkligen förstå vår egen historia, eftersom den omvandlas till något som bara existerar inom ramen för bilder och representationer.

En skrämmande konsekvens av denna utveckling är att historiska och politiska händelser inte längre betraktas som konkreta och specifika företeelser, utan de blir del av ett flöde av bilder som snabbt förlorar sin betydelse. Detta leder till att vår förståelse för dessa händelser blir fragmenterad och sammanblandad, utan djupare förståelse för deras kontext eller deras långsiktiga påverkan. I ett samhälle där informationen ständigt matas ut i form av snabba, dekontextualiserade bilder och nyheter, förlorar vi kontakten med verkligheten. Vi blir exponerade för ett ständigt flöde av innehåll som inte tillåter oss att verkligen förstå det som händer, utan bara reagera på det.

I detta system, där media och politiska diskurser inte längre är förankrade i någon fast verklighet, riskerar vi att förlora vår kollektiva förmåga att formulera politiska lösningar som grundas på gemensam förståelse. Den politiska debatten förlorar sin kraft att förändra världen, eftersom den blir reducerad till ett spel av bilder, tecken och simulacrum, där den verkliga meningen utplånas. Detta förhållande mellan teknologi, bilder och politik är farligt, eftersom det leder till att vi förlorar förmågan att skapa förändring genom dialog och förståelse, och i stället blir fångade i ett konstant, självrefererande system.

Särskilt farligt är denna utveckling för de politiska rörelser som vill bevara en föreställning om en fast, oföränderlig historia. Den så kallade Alt-Right-rörelsen är ett exempel på detta. Denna rörelse hävdar att det finns en "förlorad" västerländsk kultur som måste bevaras, men det de egentligen försöker göra är att bevara en illusion av en fast historia, som egentligen inte längre har någon förankring i verkligheten. Detta gör rörelsen farlig, eftersom den förnekar möjligheten till verklig förändring och bygger på en idé om kultur och historia som är helt avskuren från den verkliga världen. I denna kontext förlorar historien sin förmåga att ge oss en gemensam grund för att bygga en bättre framtid.

För att förstå denna situation måste vi inse att vi inte längre kan se på vår historia och politik som en linjär utveckling. Det är inte längre en fråga om att skapa en mer rättvis värld genom politiska program eller att återställa förlorade värderingar. Istället handlar det om att hitta nya sätt att kommunicera och förstå varandra, bortom de snäva gränserna för traditionell politik. För att bryta det självrefererande systemet av bilder och tecken måste vi återvända till en dialogisk politik, där människor verkligen kan mötas och förstå varandras perspektiv. I denna dialog måste vi skapa en ny politik som inte är beroende av de gamla ideologierna, utan som är baserad på nya gemenskaper och nya sätt att interagera med världen.

Den grundläggande insikten här är att vi inte längre kan förlita oss på det gamla systemet av politisk representation och mediala framställningar. För att förändra världen måste vi skapa nya former av samhörighet och förståelse, där vi går bortom de gamla dikotomierna och istället bygger nya relationer som kan föra oss framåt. Genom att fokusera på dessa intersektioner mellan människor, där vi kan hitta gemensamma värderingar och mål, kan vi börja bygga en ny värld som är mer rättvis och hållbar.

Vad händer när ingen gemenskap vill hålla dig?

Cuadros berättelse “My Aztlán: White Place” ställer inte bara frågor om identitet utan river sönder varje idé om tillhörighet. Huvudpersonen, en homosexuell Chicano-man som färdas mellan två världar – den vita homosexuella kulturen i Los Angeles och det chicanx-kollektiva minnet av hemmet – möts inte av acceptans i någon av dem. I de vita barerna reduceras han till ett exotiskt objekt, samtidigt som han förnekas äkthet: ”De frågar var jag kommer ifrån, besvikna över mitt svar, som om de är de infödda.” Den vita blicken är inte bara voyeuristisk, den är kolonial, ett påstående om ägarskap över både rum och kroppar.

Men inte heller i det chicanx-samhälle han vänder sig mot finns plats för honom. Som homosexuell stöts han ut även där, likt en dubbel fördrivning. Han är varken-eller – inte tillräckligt mexikansk, inte tillräckligt vit, inte tillräckligt rätt sorts homosexuell. Det är detta mellanrum som Cuadros kartlägger, inte bara geografiskt men kroppsligt: platsen där huden, begäret, viruset och minnet kolliderar. AIDS blir inte bara en sjukdom i berättelsen, utan en metafor för upplösning: av kroppen, av familjen, av tillhörighet. Berättarens kropp blir till tjära, hans lägenhet till en grav, ljudet av trafiken ovanför blir till spökljud över det som en gång var ett hem.

Han färdas tillbaka till sin barndoms kvarter, där det fysiska landskapet har ödelagts av stadsplanering och ekonomisk marginalisering. Hans hus är nu begravt under asfalt. Genom detta dystopiska rum erbjuder Cuadros ett slags kartläggning av förlust – både av fysiska hem och symboliska identiteter. Denna kartläggning är inte nostalgisk utan brutal, förgiftad av våld och skam, som i minnet av moderns avsmak för hans sexualitet eller faderns våldsamma avvisande. Ändå föds där ett ögonblick av föreställd framtid: ”Jag föreställer mig huset fortfarande intakt, begravt under smuts och asfalt... detta är mitt Aztlán.”

Aztlán, i Chicana/o-litteraturen, fungerar ofta som en utopisk symbol – den mytiska platsen för ursprung och återkomst. Men i Cuadros händer förvandlas den till en outopisk vision: en plats som inte kan återvinnas, bara föreställas som något förlorat, gömt under en modern stad som aldrig hade rum för honom. Trots att han rör sig inom sina samhällen, förblir han osynlig i båda – en kropp som ingen erkänner, ett minne som ingen delar. Detta är det verkliga Aztlán: inte en plats av drömmar, utan ett spegelrum för de kroppar och subjektiviteter som vägrats plats.

Spires tolkar detta som ett “neither/nor”-läge, där både geografisk plats och social identitet förblir oåtkomliga. Den fysiska kroppen och det imaginära hemmet blir bärare av samma splittring. När kroppen bryts ner av viruset, av begär som aldrig bekräftas, blir varje handling – att köra hem, att onanera, att minnas – en politisk gest. Sexualiteten är inte fri utan kontaminerad av maktrelationer, fetischisering och självhat.

Det är i detta vakuum som Cuadros berättelse agerar. Den varken tröstar eller försonar. Den erbjuder ingen väg ut, men kräver att vi ser: ser kroppen i upplösning, ser samhället som skapat det, ser de historier som döljs bakom narrativen om framgång, nation och gemenskap. Det är inte bara en queer berättelse. Det är inte bara en chicanx-berättelse. Det är en berättelse om hur litteraturen kan avtäcka det som annars hålls dolt: när tillhörighet inte längre är möjlig, och man måste leva – och dö – i mellanrummen.

Berättelsen fungerar också som ett exempel på deterritorialisering – hur nationella identiteter, språkliga koder och kulturella gränser upplöses, omförhandlas och splittras. Det är här transborder-teorin, som utvecklats av bland andra Lynn Stephen, blir avgörande: genom att förstå hur människor lever sina liv mellan gränser – inte bara nationella utan också kulturella, sexuella och emotionella – kan vi se hur identitet inte är fixerad utan alltid i rörelse. Gränsen är inte bara en plats, utan ett tillstånd. Ett tillstånd av utsatthet, men också av skapande.

Att läsa “My Aztlán” i akademiska sammanhang innebär att konfrontera just detta – att litteraturen inte bara lär oss analysera, utan också känna, erfara, och kanske – även om tillfälligt – hålla de subjekt som ingen annan vill hålla. Det är ett möte med en röst som inte talar för att övertyga, utan för att överleva.

Det som bör förstås utöver det som framgår i texten är att Cuadros berättelse är ett motstånd i sig – ett estetiskt och politiskt vägran att låta marginaliserade liv försvinna tyst. Den visar att smärta inte bara är personlig, utan strukturell. Oc

Är streaming verkligen billigare än att köpa innehåll direkt?
Vad betyder variation av konstanter i differentialekvationer?
Hur uppnås effektivitet i svärmrörelsesystem genom algoritmisk och fysisk interaktion?
Vad är en säkerhetsfall (Safety Case) och hur kan det tillämpas för att säkerställa systemets säkerhet?