Hur kan vi bemöta reaktionära rörelser och samtidigt bevara moderniteten?

Det är uppenbart att de största hoten mot global samhällsutveckling inte kan förstås genom en enda synvinkel. Den nuvarande krisen som moderniteten genomgår, med dess komplexa orsaker och djupa konsekvenser, kräver nya narrativ som integrerar fler röster än de vi traditionellt lyssnar på. Det går inte att enbart förlita sig på etablerade system inom moderniteten, såsom akademisk forskning eller statlig politik. Det är troligt att några av dessa viktiga röster finns bland dem som idag stöder reaktionära rörelser som populism och fundamentalism. Andra röster kommer troligen från sociala system med relativt låg offentlig profil: den frivilliga sektorn, modern religion, konstvärlden, utbildning och de som arbetar med innovativa teknologier. Verktyg som medborgarförsamlingar kan visa sig vara effektiva för att integrera dessa olika bidrag och på så sätt utveckla rundade och representativa narrativ om dåtid, nutid och framtid.

Endast om alla de moderna sociala systemen bidrar med sin vision och sina ansträngningar kan en långsiktig framtid vara möjlig. Staten måste till exempel reglera den fria marknadsekonomin; religionen måste betona vördnaden för världen och alla dess arter, inte bara människan; media måste säkerställa att den verkliga situationen och de radikala åtgärder som krävs förstås fullt ut; konsten måste utforska narrativ som gör rättvisa åt dessa verkligheter på ett emotionellt plan; och frivilliga organisationer och medborgarrörelser måste utöva påtryckningar på alla andra sociala system. Endast inom ramen för moderniteten kan de existentiella frågor som delvis har orsakats av den själva hanteras.

Populismen och fundamentalismen försöker på olika sätt undergräva de moderna sociala systemen och de institutioner och organisationer som dessa består av. Först och främst genom att ständigt nedvärdera dem genom att ifrågasätta deras sanningshalt och motivation. "Nyheter är falska", säger de; "domare är folkets fiender"; "internationella organisationer är en del av en lömsk ny världsordning"; "vetenskapliga experter är onödiga och själviska"; "global uppvärmning är en myt"; "alla moderna institutioner är fientliga mot Guds lagar"; "konst är omoralisk"; "mainstreamreligion är kättersk"; "universella mänskliga rättigheter förnekar Guds domar"; och "demokrati kompromissar med absolut sanning". Motiven bakom dessa påståenden är enkla: girighet efter rikedom och makt på de verkliga människornas bekostnad, eller mänsklig arrogance i att syndigt ignorera Guds vilja.

Fundamentalister, å andra sidan, har mer varierande svar än populister. Världsavskiljare som Amish och Haredim söker få till stånd vissa eftergifter från den sekulära staten och fullgör sina minimala rättsliga skyldigheter. Världsomvandlare som den amerikanska kristna högern använder gärna de demokratiska institutionerna för att driva sina ideologiska mål. De kampanjar till exempel för att återupprätta den traditionella amerikanska familjen och försvaga minoritetsrättigheter som feministers och HBTQ-gruppers. Världserövrare däremot behandlar sådana institutioner med förakt. Vissa nöjer sig med att bara fördöma dem som Satans verk, medan andra sätter sig upp som totalitära löjtnanter för en vredgad och obarmhärtig gud.

Dessa reaktionära rörelser utgör ett allvarligt hot mot moderniteten, särskilt vid en tidpunkt då dess system och institutioner har stora svårigheter att hantera de existentiella kriser som står inför dem. Även om det finns strategier för att möta dessa rörelser, är det avgörande att förstå de psykologiska mekanismerna bakom dem. Att förstå hur en rörelse fungerar psykiskt kan ge oss en förutsättning för att identifiera de specifika punkter där den är som mest sårbar, och därmed mer effektivt motarbeta den.

Hur kan populistiska rörelser vinna folkets hjärta men förlora verkligheten?

Nigel Farage framställer sig som en röst för ett förrått folk, en politisk frälsare som ska rädda nationen från ett föraktfullt etablissemang. Medan han hänvisar till den brittiska historien – ”vi är lejon ledda av åsnor” – är syftet inte nostalgi, utan mobilisering. Hans budskap är enkelt men laddat: den politiska klassen tror inte på Storbritannien. De anser att nationen är oförmögen att styra sig själv. Därmed ställs en tydlig dikotomi upp: folket mot eliten, det rena mot det korrumperade, det patrioter vill ha mot vad förrädare förhindrar.

I detta narrativ blir folkomröstningen 2016 ett evigt mandat, inte bara för Brexit, utan för att kasta om hela det politiska systemet. Farage kallar sitt projekt en fredlig revolution – ett projekt som saknar partistruktur, saknar politik, saknar manifest, men ändå vinner val. Han underkänner själva idén om att politiker ska lägga fram program för sina väljare. Det behövs inte, säger han, eftersom folkviljan redan är känd. Han har tolkat den.

Det paradoxala i detta är att samma Farage, som säger sig stå utanför systemet, nu vill in i dess hjärta. Han kräver att få utse förhandlare, påverka regeringspolitiken, och han antyder att det är hans rörelse som ska forma nästa brittiska statsledning. När han börjar röra sig från protest till maktanspråk, sker en avgörande förändring. Den populistiska styrkan ligger i outsider-positionen, i den narrativa rollen som underdog. Men makt kräver ansvar, och verkligheten kräver kompromiss.

Den moderna demokratin är byggd för att tåla konflikter, men inte för att ge efter för totalitära impulser. När Farage börjar närma sig den etablerade makten, möter han samma krafter som andra populister i väst – institutionell tröghet, rättsstatens begränsningar, mediernas granskning, folkets mångfald av viljor. Här börjar också sprickorna i berättelsen visa sig. Den enkla dikotomin mellan "vi" och "de" håller inte i ett pluralistiskt samhälle.

Trump, Orbán och Johnson illustrerar detta mönster. Deras försök att undergräva institutioner och samla all makt kring sig själva möter motstånd – inte bara från etablissemanget, utan från ett samhälle som inte är så enhetligt som deras berättelser kräver. När Trump försöker blanda sig i brittisk politik, riskerar han att bli en symbol för precis den sorts yttre kontroll som Brexit var tänkt att undvika. Farage hamnar i en motsägelse: han säger sig försvara nationell suveränitet, men välkomnar en utländsk makthavares inblandning.

Det är när dessa rörelser försöker omvandla sin vrede till policy som de står svagast. Deras styrka är retorisk och symbolisk, men deras svaghet är praktisk. De kan tala om förräderi, men inte leverera stabilitet. De kan utmåla sig själva som folket, men misslyckas med att hantera folkets komplexitet. Ju mer de måste agera som vanliga politiker, desto mer underminerar de sin egen exceptionella position.

Hur populism och fundamentalism formar motståndet mot modernitet: Anti-vaxx-rörelsen som exempel

Council återkallade Wakefields läkarlicens. Snart blev han en förföljd visselblåsare och en hjälte för anti-vaxx-rörelsen. Som en amerikansk kändis tillkännagav han vid president Trumps invigningsbal att Center for Disease Control and Prevention (CDC) "behöver en omvälvning". En gemensam värdering mellan anti-vaxxare, populister och fundamentalister är längtan efter en återgång till ett renare, enklare förflutet. Moder Natur vet bäst, lyder narrativet. Varför inte låta barn utveckla naturlig immunitet genom att exponeras för sjukdomar, istället för att genomföra all denna moderna, artificiella inblandning? Denna tilltal till Naturen har sina rötter i Romantiken, som i sig var en reaktion mot moderniteten. Föräldrar som är tveksamma till vacciner tenderar att värdera renhet och frihet högt. Demografin för anti-vaxxare, åtminstone i USA, är vit, rikare och mer utbildad än genomsnittet. Kanske är detta diskurs särskilt attraktiv för dem som haft lite erfarenhet av de sjukdomar det handlar om.

I Nigeria har Boko Haram, en militant fundamentalistisk rörelse, påstått att polio-vaccinet var förfalskat genom att innehålla ämnen som skulle sterilisera muslimer och ge dem AIDS. Enligt deras påstående var USA och FN de ansvariga konspiratörerna. I USA finns också en fundamentalistisk källa till motstånd, nämligen ultra-ortodox judendom. En oproportionerlig andel av de mässlingfall som rapporterats i USA har skett i judiska enklaver i delstaten New York. Detta beror på att dessa föräldrar tror att MMR-vaccinet innehåller en icke-kosher substans.

En annan viktig aspekt av anti-vaxx-rörelsens framgång är användningen av sociala medier. Den övertygande kraften i personliga erfarenheter överskrider vetenskapliga bevis gång på gång. En nyligen publicerad artikel beskriver den övertygande processen som "emotionell smitta, digitalt möjliggjord". Sociala medier används av en självständig online-gemenskap som inte läser någon motsatt synpunkt. Liksom populister och fundamentalister, upprätthåller de bekräftade anti-vaxxarna ett absolutistiskt trossystem som inte är öppet för diskussion eller dialog. Färsk forskning antyder att dessa trossystem kan vara relaterade: andelen väljare för populistiska partier är starkt korrelerad med andelen de som anser att vacciner varken är viktiga eller säkra. En annan nyligen genomförd studie, Wellcome Global Monitor, fann att tilliten till vetenskap var nära kopplad till förtroendet för andra institutioner såsom regering, rättsväsende och militär. Skepticism mot auktoriteter av alla slag och att tillskriva dem otillbörliga motiv är typiskt för populistiska rörelser.

Populism och fundamentalism är inte bara svar på modernitetens aktuella kris. De är snarare sociala rörelser som är fientliga mot hela modernitetens värderingar och institutioner. De förkastar olika sociala system som regering, vetenskap, rättsväsende, media, religion och utbildning, och anklagar dem för att handla på uppdrag av "den sluga eliten" eller "denna onda värld". Istället förespråkar de sina absolutistiska ideologier för alla, och framställer dem som en återgång till en idealiserad, renare förfluten tid.