Hur kan pandemin omdefiniera politiska och pedagogiska strukturer?

Coronaviruspandemin blev en tydlig påminnelse om hur snabbt politiska och sociala system kan förändras under en kris. I denna turbulenta period blev det uppenbart att inte bara de medicinska och ekonomiska systemen, utan också våra samhällsstrukturer och demokratiska värderingar stod på spel. En rad hälsomyndigheter och talspersoner för desinfektionsmedel reagerade med förvåning och varningar på absurda förslag om att inta desinfektionsmedel. Dessa farliga uttalanden, ofta repetitiva i högerextremistiska medier, pekar på en större pedagogisk kris. De är ett exempel på hur bristande respekt för vetenskap, medicinsk kunskap och politisk ansvarighet i denna pandemi kan få förödande konsekvenser.

Masha Gessen beskriver pandemin som både ett politiskt problem och en politisk möjlighet. För att gå vidare måste vi tänka på samhällets strukturer på ett nytt sätt. Hur kan vi som gemenskap skapa möjligheter för ömsesidig hjälp och omtanke trots kravet på social distansering? Den verkliga frågan handlar inte om att överleva som atomiserade individer, utan om att skapa ett samhälle där medlemmarna stöttar varandra i krisen. Detta är en vision om ett samhälle där solidaritet, omsorg och rättvisa blir grundläggande värden för ett demokratiskt samhälle.

Det är därför centralt att utveckla en pedagogik som inte bara reagerar på dagens kriser utan också ser på de underliggande orsakerna till ojämlikhet, miljöförstöring och rasism. En sådan pedagogik ska inte enbart behandla symptomen utan sätta fingret på de strukturella problem som orsakar samhällsklyftor och förtryck. Genom att utveckla en förståelse för hur dessa frågor är sammanlänkade kan vi formulera en politik som också möter framtidens utmaningar, som exempelvis den ekologiska krisen eller hotet om kärnvapenkrig.

I en tid av kris är det avgörande att tänka bortom de omedelbara problemen och istället sikta på en grundläggande omstrukturering av samhället. Det handlar inte bara om att hantera isoleringen eller den överväldigande känslan av maktlöshet, utan om att bygga en politisk rörelse för ett demokratiskt socialistiskt samhälle som prioriterar social rättvisa och ekonomisk jämlikhet. Pandemin har blottlagt många av de strukturella svagheterna i det neoliberala systemet och skapat ett momentum för förändring som vi inte får låta passera.

De senaste åren har visat hur kriser kan förstärka reaktionära tendenser. I flera länder, såsom Ungern, Filippinerna, Kina och Israel, har pandemin använts som ett argument för att inskränka medborgerliga rättigheter och stärka auktoritära tendenser. Men samtidigt har den också visat på vikten av att mobilisera för radikala samhällsförändringar. Vi kan inte gå tillbaka till ett system där kapitalism och demokrati är synonymt. Vi måste tänka bortom enskilda reformer som medborgarlön eller universell sjukvård och istället kräva ett mer omfattande förändringsprogram.

I en tid när högerpopulistiska rörelser fått vind i seglen, har kampen för demokrati och mänskliga rättigheter blivit än mer angelägen. Det handlar inte bara om att motstå nya restriktioner på individuella friheter, utan om att utmana de djupare, systemiska orättvisor som pandemin har blottlagt. Detta är en tid för att omforma samhället genom en vision som sträcker sig bortom den rådande kapitalismen och siktar på en mer rättvis och solidarisk värld.

Hur Neoliberalism Skapar En Värld Av Exkludering Och Ojämlikhet

Neoliberalism har, i sin strävan att maximera marknadens inflytande, inte bara förstärkt sociala och ekonomiska klyftor, utan också skapat en värld där vissa grupper av människor ses som överflödiga. I sin ursprungliga form skulle neoliberalism ha varit en teori som främjade marknadsfrihet och individuell frihet, men genom politiska beslut och globalisering har den istället kommit att undergräva de sociala strukturer som tidigare erbjöd en form av kollektiv säkerhet. Effekten har varit en ökande koncentration av makt och resurser i händerna på ett fåtal individer och företag, medan de flesta av befolkningen tvingats att kämpa för sin överlevnad på egna villkor.

Politiker, som en gång betraktade sig själva som upplysta företrädare för folket, har genom sin arrogans och isolering från vanliga människors lidande, delvis skapat en värld av utanförskap. Den politiska elitens vägran att förstå och åtgärda de systematiska orättvisor som skapats av neoliberalismens politik har lett till en växande missnöje, som vi har sett explodera i populistiska och auktoritära rörelser världen över. Brexit, Donald Trumps val, och stödet för nationella högerextrema rörelser i länder som Frankrike, Brasilien och Ungern är bara några exempel på detta globala fenomen.

Neoliberalism har skapat en kultur där varje individ är fången i sina egna känslor och privata sfärer. De politiska och sociala rörelser som historiskt sett kämpat för kollektiv rättvisa har ersatts av individcentrerade krav. Detta har fått långtgående konsekvenser för det politiska landskapet, där grupper som tidigare varit representerade genom fackföreningar eller sociala rörelser nu ofta framträder enbart som ensamstående individer eller familjer, vilket försvagar den kollektiva rösten i samhället.

Det har också lett till att makt har flyttat bort från den sociala sfären och istället koncentrerats i händerna på stora företag och politiska ledare som använder denna makt för egen vinning. De som hamnar utanför marknadens gränser – de arbetslösa, de fattiga och de som inte längre anses vara användbara konsumenter – blir i detta system betraktade som ”överflödiga”. Dessa människor, inklusive papperslösa invandrare i USA eller flyktingar i Europa, behandlas inte bara som ekonomiska pålagor utan också som symboler för rädsla och sjukdom, och berövas därmed grundläggande mänskliga rättigheter.

Neoliberalismens politik av exkludering omvandlar dessa individer till dehumaniserade objekt som förlorar sitt sociala värde. Denna politik är inte bara symbolisk, utan materialiseras i praktiken genom det ökande våldet och den straffande statens omvandling av samhällen till övervakade, militariserade zoner. När rättigheter inte längre är universella utan definieras utifrån marknadslogik, skapas nya former av socialt utanförskap och destruktiva former av rasism, nationalism och etnisk rensning.

Särskilt i de länder som genomgått omfattande nyliberala reformer har vi sett hur dessa tendenser får allt starkare fäste. Från att privata företag har tagit kontroll över offentliga resurser och tjänster till att gränser har stängts och rättigheter har inskränkts, har vi bevittnat en strukturell nedbrytning av det offentliga rummet och solidariteten mellan människor. Ökande ekonomiska klyftor, massiva skattelättnader för de rika och privatisering av offentliga tjänster har blivit vardag i många västerländska samhällen, samtidigt som de som inte längre anses som ekonomiskt produktiva riskerar att bli bortglömda.

Ett särskilt allvarligt drag i denna utveckling är hur liberalismens och kapitalismens grunder har blivit osynliga för de flesta. De gamla frågorna om fördelning, rättvisa och jämlikhet har förlorat sin politiska relevans i ett samhälle där individens privata intressen satts före allmännyttan. Neoliberalism har omformat samhällen där gemenskap och sociala band har förlorat sin plats, medan en kultur av ensamhet och åtskillnad breder ut sig.

Det är också viktigt att förstå hur den pågående processen av privatisering och ökad marknadsexponering inte bara påverkar den materiella världen, utan också förändrar sättet vi ser på oss själva och andra. Människor som tidigare varit en del av ett kollektivt och socialt sammanhang, har nu blivit ensamma konsumenter och producenter i en global marknad, där deras värde definieras utifrån deras ekonomiska bidrag snarare än deras mänskliga värde.

Endtext

Hur Trump normaliserade vit makt och fascism i amerikansk politik

Trump har ofta beskrivits som en politikens outsider, men hans inflytande och hans förmåga att föra fram extremhögerideologi under sin tid som president har haft en djupgående påverkan på den amerikanska politiken. Trots att Stephen Miller, en av de mest framträdande vit makt-aktivisterna i Trump-administrationen, blev borttagen från Vita huset, var han långt ifrån den enda som delade de supremacistsika värderingarna. Trumps närvaro i Vita huset bekräftade en djupgående tradition av vit makt och nationalism som redan existerade inom det republikanska partiet. Från Strom Thurmond och Jeff Sessions till Steve King och Dana Rohrabacher, har dessa politiker representerat en strömning av vit överhöghet och nativism, som har varit en del av den amerikanska politiken under lång tid.

Det som gör Trump särskilt farlig är hans förmåga att både artikulera och förstärka vit makts idéer på ett sätt som ingen president tidigare gjort. Trumps rötter i fascistiska idéer är inte bara teoretiska, utan yttrar sig i hans politik och offentliga uttalanden. Från hans ovilja att fördöma vit makt-grupper till hans ständiga stöd för extremhögeraktivister och hans öppna kamp mot medierna, visar han gång på gång att han inte bara accepterar utan omfamnar dessa idéer.

I detta sammanhang kan vi inte bortse från det faktum att Trump, genom sin nationalistiska och militäristiska retorik, förde fram en amerikansk version av fascism. Denna version skiljer sig från den europeiska fascismens historia, men innehåller samma grundläggande idéer om rasrenhet, förakt för intellekt och viljan att underkuva andra grupper för att upprätthålla en vit majoritetsdominans. Trumps varumärke av nationalism och "America First" är en direkt återupplivning av ett tidigt 1900-tal förebild, där nativism och vit överhöghet stod i centrum. Genom att framställa kritiken som ett hot mot yttrandefriheten och nationell enhet, förlorade han förmågan att förstå mångfaldens och de andra raserna legitima plats i samhället.

En annan aspekt av Trumps politik, som påminner om fascistiska regimer, var hans krig mot den fria pressen och offentlig kritik. Hans användning av termer som "fake news", där han anklagade medier för att vara lögnaktiga, speglar en strategi som påminner om 1930-talets totalitära ledare, som också använde medier för att förvränga sanningen och demonisera sina motståndare. Genom att förespråka en kultur av lögner och förakt för fakta och saklighet, skapade Trump en miljö där ignorans blev en styrka och objektiv verklighet förlorade sin betydelse.

Trump’s politiska agenda och hans förhållande till vit makt och fascism var inte isolerade fenomen utan ett symptom på ett större kulturellt och politiskt problem i USA. Det handlar om ett samhälle som genom åren har glömt sin egen historia, ett samhälle där det offentliga minnet har förlorat betydelse. För att förstå dessa fenomen krävs en djupare insikt i både den amerikanska politiska historien och fascismens egenart.

Att förstå Trumps politik är också att förstå det hot som en okunnig befolkning utgör för demokratin. Precis som Hannah Arendt varnade för i The Origins of Totalitarianism, handlar totalitära regimer om att sudda ut skillnaden mellan fakta och fiktion, mellan sanning och lögn. Den största faran för samhället idag är inte bara att vi har en politisk ledare som försöker undergräva demokratiska institutioner, utan att vi har en stor del av befolkningen som är villig att acceptera detta på grund av brist på kunskap, bildning och ett förlorat historiskt medvetande.

För att skydda demokratin och förhindra fascismens återkomst måste vi hålla fast vid historien och insistera på att sanning och kunskap får stå i centrum för vår politiska kultur.