Hur Jeb Bush och andra republikanska kandidater kämpade för att dominera primärvalen 2016

Jeb Bush, den före detta guvernören i Florida, son till president George Bush och bror till president George W. Bush, stod som en av de mest framträdande kandidaterna inför 2016 års presidentval. Om det inte hade varit för en knapp förlust i guvernörsvalet 1994, hade det kanske varit Jeb, inte George W., som ställde upp i valet 2000. Och om det inte hade varit för hans brors sista namn, som var förknippat med låga godkännandebetyg och ett land i ekonomisk kris, skulle Jeb kanske ha ställt upp redan 2012.

På många sätt såg Bush ut att vara en idealisk kandidat. Han hade lett en viktig svängstat under två mandatperioder och fört en konservativ politik i delstaten, vilket gav honom ett starkt nätverk av politiska allierade och ekonomiska resurser. Hans förmåga att attrahera pengar var imponerande, och hans relationer inom partiet var djupa. För många var han också ett sätt att stärka det republikanska partiets relationer till den hispanska befolkningen. Hans fru, Columba, var född i Mexiko, och Jeb talade flytande spanska. Dessutom hade ingen republikansk president vunnit utan någon med efternamnet "Bush" på valsedeln sedan 1972.

I kampen om den republikanska nomineringen stötte Bush på stark konkurrens, särskilt från senatorn Marco Rubio från Florida. Rubio hade varit en av Bushs mentorer när han var en ung lagstiftare i delstaten och hade vuxit fram som en populär kandidat efter att ha utmanat den sittande guvernören Charlie Crist i senatsvalet 2010. Rubio, ung och med en optimistisk, karismatisk framtoning, blev snabbt en favorit för många som sökte en kandidat som kunde representera en ny generation. Men även Rubio stötte på motgångar, bland annat genom sitt engagemang i en omtvistad immigrationreform som förlorade stöd bland hårdföra konservativa.

Förutom Rubio fanns det andra kandidater som ställde upp med egna politiska erfarenheter och ambitioner, som Chris Christie, guvernören i New Jersey. Christie var känd för sin konfrontativa stil, något som både drog till sig beundran och kritik. Hans förmåga att provocera fram konfrontationer och hans ofta frispråkiga sätt gjorde honom populär bland vissa men också ökade hans politiska risker. Skandalen med stängningen av brovägar i New Jersey för att straffa en demokratisk motståndare satte dock en broms på hans kampanj.

Andra guvernörer, som John Kasich från Ohio och Scott Walker från Wisconsin, var också aktiva i primärvalet. Kasich var känd för sin särskilda personlighet och sina ibland kontroversiella åsikter, bland annat hans beslut att utvidga Medicaid i Ohio under Affordable Care Act. Walker, å andra sidan, hade utmärkt sig genom sin strikta hållning mot fackföreningar i Wisconsin, något som hade väckt både beundran och stark kritik.

Det fanns också en grupp av kandidater som förlitade sig mer på sociala frågor, som Ted Cruz och Mike Huckabee. Cruz, en senator från Texas, var känd för sin radikala hållning i frågor som sjukvårdsreformen och hans engagemang i det så kallade "shutdown"-försöket i 2013. Huckabee, å andra sidan, hade vunnit Iowa-kaucusen i 2008 men hade svårt att bygga vidare på sin framgång.

Det republikanska primärvalet 2016 blev en kamp mellan etablerade politiska namn och nya, ovanliga kandidater. För Jeb Bush var det en kamp för att övervinna sitt eget namn och bevisa att han kunde förnya partiet, samtidigt som han försökte navigera mellan sitt eget arv och de föränderliga krav som partiets väljare hade på en presidentkandidat.

Det är också viktigt att förstå den dynamik som drev de republikanska primärvalen 2016. Väljarnas krav förändrades snabbt, och de etablerade politikerna hade svårt att anpassa sig till en politisk landskap som förändrades snabbt. Donald Trump kom att symbolisera denna förändring, där traditionell politisk erfarenhet och etablissemangets inflytande inte längre var tillräckligt för att vinna väljarnas stöd. Det var en valrörelse där populism och en känsla av politisk outsider-dominerade, och där kandidater som kunde tala till väljarnas frustration över etablissemanget var de som lyckades bäst.

Hur Donald Trump Vann New Hampshire 2016: En Ovanlig Kampanjstrategi

Under primärvalet 2016 var New Hampshire en avgörande del av den republikanska nomineringen. Det var en delstat där traditionellt detaljorienterad, personorienterad politik – ofta kallad "retail politics" – spelade en central roll. Detta innebar att kandidater ofta deltog i små sammankomster som stadsmöten, husfester och boksigneringar, där de direkt kunde interagera med väljarna. Men den här konventionella politiska formen kom att ställas på sin spets när Donald Trump, en outsider utan traditionella politiska meriter, klev in i kampen och, till allas förvåning, vann den republikanska primären i New Hampshire.

De flesta av Trumps konkurrenter, som Jeb Bush, Chris Christie och John Kasich, satsade stort på traditionella kampanjformer och deltog i hundratals evenemang i delstaten. Exempelvis hade Lindsey Graham hela 180 evenemang, varav mer än hälften var av den typ som New Hampshire-väljarna var vana vid – personliga möten i små grupper. Kasich var inte långt efter med 170 evenemang, varav 125 var rena retail-politik. Dessa kandidater byggde sin kampanj på att synas ofta och nära väljarna, vilket i teorin borde ha varit den vinnande strategin i en delstat där folk vanligtvis kräver att träffa en kandidat flera gånger innan de bestämmer sig.

Så varför vann Trump trots att han ignorerade New Hampshire-strategins centrala aspekter? En förklaring ligger i hans förmåga att utnyttja sin status som en anti-etablissemangskandidat i en tid då många väljare var trötta på traditionella politiker. Trump hade ingen politisk erfarenhet, och han skydde inte kontroverser. Hans oväntade framgång berodde delvis på hans förmåga att dra nytta av det populistiska missnöjet med det politiska systemet, och hans kampanj blev i många avseenden en reaktion mot de etablerade formerna av politik som dominerade primärvalen.

Förutom att förstå Trumps framgång i New Hampshire är det också viktigt att notera vilken betydelse delstatens politiska kultur har haft. New Hampshire är känt för sitt starka politiska engagemang på gräsrotsnivå. Väljarna där förväntar sig att kandidater ska vara tillgängliga och direkt engagerade. Det handlar inte bara om att delta i evenemang, utan om att genuint förstå väljarnas oro och vara villig att lyssna på deras synpunkter. Trumps sätt att helt ignorera detta faktum var ett vågat val som uppenbarligen resonerade med en del av befolkningen som var mer intresserad av hans budskap än hans metod för att leverera det.

Men även om Trumps seger kan ses som ett tecken på förändring, är det också viktigt att förstå att hans kampanj inte var helt utan interaktion med väljarna. Det var bara så att hans evenemang, till skillnad från de andra kandidaternas, inte hade det samma personliga, intima format. Och trots hans minimala närvaro på marken lyckades han skapa en medietäckning som var oöverträffad – hans förmåga att få pressens uppmärksamhet var en grundpelare i hans strategi.

För den som vill förstå varför Trump lyckades på ett sätt som ingen annan kandidat kunde, är det viktigt att inse att hans primära tillgång var hans förmåga att vara en ny typ av politiker. Hans kampanj handlade inte om att följa traditionella spelregler eller engagera sig i en långsam och metodisk politik. Istället utnyttjade han sina kändisstatus och hans förmåga att skapa medial uppmärksamhet för att bygga ett starkt väljarstöd, särskilt bland de som var desillusionerade med politiker från det traditionella etablissemanget.

Trump lyckades alltså inte genom att hålla sig till konventionella metoder för retail-politik utan genom att utnyttja sin outsider-position för att bryta den traditionella mallen för att vinna primärval. Hans seger var inte bara ett bevis på hans förmåga att förstå sitt väljarsegment, utan också på att New Hampshire, trots sin starka politiska kultur, inte var immunt mot de nya trenderna i amerikansk politik.

Hur Donald Trump Påverkade New Hampshires Politiksystem och Sekreteraren för Statsval

I december 2018 kulminerade ett ovanligt och tätt politiskt lopp i New Hampshire där den långvariga republikanska sekreteraren för staten, Bill Gardner, återvaldes efter en ovanligt nära omröstning mot sin utmanare, Colin Van Ostern. Gardner, som var på väg mot slutet av sin politiska karriär, hade ett brett stöd bland republikanska lagstiftare och flera före detta guvernörer. Men hans kampanj var inte längre enbart en bekräftelse på hans långa och framgångsrika tid som sekreterare för staten. Det var en reflektion av det polariserade politiska klimatet som hade skapats i USA efter valet av Donald Trump.

Gardner, som hade varit en skyddsvakt för New Hampshires tradition av att vara den första staten att hålla primärval för president, fick stöd för sin erfarenhet och påstådda opartiskhet. Hans ställning som en institution i New Hampshire gjorde honom till en stabil figur i en stat som länge haft traditioner av högt valdeltagande och rena val. Hans motståndare, Van Ostern, representerade en ny generation av politiker, som var mer benägen att använda medel och resurser från den privata sektorn för att främja sina politiska ambitioner, vilket gjorde att han kunde utmana Gardner på ett sätt som få andra hade kunnat.

Gardner lyckades behålla sin post tack vare en samlad koalition av republikanska lagstiftare och några mer erfarna demokrater. Men om sammansättningen av lagstiftarna hade varit något annorlunda, hade resultatet förmodligen blivit ett annat. Denna politiska osäkerhet speglar hur de ideologiska och generationsmässiga skillnaderna inom det demokratiska partiet kan komplicera deras arbete för att driva igenom lagstiftning i en tid då den republikanska guvernören är beredd att använda sitt vetorätt. Därmed kan resultaten av detta val ses som en indikation på den splittring och osäkerhet som finns inom New Hampshires politiska landskap, som också påverkas av den nationella politiken och den starka polarisationen under Trumps styre.

Gardners re-election och hans politiska ställning påminner om New Hampshires unika roll i amerikansk politik, där sekreteraren för staten inte bara är en administrativ funktionär utan också en viktig politisk figur, särskilt med tanke på statens centrala roll i den nationella primärvalscykeln. En mer partisk sekreterare för staten, till exempel en som är närmare knuten till ett specifikt parti, skulle kunna påverka processen för att hålla primärvalet rättvist och opartiskt. Detta skulle i sin tur kunna påverka hela presidentvalet, eftersom New Hampshire traditionellt har haft en enorm påverkan på den nationella valprocessen.

Den politiska förändringen som Donald Trump initierade i hela landet hade en oväntad och långvarig inverkan på New Hampshire. Om en annan republikansk kandidat hade vunnit 2016, är det osannolikt att en sådan politisk omvälvning som den som skedde 2017 och 2018 skulle ha inträffat. Motståndet mot Trump bidrog till att fler kvinnor, unga människor och andra mindre traditionella politiska aktörer gick in i politiken, vilket i sin tur påverkade valen 2018. Detta har gett upphov till nya politiska allianser och nya sätt att tänka kring val, både på delstatsnivå och på nationell nivå.

Varför utmanas presidenter – och varför inte?

Det har funnits flera tillfällen i amerikansk politik där sittande presidenter har utmanats i sina egna partier inför val. De flesta av dessa utmaningar sker när en president uppfattas som svag eller när interna motsättningar växer sig för stora. Det är dock inte alltid en förlorande president som har blivit utmanad, utan snarare de som redan är svaga av andra skäl. Det handlar om ekonomiska nedgångar, missnöje med utrikespolitiken eller svaga relationer med sitt eget parti. En president kan alltså förlora inte för att någon utmanat honom, utan för att han var sårbar från början.

I amerikansk politik har det traditionellt varit en strategi att undvika primärutmaningar om det är möjligt. De senaste presidenterna har ofta lyckats undvika att bli utmanade inför sina omval. Men när det gäller Donald Trump, har det faktum att han varit ett kontroversiellt och polariserande val aldrig helt avfärdats, trots en stark ekonomi och relativt låga arbetslöshetstal under hans ledning. Trots detta fanns alltid rykten om en eventuell primärutmaning mot honom.

I valet 1992 ställde den konservative kommentatorn Pat Buchanan upp mot George Bush, den sittande presidenten, och även om han inte vann, lyckades han skaka om Bush på ett sätt som avslöjade djupt missnöje inom den konservativa rörelsen. På liknande sätt, i valen 1952 och 1968, valde den utmanade presidenten att inte ställa upp för omval. Men i de fall då presidenter har hållit fast vid sitt nominering, som i 1976, 1980 och 1992, har de slutligen förlorat i den allmänna valen.

Den som ställs inför en primärutmaning blir tvungen att visa en starkare position i sitt parti. Under 1990-talet fick president George Bush svårt att argumentera för att han var en fortsättning på Ronald Reagans politik efter att Pat Buchanan gjort bra ifrån sig i New Hampshire. En liknande dynamik utvecklades under Donald Trumps presidentskap, där hans politik, trots att den gynnade vissa delar av partiet, också skapade interna spänningar som var märkbara vid primärvalen.

Den här bakgrunden sätter ljus på de kandidater som kan ha varit potentiella utmanare till Trump. John Kasich, tidigare guvernör i Ohio, var en av de mest aktiva kandidaterna som hoppades utmana Trump, även om han aldrig valde att ställa upp. Kasich kritiserade Trump långt innan och efter 2016 års val, och han behöll sin kampanjkommitté öppen långt efter att han lämnat guvernörsämbetet. Kasich återvände ofta till New Hampshire för att tala och för att hålla sina ambitioner vid liv, men på våren 2019 var han fortfarande tveksam till att genomföra ett utmaningsförsök.

Jeff Flake, senator från Arizona, var en annan potentiell utmanare. Flake hade redan blivit känd som en stark kritiker av Trump och publicerade en bok där han beskrev sin oro för Trump och hans handlingar. Flake var en av de få republikaner som vägrade att stödja Trump i valet 2016, och hans kritik förblev intensiv även efter hans beslut att inte ställa upp för omval i senaten. 2018 besökte han New Hampshire flera gånger och talade om behovet av att återupprätta de traditionella republikanska värderingarna, vilket många såg som ett indirekt försök att förbereda marken för en egen utmaning mot Trump.

Det finns alltså flera faktorer som påverkar varför en sittande president utmanas. Det handlar inte bara om att en annan kandidat är mer populär, utan också om presidentens egen interna svaghet. När en sittande president uppfattas som svag kan andra i partiet lockas att överväga att ställa upp, även om den politiska kalkylen inte alltid leder till att de faktiskt genomför det.

Det är också viktigt att förstå att en primärutmaning inte alltid är en enkel process. Att utmana en sittande president kräver en solid politisk bas och ett tydligt alternativ till den nuvarande presidentens politik. Och även om en sådan utmaning sker, är det inte nödvändigtvis en garanti för att den utmanande kandidaten kommer att vinna. I många fall kan en primärutmaning i själva verket stärka den sittande presidenten genom att tydliggöra hans eller hennes stöd inom partiet.

Hur Demokraterna i USA hanterar 2020-valet: En analys av kandidaterna och partiets dynamik

Det var dock inte bara traditionella politiker som ställde upp. En stor del av fältet bestod av nuvarande och tidigare ledamöter från representanthuset, som Tulsi Gabbard från Hawaii, Seth Moulton från Massachusetts och Beto O’Rourke från Texas, som tidigare hade blivit känd för sitt misslyckade men uppmärksammade senatskampanj mot Ted Cruz. O’Rourke uppmuntrades av många i partiet att satsa på presidentposten, i hopp om att hans annorlunda kampanjstil skulle lyckas bättre på nationell nivå än i Texas.

En ännu mer osannolik väg mot presidentposten var att gå direkt från stadshuset till Vita huset. 2020 såg tre borgmästare från olika städer ställa upp. Bill DeBlasio, borgmästare i New York, hade kanske den mest legitima grunden för att kandidera, med tanke på att New York har fler invånare än många av de stater som andra kandidater kommer ifrån. Trots detta väckte hans kampanj förvånansvärt lite intresse. Wayne Messam från Miramar, Florida, känd som en tidigare fotbollsspelare, ställde också upp, men hans kandidatur fick knappast uppmärksamhet. Den verkliga överraskningen bland borgmästarna var dock Pete Buttigieg, 37-årige borgmästaren från South Bend, Indiana, som inte bara var den första öppet homosexuella presidentkandidaten, utan också en av de mest uppmärksammade.

Två av kandidaterna, Marianne Williamson och Andrew Yang, hade ännu mer udda bakgrunder. Williamson var känd som en andlig rådgivare och nära vän till Oprah Winfrey, medan Yang, en tidigare CEO från Silicon Valley, sprang på en plattform för universell basinkomst för att bekämpa ekonomisk förskjutning orsakad av teknologiska förändringar. Båda kände att det fanns utrymme för nya idéer i den politiska debatten, även om deras kampanjer inte fick mycket stöd. Dessa två var inte politiska nykomlingar i traditionell mening – Marianne hade tidigare försökt sig på en kongresskampanj och Yang hade ett seriöst politiskt förslag.

I bakgrunden av detta stora fält var det en påtaglig avsaknad av tidiga och kraftfulla partistyrelsestöd. I motsats till Hillary Clintons omfattande stöd innan primärvalen 2016, hade de flesta av kandidaterna hittills endast fått stöd från ett fåtal lokala politiker. Detta speglade den splittring och osäkerhet som präglade Demokraterna inför valet 2020. Många ledande politiker och aktivister valde att hålla sig på sidlinjen under inledningen av kampanjen, vilket gav kandidaterna friheten att själva forma sina plattformar utan att känna sig pressade av centrala partistrukturer.

Det stora antalet kandidater reflekterade också det nuvarande tillståndet i amerikansk politik. Valet att springa för presidentposten verkade vara den mest attraktiva karriärvägen för många, särskilt i en tid då kongressval och senatorrace kändes mindre lockande, och där en förlust i presidentkampanjen ändå kunde leda till andra politiska fördelar. O’Rourke uttryckte den känsla som många av hans rivaler delade när han sa att valet 2020 var "livets kamp" och att det därför var något han ville vara en del av.

Men medan storleken på fältet i en viss bemärkelse hjälpte till att uppmuntra ytterligare kandidater att springa, så skapade det också ett dilemma för Demokraterna. Partiets traditionella mekanismer för att uppmuntra vissa kandidater och avskräcka andra hade förlorat sin kraft, vilket gjorde att race för presidentvalet kändes mer som en öppen marknad än en strikt politisk process. De få offentliga stöd som kandidater fick från andra politiska ledare var ofta begränsade till deras hemstater, vilket gjorde att kampanjerna blev mer beroende av folkets stöd och mindre på etablerade politiska strukturer.

Det skulle vara förhastat att försöka förutsäga vem som skulle vinna nomineringen – men den stora mängden kandidater gav en tydlig bild av det demokratiska partiets inre dynamik inför 2020. Det handlade om ett parti där utrymme fanns för såväl erfarna politiker som outsiders, där många såg kampen som en möjlighet att både definiera och forma framtiden för det amerikanska politiska landskapet.