Vad betyder amerikansk exceptionism för Donald Trump och hans politik?

Donald Trump, när han 2015 närmade sig sin presidentkandidatur, uttryckte en syn på amerikansk exceptionism som avvek från den traditionella republikanska hållningen. Under ett tal för Texas Patriots PAC diskuterade han ämnet och avslöjade en hållning som skulle komma att präglas av hans kampanj och politik. Trump förnekade den konventionella idén om amerikansk exceptionism och sa klart och tydligt: "Jag gillar inte termen. Jag har aldrig gillat den." Hans argumentation var enkel och direkt: USA förlorade mot sina globala konkurrenter på flera fronter och hade inte längre den dominans och framgång som tidigare definierat landet.

Trump menade att amerikanerna hade förlorat sin ledande position på den globala arenan. Tyskland "äter upp vår lunch", sa han och pekade på att andra nationer var mer framgångsrika än USA. För honom var amerikansk exceptionism inget att fira om USA inte var "nummer ett". I Trumps syn var det inte längre landet som ledde världen, utan snarare ett land som förlorade sin position på alla fronter, från ekonomi till global politik. Detta perspektiv gav honom en annan syn på nationalism: en återuppbyggnad av USA genom att återta den förlorade makten.

Trump hävdade att USA länge hade offrat sina egna intressen för att gynna andra länder. Han ansåg att detta ledde till en försvagning av nationen, där länder som Kina, Japan och Mexiko tog fördelar av USA:s svaghet. Det var en retorik som avspeglade en av hans mest markanta politiska plattformar: "Make America Great Again". För Trump handlade det om att återuppbygga landet genom att sätta USA:s intressen främst och sluta vara en "dumping ground" för världens problem.

Det var ett genomgående tema i hans politiska tal och hans förslag på hur han skulle återställa landets storhet – inte genom att omfamna den klassiska idén om amerikansk exceptionism, utan genom att kritisera de politiska eliterna och deras oförmåga att skydda landets bästa. På ett sätt satte Trump en utmaning till den traditionella republikanska politiken, som ofta lyft fram amerikansk exceptionism som en grundpelare för både inrikes och utrikespolitik. Hans politik var inriktad på att göra USA starkt igen genom att främja den inhemska industrin, minska importberoendet och återupprätta det som han såg som landets förlorade ära.

Det är viktigt att förstå att Trumps syn på amerikansk exceptionism inte enbart var en avfärdande av ett begrepp, utan en politisk strategi för att engagera väljare som kände sig förlorade i en globaliserad värld. Trumps användning av retorik om USA:s förlorade storhet och hans anklagelser mot politiker i Washington som svikit folket speglade en känsla av att nationen behövde återupprättas på ett fundamentalt sätt.

Vidare är det också viktigt att förstå att denna retorik inte enbart handlade om att förneka USA:s ledande roll på den internationella scenen, utan också om att ställa frågan: Hur ska USA bli stort igen, om det inte längre kan vara ett föredöme för andra nationer? För Trump var svaret att fokusera på att stärka den amerikanska ekonomin, skydda den amerikanska arbetskraften och ge landet den makt och respekt som han ansåg att det förlorat.

Hur Donald Trump omdefinierade amerikansk undantagsstatus: En nation i behov av en räddare

Donald Trump använde en unik och kontroversiell strategi för att omdefiniera begreppet amerikansk exceptionellhet under sin presidentkampanj 2016. Istället för att hålla sig till traditionella referenser till nationens historia och dess roll i världen, som de flesta av hans föregångare gjorde, koncentrerade Trump sig på att beskriva USA som en nation i förfall. Enligt honom hade amerikanerna förlorat sin position som världens ledare, och den exceptionella statusen som landet en gång haft var förlorad. Han betonade att nationens storhet var något som skulle återskapas, men bara genom hans egen exceptionella förmåga som ledare.

Trump valde att framställa sig själv som den enda personen kapabel att återställa USA:s tidigare storhet, något som framgick tydligt både under hans kampanj och i hans tal. Hans retorik skiljde sig från traditionella oppositionskandidater, som ofta förknippade kritik av nuvarande förhållanden med en bredare berättelse om landets exceptionella förmåga att övervinna svårigheter. Trump, däremot, såg inte den amerikanska exceptionella idén som ett medel för att inspirera nationen. Han såg det snarare som ett verktyg för att framställa sig själv som den enda lösningen på landets problem.

I sin bok Crippled America: How to Make America Great Again deklarerade Trump öppet att "att vinna" var det viktigaste, och att USA inte längre var det bästa landet. Detta synsätt, där amerikanerna inte längre sågs som exceptionella, avvek från tidigare kandidater som i större utsträckning förlitade sig på tanken att USA var en global ledare. För Trump var USA:s nedgång ett resultat av korruption i det politiska systemet och hans mål var att befria landet från denna korruption, som han såg som rotad i det politiska etablissemanget.

Trump kritiserade inte bara det Demokratiska partiet, utan vände sig även mot sina egna republikanska partikamrater och politiker i Washington som han ansåg hade förrått nationens intressen. På detta sätt var hans strategi inte bara att opponera sig mot en specifik politisk ideologi utan att angripa hela systemet. Enligt Trump behövde USA en räddare, men denna räddare var inte en ideologi eller ett politiskt parti – det var han själv. Hans framgångar i affärsvärlden och hans förmåga att skapa en politisk rörelse som aldrig tidigare skådats, gav honom det självförtroende att hävda att han var den ende som kunde återställa landets storhet.

I en av hans mest berömda uttalanden sade han att "de bästa människorna" i politiken försökte stoppa honom, men att hans rörelse var den enda som kunde återställa makten till folket. Det var inte Amerikas historia, kultur eller institutioner som skulle rädda landet, utan Donald Trump. Hans kampanj, "Make America Great Again", skulle bli grunden för hans politik som president, där han argumenterade att han ensam skulle återställa USA till sin tidigare glans. Hans strategi var enkel – att framställa USA som en nation som var på väg att förlora allt, och att han var den enda som kunde rädda det.

Efter att ha blivit vald till president, förändrades hans budskap något. Från att ha beskrivit USA som en nation i förfall, började Trump mer aktivt att bygga en berättelse om hur han återställde amerikansk exceptionellhet. Detta markerade övergången från hans kampanjperiod, där han ofta betonade att Amerika inte längre var "det bästa", till hans presidentskap där han kunde peka på politiska framsteg för att hävda att landet var på väg mot återhämtning. Trumps strategi för att bygga detta narrativ var att koppla hans framgångar till nationens framgångar, och ge intrycket av att hans politik ledde till en förnyad amerikansk storhet.

I sitt tal till nationen ett par månader efter att han tillträtt som president, började Trump att aktivt bygga det narrativ han skulle använda för att rättfärdiga sitt presidentskap. Han betonade hur USA:s ekonomi växte, arbetslösheten minskade och landet började blomstra under hans ledarskap. Hans budskap var klart: om världen inte redan avundades USA, skulle de snart göra det. Men för att verkligen kunna hävda att han återställt amerikansk exceptionellhet, skulle han behöva vänta på att resultatet av hans politik skulle bli uppenbart. "Keep America Great!" var inte bara en slogan för hans omvalskampanj, det var också en naturlig fortsättning på hans påstående om att han var den enda som kunde återskapa USA:s storhet.

Trump förknippade inte endast sin egen framgång med nationens framgång, utan såg sig själv som en symbol för en ny form av exceptionell ledarskap. Det var hans personliga exceptionellhet, snarare än någon institutionell eller ideologisk tro på nationens inneboende styrka, som skulle rädda landet från dess nedgång. Detta skifte från en traditionell tro på amerikansk exceptionalism till en mer personcentrerad förståelse av nationens framtid var avgörande för hur Trump kommunicerade sina politiska mål och sitt ledarskap.

Vid en närmare granskning av Trumps retorik framträder en klar och konsekvent bild av hur han såg på den amerikanska undantagsstatusen: det var inte en fråga om en överlägsen nationell karaktär eller ideologi, utan om en individ – honom själv – och hans förmåga att förändra världen. I denna syn på världen fanns det inget utrymme för kollektivt ansvar eller nationell enhet, utan bara en individs vägledning och vision för framtiden.

Varför Trumpism fortsätter att påverka amerikansk politik efter 2020 års val

När Donald Trump förlorade presidentvalet 2020 var förväntningarna att hans politiska inflytande skulle minska drastiskt. För många såg det ut som en tydlig motreaktion mot Trumpism och hans unika strategi, som hade blivit synonym med hans tid vid makten. Men verkligheten visade sig vara en annan. Trots hans förlust i valet, och trots de katastrofala hanteringen av coronakrisen och de nationella protesterna mot polisbrutalitet, förlorade Trump inte sitt grepp om sina anhängare. Tvärtom, han lyckades utvidga sin bas och stärkte Republikanernas ställning i senaten och minskade avståndet i representanthuset.

Trump hade genom hela sin kampanj fortsatt att åberopa en av de mest kända fraserna från sin första valkampanj: "Make America Great Again" (MAGA). Men under 2020 tog han det hela ett steg längre. Kampanjen, och särskilt Mike Pence, förlitade sig på att sälja samma gamla slogan för att påminna väljarna om att Trump redan hade "gjort Amerika stort igen", men nu behövde det göras "stort igen, igen". Trots alla förändringar i den nationella landskapen, från en kollapsad ekonomi till den pågående pandemin, fortsatte Trump att hålla fast vid sin strategi från 2016, vilket gav honom en viss resonans bland väljarna. Han positionerade sig återigen som en outsider som kämpade mot ett "korrupt politiskt etablissemang", som var villigt att göra vad som helst för att återta sin makt.

Det fanns en stark känsla av amerikansk undantagsstatus i Trumps tal. Han förklarade ständigt att "Amerika är världens största nation, och det bästa är ännu att komma". Trump tog på sig den fulla äran för landets framgångar och ansåg att hans politik hade gjort USA till en global ledare. För Trump var det alltid fråga om "exceptionell jag", en strategi där han inte bara framställde sig själv som den enda som kunde återupprätta Amerikas storhet, utan också som den som hade skapat den tidigare. Det var ett narrativ som inte bara handlade om hans prestationer, utan om den känsla av att USA var en unik nation som han ensam kunde forma.

Valdagen 2020 förlorade Trump, men hans förlust var långt ifrån det förnedrande nederlag som många hade förväntat sig. Hans förlorade val skulle inte innebära slutet på hans inflytande. Istället såg många det som en förlängning av hans förmåga att kontrollera narrativet och behålla sitt status som en central figur i amerikansk politik. Trump, som förlorade presidentvalet, kunde ändå påstå att han hade vunnit, genom att framställa sina 72 miljoner röster som en historisk prestation och genom att insistera på att han var folkets "favoritpresident genom tiderna".

Trump förlorade kanske själva valet, men han vann förmågan att fortsätta dominera det politiska landskapet. För honom var valet en möjlighet att fortsätta sin kampanj och fortsätta forma berättelsen om "den sanna Amerika", de som röstat på honom, de som varit en del av hans rörelse. Det fanns inget slut på hans exceptionella strategi. När han accepterade förlusten, i de flesta fall utan att verkligen erkänna den, lade han grund för ett nytt kapitel där han skulle kunna återvända till sin favoritroll: den som kampanjledare. Denna position gav honom chansen att återvända till den offentliga scenen, tala till sina anhängare och stärka sin plats som ideologisk ledare för Republikanerna.

För Trump var det viktigare att skapa sin egen version av historien, än att erkänna sin förlust. Det var en strategi som handlade om att hålla fast vid makten genom att aldrig acceptera nederlag, utan snarare genom att förvandla varje misslyckande till en möjlighet att stärka sitt varumärke och sitt politiska inflytande. Den exceptionella jag-strategin visade sig vara mer hållbar än många trott, och även om Trumps presidentperiod var över, var hans politiska existens långt ifrån det. Det är denna förmåga att skapa och återuppfinna sig själv som gör Trump och Trumpism fortsatt relevant i den amerikanska politiken, och förmodligen kommer detta inflytande att vara långt in i framtiden.

Den strategin som Trump använde sig av är en kraftfull påminnelse om hur en politisk rörelse kan forma och kontrollera sitt eget narrativ. Det handlar inte bara om att vinna, utan om att omforma verkligheten på ett sätt som behåller lojaliteten hos de egna anhängarna. Det är också ett exempel på hur populism och självframställning kan bli ett verktyg för att skapa ett politiskt imperium som kan fortsätta dominera även efter förlust.