Vem äger verkligheten? Om QAnon och kampen för att skydda sunt förnuft i demokratin

QAnon är så absurt att det är frestande att ignorera det. Som kritikern Tim Smith-Laing uttryckte det: QAnon är så bysantinskt i den labyrint som det har byggt runt sig självt att det är löjeväckande. QAnons följarskara var inte stor, men när kändisar som Roseanne Barr och Curt Schilling började stödja rörelsen växte den snabbt. Den nådde nya höjder när följare började dyka upp på Trump-möten med skyltar och t-shirts med texten “We Are Q”, vilket gav dem nationell pressuppmärksamhet. QAnon visar hur den nya konspirationismen har gått från de tidigare anonyma internetforumens skuggor till de mest synliga offentliga platserna i demokratins liv.

Detaljerna kring QAnon illustrerar hur den nya konspirationismen för oss in i en kamp om verklighetens mest grundläggande element och ger oss den desorienterande insikten att sunt förnuft inte längre är så självklart. Vad vi ser på ett Trump-möte där folk håller upp Q-skyltar är inte bara att vi bebor olika verkligheter, utan också ett tecken på vissa människors vilja att göra sin förvrängda verklighetsuppfattning till en offentlig angelägenhet. QAnon är inte oskyldigt; det är den stridande ansikten av några av de mest bisarra konspirationsnarrativen i politiken.

Vad händer om QAnon eller något liknande sprids vidare? Vad om frågan som QAnon-följare ställer på Trump-möten—“Är du med oss?”—får fäste i den politiska valrörelsen? Vad händer om kandidater och offentliga tjänstemän tvingas bekräfta denna förvrängda bild av verkligheten? Vad om utmaningar mot sunt förnuft blir allt vanligare och börjar forma det politiska livet?

Vi tror att QAnon är ett tillfälligt inslag på den politiska kulturens yttersta gräns. Ändå ser vi i det den nya konspirationismens krav på att äga verkligheten och vi ser hur verifiering blir en fråga om upprepning och samtycke. Vi ser ett angrepp på det sunda förnuftet. Vårt eget intryck är dock att sunt förnuft kan visa sig vara mer kraftfullt än den nya konspirationismens kraftfulla framväxt kan få oss att tro.

Sunt förnuft som motstånd

Det allra viktigaste här—sunt förnuft—är också en resurs för att skydda demokratin mot konspirationism. Det har alltid varit det. Idén om sunt förnuft har en politisk historia som är djupt rotad i den skotska upplysningens filosofi, införlivad i självständighetsförklaringen som “självklara sanningar” och populariserad i Thomas Paines mest inflytelserika amerikanska revolutionära skrift, Common Sense. Paine erbjöd oss en modell för sunt förnuft som basen för demokratin och som ett mått på motstånd—i hans fall mot den skadliga normaliteten i kolonialt styre. Paines stora pamflett riktade sig till vanliga amerikaner genom hela kolonierna, och uppskattningsvis 150 000 kopior cirkulerades.

Paines uppgift var att övertyga folket om att revolutionens mål inte skulle begränsas till att upphäva förtryckande policies. Snarare än försoning borde revolutionen syfta till självständighet och en demokratisk republik. “Sunt förnuft är fast på folkets sida och därmed emot kungars styre,” skrev Paine, och dissekerade alla de otillgängliga och förvirrande elementen i monarkisk och kolonial ideologi. “Under hur många subtiliteter eller absurditeter har den gudomliga rätten att regera påtvingats mänsklighetens tro?” skrev han och satte sig för att skingra dessa subtiliteter och absurditeter. Han var den fulländade retorikern för sunt förnuft och vände upp och ner på monarkernas dolda agendor: “Det finns något mycket absurt i att anta att en kontinent skulle styras för evigt av en ö.”

Paine matade amerikanskt politiskt uppror genom att lära folk att de brittiska anspråken på att regera var ett angrepp på amerikanernas sunt förnuft, vilket förstås som den enkla, grundläggande förnuftiga insikten hos den stora massan, till skillnad från mystifikationerna hos den ärvda adeln och kronan. Sunt förnuft tillhör folket generellt och kontrasterar med den förvirring, hyckleri, dogmatism och krav på underkastelse som kommer från myndigheter som använder sitt krav på esoterisk kunskap för att förhindra vanliga människor från att ifrågasätta deras auktoritet.

Paine betonade också en annan aspekt av sunt förnuft—det känslomässiga och motivationsdrivande elementet. De känslor av upprördhet som amerikanerna kände mot britterna, som förtryckte dem och mot vilka de redan var i blodig konflikt, var inte bara rättfärdiga utan oundvikliga. När en förlorad respekt för auktoritet är borta, kan den inte återvinnas. Paines idéer om sunt förnuft gjorde politisk oberoende inte bara en intellektuell nödvändighet utan också en känslomässig och motivatorisk sådan.

Sunt förnuft som en grund för motstånd har sedan dess varit en resurs för att bekämpa konspirationism, särskilt när den dyker upp i en president med en enorm makt, såsom den som förknippas med uttrycket "den imperiala presidenten". Vi är rätt i att se den konspirationism som tränger in i det politiska systemet som en form av godtyckligt, oförsonligt styre. Vi kan med rätta invokera Paine och sätta sunt förnuft i motsats till konspirationismens krav på att äga verkligheten.

Sunt förnuft har sedan Amerikas grundande fungerat som en stabil resurs som givit oss styrka i att stå emot de krafter som försöker manipulera och förvränga vår gemensamma förståelse av verkligheten. Det är den kraft som förhindrar förvirring och desinformation från att rucka på demokratins grundvalar.

Hur konspiracism formas genom historiska och nutida händelser: Från frihetskamp till nutida skeenden

Under de senaste decennierna har konspiracism fått nytt liv, inte bara i den klassiska formen, där mörka krafter gömmer sig bakom världens större händelser, utan även i nyare, mer sofistikerade former som söker förklara samtidens komplexa politiska och sociala situationer. Många av de teorier som sprids i samtiden har sina rötter i äldre, mer traditionella teorier som vi finner i historiska dokument som den amerikanska självständighetsförklaringen.

I den ursprungliga formen av konspiracism fanns en underliggande tro på att det alltid fanns en osynlig kraft, en grupp människor med dolda motiv, som orkestrerade världens stora händelser. Denna tro var inte främmande för de amerikanska revolutionärerna, som ansåg att Storbritannien hade en hemlig agenda att förslava de amerikanska kolonierna. I deras ögon var varje handling från den brittiska kronan ett bevis på en genomtänkt och medveten plan för att underminera deras friheter. Från deras perspektiv var konspirationen inte bara en samling av enskilda misstag eller förskräckliga beslut utan en välorganiserad och farlig plan för att ta kontroll över Amerika.

Dokument som den amerikanska självständighetsförklaringen är exempel på hur politiska idéer har kopplats till konspirationsteorier. Här samlades en rad olika klagomål mot Storbritannien för att skapa en bild av en tyrannisk makt som var ute efter att undergräva kolonisternas rättigheter. Genom att sätta ihop dessa klagomål skapades en berättelse där varje liten detalj var en del av ett större, ondskefullt system av förtryck. Denna typ av tänkande blev för många ett sätt att förstå den politiska verkligheten och var djupt rotad i det samhälle som var formad av upplysningstänkande. Tankarna om individuell frihet och ansvar skapade en grund för att tro att om något hände var det för att någon ville att det skulle hända – och om den intentionen var hemlig, så var det ännu mer bevis på en konspiration.

Revolutionärernas förmåga att se mönster och samband, att läsa in intentioner bakom handlingar, skapade en växande känsla av fara. Det var aldrig bara en liten skatt på te eller en begränsad åtgärd – varje politiskt beslut var en del av ett större system som skulle leda till förtryck. Därför var tanken att endast genom att avslöja dessa dolda agendor kunde man befria sig och få det land man önskade. Att förstå dessa dolda krafter var för dem ett absolut krav för att kunna agera.

Dagens konspiracism, även om den är mer komplex och ibland teknologiskt avancerad, delar många av dessa grundläggande kännetecken. I likhet med de revolutionära tänkarna ser nutida konspiratörer en värld där de officiella förklaringarna till stora globala händelser inte kan vara sanna, eftersom de inte stämmer med deras egen syn på hur världen bör fungera. De söker bevis – ofta fragmentariska – som, när de sätts ihop, ska avslöja de dolda krafterna bakom katastrofer och politiska beslut. Liksom för de amerikanska revolutionärerna, när de ser ett mönster, ser de det som en del av en större och mycket mer farlig plan.

Vad man bör förstå är att denna konspiratoriska logik inte alltid handlar om att avslöja en verklig hemlighet. Den kan snarare vara ett sätt att skapa mening i en komplex och ofta kaotisk värld. När vi ser på världen genom linsen av konspiracism, skapar vi en berättelse där de som har makt agerar med intentioner som går emot vårt eget bästa. Det ger en känsla av kontroll och förståelse när världen känns osäker och oförutsägbar.

Denna konspiracism är inte bara en historisk eller politisk filosofi – det är en kognitiv och kulturell struktur som formar hur människor tolkar och reagerar på världen. Att förstå denna dynamik är avgörande för att förstå både historiska och nutida samhällen, och för att kunna navigera i den information som vi får tillgång till dagligen.

I dessa tider, där nyheter snabbt sprids genom sociala medier och information ofta är förvrängd eller selektivt vald, blir det viktigare än någonsin att utveckla en kritisk förmåga att inte bara acceptera ytliga förklaringar, utan att förstå de djupare logik som ligger bakom dem. Det är också nödvändigt att förstå att bakom varje teori – oavsett hur farlig eller osannolik den verkar – finns det en kulturell och social struktur som ger den liv.

Vad är kärnan i den nya konspirationismen? En studie av den moderna konspiracismens brist på förklaring och politisk teori

I grund och botten innebär den nya konspiracismen ett avvikande från den klassiska konspirationsteorin, där man erbjuder en förklaring till historiska händelser genom att förutsätta en liten, hemlig grupps stora inflytande. Klassiska konspirationsteorier ger i regel en sammanhängande förklaring av en händelse, där bevis och motiv kopplas samman för att avslöja en hemlig, skadlig agenda. Men i den nya konspiracismen finns det ofta inget att förklara eller inget verkligt mysterium som behöver lösas.

Ett tydligt exempel på detta är teorierna kring 11 september-attackerna, där man påstår att den amerikanska regeringen låg bakom dessa händelser. Denna teori, hur felaktig den än är, ger åtminstone en förklaring till hur ett litet antal individer utan kopplingar till någon stat kunde genomföra en sådan spektakulär attack. Å andra sidan finns det i den nya konspiracismen ofta påståenden utan någon konkret förklaring, som i fallet med "Pizzagate"-konspirationen, där det påstås att Hillary Clinton och hennes kampanjledare drev en pedofilring i en pizzarestaurang i Washington, D.C.

Den nya konspiracismen har förlorat sin förmåga att ge en förklaring eller ett sammanhang. Den fokuserar mer på att framställa människor och händelser som farliga och onda utan att ge några bevis eller logiska förklaringar. Ett exempel på detta är påståendena om att Trump valde att beskriva valresultatet i New Hampshire som riggat, utan att något faktiskt stödde dessa påståenden. Inte heller här finns någon förklaring på hur och varför detta skulle ha inträffat eller hur det skulle ha genomförts.

Vidare går den nya konspiracismen ofta ut på att bara kasta fram påståenden utan att ge något som helst försök till bevis. Att tala om "fake news", "fake FBI-rapporter" eller "fake väderleksrapporter" har blivit ett sätt att påstå att information är falsk eller manipulerad, men utan att ge några konkreta bevis för detta. "Fake" blir en form av generalisering som syftar till att skapa en misstänksamhet mot allt officiellt.

I många fall upprepas bara påståenden om något "falskt" eller "manipulerat" utan att någonsin fördjupa sig i detaljerna. När Trump exempelvis syftade på att hans motståndare manipulerade valet genom att skicka buslaster med bedrägliga väljare, fanns ingen redogörelse för hur detta skulle ha gått till. På samma sätt, i fallet med påståendet om Barack Obamas födelseort, fanns det heller ingen förklaring till var eller hur påståendena om hans medborgarskap skulle ha uppkommit.

Det finns också ett särskilt kännetecken för den nya konspiracismen, vilket är att det ofta ställs frågor utan att faktiskt göra några påståenden. Efter att den amerikanske domaren Antonin Scalia dog, ställdes frågor om han eventuellt blivit mördad genom en substans som skulle ha simulerat ett hjärtstillestånd. Även om inga faktiska anklagelser framfördes, blev dessa frågor en del av konspirationsdiskursen, där det var mer en fråga om att ifrågasätta utan att presentera något egentligt bevis.

Dessutom förekommer ofta en form av antydningar som i fallet med påståendet att senatorn Ted Cruz far var inblandad i mordet på John F. Kennedy. Det var enbart en antydan, inte ett påstående, och återigen utan någon förklaring eller bevis för den påstådda kopplingen.

Den nya konspiracismen avstår också från att erbjuda någon form av politisk teori. Till skillnad från klassiska konspirationsteorier, som förutsatte att en viss handling skulle leda till politiska förändringar eller avslöja ett djupare hot mot samhället, erbjuder den nya konspiracismen varken en förklaring på vad som är hotat eller en tanke om hur samhället skulle kunna förbättras genom att avslöja dessa faror. I stället agiterar den genom att förstärka redan existerande missnöje, utan att ge något konstruktivt alternativ.

Det är också värt att notera att den nya konspiracismen ofta saknar den nödvändiga politiska medvetenheten för att förstå de större maktstrukturer som påverkar samhället. Den väcker känslor av rättfärdig vrede, men dessa känslor är inte kopplade till någon form av djupare politisk analys eller lösningar. Snarare handlar det om att tillskriva vilseledande eller skadliga motiv åt en ospecifik grupp av individer eller institutioner utan att förstå de större sammanhangen eller att göra en meningsfull analys.

För att verkligen förstå den nya konspiracismen är det viktigt att inse att den inte bara handlar om att ifrågasätta information eller avslöja hemligheter. Det handlar om att skapa en känsla av misstro och ångest genom att föra fram påståenden utan bevis, utan att erbjuda någon lösning eller politisk tanke för att hantera den orättvisa som påstås existera. Detta gör den nya konspiracismen farlig på ett sätt som klassiska konspirationsteorier inte var, eftersom den underminerar förmågan att tänka kritiskt och ansvarsfullt om de verkliga problem som vi står inför.