Hur fake news påverkar demokratin: Den dolda makten i desinformation

I dagens digitala samhälle har fake news blivit ett verkningsfullt verktyg för att manipulera politiska processer och förvränga verkligheten. Från de amerikanska valen 2016 till flyktingkrisen 2015–2017 inom EU, har desinformation använts för att mobilisera vissa grupper och samtidigt demobilisera andra genom känslomässig utmattning. Resultatet är en förvrängd verklighet, där de som redan har makten får större kontroll över informationsflödet, vilket skapar en snedvridning i samhällsdebatten.

När fake news fyller nyhetsflödet, blir diskussioner oförmögna att hållas på lika villkor, vilket gynnar politiska och ekonomiska makthavare. Med detta i åtanke framstår den nuvarande skyddet mot denna typ av manipulation som otillräckligt. Trots flera försök att lagstifta för att skydda medieutrymmet, såsom att införa neutrala lagar för internets användning och konfrontera desinformation, är det fortfarande oklart hur EU-länderna ska hantera de nya hoten, som massiva desinformationskampanjer och olaglig användning av personuppgifter för mikro-targeting av väljare.

Men det finns också anledning att vara optimistisk om en individuell och kollektiv respons mot fake news. Forskning visar att majoriteten av nyheter, inklusive fake news, konsumeras av en liten minoritet politiskt aktiva personer. Dessa individer är ofta de som söker upp konspirationsteorier och desinformation, och deras konsumtion är redan starkt snedvriden. För att motverka detta behöver vi skapa mekanismer för att reglera internet, främst genom att säkerställa opartiskhet, transparens och lika möjligheter i medieåtkomst, politisk reklam och märkning av politiska annonser.

Trots dessa åtgärder har det visat sig att mer information eller fler "fakta" inte har en betydande påverkan på människors politiska kunskap. Forskning inom politisk psykologi visar att även om man försöker motivera medborgare att förstå fakta och skapa incitament för detta, sker endast sporadiska förändringar, och ofta är dessa förändringar kortlivade. Det är tydligt att den nuvarande modellen för att utbilda medborgare genom att bara tillhandahålla mer information inte är tillräcklig för att skapa långsiktiga förändringar.

Utmaningen växer ytterligare om vi ska försöka reglera internet och säkerställa att det finns en auktoritet som avgör vad som är verkligt och vad som inte är det. Den frågan är svår att besvara, och en eventuell "gatekeeper" som definierar verkligheten skulle kunna få alldeles för mycket makt. Därför är det svårt att tro att en institutionell lösning på fake news kommer att vara fullständigt effektiv, och en sådan lösning kan misslyckas i sin grundläggande förståelse av problemet.

En alternativ strategi skulle kunna vara att stärka individens motståndskraft mot desinformation. Detta skulle kunna göras genom att främja digital och mediekompetens, öka allmänhetens medvetenhet om de faror som fake news och desinformation utgör, samt bygga upp en människas psykiska motståndskraft mot dessa manipulationer. Sådana åtgärder kan på sikt bidra till att medborgarna gör mer informerade och medvetna politiska val.

Samtidigt, trots medborgarnas oro, finns en motsättning i att även om många ser mycket fake news, är det också en utbredd tro att man kan identifiera det. Denna självsäkerhet kan ge en falsk känsla av kontroll, men det är också en påminnelse om att det krävs mer än bara kunskap för att motverka desinformation.

I slutändan pekar användningen av fake news på ett större problem: klyftan mellan information och demokrati. Denna klyfta, som förstärktes av internet och sociala medier, utnyttjar våra rädslor och känslor för att skapa politisk oenighet och splittring. Detta fenomen ligger djupt rotat i de sociala, politiska och ekonomiska förändringarna de senaste decennierna, och därmed är fake news mer en symptom än en orsaksfaktor till den bredare utmaningen mellan information och demokrati.

Hur spelar Ryssland spelet med desinformation?

Information operations (IO) och statligt ledd propaganda har spelat en central roll i Rysslands cyberkrigföring, ett fenomen som kan spåras tillbaka till Sovjetunionens tid. Det som är särskilt anmärkningsvärt är den utveckling som dessa operationer genomgått de senaste två decennierna, då den digitala revolutionen har givit Ryssland nya verktyg och taktiker som har satt landet i framkant när det gäller global informationskrigföring. Med dessa verktyg har Ryssland kunnat fortsätta att utveckla och finjustera sin strategi för att använda information som ett vapen, vilket gör deras angrepp både snabbare och svårare att upptäcka.

Under denna tid har Rysslands syn på informationskrig och hybridkrigföring varit särskilt tydlig. Den ryska militärdoktrinen definierar inte informationsoperationer som ett enstaka fall av fientligheter, utan snarare som en kontinuerlig aktivitet, oavsett relationerna med andra stater. Detta skiljer sig från västerländska definitioner där IO ofta ses som ett verktyg för att uppnå specifika militära eller politiska mål. I Ryssland betraktas informationsoperationer som en långsiktig strategisk pelare, en konstant metod för att utöva makt och inflytande över tid.

Det var General Valery Gerasimov, Rysslands överbefälhavare, som på ett av de mest uppmärksammade sätten presenterade en doktrin för en ny form av krigföring. I sin artikel från 2016 beskrev han hur den traditionella uppdelningen mellan krig och fred hade blivit allt mer irrelevant, och att nya former av asymmetrisk krigföring, där information var ett centralt vapen, skulle ersätta den klassiska tanken på militärt angrepp. Detta öppnade dörren för en ny typ av geopolitisk strategi där information inte bara används för att informera, utan för att direkt påverka politiska system och sociala strukturer i andra länder.

Debatten om "Gerasimov-doktrinen" har varit omfattande. Vissa forskare menar att den representerar en vändpunkt i Rysslands militära tänkande, medan andra ser det som en fortsättning på de sovjetiska teorierna om hybridkrig. Oavsett vad man anser om terminologin är det tydligt att Ryssland har utvecklat en omfattande doktrin för att använda information som ett vapen för att manipulera och påverka andra stater. Den ryska staten har medvetet lärt sig att utnyttja det globala informationsutrymmet för att på ett subtilt men effektivt sätt påverka opinion och skapa politiska och strategiska fördelar.

Sharp power, som ett strategiskt verktyg, sträcker sig långt bortom de traditionella formerna av information och propaganda. Det omfattar hela spektrumet av relationer och aktiviteter, från internationella politiska och kulturella institutioner till ekonomiska investeringar och energiavtal. Genom att etablera ett nätverk av inflytande inom dessa områden kan ett land som Ryssland skaffa sig politiskt övertag, samtidigt som det undviker de diplomatiska konsekvenserna av öppna konflikter.

Det är viktigt att förstå att Ryssland, i sin användning av desinformation och sharp power, inte handlar på ett enstaka sätt eller med kortsiktiga mål. Denna form av maktutövning är en långsiktig strategi som syftar till att omforma och manipulera de interna strukturerna i andra länder, samtidigt som man skapar en permanent närvaro och inflytande över dem. Detta gör att västvärlden ofta finner sig i en ständig kamp mot dessa osynliga och subtila angrepp, som inte alltid syns i form av direkta handlingar, men som på lång sikt kan ha en avgörande inverkan på internationella relationer och nationell säkerhet.

För att verkligen förstå Rysslands strategi för informationskrigföring och desinformation måste man också beakta den ständiga utvecklingen av deras teknik och taktik. Ryssland har genom åren lärt sig att utnyttja de digitala verktyg som finns tillgängliga, och har blivit en ledande aktör i skapandet och spridningen av falsk information och propaganda. Detta gör att deras insatser inom cyberkrigföring och informationsmanipulation blir svåra att spåra och ännu svårare att stoppa.

Hur EU hanterar desinformation och falska nyheter: En analys

Desinformation och falska nyheter är begrepp som ofta används för att beskriva vilseledande information som sprids med avsikt att förvränga sanningen och påverka opinionen. I takt med att digitala plattformar har blivit de primära kanalerna för informationsutbyte, har spridningen av sådan desinformation blivit ett allvarligt problem, vilket både hotar demokratin och skapar osäkerhet i samhället.

I ett bredare perspektiv handlar kampen mot desinformation om att förstå hur den sprids på nätverksplattformar, där falska nyheter snabbt kan få global spridning. Det är inte längre bara en fråga om att reglera traditionella medier, utan även att hantera de nya mediernas ansvar att kontrollera och verifiera information. Enligt EU:s Code of Practice åläggs plattformarna ett ansvar för att identifiera och ta bort falsk eller vilseledande information som kan ha allvarliga konsekvenser för allmänheten.

Även om desinformation kan vara skadlig för samhällsstrukturen och individuella rättigheter, är det samtidigt viktigt att förstå att pressen och offentliga aktörer också kan påverka informationsflödet genom att överdriva eller vinkla händelser på ett sätt som kan skapa missförstånd. Enligt Europadomstolens praxis har det funnits fall där publicering av ogrundade påståenden eller överdrivna uttalanden av pressen har lett till rättsliga påföljder, även om dessa handlingar inte nödvändigtvis faller inom ramen för desinformation enligt de strikta definitionerna.

En central fråga är också gränsen mellan yttrandefrihet och skyddet mot skadlig information. Enligt EU:s rekommendationer ska statliga och privata aktörer inte ingripa för att censurera innehåll utan att noggrant beakta både rättigheter till fri åsiktsbildning och den potentiella skadan av att tillåta spridning av falsk information. Plattformar som Facebook och Google har åtagit sig att åtgärda problemet genom att upprätta självmätningssystem, men även dessa initiativ har mött kritik för att vara otillräckliga och ibland ineffektiva.

I rättsliga sammanhang har Europadomstolen fastställt att den privata sektorn, när den agerar på internetplattformar, också måste följa regler som garanterar friheten att uttrycka sig. Fallet Delfi v. Estland är ett exempel där domstolen klargjorde att internetplattformar inte kan undgå ansvar för spridning av skadligt innehåll, även om detta publicerades av användare på deras forum. Plattformarna har ett ansvar att säkerställa att användarna inte utnyttjar forumen för att sprida desinformation som kan skada andra.

Det är också viktigt att förstå att hantering av desinformation inte bara handlar om att blockera innehåll eller straffa individer som sprider falsk information. Det handlar också om att skapa en informerad och kritisk offentlighet som kan identifiera och förstå desinformation när den uppstår. Detta kräver utbildning och mediekompetens, särskilt i en tid när falska nyheter ofta är sofistikerade och svåra att skilja från fakta.

Vidare är det värt att beakta att desinformation inte alltid är politiskt neutral. Även om EU:s definition utesluter politisk information från kategorin desinformation, är det inte alltid klart var gränsen går mellan politiska åsikter och falsk information. Politiska aktörer kan använda desinformation som ett verktyg för att påverka valresultat eller allmän opinion, vilket gör det nödvändigt att inte bara reglera medieplattformar utan också att beakta hur politiska krafter kan manipulera information för sina egna syften.

Att förstå mekanismerna bakom desinformation och de rättsliga, politiska och tekniska åtgärder som vidtas för att bekämpa det är avgörande för att säkerställa ett fritt och rättvist samhälle. Eftersom nya former av digital kommunikation ständigt utvecklas, är det också viktigt att lagstiftning och plattformar ständigt anpassar sina metoder för att hantera denna ständigt föränderliga utmaning.