Hur Skapas Fienden? Populismens och Fundamentalismens Användning av Stereotyper och Sociala Identiteter

Populistiska och fundamentalistiska rörelser, för att uppnå sina mål, måste noggrant välja sina fiender. Denna noggranna urval av motståndare är inte bara en fråga om att skapa en syndabock för all ondska utan är även en central strategi för att mobilisera anhängare och stärka rörelsens koherens. I dessa sammanhang är fienden inte bara någon som står i vägen för den egna gruppens intressen, utan också en symbol för det som hotar gruppens existens, värderingar och framtid.

För dessa rörelser är det avgörande att definiera vilka de själva är för att kunna påstå vad de andra inte är. Det är denna motsättning – vi och de – som skapar ett binärt tänkande, där världen delas upp i två klara läger. Att skapa en stark känsla av grupptillhörighet och en tydlig uppdelning mellan "oss" och "dem" är en grundläggande mekanism i populismens och fundamentalismens världsåskådning. Fienden måste vara klart definierad, och det räcker oftast att ge en förenklad och förvrängd bild av den andre för att mobilisera känslor av hot och rädsla.

Exempel på hur detta fungerar kan ses i politiska tal och retorik, där de som förlorar sin plats i den nationella gemenskapen snabbt kategoriseras som "de andra". Donald Trump talade till exempel i sin Tampa Bay-rallytal om mexikanska invandrare som kriminella och våldtäktsmän, och Viktor Orbán använde samma typ av retorik när han beskrev George Soros och invandringens hot mot Ungerns identitet och kultur. I dessa exempel är det inte bara en fråga om att rikta kritik mot invandrare eller minoriteter, utan om att definiera dem som fundamentalt skilda från "oss" och därför hotande för samhället.

Dessa stereotyper fungerar genom att de förenklar och kategoriserar den sociala världen. Precis som människor inte behöver fundera på om ett föremål är en stol eller ett bord, behöver de inte fundera på om en person är en del av en viss kategori som förkroppsligar "fienden". Denna automatiska kategorisering gör att människor omedelbart uppfattar de andra som de stereotypa "andringarna" och behandlar dem därefter. När någon ser ut, talar eller beter sig på ett visst sätt, är den personen snabbt placerad i en kategori som uppfattas som hotfull eller utanför den egna gruppens värderingar.

Stereotyperna fungerar som en förenkling av sociala relationer. De reducerar komplexiteten i att interagera med människor från andra grupper genom att skapa snabba, intuitiva bedömningar. Dessa bedömningar hjälper till att forma individens förståelse av "de andra" och förstärker känslan av trygghet inom den egna gruppen. När dessa grupper konstrueras som "fiender", tillåts medlemmarna i den egna gruppen att se sig själva som mer oskyldiga, mer rättfärdiga och mer autentiska än de som tillhör den utvalda fienden.

Det är därför som populistiska rörelser ofta fokuserar på att skapa en tydlig fiendebild. För att upprätthålla sin politiska dynamik och legitimitet måste de kontinuerligt förstärka sin gruppidentitet genom att definiera "dem" som olika, oönskade och hotande. Genom att manipulera sociala stereotyper och skapa en svartvit världsbild, där "vi" är de goda och "de" är de onda, kan dessa rörelser förenkla och förstärka sina politiska budskap. Detta förstärker också känslan av gemenskap bland de egna anhängarna, som känner sig stärkta i sin identitet genom kontrasten med fienden.

För att förstå dessa processer är det också viktigt att se på hur dessa stereotyper inte bara skapar avstånd utan också konstruerar sociala och kulturella gränser. Dessa gränser, som Barth (2000) diskuterar, är inte alltid fysiska eller synliga utan kan vara baserade på värderingar, trosuppfattningar och kulturella referenser. Stereotyperna är ett sätt att synliggöra dessa gränser och göra dem omedelbart förståeliga för alla i den egna gruppen. Detta hjälper till att stärka känslan av samhörighet, men också avskildhet från de andra.

I detta sammanhang bör man också förstå hur dessa dynamiker inte enbart spelar ut på individnivå utan är också djupt integrerade i de politiska och kulturella strukturer som formar samhället. Populismen och fundamentalismen använder inte bara stereotyper för att skapa fiender, utan även för att rättfärdiga sina egna mål och handlingar. I slutändan handlar detta inte bara om att definiera vad "de" är, utan även om att definiera vad "vi" inte är.

Varför vi behöver tala klart och precist om framtiden som planeras för oss

När Viktor Orbán i sitt tal 2018 tar upp behovet av att tala klart och öppet om de framtidsplaner som Bruxelles, FN och George Soros’ projekt har för oss, sätter han fingret på ett centralt tema inom populismen. Orbán kopplar ihop sin nationalistiska agenda, som ofta handlar om immigration, med en kritik av de kosmopolitiska, överstatliga institutionerna och individerna som han menar hotar den nationella suveräniteten och den egna kulturen. Han framställer en bild av att dessa globala aktörer är de verkliga makthavarna som leder oss mot en framtid där våra traditioner och identiteter kommer att undergrävas.

Geert Wilders går ännu längre i att identifiera sina fiender. Han är mer specifik i sin kritik av immigration, där han pekar ut muslimer som en central grupp, men hans kritik är inte bara riktad mot invandrare, utan snarare mot vad han ser som en etablerad politisk och kulturell elit. För Wilders handlar det om en ideologisk kamp där han anklagar den politiska eliten för att underlätta islamiseringen av Europa. Enligt honom har de politiska ledarna blivit alltför toleranta och anpassat sig till en kultur som hotar de värderingar och friheter som han anser vara grundläggande för västerländska samhällen.

Wilders går så långt som att kritisera det han ser som en förljugen världsbild som sprids av politiskt korrekta krafter: ett universellt budskap om att alla kulturer är lika värda och att den västerländska kulturen bör ifrågasättas och skammas för sina egna värderingar och traditioner. Enligt Wilders är detta inte bara en politisk attityd, utan ett kulturellt angrepp på den västerländska civilisationen, där målet är att undergräva och ersätta dess fundamenta.

För att förstärka sin argumentation riktar Wilders även sina attacker mot det som ofta kallas ”den islamiska parallellsamhället”. Han hävdar att istället för att hjälpa invandrare att assimilera sig, bidrar europeiska regeringar till att skapa isolerade, religiösa enklaver som han ser som en direkt hot mot samhällets enhet. Wilders talar om islam som en inre fiende och menar att detta hot inte är något som kommer i framtiden – det är redan här, närvarande i de samhällen vi lever i.

Populistiska och fundamentala ledare som Orbán och Wilders lyckas ofta att samla stöd genom att skapa en ”vi” som känns enande och inkluderande för dem som delar deras synsätt. De framställer sig själva som försvarare av ett hotat värdegrund och anklagar den etablerade eliten för att vara svag eller samarbetsvillig i förhållande till det hot de uppfattar. På så sätt skapar de en stark känsla av samhörighet bland sina anhängare, samtidigt som de tydligt utpekar en eller flera externa fiender som ansvariga för de problem de ser.

Det som kännetecknar populistiska och fundamentalistiska ledare är deras förmåga att bygga upp en fiendebild som representerar något helt annorlunda än deras egen identitet. Denna fiendebild – ofta baserad på stereotyper – gör att människor omedelbart kan identifiera någon som tillhör en viss kategori och förstå deras beteende som en konsekvens av dessa stereotypiska egenskaper. När dessa stereotyper är motsatsen till vår egen sociala identitet, skapar de fiendskap och leder till en berättelse om konflikt, konspiration och förföljelse. För populister är fienderna tydliga, men för fundamentalister kan fiendebilderna vara både mer inkluderande och mer uppdelade mellan de som hotar inifrån och utifrån.

Detta sätt att tänka och tala om världen, med sina svartvita skillnader och kraftfulla fiendebilder, blir en central drivkraft för de rörelser som baseras på populism och fundamentaliska idéer. Vad som är särskilt viktigt att förstå är att denna typ av tal och argumentation inte bara syftar till att övertyga, utan också att mobilisera känslor. Genom att skapa en känsla av kamp och förlorad kontroll rör sig dessa rörelser bortom rationella argument och in i det emotionella, där de appellerar till individens känsla av tillhörighet och rädsla för det okända.

För att förstå de bakomliggande krafterna i sådana rörelser måste man också vara medveten om hur dessa fiendebilder och stereotyper konstrueras och används för att skapa en stark känsla av "oss" och "dem". Det handlar inte bara om att peka ut specifika grupper eller idéer, utan också om att förmedla en känsla av att vår kultur och våra värderingar är under attack, vilket gör att en kamp för att bevara dessa värderingar känns som nödvändig och legitim.

Hur påverkar ledarskap populism och fundamentalism i dagens samhälle?

Det är lätt att se hur en stark och karismatisk ledare kan ge intryck av att vara den som styr utvecklingen inom populistiska och fundamentalistiska rörelser. Hans förmåga att tala och agera på ett sätt som appellerar till den gemensamma identiteten hos anhängare kan verka avgörande. Men att förklara dessa rörelser enbart genom ledarskapets skicklighet skulle vara en förenkling. Detta synsätt riskerar att överskatta individens roll och förbiser den historiska och sociala kontexten där dessa rörelser uppstår. I själva verket är det omständigheterna och den situationella kontexten som formar dessa ledare, snarare än omvänt.

När en ledare träder fram är han inte skaparen av en ny identitet, utan snarare en spegel av den identitet som hans följare redan har. Följare ger ledaren auktoritet och makt för att han representerar det de ser som deras egen verklighet, deras egna värderingar och drömmar. För att upprätthålla detta förtroende måste ledaren ständigt anpassa sig till nya förändringar i omvärlden utan att förlora kontakten med de grundläggande elementen i den gemensamma identiteten.

Ett exempel på detta synsätt kan ses i förändringen av amerikansk protestantisk fundamentalism under 1980-talet. Under lång tid hade fundamentalistiska kristna isolerat sig från världen för att bevara sin "renhet". Men när världen förändrades och nya politiska och sociala utmaningar uppstod, tvingades även dessa rörelser att ompröva sin hållning. En framstående gestalt som representerade denna förändring var Jerry Falwell, en ledare som lyckades förena det tidigare strikta åtskilda fundamentalistiska tankesättet med en mer aktiv politisk agenda. Han började inkludera sig själv i den politiska sfären och talade för en återupprättelse av ett "Kristet Amerika", där separationen från världen inte längre var ett absolut krav. Hans förändring av rörelsens identitet gjorde det möjligt för hans anhängare att förstå och förhålla sig till en ny politisk verklighet utan att tappa sin religiösa övertygelse.

Det är också tydligt i det samtida populistiska ledarskapet, där vi ser hur ledare som Donald Trump använder medier och språkliga tekniker för att förstärka bilden av att han talar direkt till folket. Trumps användning av Twitter och hans direkta och ofta provokativa uttalanden är strategiskt valda för att resonera med hans anhängare och ge dem känslan av att han talar deras språk. Här finns en liknande dynamik – ledaren identifierar sig själv med sina följares värderingar och känslor, vilket skapar en stark koppling mellan dem.

Det är viktigt att förstå att ledarskap inom populism och fundamentalism inte bara handlar om att leda. Det handlar om att skapa och upprätthålla en gemensam identitet, och om att hantera förändringar i en social kontext. Ledare som Trump eller Falwell är exempel på hur man måste anpassa sig till nya förhållanden och samtidigt säkerställa att de grundläggande identitetsmarkörerna förblir intakta. De lyckas genom att vara både prototypiska och flexibla – de har en stark känsla av vad deras rörelse står för, men de är också skickliga nog att förändra och omformulera denna identitet för att passa de nya behov och utmaningar som uppstår.

Vad är problemet? Modernitet, Reaktion och Identitet

Den nuvarande krisen i moderniteten kan ha orsakats av flera faktorer: kulturella förändringar, ojämlikhet, sociala medier, misstro mot politiker, förändringar i arbetet, åtstramning, och klimatförändringar. Populism och fundamentalism är de två huvudsakliga sociala reaktionerna. För att förstå den nuvarande samhällsutvecklingen måste vi först förstå den globala sociala strukturen och de komplexa interaktionerna mellan de olika systemen som bygger moderniteten.

De stora sociala systemen som utgör moderniteten är alla globala kommunikationsnätverk. Varje system har sina egna mål, värderingar och metoder, men de delar alla en gemensam syn på mänskligheten som den mest inkluderande sociala kategorin. Till exempel, rättssystemet är ett universellt socialt system. Trots att rättssystemen skiljer sig åt mellan nationer, delar de en grundläggande målsättning: rättvisa. Alla håller den grundläggande idén om att alla människor är lika inför lagen, även om denna ideal ofta inte realiseras i praktiken. Detta innebär att sociala kategorier som "mänskligheten" är viktiga och centrala.

Religionssystemet fungerar på samma sätt. Alla stora världens religioner erkänner det transcendentala och ser människan som Guds barn, vilket innebär att alla människor förtjänar lika värdighet och respekt. Denna gemensamma syn på människan förenar oss, oavsett nationalitet eller social status. Likaså, konsten, litteraturen och vetenskapen tenderar att uttrycka universella mänskliga upplevelser och känslor, vilket ytterligare förstärker idén om en gemensam mänsklighet.

Men idag är den mest påträngande påminnelsen om vår gemensamma mänsklighet den pågående klimatkrisen. Klimatforskare, medierna och våra egna upplevelser pressar oss alla mot en insikt om att vi delar samma öde som art. Oavsett nationalitet eller social position står vi alla inför samma hot, även om vissa måste möta det före andra. Detta är en stark drivkraft för att skapa en känsla av global samhörighet och samarbete.

För att det globala sociala systemet ska kunna fungera och överleva måste den universella dimensionen alltid relatera till den specifika, den globala till den lokala. Kommunikation måste flöda både uppifrån och ner, såväl som på tvärs genom nätverken. Mänsklig solidaritet måste visas på alla nivåer – från arbetsgruppen till familjen, från lokalsamhället till den internationella arenan. Om alla delar av systemet inte är informerade om varandra, riskerar systemet att förlora sin globala karaktär.

Ett missförstånd här är att ofta refereras "lokalt" bokstavligen till plats, när det egentligen handlar om olika delar av det globala sociala systemet. Det är viktigt att förstå att "lokal" i detta sammanhang handlar om mindre delar av det globala nätverket snarare än geografiska platser. Informationsteknologin har emellertid underlättat kommunikationen mellan det lokala och det globala, vilket möjliggör ett mer sammanlänkat samhälle.

Det som är viktigt att notera här är att moderniteten inte handlar om en enkel framstegshistoria mot bättre och mer organiserade samhällen, utan snarare om en kontinuerlig process av differentiering och specialisering. Detta kan ses som en styrka i modernitetens utveckling – det tillåter oss att adressera ett brett spektrum av problem och utmaningar. Men det innebär också att vi ställs inför en uppsättning av djupt invecklade och ibland motstridiga system och värderingar.

Särskilt i dagens värld, där klimatkrisen tvingar oss att omvärdera vår gemensamma framtid, behöver vi också förstå hur dessa olika sociala system interagerar. Det handlar inte längre bara om att möta globala utmaningar som klimatförändringar, utan också om att hantera de reaktionära krafter som, av olika skäl, motsätter sig förändringar och en mer globalt medveten syn på mänskligheten.

I denna komplexa väv av globala och lokala frågor måste vi sträva efter att finna en balans mellan det universella och det specifika. Mänskligheten är global, men våra lösningar måste också vara rotade i de lokala realiteterna. När vi talar om modernitetens kris är det viktigt att inte bara fokusera på de stora globala strukturerna utan också att förstå hur de samverkar med och påverkas av våra närmaste sociala sammanhang.

Hur reaktionära rörelser fungerar: En studie i populism och fundamentalism

Trots att de grundläggande texterna och målen för dessa rörelser kan skilja sig åt, delar de en viktig egenskap: en föreställning om att det finns en enda, oföränderlig och rättfärdig tro. Populister och fundamentalister ser världen i termer av "vi" och "de", där den egna gruppens identitet ständigt kontrasteras mot fiendens – de andra, som antingen är "lögnhalsar", "förrädare" eller "syndiga" i sina respektive roller. Dessa negativa stereotyper är en del av en kultur där föreställningar om "den rätta vägen" tas för givna och upprätthålls genom starka känslor av gemenskap och tro.

Båda rörelserna drar sin kraft ur berättelser som skapar identiteter och förklarar konflikter. Dessa berättelser är ofta känslomässigt laddade och kretsar kring uppdelningen mellan det goda och det onda, där framgångar tillskrivs de rätta krafterna ("oss") och misslyckanden läggs på fiendens skuld ("dem"). De som ledare för dessa rörelser berättar ofta om en värld där den goda tiden har förlorats, men där en återgång till ett idealiserat förflutet är möjlig – om de rätta åtgärderna vidtas. Det är en återgång som, för att vara tydlig, aldrig kan uppnås fullt ut, eftersom det förflutna som åberopas sällan stämmer överens med den verklighet som det byggdes på.

Erdogan och hans styre i Turkiet är ett exempel på hur populism och fundamentalism kan integreras i en och samma ledare och rörelse. Erdogans karriär som ledare för det Turkiska AKP-partiet (Rättvise- och utvecklingspartiet) speglar en lång och systematisk attack mot den sekulära och moderna stat som grundades av Mustafa Kemal Atatürk. Från och med sin tid som premiärminister och senare som president har Erdogan använt populistiska argument för att stärka sin position och försvaga de institutioner som definierar ett modernt samhälle – från rättsväsendet till pressen.

Det som är gemensamt för båda rörelserna är deras villighet att använda både institutionella och psykologiska medel för att skapa en illusion av återgång till ett bättre förflutet, även om detta förflutna aldrig existerade i den form som de förespråkar. Populism och fundamentalism fungerar inte bara genom att utmana existerande ordningar, utan också genom att erbjuda enkla, svartvita narrativ om rätt och fel, om dem och oss.

För läsaren är det viktigt att förstå att dessa rörelser inte bara handlar om ideologi eller makt, utan också om identitet och psykologi. De människor som engagerar sig i populistiska eller fundamentalistiska rörelser ser sig ofta som de enda "sanna" eller "rätta", och detta skapar en stark inre sammanhållning som i sin tur skapar fientlighet mot alla som inte delar samma synsätt. Därför är det inte bara en fråga om politiska eller religiösa skillnader, utan om en kamp om vilken verklighet som ska definiera världen – en kamp som är djupt rotad i psykologiska och kulturella processer.