I Salzburg har vi som akademiker fått utrymme att utföra pedagogiska experiment som universitet ofta inte tillåter. Genom att ta pedagogiska risker och se vad som händer har detta blivit en kraftkälla för vår grupp och en central del i vårt arbete. Men vad innebär detta i kampen mot "fake news"? Fenomenet "fake news" är i grunden en produkt av den digitala kapitalismen och den oreglerade teknologiska utvecklingen. Det vi kallar "fake news" i dag är ett fenomen som uppstod ur ett specifikt teknologiskt landskap. Det handlar om digitala plattformar som inte bara saknar reglering, utan som också är designade för att främja uppseendeväckande innehåll och skapa misstro. Dessa plattformar har blivit instrument för politiker och andra aktörer som kan använda dem för att effektivt propagera för egna idéer.

Denna brist på reglering och designen av digitala infrastrukturer som endast har som mål att ständigt fånga vår uppmärksamhet har skapat ett landskap där sanningen ofta är fördunklad. Vi har alltid haft dessa problem, men nu är de en direkt följd av vår tid. När alternativa uppsättningar av fakta och sanningar blir mer övertygande och kan spridas snabbare än tidigare, är det inte längre tillräckligt att enbart fokusera på mediekompetens som lösning. Visst, i många fall saknar vi mediekompetens, och detta är ett problem. Men att skylla på "fake news" som en brist på mediekompetens är problematiskt. Det skulle till och med kunna hävdas att mediekompetens har bidragit till "fake news"-fenomenet lika mycket som den har motverkat det. Det handlar inte bara om att människor inte kan tyda medier, utan snarare om en brist på mänskliga kopplingar och en frånvaro av genuin dialog och engagemang.

Under lång tid har mediekompetens undervisat i avkonstruktion och analys, och man har förutsatt att dessa färdigheter leder till bättre medborgarengagemang. Men min argumentation är att mediekompetens som svar på dessa problem behöver prioritera medborgerlig intention och ansvar. Annars riskerar vi att ge fler människor verktyg och dispositioner för att förespråka sina egna värderingar utan att dessa någonsin utmanas i ett gemensamt samtal.

Det är här vi kommer till vikten av lokala medier och samhällsengagemang. För att motverka den växande mängden desinformation krävs det ett mer lokalt och gemenskapsorienterat synsätt. Vi har i Boston experimenterat med att arbeta direkt med hyperlokala journalister och gemenskapens mediebrukare, vilket har visat sig vara ett kraftfullt sätt att skapa meningsfullt medborgarengagemang. Genom att involvera lokala journalister i workshops som är både lekfulla och kreativa, och genom att skapa pop-up nyhetsredaktioner och offentliga pressstationer, försöker vi skapa en mediekompetens som inte bara handlar om att analysera innehåll, utan om att bygga relationer och förstå värdesystem.

Detta nya sätt att tänka kring mediekompetens ger oss en möjlighet att se bortom de klassiska teorierna och skapa en dynamik där vi inte bara konsumerar nyheter, utan också skapar dem tillsammans med andra i vår omgivning. I en värld där vi ofta ser medier som en källa till misstro och fragmentering, måste vi arbeta för att återta kontrollen över de värderingar som styr vårt mediala landskap.

Det är också viktigt att förstå att även om det finns ett växande behov av mediekompetens i vår samtid, måste vi inte bara fokusera på tekniska färdigheter. Det handlar om att återställa förtroendet för medier, genom att skapa en gemensam vilja att engagera oss i genuina samtal och relationer. För att detta ska vara möjligt måste vi börja tänka på mediekompetens som något mer än bara analysverktyg – det handlar om att skapa ett samhälle där vi inte bara förstår medierna, utan också deltar aktivt i att forma dem. Denna pedagogiska omställning är avgörande för att verkligen kunna motverka de negativa effekterna av den digitala kapitalismen och "fake news"-fenomenet.

Hur påverkar medier och falska nyheter våra samhällen och utbildning?

Mediekompetens som en lösning på problemet med falska nyheter har börjat ta form, där det ofta räcker med att göra några faktakontroller och skicka journalister till skolor för att visa hur man verifierar sina källor. För mig är detta en alltför begränsad förståelse av frågan, och det riskerar att föra oss tillbaka till en fördigital värld där mediekompetens enbart handlar om pressen. Därför är det viktigt att se det som en mer holistisk förståelse av informationen.

En av de metoder jag har haft möjlighet att använda i ett europeiskt forskningsprojekt är "INVID", en faktakontrollprocess som utvecklar en app för att upptäcka manipulerade videor. Detta verktyg, som ursprungligen utvecklades för journalister, används nu också i pedagogiska sammanhang för att analysera hur bilder fungerar och hur de kan byggas upp, dekonstrueras eller manipuleras. Istället för att stanna vid faktakontroller som en återkopplingsmekanism för journalistik, rör vi oss mot en mediekompetens där vi försöker förstå vad sociala medier gör med mediebilden och vilken roll reklam spelar i affärsmodellen för falska nyheter – en mer kritisk perspektiv.

Denna metod kan laddas ner av unga människor för att använda den på egen hand, eller av lärare som kan använda den i klassrummet. Vid vårt senaste "Internet Governors Forum" i Paris hade vi en hackathon där vi uppmuntrade unga att arbeta med oss för att utveckla olika scenarier. Vi gick till och med så långt som att använda en referens till den gamla tv-serien Colombo, där vi från början vet att det handlar om falska nyheter och undersöker hur journalister löser problemet och var fakenessens "forensik" finns. Detta var möjligt tack vare unga människor själva, som är konsumenter av falska nyheter och troll, och som visade oss att vi måste ändra vårt perspektiv – att det inte är som vi tidigare trott.

Ett annat exempel är "SMILE" (Synergies in Media and Information Literacy in Education), ett projekt som nyligen fick ett stort stöd från den franska utvecklingsbyrån för att starta ett nytt center i Tunisien. Detta projekt handlar om att samla flera aktörer – myndigheter, forskare, den privata sektorn, medier och civilsamhället – för att skapa lokalt anpassade projekt. Falska nyheter ser inte likadana ut i Tunisien som i Frankrike, och det är just denna variation som gör projektet intressant och relevant. Mediekompetens, särskilt i relation till falska nyheter, måste ta hänsyn till de kulturella, sociala och politiska förhållandena i de olika samhällena.

När vi talar om mediekompetens är det också viktigt att förstå sambandet mellan statlig lagstiftning och den nyliberala självreglering som har blivit alltmer vanlig inom media. I och med falska nyheters framväxt har det blivit en demokratisk fråga. Vissa som sprider falska nyheter gör det för att de inte litar på den information de tar emot och hoppas att deras rykten och falska nyheter kan ge upphov till mer accepterad information. Men det finns också andra, mer aggressiva grupper som medvetet försöker underminera demokratin. Därför har Frankrike valt att reglera, men det är en sista utväg. EU har först försökt med självreglering genom att ge plattformarna chansen att utveckla sina egna koder för god praxis, men dessa måste utvecklas tillsammans med andra intressenter. Detta kräver utbildning och workshops för plattformsutvecklare, på samma sätt som vi gjorde med självreglering av videospel.

Falska nyheter har på ett sätt återställt vårt sätt att tänka kring journalistik, bibliotek, forskning och undervisning. Vi måste revidera våra värderingar för den digitala världen. Det gäller även i klassrummet, där den traditionella rollen för utbildning som en plats för debatt har förlorats i takt med att skolor har blivit allt mer inriktade på deadlines och utvärderingar. Den förändring som beslutades i Riga, där vi började tänka på en ny paradigm, kräver ett helt nytt tänkande om hur vi kan utveckla långsiktiga och hållbara utbildningsprogram som inte bara handlar om goda metoder utan om att skapa en helhetssyn på mediekompetens.

Medieforskningens produktion och ägarskap är andra viktiga faktorer som påverkar hur vi ser på nyheter. Oavsett om det handlar om USA:s "libertarianska" system, Rysslands statligt reglerade medier eller Storbritanniens mellanläge, är det tydligt att alla dessa system styr nyhetsflödet på olika sätt. Nyheters produktion är ett resultat av många faktorer – politisk miljö, medienormer, ägande och journalisters egna regler – som alla kommer att forma det slutgiltiga innehållet. Det är genom att förstå dessa förhållanden som vi kan börja se på hur nyheter formas och därigenom också påverkar medborgare och den offentliga sfären.

En annan dimension är att traditionella medier kanske inte längre håller politiker ansvariga på samma sätt som tidigare. Med den ökade digitaliseringen har medier blivit mer mångfacetterade, vilket innebär att det inte längre finns en enkel förklaring på hur nyheter sprids och påverkar samhället. I den nya medieordningen måste vi tänka om kring vad som krävs för att bevara en kritisk och reflekterande offentlighet.

Hur kan vi utveckla en kritisk medieläskunnighet för att motverka falska nyheter?

Det finns ett växande behov av att utveckla en ny form av medieläskunnighet, en som kan hantera utmaningarna som falska nyheter och desinformation innebär för samhället. Denna nya form av läskunnighet måste vara mer än bara en teknisk förståelse av media och källor – den måste omfatta en förmåga att kritiskt granska och tolka information på ett sätt som gör det möjligt för individer att navigera i en alltmer komplex och förvrängd mediearena. Det är inte en fråga om en snabb lösning utan ett långsiktigt projekt som sträcker sig över decennier. För att förändra medielandskapet behöver vi utbilda nästa generation att bli mediekritiska konsumenter, men även att förstå de bakomliggande strukturerna och intressena som driver medieproduktionen.

Ett av de största problemen i dagens samhälle är att många söker efter enkla lösningar på komplexa problem. För att motverka falska nyheter krävs mer än att vi lär oss att snabbt identifiera dessa – det handlar om att bygga en djupare medvetenhet om hur och varför nyheter produceras på ett visst sätt. De globala teknikföretagen har sina egna ekonomiska och politiska intressen och deras affärsmodeller är ofta beroende av att hålla människor på deras plattformar, vilket skapar en inlåsningseffekt där korrekt och objektiv information ofta får stå tillbaka för sensationalistiska och polariserande nyheter. Det är därför viktigt att vara vaksam på de allianser vi ingår, både på institutionell och individuell nivå. Ett exempel på detta är de olika mediepartnerskap som kan verka lockande men samtidigt kan innebära dolda motiv, som när aktörer som RT (Russia Today) erbjuder samarbeten som kan underminera objektiviteten i utbildningen och förmedlingen av information.

En viktig aspekt av att bygga upp medieläskunnighet är att medieutbildare samarbetar med lärare i andra ämnen, som vetenskap och matematik. Falska nyheter sprids ofta om vetenskapliga framsteg, och för att kunna navigera i denna mängd felaktig information är det avgörande att elever lär sig att vara kritiska inte bara till nyheter om politik, utan om alla typer av information som de möter. En sådan utbildning är inte bara en fråga om att utbilda elever i kritiskt tänkande, utan att skapa en kultur där ifrågasättande och verifiering av källor blir en naturlig del av deras lärandeprocess. Om vi lär våra elever att ställa krav på bättre media och vara medvetna om de medieplattformar de konsumerar, kommer den mediala miljön att förändras.

I den här processen finns det ett antal initiativ och verktyg som kan användas för att stödja både lärare och elever i arbetet med att utveckla kritisk medieläskunnighet. Exempel på sådana initiativ inkluderar PBS NewsHour Student Reporting Labs, där elever engagerar sig i att rapportera om viktiga samhällsfrågor och producera innehåll för lokala och nationella medieplattformar. Andra exempel är Be Media Smart, som uppmuntrar unga att stanna upp, tänka och kontrollera innan de delar information, och Trust Project, som erbjuder en uppsättning "Trust Indicators" för att identifiera trovärdiga nyhetskällor.

Förutom dessa resurser finns det också program som NewsGuard, som använder färgkodade signaler för att indikera om en webbplats publicerar pålitlig information eller falska påståenden. Det finns också DeepNews.AI, som kopplar kvalitetsjournalistik till ekonomiskt värde och erbjuder nya sätt att bedöma och prissätta annonser baserat på en nyhetsartikels trovärdighet. Dessa verktyg är inte bara användbara för att identifiera falska nyheter utan också för att ge en ekonomisk drivkraft för att belöna kvalitetsjournalistik.

Det är också viktigt att förstå att dessa initiativ inte är en fullständig lösning, utan snarare ett sätt att stärka individers förmåga att hantera den informationsström de möter dagligen. I länder där medieläskunnighet inte är en obligatorisk del av skolutbildningen finns det ändå många exempel på hur informella utbildningsinsatser kan ge konkreta resultat. Ett sådant exempel är Ms. Blake, en gymnasielärare i Dallas, Texas, som integrerade veckovisa aktiviteter för att låta eleverna bedöma trovärdigheten hos onlineinformation. Genom att använda Twitter och andra sociala medieplattformar som verktyg för att diskutera aktuella händelser, fick eleverna möjlighet att både undersöka och reflektera över trovärdigheten hos de källor de använde. Detta "learning by doing"-tillvägagångssätt är avgörande för att hjälpa elever att utveckla långsiktiga, hållbara vanor för att kritiskt granska information.

Detta tillvägagångssätt är mer än bara att "ge en fisk", vilket syftar på att ge eleverna snabba lösningar på problem. Istället handlar det om att lära eleverna att själva "fiska" – att utveckla färdigheter för att självständigt kunna identifiera och utvärdera information på ett kritiskt sätt. Denna metod ställer större krav på både elever och lärare, men det är den enda vägen till att skapa en mediekompetent och kritiskt medveten medborgare i det 21:a århundradet.

För att skapa långsiktiga förändringar i medieutbildningens landskap måste vi förutom att implementera tekniska och pedagogiska lösningar också arbeta för att förändra de strukturella och ekonomiska drivkrafterna bakom medierna. En medieläskunnig generation kommer inte bara att kunna genomskåda falska nyheter – de kommer att kunna kräva en högre standard på den information de får och påverka den riktning som media och teknologiska plattformar tar i framtiden.

Hur påverkar geopolitik och information vårt samhälle i den moderna världen?

Geopolitikens påverkan på samhället är ett ständigt aktuellt och komplext ämne, särskilt i en värld där information och kommunikation ständigt flödar och där gränser för ideologier, makt och inflytande ofta suddas ut. I dagens samhälle har teknologiska framsteg och en allt mer globaliserad värld fört med sig nya utmaningar och möjligheter för både individer och stater. Detta har förändrat den politiska och sociala dynamiken, där ideologier, informationshantering och media spelar en nyckelroll.

I centrum för denna utveckling ligger begrepp som makt, information och dess manipulation. De har blivit redskap för att forma opinioner, skapa förtroende eller undergräva det, och påverka samhällsstrukturer på både makro- och mikronivå. Föreställningar om objektivitet och opartiskhet i media och journalistik har länge varit centrala för demokratin. Men i dagens värld, där information är både ett vapen och en handelsvara, har frågan om sanningen blivit mer komplicerad. Fenomen som "fake news", desinformation och malinformation, som förstärks genom digitala plattformar och sociala medier, har förändrat hur vi uppfattar verkligheten och samhällets strukturer.

Samtidigt som informationen sprids snabbare än någonsin, har den också blivit en del av ett större spel där politik och ekonomi flätas samman. Geopolitik handlar inte bara om stater och deras relationer, utan om hur dessa relationer översätts till makt över medier och informationsflöden. Gränser för vad som anses vara ”normalt” har suddats ut, och vi lever i en tid av "hypernormalisering", där vår syn på vad som är möjligt och omöjligt har förändrats. Politiker, medier och andra aktörer spelar alla en roll i att definiera dessa gränser, och genom manipulation av information kan de påverka både individers åsikter och globala politiska landskap.

En viktig aspekt av denna utveckling är hur teknologiska plattformar och digitala verktyg påverkar politikens och ideologins dynamik. Många av de stora förändringarna sker inte längre på traditionella arenor, utan via sociala medier och andra digitala plattformar, där information kan spridas och modifieras i realtid. Det är här som begrepp som "meme-krig" och "informationskrig" får betydelse, och där ideologier och politiska rörelser kan samlas snabbt och effektivt, men också snabbt förlora sin kraft när de utsätts för kritik eller motstånd. Detta skapar en paradoxal situation där medborgare ständigt utsätts för flödet av information, men samtidigt tvingas navigera i en labyrint av motstridiga budskap och osäkra källor.

För att förstå den moderna geopolitikens landskap är det avgörande att erkänna betydelsen av denna informationsmiljö. Makten i det 21:a århundradet ligger inte längre bara i händerna på de som har de största arméerna eller de rikaste ekonomierna, utan i de som kontrollerar informationsflödet. Det handlar om att kunna forma och manipulera berättelser, att styra offentliga diskussioner och skapa politiska realiteter genom mediernas påverkan på allmänhetens medvetande.

Men även om denna nya värld av information ger upphov till nya former av makt, finns det också möjligheter för medborgare att engagera sig på nya sätt. Aktivism har förändrats i en digital tidsålder, där hashtaggar och virala kampanjer kan skapa enorma globala rörelser på kort tid. Samtidigt innebär denna utveckling att politiska och sociala rörelser är mer fragmenterade än tidigare, och att det är svårare att upprätthålla en enhetlig ideologi eller politisk agenda. I denna nya värld är det inte längre tillräckligt att enbart förstå geopolitikens maktspel – vi måste också förstå informationens roll och dess potential att förändra världen vi lever i.

Vid sidan av detta finns också den kritiska frågan om hur dessa förändringar påverkar de institutioner och samhällsstrukturer som vi förlitar oss på. Den ökade digitaliseringen av politiska och sociala processer gör det möjligt för individer att skapa och sprida sina egna narrativ. Detta skapar en situation där förtroendet för etablerade institutioner och myndigheter kan eroderas. Om inte samhällen aktivt arbetar för att säkerställa att kritisk informationskompetens och mediekunskap ingår i utbildning och medborgarengagemang, riskerar vi att bli fångar i vår egen informationsbubbla.

Endtext

Jak se vypořádat s minulostí, když se znovu setkáváme s bolavými vzpomínkami?
Jak využít ořechy a vlákninu ve stravě pro lepší zdraví?
Jak může dům a pozemky ožít, když je péče o ně zanedbána?
Jak využít vrstvy v Photoshopu pro efektivní úpravy a kompozice