Sufismens utveckling inom islam representerar ett av de mest fascinerande och samtidigt kontroversiella kapitlen i religiös historia. Till skillnad från de mer ortodoxa formerna av islam som betonar strikt följsamhet till de yttre ritualerna, strävade sufisterna efter en djupare, mystisk förening med Gud. För dem var inte islam bara en väg till religiös lydnad, utan en djupare sökande efter andlig upplysning, där Gud inte bara var en transcendent kraft, utan något som genomsyrade hela världen. Denna pantheistiska syn på Gud innebar en bortommensklig förståelse som ofta kom i konflikt med Koranens antropomorfa (mänskliga) beskrivningar av Allah.

Följare av sufism ansåg att Guds namn, som nämndes i Koranen, hade en mystisk betydelse och såg på sina ritualer som vägar för att förstå det gudomliga på ett mer personligt och direkt sätt. Sufismens mystik ledde initialt till förföljelse av ortodoxa muslimer, men med tiden kom det att bildas ordnar av vandrande dervischer och sufiska shejker, som både sunniter och shiiter accepterade. Dervischerna, som avlade löften om fattigdom, var inte sällan bedragare som lurade de troende. Ledarna för dervischordnarna, kända som ishans, utnyttjade sina underordnade, muriderna, i religiösa och ekonomiska syften. Ändå fortsatte dessa ordnar att spela en central roll i många muslimska samhällen, och deras förkärlek för extatiska danser och rituella exklamationer som "Hu!" blev något av en identitet för den sufiska traditionen.

Under samma period, och långt in i den moderna historien, växte en annan religiös rörelse fram i form av wahhabismen, som grundades av Mohammed ibn Aldu'l-Wahhab på 1700-talet. Wahhabismen var ett direkt svar på den växande rikedom och överflöd som de muslimska samhällena upplevde, särskilt bland de nomadiska beduinerna. Wahhabismen eftersträvade en återgång till den ursprungliga enkelheten och striktheten i den tidiga islam, som den tolkades av den hanbalitiska skolan. De avvisade helgonkulten och insisterade på att Gud skulle tillbedjas ensam, utan mellanhänder. Rörelsen växte snabbt och kom att dominera i Saudiarabien, där den fortfarande är den dominerande religiösa läran.

I Persien, under mitten av 1800-talet, uppstod en ny rörelse som kom att kallas Babism. Denna rörelse, ledd av Mohammed Ali av Shiraz, grundades på idén att en ny profet hade kommit för att förmedla ett nytt budskap från Gud. Bab, som han kallade sig, påstod sig vara den sista profetens efterträdare. Hans lära var också mystisk och innehöll pantheistiska drag, och han predikade jämlikhet och broderskap bland människor – men detta var en jämlikhet enbart för muslimer. Babismens inflytande växte snabbt bland de fattiga i de persiska städerna, men rörelsen slogs ner brutalt, och ledarna avrättades 1850. En av Babismens mest framträdande anhängare, Mirza Husain Ali Nuri, som kom att kallas Baha'o'llah, omvandlade läran och skapade Bahaism, som blev en mer sofistikerad, icke-våldsam version av islam. Bahaism predikade kärlek, förlåtelse och passiv motstånd, vilket kan ha påverkats av kristna idéer. Trots att Bahaism inte längre var en folklig rörelse, lyckades den få anhängare, även i västvärlden, och fick ett särskilt fäste bland intellektuella.

Det är också viktigt att förstå att islam, i många av sina former, är en religion som strävar efter att påverka varje aspekt av människors liv, från det personliga och familjära, till sociala och politiska frågor. Den islamiska rättsläran, Sharia, är inte bara en teoretisk filosofi utan en praktisk vägledning för hur man bör leva och handla i alla livets sfärer. Detta har lett till att i många muslimska samhällen har kyrka och stat varit tätt sammanflätade, där den religiösa ledaren har haft en central roll i det politiska livet. En kadi är en domare som specialiserar sig på Sharia, och en mufti är en högre religiös auktoritet när det gäller tolkning av islamisk lag.

Den stora skillnaden mellan de ortodoxa formerna av islam och de mer heterodoxa rörelserna som sufismen eller bahaismen är den syn på Gud och den andliga upplevelsen. Där sufisterna söker en mystisk förening med Gud, och wahhabisterna strävar efter en återgång till den tidiga islams stränghet, är Bahaism ett exempel på ett försök att modernisera och humanisera religionen, vilket leder till en distansering från de mer traditionella formerna av islam. Genom dessa rörelser ser vi hur islam, trots sin enhetliga grundläggande tro, har utvecklats i olika riktningar beroende på de sociala och politiska realiteterna i de områden där den praktiseras.

Hur de religiösa ritualerna i Kaukasus och Volgaregionen reflekterar samhälleliga strukturer och övergångar mellan tradition och modernitet

Bland folken i Kaukasus var religiösa ritualer och ceremonier, som hade en stark koppling till jordbruk och pastoralism, en central del av det sociala livet. Dessa riter, som ofta var en blandning av magi och bön, hade till syfte att säkerställa goda skördar, bevara boskapens välbefinnande och skydda samhället från olyckor. I Ossetien, till exempel, förväntades en änka att varje dag i ett år förbereda sin avlidne makes säng, vänta vid hans sida fram till sent på kvällen och förbereda tvättvatten på morgonen. Dessa handlingar var djupt förankrade i religiösa och kulturella traditioner som bidrog till att stärka banden inom bygemenskapen.

En grundläggande aspekt av de religiösa ritualerna var deras koppling till samhällsorganisationen. För många kaukasiska folk var den rurala bygemenskapen inte bara en praktisk enhet för att reglera markanvändning och lösa problem, utan också en plats där religiösa riter för att säkerställa överflöd och välstånd genomfördes. Både bön och magiska ritualer användes för att be om hjälp från olika skyddshelgon. Det fanns speciella skyddshelgon för skördar och boskap, och ibland fanns det lokala skyddshelgon för enskilda byar. Dessa skyddshelgon var ofta representerade i heliga platser, som ibland var gamla kyrkor eller heliga träd, där ritualer leddes av en präst, antingen vald eller ärvd.

De kaukasiska folkens religiösa traditioner påverkades också av externa influenser som kristendom och islam. De flesta av dessa religioner introducerades senare och fick en specifik form i de olika etniska grupperna, men ofta blandades de med de äldre, mer ursprungliga trossystemen. Så medan de armeniska och georgiska folken ofta höll fast vid sin kristna tro, blev islam dominerande i andra delar av Kaukasus, såsom bland azerbajdzjanerna, tjetjenerna och ingusjerna.

Samtidigt som kristendom och islam erbjöd mer avancerade religiösa strukturer, fanns det fortfarande kvar spår av äldre kultformer som schamanism, särskilt bland vissa kaukasiska folk. Hos khevzurerna, till exempel, kunde förutsägelser göras av personer som var kända som kadagi. Dessa individer, ofta personer med ett sårbart nervsystem eller förmåga att efterlikna det, fungerade som förmedlare mellan den fysiska och andliga världen.

Denna blandning av trossystem reflekterar en samhällsstruktur som inte var enhetlig utan snarare en mosaik av lokala och gemensamma kulturer, där familje- och klanreligioner blandades med de mer organiserade och formella religionerna. Denna religiösa mångfald var inte bara en fråga om gudomlig tillbedjan utan var också starkt kopplad till gemenskapens sociala och ekonomiska liv. Genom dessa ritualer och religiösa ceremonier kunde människor skapa en känsla av sammanhållning och kontinuitet, även när samhället förändrades.

De religiösa strukturerna i Volgaregionen följde en liknande trend. Bland folk som mordvinerna, mari, udmurtierna och chuvasherna fanns en stark koppling mellan det agrara samhällets cykler och de religiösa ceremonierna. De religiösa högtiderna var ofta knutna till de viktigaste faserna av jordbruket, som den första plöjningen eller sådden. Dessa högtider var inte bara andliga tillställningar utan fungerade också som sociala evenemang, där unga deltog i spel och förutsägelser om framtida skördar baserade på bland annat fårens ullfärg.

Förutom de agrara och familj-relaterade kulten fanns det också inslag av äldre religiösa system, som animism och schamanism, som fortfarande påverkade vissa folkmassor i Volgaregionen. Samtidigt som dessa folk konverterade till islam eller kristendom, levde många av deras ursprungliga trossystem kvar, vilket visar på en långsam samhällelig förändring där gamla religiösa ritualer och ceremonier aldrig helt försvann.

Den långsamma samhälleliga utvecklingen i dessa regioner fram till 1900-talet innebar att äldre former av religiösa uttryck fortsatte att spela en viktig roll för många människor. Denna långvariga tradition av religiösa ritualer var inte bara ett sätt att förhålla sig till det andliga utan fungerade också som ett sätt att hålla samman bygemenskapen och säkerställa överlevnad i en osäker värld.

För dessa folken var religiösa ritualer en livsnerv som knöt samman det sociala, det jordbruksmässiga och det andliga, och de förändringar som ägde rum genom konvertering till större världsreligioner som kristendom och islam gjorde det inte möjligt att snabbt bryta med dessa djupt rotade traditioner. Det var snarare så att en integration skedde, där äldre trossystem blandades med de nya och utvecklades till något unikt för varje folk.

Vad påverkade de gamla grekiska religiösa ritualerna och deras syn på döden?

De antika manliga samhällena i Grekland, särskilt de kända nationella spelen som Olympiska spelen, Nemeiska spelen, Isthmiska spelen och Pythiska spelen, var djupt knutna till religiösa ritualer. Spelen hade en strikt manlig karaktär, och det fanns indikationer på att kvinnor en gång var utestängda från deltagande. Detta speglar en större religiös och social struktur, där vissa kulturer var exklusiva för kvinnor. Till exempel fanns det lokala kulten till Demeter, Kore och Dionysos som endast tillät kvinnlig deltagande.

Begravningsritualerna hos grekerna och deras föreställningar om efterlivet har sina rötter i ännu äldre tider. Grekerna hade vanligtvis två sätt att begrava sina döda: antingen i marken eller i en gravkammare. Denna tradition går tillbaka till den minoiska och mykenska perioden. En kort tid påverkades dock denna sed av introduktionen av kremering, troligen av jonierna, vilket återspeglas i Homeros dikter. Men sedvänjan försvann snabbt och grekerna återgick till att begrava de döda i marken. Trots att kremering inte hade någon större inverkan på grekernas föreställningar om efterlivet, fanns det vissa mytologiska teman, som Herakles uppstigning till himlen från de brinnande aska av sin begravningseld. Den dominerande tanken var att själarna hos de döda led en sorglig tillvaro i underjorden, ett tema som återkommer i Homeros Odysseén (bok XI).

Enligt dessa föreställningar var alla själar, vare sig de tillhörde krigare eller vanliga bönder, dömda att vandra som sorgsna skepnader på den öde och dystra Hades' territorium. Det grekiska samhället ansåg att själar straffades för sina brott efter döden, och exempel på detta finns i berättelserna om Sisyfos, Tantalus och Danaiderna som led grymma straff i Hades. En av de mest utbredda tron var att själen behövde rätta ritualer för att finna ro i efterlivet. Om en person inte blev ordentligt begravd skulle deras själ inte finna frid. Därför var det av största vikt för grekerna att utföra de rätta begravningsritualerna, vilket ofta var en kollektiv uppgift för familjen eller klanen. Tankarna på en själs eviga vandring utan den rätta begravningen var förgrekerna en fasa, då tanken på att den döda kroppen skulle bli utsatt för rovdjur var fruktansvärd.

Det var inte bara de döda som behövde särskild uppmärksamhet. Grekerna trodde också att de dödas själar behövde mat för att finna ro. Denna tro kvarstod ända till det andra århundradet e.Kr., vilket Lucianus skriver om. Grekerna ansåg att själar som tilläts att komma upp från underjorden fick sina måltider genom att sväva omkring rök och ånga och dricka mjöd från en gruva. Därmed återspeglar de gamla ritualerna och tron på själarna en djup respekt för döden och de döda.

Begravningskulten var starkt förankrad i familjens och klanens religion. Detta bidrog till bevarandet av ett patriarkaliskt samhälle där de dödas minne och ritualer för att hedra dem var viktiga för familjens status och sammanhållning. Hestia, den kvinnliga gudinnan som personifierade den heliga elden i hemmet, är ett exempel på hur kvinnlig gudomlighet bevarades som ett arv från matriarkala samhällen. När det aristokratiska samhället växte fram i Grekland utvecklades en ny religiös form: den aristokratiska hjältedyrkan. Denna hjältedyrkan hade sina rötter i klantraditioner där förfäder blev föremål för tillbedjan.

Herakles, som var den mest framstående bland dessa hjältar, förknippades inte bara med mytologiska berättelser om gudomliga bedrifter utan även med verkliga historiska händelser. Herakles var inte en solgud, som många tidigare antagit, utan en symbol för en legendarisk förfader som blev en central figur för aristokratin. Under den arkaiska perioden var Herakles en förebild för både Dorianerna och deras kungliga familjer. De gillade att höja sina förfäder och gav dem en nästan gudomlig status som en del av den nya form av religiös tillbedjan.

När klansamhället och de större territoriella gemenskaperna började upplösas, blev det allt vanligare att dyrka lokala hjältar och gudar. Dessa lokala kulturer var ibland kopplade till mycket gammaldags former av tro, som fetischism och tillbedjan av stenar, floder och berg. I Psophis till exempel dyrkade man floden Erymanthus, och i Orchomenus fanns heliga stenar som tros ha fallit från himlen. I andra delar av Grekland, som Phlius, tillbad man en kopparget, och på andra platser som Thespiae, var en oförädlad sten en symbol för guden Eros. Denna kult av lokala fetischer och gudar blev ett kännetecken för de grekiska religiösa traditionerna.

Den största delen av dessa religiösa föreställningar och riter, som följdes av bönderna och den breda befolkningen, var egentligen kvarlevor av äldre religiösa system, ofta från matriarkala samhällen, som bevarades genom hela den grekiska historien.

Hur miniaturiserade bildsystem omformar hjärnavbildningstekniker inom neurovetenskap
Hur kost och näring påverkar hudens åldrande och hälsa
Hur man identifierar olika arter av plovers och vad man bör veta om dem
Hur optimering och artificiella neuronnät kan förbättra koldioxidadsorption
Hur kan effektiv varningssystem för översvämningar förbättras?
Hur fungerar avdrag och skattebefrielser i dagens skattesystem?