I den politiska arenan spelar sociala medier en allt större roll, särskilt Twitter, som ett verktyg för att nå väljare och uttrycka politiska budskap. En viktig aspekt av denna kommunikation är användningen av negativt språk, där olika känslomässiga uttryck som ilska, ångest och sorg används för att påverka väljarna. Den här studien undersöker hur kandidater till den amerikanska kongressen använde negativa känslomässiga uttryck i sina tweets under den sista valperioden inför mellanvalet 2018.

Kandidater som saknar det inneboende förtroende som sittande representanter har, tenderar att använda mer negativ retorik. Detta gäller särskilt de som utmanar en sittande kandidat i en politiskt osäker position. Exempelvis använde utmanare betydligt fler ord som uttryckte ilska, ångest och sorg än sittande kandidater, vilket indikerar att dessa känslor ofta används strategiskt för att framkalla sympatier eller attackera motståndare.

Enligt data tenderade sittande kandidater i konkurrensutsatta valracingar att använda fler negativa ord än de i mer säkra positioner. Detta kan förklaras genom att kampen om en plats i kongressen kan skapa en större känsla av osäkerhet och frustration, vilket reflekteras i användningen av mer negativt språk. I synnerhet såg man att kandidater som hade "lean seats" eller "toss-up seats" använde fler aggressiva och upprörda ord än de i mer stabila "solid seats".

Däremot fanns det en annan faktor som också påverkade hur negativ retorik användes: kön. Kvinnliga kandidater tenderade att använda fler ord som uttryckte ilska och sorg jämfört med manliga kandidater. Detta kan delvis förklaras av det politiska och sociala klimatet under #MeToo-rörelsens framväxt, där många kvinnor kände en ökad frustration och en vilja att tala ut mot orättvisor. Denna frustration reflekterades i den retorik de använde på Twitter. Kvinnor använde i genomsnitt 13,5 ord med ilska jämfört med 7,6 ord hos män. Detta tyder på att kvinnor, särskilt under denna period av politisk oro, kände ett större behov att uttrycka ilska för att koppla samman sina budskap med de erfarenheter som många väljare, särskilt kvinnor, delade.

En annan faktor som spelade in var den politiska tillhörigheten. Demokratiska kandidater använde mer negativ retorik än deras republikanska motparter, särskilt när det gällde ilska. Demokraterna använde i genomsnitt 12,2 ord med ilska under de två månaderna före valet, nästan dubbelt så många som republikanska kandidater, som i genomsnitt använde 7,4 ord. Denna skillnad kan delvis förklaras av den politiska dynamiken och den negativa stämningen som präglade valet, särskilt bland demokratiska väljare som var missnöjda med den sittande presidenten.

Det är tydligt att känslomässiga uttryck i politiska tweets inte bara speglar kandidaternas personliga känslor utan också är en medveten strategi för att påverka väljarna. De som befinner sig i en mer utsatt position politiskt sett tenderar att använda mer negativ retorik för att mobilisera stöd eller attackera sina motståndare. Detta gäller i hög grad för utmanare, men även för sittande kandidater som står inför svår konkurrens.

Det är också viktigt att förstå att negativa känslor, som ilska och ångest, inte nödvändigtvis reflekterar verklig emotionell sårbarhet. Ofta är de snarare ett taktiskt verktyg för att skapa uppmärksamhet och engagemang. Detta gäller särskilt när retoriken används för att framställa en motståndare som otillräcklig eller oförmögen att leda. Enligt resultaten från studien, där vissa sittande kandidater som Sean Maloney använde "ledsna" ord på ett sarkastiskt sätt för att förlöjliga en rival, är det tydligt att inte all negativ retorik är genuin i sitt känslomässiga uttryck.

Vidare kan detta beteende vara kopplat till valens dramaturgi: de som förlorade sitt val tenderade att använda fler negativa ord än de som vann, vilket tyder på att känslomässig negativitet är starkt kopplad till valresultat. Förlorarna i denna studie använde mer ångestfyllda och arga ord, vilket kan ses som ett uttryck för deras frustration och känsla av förlorad kontroll.

För att verkligen förstå hur och varför kandidater använder negativa känslor på Twitter, måste man också beakta kontexten av valrörelsen. 2018 års val, till exempel, var kraftigt påverkade av sociala och politiska rörelser som #MeToo, vilket gav särskilt kvinnor en stark röst i den politiska debatten.

Endtext

Hur Immigrationspolitik och Hälsovårdsfrågor Formade Valet i Kaliforniens 48:e Distrikt

Immigrationsfrågor spelade en avgörande roll i valet i Kaliforniens 48:e kongressdistrikt, ett område som ligger nära den mexikanska gränsen och har en växande, diversifierad befolkning. En undersökning från Monmouth visade att väljarna i distriktet såg Rohrabacher som mer trovärdig än hans motståndare när det gällde immigrationspolitik. För en väljarskara där många har personliga erfarenheter av invandring, var det inte oväntat att frågan om immigration toppade listan över prioriteringar. Det som förvånade många var den oväntade vändningen i debatten när Trump-administrationen plötsligt föreslog att vietnamesiska invandrare med kriminell bakgrund skulle förlora rätten till medborgarskap. Förslaget, som rörde en del långvariga invandrare som levt i limbo på grund av brott de begått för flera decennier sedan, skapade förvirring och oro, särskilt bland vietnamesiska amerikaner. En protestrally hölls i december, och det var första gången den vietnamesiska gemenskapen i området samlades för att demonstrera.

Frågor kring sjukvård blev också ett centralt tema under valkampanjen, särskilt när det gäller skyddet av människor med redan existerande hälsotillstånd. Rohrabacher och hans motståndare Rouda definierade sina positioner utifrån sina respektive partilinjer, där Rouda förespråkade en mer omfattande sjukvårdsreform medan Rohrabacher fokuserade på en mer begränsad lösning. Detta var särskilt problematiskt för Rohrabacher, som tidigare röstat emot Affordable Care Act och alla försök att upphäva lagen. I slutet av kampanjen försökte han emellertid förändra sin ståndpunkt genom en reklam som visade hans dotter, som överlevt leukemi, och där han med en känslomässig ton förklarade vikten av att alla amerikanska familjer ska ha tillgång till sjukvård.

Samtidigt var den medicinska marihuana-lagstiftningen ett ämne där de två kandidaterna hade helt olika ståndpunkter. Rohrabacher, som länge varit en förespråkare för staters rätt att besluta om medicinsk marihuana, hade varit en nyckelperson bakom Rohrabacher-Farr Amendments, som hindrade justitiedepartementet från att åtala i stater som legaliserat marijuana. Å andra sidan tog Rouda inte ställning i frågan, trots att marihuana var en allt viktigare fråga i Kalifornien efter att legaliseringen genomfördes.

Kampanjstrategierna var också avgörande för resultatet. I år var valet annorlunda än tidigare val, med flera dyra och medieintensiva kongresskampanjer i södra Kalifornien. Det var framförallt välfinansierade kampanjer som lyckades få genomslag i tv- och mediekampanjer. De negativa reklamerna mot Rohrabacher var bland de mest påkostade och fokuserade på hans ståndpunkter om klimatförändringar och hans kontakter med Ryssland. Många av dessa annonser, finansierade av utomstående politiska handlingskommittéer, kritiserade honom som en politiker som inte längre var i synk med sina väljare.

Rohrabacher, å andra sidan, undvek att engagera sig i direkta möten med väljarna och förlitade sig istället på telefon- och sociala medier-möten. Denna strategi bidrog till den negativa bilden av honom som en frånvarande och föråldrad politiker, särskilt i kontrast till hans motståndare Rouda, som deltog i offentliga evenemang och attraherade stor uppmärksamhet, bland annat genom stöd från före detta presidenten Barack Obama.

Trots att Rohrabacher spenderade betydande belopp på sin kampanj var det Rouda som kunde dra nytta av den massiva externa finansieringen. Det var den största summan någonsin för en kongressvalkampanj utan att vara ett specialval. Den totala kostnaden för valkampanjerna i distriktet, inklusive externa donationer, uppgick till 35 miljoner dollar – en enorm summa som speglade vikten av valet och de politiska krafterna som sattes i rörelse.

Det är också viktigt att förstå hur väljarengagemang och röstbeteenden kan förändras över tid, särskilt i diversifierade områden där invandrings- och hälsovårdsfrågor spelar en central roll. Kampanjer som lyckas adressera de konkreta behoven hos olika samhällsgrupper, samtidigt som de navigerar genom medielandskapet, har större chans att vinna väljarnas förtroende.

Hur 2018 års mellanårsval påverkade det amerikanska politiska landskapet

Det amerikanska mellanårsvalet 2018 var en vändpunkt i landets politiska landskap, där demokraterna lyckades vinna ytterligare 40 platser i Representanthuset, vilket på många sätt återspeglade den förväntade "blå vågen". Samtidigt förlorade de dock två platser i Senaten, vilket underströk den svårighet och komplexitet som präglade valresultaten. Men kanske ännu mer signifikant var de förändringar och dynamiker som detta val skapade inom både de demokratiska och republikanska partierna.

En av de mest anmärkningsvärda händelserna var avgången av Paul Ryan, talman i Representanthuset, som meddelade att han inte skulle ställa upp för omval. Ryan, som hade tjänstgjort i kongressen sedan 1998 och var en central figur för den republikanska partilinjen, såg sin största politiska prestation i form av skattereformen som undertecknades av president Trump 2017. Dock var Ryans tid som talman präglad av interna motsättningar inom sitt eget parti, där moderata republikaner och de mer konservativa medlemmarna i Freedom Caucus ofta kolliderade. Ryans beslut att lämna talmansposten skapade en maktkamp bland republikanerna inför mellanårsvalet och satte scenen för en dramatisk förändring av maktbalansen i kongressen.

På den demokratiska sidan var situationen minst lika dynamisk. Efter att ha vunnit majoritet i Representanthuset, ställde Nancy Pelosi återigen upp för talmansposten, vilket skulle göra henne till talman för andra gången. Men processen för att säkra de nödvändiga rösterna för att bli vald blev mer komplicerad än väntat. Många av de nyvalda demokraterna, särskilt de som tillhörde den progressiva vänstern, vägrade stödja Pelosi. I slutändan krävdes en rad politiska eftergifter och nya allianser för att hon skulle kunna återta posten. Dessa eftergifter var särskilt märkbara från moderata demokrater, som såg det som nödvändigt att skapa en balans mellan de nya och mer radikala krafterna inom sitt parti.

Ett annat fenomen som kom att prägla 2018 års val var den kraftiga framgången för unga, progressiva kandidater som Alexandra Ocasio-Cortez. Ocasio-Cortez, som lyckades besegra den 20-åriga kongressledamoten Joe Crowley i primärvalet i New York, blev ett ikoniskt exempel på den nya politikens framväxt inom det demokratiska partiet. Hennes socialistiska och visionära budskap resonerade med en stor del av väljarkåren, vilket speglade en större trend inom partiet – att aktivistattityder och progressiva idéer började spela en större roll än partiets etablerade ledarskap och senioritet. Ocasio-Cortez var inte ensam; även Ayanna Pressley och flera andra progressiva kandidater gjorde stort avtryck i valen, och detta gav en tydlig signal om att partiet var på väg att dras längre åt vänster.

Trots den dominerande berättelsen om den "blå vågen" var resultatet av valen i många avseenden blandat. Trots att de demokratiska kandidaterna tog kontrollen över Representanthuset, lyckades republikanerna behålla majoriteten i Senaten och vann två extra platser. Detta visade på en komplicerad och splittrad politisk situation där både den sittande administrationen och oppositionen tvingades anpassa sig till en förändrad politisk verklighet.

Bland de förlorande inom det republikanska lägret fanns flera sittande ledamöter, men även viktiga republikanska profiler som avgick av olika skäl. Bland dem fanns senatorerna Bob Corker och Jeff Flake, som båda kritiserade president Trump och drog sig tillbaka från politiken som en konsekvens av sin frustration över den politiska situationen i Washington. Även flera demokrater, som John Conyers och Al Franken, tvingades avgå under skandaler, vilket ytterligare påverkade dynamiken i kongressen.

Det var också tydligt att det fanns en stor förändring i hur väljarna röstade, särskilt i distrikt som traditionellt varit republikanska men som nu blev mer demokratiska. Det fanns också en ökad politisk polarisering, där många väljare föredrog kandidater som kunde representera deras ideologiska övertygelser snarare än de som hade lång politisk erfarenhet och makt i Washington. Exempel på detta var republikaner som inte ställde upp för omval i distrikt där Clinton hade vunnit 2016, och istället valde att retirera från politiken.

Det är också viktigt att förstå att medan de demokratiska segrarna i Representanthuset var markanta, var förlusten av två senatorplatser påminnelsen om att den politiska kartan i USA är mer komplex än vad som ofta framställs i media. I många delstater, särskilt i de som röstade på Trump i 2016 års presidentval, förlorade demokrater på grund av den djupa politiska klyftan mellan landets liberala kuster och dess konservativa inre delar.

Det är också värt att notera att trots en allmän trend av att välja mer radikala kandidater, som vi såg med personer som Ocasio-Cortez, fanns det också en tydlig uppdelning inom partierna mellan de som förespråkade en mer moderat linje och de som kämpade för en mer progressiv politik. Dessa inre motsättningar kommer att fortsätta att spela en avgörande roll för både de demokratiska och republikanska partiernas framtid.

Hur politiska kandidater anpassar sina kampanjer efter lokala värderingar och frågor

Under valkampanjerna för de 19:e och 22:e kongressdistrikten i New York blev det tydligt att kandidaterna för varje parti fokuserade på att anpassa sina budskap till väljarna i respektive distrikt. I båda fallen presenterade sig kandidaterna som moderata, vilket innebar att de ville undvika etiketterna "progressiva" eller "demokratiska socialister", termer som ofta förknippas med vissa medlemmar av partiet, särskilt de som stöds av Bernie Sanders' Our Revolution-organisation. Republikanerna i dessa distrikt framställde sig själva som bättre representanter för sina väljare än de demokratiska motståndarna, som enligt dem var "avskurna" från lokalbefolkningens verkliga behov och värderingar.

Ett centralt ämne under kampanjerna var hälso- och sjukvården. Demokraterna försvarade den Affordable Care Act (ACA) och talade för nödvändiga förbättringar. Å andra sidan fann sig republikanerna på defensiven, särskilt eftersom oppositionen mot ACA tidigare hade varit en politisk fördel för dem. Delgado, en av de demokratiska kandidaterna, stödde inte idén om "Medicare för alla" men föreslog istället att man skulle införa ett offentligt alternativ inom ramen för ACA, som skulle ge konsumenterna möjlighet att välja Medicare. Han argumenterade att detta alternativ skulle bidra till att hålla premiepriserna nere och att Medicare borde få möjlighet att förhandla om läkemedelspriser med läkemedelsföretag.

Å andra sidan försvarade republikanerna sin position att ACA inte hade levt upp till sina löften och att det var nödvändigt att reformera systemet. En annan het potatis för republikanerna var det potentiella införandet av en offentlig sjukvårdsplan, som de hävdade skulle förstöra det nuvarande systemet och omkullkasta de befintliga försäkringsarrangemangen.

Men det var inte bara politikens frågor som spelade en roll i dessa val. Personliga bakgrunder och karriärer blev ofta centrala diskussionspunkter. Delgado, som hade en bakgrund inom musikindustrin, utsattes för kritik från sina motståndare för att han tidigare hade varit en rapartist. En av de mest kontroversiella episoderna inträffade när en politisk kommentator ifrågasatte om en rapartist verkligen kunde representera de konservativa värderingarna i det rurala New York. Delgado förnekar att hans musik skulle vara ett hinder för hans politiska ambitioner och kritiserade istället sina motståndare för att fokusera på personliga frågor istället för att diskutera de verkliga problem som distrikterna står inför, såsom sjukvård och ekonomiska utmaningar.

I det 22:a distriktet fanns också kontroverser kring en kandidats bakgrund. Brindisi, en demokrat, var tvungen att möta anklagelser från sina motståndare som försökte koppla hans familjs politiska historia till påstådda kriminella aktiviteter. Trots detta fortsatte han att fokusera på lokala frågor som var viktiga för väljarna, inklusive arbetslöshet, invandring och sjukvård. Brindisi, liksom Delgado, var kritisk till idén om Medicare för alla och ställde sig istället bakom en lösning som skulle ge bättre utbildning och jobbskapande möjligheter för lokalsamhället.

Det är också viktigt att förstå att valkampanjer inte bara handlar om att vinna röster, utan om att skapa en känsla av att kandidaten verkligen förstår och bryr sig om de utmaningar och behov som finns på lokal nivå. Därför blev frågor som ekonomisk utveckling, jobbskapande och stöd för småföretag centrala. I många distrikt, som det 22:a, blev den politiska diskussionen också en fråga om att identifiera sig med lokalsamhällets värderingar och inte låta sig distansera av nationell politik.

Vad läsaren bör förstå är att kampanjer ofta rör sig i en gråzon där frågor som sjukvård, invandring och ekonomiska problem blandas med frågor om värderingar och personliga bakgrunder. En kandidats förmåga att balansera dessa olika aspekter, samtidigt som han eller hon skapar en känsla av autenticitet och lokal förankring, är avgörande för framgång. I denna kontext är det viktigt att inte bara fokusera på de politiska löftena utan också att noggrant beakta den underliggande kommunikationen om vad som anses vara "rätt" för väljarna i ett givet område.

Hur polariserad politik påverkar det amerikanska systemet och framtiden för kongressens funktion

Det amerikanska politiska landskapet genomgår en period av djupgående polarisering. Under de senaste valen har demokraterna kunnat vinna en växande andel av väljarstödet, där två av tre latinos röstade på dem. Men bakom dessa siffror döljer sig en obehaglig verklighet: det republikanska partiet förlitar sig på en tillförlitlig men krympande väljarkår för att vinna val. Denna förändring, tillsammans med den ökande geografiska segregeringen av partibaserna, väcker frågan om det politiska klimatet kommer att fortsätta polariseras, och om dessa skillnader kommer att fördjupas i fråga om identitet snarare än ideologiska oenigheter om politik.

Polariserad politik gör det allt svårare för kongressen att fungera på ett sätt som gynnar den breda befolkningen. De motstridiga intressena som speglas i kongressen leder ofta till gridlock, där parterna inte längre kan enas om gemensamma mål. Det är i detta sammanhang som politiska taktiker kan utnyttjas på sätt som underminerar de grundläggande normer och institutioner som säkerställer demokratins stabilitet. Ett exempel på detta är när republikanska kongressmedlemmar stödde president Trumps nödläge för att bygga en gränsmur genom att omdirigera pengar från andra myndigheter. Denna handling, som utmanar kongressens makt enligt Artikel 1, som styr landets finanser, riskerar att skapa en konstitutionell kris. Genom att undergräva kongressens befogenheter för kortsiktiga politiska vinster hotar man hela det politiska systemet.

En annan anmärkningsvärd utveckling är den långsamma nedgången för filibustern i senaten. Trots att detta instrument ursprungligen skyddade minoriteters rätt att blockera lagförslag, har det blivit överutnyttjat som ett partiskt vapen. Detta har i sin tur lett till en nedgång i respekt för denna procedur, och det är nu en växande möjlighet att filibustern kan tas bort som en möjlighet att blockera lagförslag. Även om en reformering av regler kan vara en nödvändig del av att anpassa institutionerna till samtidens behov, finns det en risk att de förändringar som genomförs inte görs för att stärka kongressens funktion som en lagstiftande enhet, utan snarare för att tjäna kortsiktiga partisympatiska syften som på lång sikt kan skada institutionens styrka.

Det är tydligt att Trump vid mitten av 2018 hade lyckats konsolidera sitt grepp om det republikanska partiet i kongressen. Den politik han förespråkar har splittrat många medlemmar, och hans agerande har ofta sett ut att underminera demokratiska institutioner. Hans styre präglas av nepotism, opacitet och en vilja att omfamna intressekonflikter. Det är även tydligt att Trump använder media, rättsväsendet och andra institutioner som mål för sina angrepp. Detta skapar en miljö där förtroendet för de institutioner som demokratin bygger på riskerar att erodera.

Denna trend har fått allvarliga konsekvenser för demokratin, vilket också påpekas av Freedom House, som menar att den amerikanska demokratin genomgår en erosion. Partipolitisk manipulation av valprocessen, obalans och dysfunktion i det straffrättsliga systemet samt växande ekonomiska och politiska klyftor bidrar till detta förfall. Det finns också en märkbar nedgång i politiska rättigheter och en försvagning av normer, vilket gör att transparensen i regeringsarbetet minskar.

Trots dessa allvarliga utvecklingar finns det även hopp för en återupprättelse av kongressens funktionalitet. I den demokratiska partigruppen finns tecken på en vilja att återupprätta institutionella överväganden framför kortsiktiga partisympatier. Ett antal republikaner visade också tecken på att inte vilja blint följa Trump i alla frågor, särskilt när det gällde kampen om finansiering för gränsmuren. Detta visar på att det finns en potential för en mer institutionell politisk dialog, även om det fortfarande är osäkert hur denna vilja kommer att manifestera sig på längre sikt.

Samtidigt kämpar det demokratiska partiet med sin interna mångfald. Partiet, som är mer heterogent än det republikanska, står inför utmaningar som uppstår ur spänningarna mellan vänsterorienterade aktivister och mer moderata medlemmar. Detta skapar svårigheter för demokraterna att formulera ett enhetligt och klart fokus för att hålla Trump-administrationen ansvarig. Detta interna splittring bidrar till att politisk polarisering förblir ett stort hinder för kongressens funktion som en sammanhållande enhet.

Inför det amerikanska valet 2020 har denna dynamik lett till ytterligare ett polariserat valår, där negativa kampanjstrategier och apell till rädsla och ilska väntas dominera. På den republikanska sidan används invandrare ofta som en fiende i valkampanjer, vilket skapar ett klimat av rädsla och motstånd. Politiska strategier som dessa, som bygger på att skapa en känsla av hot och konflikt, riskerar att ytterligare fördjupa den redan djupa politiska klyftan och försvåra möjligheten till samarbete över partigränserna.

I slutändan kommer det att krävas en större ansträngning för att återskapa förtroendet för de institutioner som varit fundamentala för den amerikanska demokratin. Det kommer att handla om att återinföra respekt för normer och processer som inte är beroende av parti- eller ideologisk lojalitet, utan snarare på att stärka själva demokratins grundvalar.

Hur trängde pressen in i omklädningsrummet och varför det är så viktigt att förstå managerns perspektiv
Hur definieras och används gruppkaraktärer inom gruppteori och molekylers symmetri?
Vad är potentialen hos tvådimensionella halvledarmaterial för optoelektronik och relaterade enheter?