Alt-Right-rörelsen, med sin motståndshållning till traditionell vänsterkritik och sin förnekelse av den strukturella förtryck som drabbar rasifierade, queera, ursprungsbefolkningar och kvinnor, söker undkomma all direkt reflektion eller ifrågasättande. Deras försök att trivialisera dessa gruppers försök att förstå och hantera sin förtryckta situation är en viktig del av deras ideologi. Vad de lyckas åstadkomma är att neutralisera varje kritik genom att förutsätta en solid försvarsmur. Kritisk tänkande, definierat som praktiken att upptäcka bristfällig logik, tycks inte kunna tränga igenom deras barriärer. Här kommer kritisk teori, och särskilt metoden för immanent kritik, till sin rätt.

Kritisk teori ger en strategisk fördel genom att inte enbart stoppa vid att motbevisa argument, utan att absorbera själva målet för kritiken inom en dialektisk process. Robert J. Antonio beskriver detta fenomen på följande sätt: "Immanent kritik söker, genom att avslöja motsägelser mellan påståenden och kontext, att omvandla legitimering till frigörande vapen." En immanent kritik av Alt-Right-teorier skulle avslöja deras faktamässiga inkonsekvenser och historiska felaktigheter, samt söka förstå varför dessa idéer överhuvudtaget skapades. De framställningar som Alt-Right gör, såsom teorier om en "Frankfurt School-konspiration" och "Katedralen", är inget annat än tröst för de som en gång hade strukturellt privilegium men nu känner sig maktlösa och uteslutna. Paleokonservativa och Neoreaktionära idéer lockar denna alienerade grupp med löften om återvunnen makt och privilegium.

Det är emellertid inte tillräckligt att bara kritisera teorierna på ett teoretiskt plan. Den immanenta kritiken måste leda till praxis. Som Rachel Ann McKinney påpekar, måste vi "fostra konkurrerande berättelser, ramverk och politiska alternativ som bättre beskriver och förklarar den sociala verkligheten, och som ger studenter ett intresse i att skapa en bättre värld." Vi behöver visa att samhällets försämring – från nedbrytning av den offentliga sfären till ökad finansiell osäkerhet för medborgarna – inte är en följd av en omfattande marxistisk konspiration, utan snarare ett resultat av en samling initiativ och politiska agendor som främjar ett neoliberalt ekonomiskt system. Samhället är därmed designat för att optimera flödet av varor snarare än för att förbättra människors liv.

För att motverka Alt-Right och deras fascistiska kulturella föreställningar, måste vi bygga upp ett nätverk av social solidaritet, en stödjande gemenskap av utbildning och en omtanke om andras behov och bekymmer. McKinney föreslår att vi kan visa våra studenter hur bättre politiska alternativ fungerar i praktiken genom att stå i solidaritet med de som organiserar sig fackligt och de som är involverade i strejk. Ett sådant politiskt engagemang visar på att samhället inte är en slagfält mellan olika raser eller en testmarknad för konspiratoriska ideologier, utan att våra samhällen byggs genom kollektiv handling eller förfaller genom kollektiv passivitet.

Det som ofta förbises i den samtida diskussionen om Alt-Right och deras ideologiska krig mot det de kallar den "kulturella marxismen", är att denna kritik inte är en isolerad rörelse utan en del av en större politisk och ekonomisk dynamik. Att förstå detta innebär att inse att de största hoten mot social rättvisa och jämlikhet inte kommer från en specifik intellektuell tradition, utan snarare från de system som omformar ekonomiska och sociala relationer på global nivå. Det är viktigt att förstå att varje motstånd mot Alt-Right också innebär ett engagemang för en bättre förståelse av hur vi kan bygga ett mer rättvist och inkluderande samhälle genom kollektivt ansvar och medvetenhet om de strukturella klyftor som existerar mellan olika grupper.

Hur kan vrede förvandlas till medkänsla och hopp i politiska sammanhang?

Anger har länge ansetts som en emotion som grundar sig på önskan om hämnd för att lindra den smärta som orsakats av orättvisor. Men även om straff kan kännas som en rättvis återbetalning för lidandet, återställer det inte det som förlorats eller skadats. Den rationella vägen framåt för att hantera orättvisor bör därför fokusera på avskräckande snarare än vedergällning och främja "social välfärd" som är specifik för den aktuella kontexten. En sådan övergång från vrede till ”medkännande hopp” kan ses som en mental rörelse, en förändring där emotionen inte längre bara söker hämnd utan växlar mot en framtid där rättvisa och försoning är i fokus.

Denna övergång skiljer sig från en annan form, Transition-Anger, där social välfärd är i centrum redan från början. Transition-Anger är mer ovanlig och spelar en viktig roll i vad som kan kallas den ”politiska sfären”. I den politiska kontexten kan vrede vara ett verktyg för att lyfta fram sociala orättvisor, men utan en konstruktiv väg framåt riskerar den att bli destruktiv och irrationell.

Martha Nussbaum, som har utforskat dessa teman, påpekar att vrede ibland ses som en viktig drivkraft för att rätta till sociala orättvisor, och hon refererar till Martin Luther Kings berömda tal som ett exempel på hur vrede kan transformeras till hopp och vision om en bättre framtid. I sitt tal börjar King med att beskriva de orättvisor som rasism innebär, men han går snabbt över till att måla upp en vision av en framtid där förlorarna och de förtryckta kan leva sida vid sida i harmoni. Hans tal är ett exempel på ”Transition-Anger”, en vrede som inte stannar vid förbittring utan rör sig mot försoning och samarbete.

Hur realistisk är denna väg, egentligen? Nussbaum refererar också till andra tänkare och traditioner, som biskop Joseph Butler, som betraktar hämnd som en normativ komponent i solidaritet med offren för orättvisor. Det innebär inte att Nussbaum är emot kollektiva uttryck för vrede, som till exempel protester, där människor samlas för att uttrycka sitt missnöje och kräva förändring. Men vrede måste vara målinriktad. Den måste förvandlas till handling, inte bara för att ge uttryck för känslor utan för att skapa verklig förändring.

Vrede kan också vara en viktig signal om att något felaktigt har inträffat och kan bidra till att höja medvetenheten om personliga värderingar som har blivit åsidosatta. I det fallet fungerar den som en motivation till handling, och målet för denna handling blir att föra situationen mot en bättre framtid. Utan en sådan framtidsorientering förlorar vrede sitt konstruktiva element och blir bara irrationell och destruktiv.

I den politiska sfären ser vi ofta att vrede används som ett verktyg för att kritisera och utmana rådande maktstrukturer. Ett exempel på detta kan ses i den filippinske presidenten Rodrigo Duterte och hans kontroversiella ”krig mot drogerna”. Hans offentliga utbrott och förolämpningar mot andra politiska ledare och internationella figurer är tecken på den populistiska vågen som karaktäriserar hans ledarstil. Denna stil bygger på en teatral representation där han framställer sig själv som en man av folket, samtidigt som han utmanar etablerade institutioner och traditionella normer. För vissa väljare ger detta en känsla av autenticitet och tillhörighet, medan andra ser det som en förolämpning mot de grundläggande normerna för ett rättvist och respektfullt ledarskap.

Men Nussbaum påpekar att förakt är en annan emotion som kan uppstå när någon inte lever upp till ett rättvist och allmänt vedertaget ideal. Förakt innebär ofta en moralisk bedömning av en individs karaktär och ett avståndstagande från den personen. Det är en negativ bedömning som inte nödvändigtvis leder till någon form av handling, vilket skiljer det från vrede som kan skapa konkreta mål och handlingar. I fallet med Duterte är det också viktigt att förstå att hans politiska stil, hur kontroversiell den än må vara, har en särskild förmåga att engagera och påverka sina anhängare på ett sätt som väcker starka känslomässiga reaktioner, och i vissa fall kan även omvandla förakt till handlingar som syftar till att förändra samhället.

Enligt Nussbaum är det viktigt att skilja mellan negativa känslor som förakt och produktiva känslor som vrede, där handlingar och rättsliga åtgärder är medel för att rätta till orättvisor. Därför blir det avgörande att förstå hur dessa känslor, särskilt vrede, kan kanaliseras mot en rättslig och strukturell förändring istället för att fastna i förakt och stagnation. Långsiktiga förändringar kräver att vi överger fantasier om vedergällning och i stället engagerar oss i rättsliga och politiska processer som syftar till att bygga ett rättvisare samhälle.

Så, när vi ser vrede som en drivkraft för förändring, är det avgörande att den inte förlorar sitt mål. Det är när vrede riktas mot konstruktiva åtgärder och samarbete som den får sin största potential att skapa en mer rättvis och hållbar framtid för alla.

Vad gör Maine till en unik upplevelse vid kusten?
Hur vi hanterar värdetyper och referenstyper i Swift: Principer för icke-kopierbara typer och ägarskap
Hur Design Thinking Kan Förändra Ingenjörsutbildningar och Företagsframgångar