Hur neoliberalism och populism skapar en väg för fascism och depoliticering

Populistiska rörelser bygger ofta sina diskurser på en fiktiv enhet som de kallar "folket". Denna enhet är dock inte ett verkligt spektrum av samhället, utan ett smalt urval av individer som stöder dem eller som de tror kommer att stödja dem. De som inte är en del av denna grupp blir uteslutna, ofta till den grad att de betraktas som icke-människor. Det är denna spänning som formar mycket av populistisk retorik – en exklusiv vision där "folket" är en homogen massa, en grupp som, på grund av dess natur, aldrig kan bli fullständigt representerad av populister. Det finns alltid en annan del av samhället, en som inte kan integreras i den populistiska föreställningen och som istället kommer att få sin egen representation, i en annan politisk sfär.

Pandemin som bröt ut 2020 visade med brutal klarhet hur djupt neoliberalismens strukturer rotat sig i det globala systemet och hur dessa strukturer förstärkte ojämlikheterna, både ekonomiskt och socialt. I USA, till exempel, där 38,1 miljoner människor levde i fattigdom – varav 20,5 procent av de svarta – blev klyftorna extra tydliga när det visade sig att svarta och latinos löpte tre gånger så stor risk att smittas av viruset och dubbelt så stor risk att dö av det. Pandemin förvärrade inte bara de ekonomiska förhållandena utan blev också en grogrund för en ytterligare förstärkning av repressiva politiska krafter, inklusive vit makt-ideologi, islamofobi och misogyni.

Det är dock viktigt att förstå att denna utveckling inte handlar om en enkel återkomst av historiska fascistiska former, utan om något nytt, en form av politik som skapat ett "depolitiserat" samhälle där den individuella och kollektiva agensens kraft har undergrävts. Demokrati och politisk aktivism har blivit allt svårare att utöva när samhällets grundläggande gemenskaper och sociala skyddsnät bryts ner. När kollektivt handlande försvagas, så minskar också förmågan att motverka de kapitalistiska och auktoritära krafter som växer fram under neoliberalismens inflytande.

Denna de-politicering gör att de allvarliga konsekvenserna av neoliberalism inte kan bemötas på ett effektivt sätt. Istället för att konfrontera dessa system på en politisk nivå, dirigeras folks frustration och vrede bort från de verkliga strukturella orsakerna och kanaliseras mot syndabockar – som immigranter och minoriteter. Detta gör det möjligt för högerpopulismen att bygga sin makt på en plattform av rasism, nationalism och misogyni, som istället för att kritisera den ekonomiska ojämlikheten, riktar sitt hat mot de mest utsatta grupperna i samhället.

Särskilt förödande är attackerna på invandrare och flyktingar, som ofta framställs som hot mot den nationella identiteten. Dessa åtgärder är dock inte bara uttryck för rasism utan också för en politik som döljer de ekonomiska intressen som verkligen styr samhället. Angreppen på välfärdssystemet, fackföreningar, offentliga tjänster och kvinnors reproduktiva rättigheter är alla delar av en större politik som syftar till att fördjupa klasskillnader och öka den ekonomiska koncentrationen i händerna på en liten elit.

Det är också viktigt att förstå att den neoliberalism som nu praktiseras inte bara handlar om ekonomiska åtgärder, utan också om en ideologisk förändring av hur vi ser på samhället. Där demokrati tidigare varit en grundläggande värdering, har det istället blivit en överlevnadsstrategi där varje individ måste kämpa för sin egen plats i en alltmer kall och ojämlik värld. Detta skapar en situation där den kollektiva förmågan att förändra samhället inte längre är en politisk möjlighet utan snarare en avlägsen dröm.

Hur fascism och ojämlikhet sammanflätas i USA:s politik under Trump-administrationen

I USA, där ojämlikhet har blivit en allt mer påtaglig kraft, har en uppdaterad form av fascism börjat ta form inom det politiska landskapet. Under Trump-administrationen blottades den brutala verkligheten av denna utveckling, där chockerande nivåer av ekonomisk ojämlikhet förenades med en auktoritär politik och fascistiska ideal. Detta samspel av faktorer illustrerade en politisk transformation där klasskillnader, rasism och nationalistiska strömningar sammanflätades på ett sätt som hotade demokratins grundvalar.

Under Trumps styre blev det uppenbart att ojämlikheten inte bara handlade om pengar eller social status utan också om kontroll och makt över medier, språk och information. Eliten lyckades kolonialisera de mest inflytelserika kommunikationskanalerna och använda dessa för att sprida skrämmande retorik som splittrade samhället och främjade våld. Språket blev ett verktyg för att förstärka våldsamma handlingar, och fördomar mot politiska motståndare normaliserades. Under denna period av politisk polarisering framstod Trump som en försvarare av en vit nationalistisk vision, där ekonomiska och politiska beslut syftade till att stärka de redan privilegierade.

En central aspekt av Trumps administration var dess förhållande till rasism och vit makt. Presidenten vägrade att kritisera våldsamma handlingar från vit makt-grupper och kallade istället fredliga demonstranter som protesterade mot polisvåld och rasism för inhemska terrorister. Hans ovilja att ändra namn på militära baser uppkallade efter konfedererade generaler – de som kämpade för slaveriet – är ett exempel på hans fascistiska sympati. Trumps vilja att skydda statyer som hedrade denna historia reflekterade hans engagemang för att bevara och glorifiera en mörkare del av landets förflutna.

För att förstå detta fenomen måste vi också beakta de ekonomiska förutsättningarna för Trumps politik. De enorma skattekuttarna för de rika och stora företag, tillsammans med nedmonteringen av miljöregleringar och sociala skyddsnät, var delar av ett större projekt för att omforma samhället enligt en elitistisk, marknadsdriven agenda. Dessa åtgärder var inte bara en attack mot välfärdsstaten, utan en reflektion av en ny form av kapitalism som vägrar att erkänna de sociala konsekvenserna av sin politik.

För de som står i skuggan av detta system var de materiella och existentiella förhållandena förödande. Trumps politik drev inte bara människor till ytterligare ekonomisk och social misär utan förvärrade också en redan främlingsfientlig och rasistisk kultur. Hans administration utmanade på många sätt grundläggande rättigheter och rättsskyddet, och istället för att arbeta för gemensam välfärd användes statsmakten för att skydda ett fåtal privilegierade individer och deras ekonomiska intressen.

De som protesterade mot polisvåldet under Black Lives Matter-rörelsen eller som kämpade för social rättvisa hamnade ofta i kläm. När Trump valde att militarisera polisens svar på dessa protester och beordra trupper att tvinga människor till tystnad, förstärkte han den fascistiska logik som redan genomsyrade hans politik. Användningen av militär styrka för att krossa civila rättigheter – både för att stärka sin egen position och för att frammana ett tillstånd av rädsla – blev ett centralt verktyg för att upprätthålla den maktordning han ville bygga.

I denna kontext var det också viktigt att förstå hur Trump använt pandemin för att främja sin politiska agenda. Trots de allvarliga hoten från Covid-19 försökte han tvinga på ett politiskt system där ekonomiska intressen skulle gå före folkhälsan. Hans beslut att hålla stora samlingar och ignorera vetenskapliga råd visade hans beredskap att offra människoliv för politisk vinning. Trumps hantering av pandemin blev ännu ett exempel på hans vilje att driva en politik som var både oansvarig och farlig för de mest utsatta grupperna i samhället.

Det är av yttersta vikt att förstå att detta inte bara handlar om en enskild ledare eller en administration, utan om ett system där ojämlikhet och rasism är sammanflätade med en auktoritär politisk agenda. De ekonomiska och sociala spänningarna som drev fram denna politik är inte tillfälliga; de är djupt rotade i den amerikanska politiska kulturen och har varit en del av landets historia länge innan Trump kom till makten.

Vad var de politiska konsekvenserna av Trumps hantering av coronaviruset?

Donald Trumps hantering av coronakrisen visade på de djupa sprickorna inom den amerikanska politiken, särskilt när det gäller regeringsansvar, medborgarnas hälsa och politisk retorik. Under de första veckorna av pandemin var han oförmögen att ge tydliga och konsekventa svar på hur landet skulle hantera det som snabbt utvecklades till en global nödsituation. Trumps initiala förnekelse av virusets allvar, följt av hans återkommande kommentarer om att det skulle "försvinna av sig själv", gav en falsk känsla av trygghet till många, medan viruset fortsatte att sprida sig.

För många blev det uppenbart att den federala regeringens prioriteringar var starkt färgade av politiska och ekonomiska överväganden snarare än folkhälsans bästa. Till exempel, när Trumps administration började prata om att använda Försvarslagstiftningen för att öka produktionen av nödvändiga medicinska förnödenheter, var det klart att vissa av hans beslut var motivuerade av företagsintressen, där han återkommande försökte skydda stora företagsintressen på bekostnad av mer akuta behov från delstaterna. Följden blev en kaotisk fördelning av resurser där många sjukhus och vårdcentraler inte fick tillräcklig utrustning trots de allvarliga riskerna för personal och patienter.

Kritiker menade att Trump inte bara misslyckades med att hantera själva krisen på ett effektivt sätt, utan också förlorade förtroendet hos många amerikanska medborgare genom sitt oberäkneliga och ibland förvirrande ledarskap. Hans inställning att peka finger åt andra för bristande insatser, från delstatens guvernörer till sjukvårdsorganisationer, undergrävde ytterligare förtroendet för hans ledarskap. Hans ordval, såsom att han inte skulle be om ursäkt för några brister eller misstag, och hans löften om att situationen snart skulle bli bättre, förvärrade bara den redan rådande osäkerheten.

Det finns också en tydlig politisering av coronakrisen. Istället för att använda pandemin som en möjlighet att ena nationen, använde Trump det som en plattform för att driva sin egen politiska agenda. Han började tala om att det var en "krigstid" för att stärka sitt politiska grepp och vinna medborgarnas stöd. Detta, i kombination med hans ofta kontroversiella kommentarer om andra länders ansvar, som Kina, skapade ytterligare polarisering och försvårade den internationella samverkan som behövdes för att bekämpa pandemin.

Trump kritiserades inte bara för sin misslyckade hantering av krisen, utan också för sin oförmåga att skapa en känsla av nationell enighet under en av de mest utmanande tiderna i USA:s historia. Hans fortsatta användning av retorik som spred rädsla och osäkerhet förhindrade en samlad nationell ansträngning för att bekämpa viruset. Han lät en polariserad nation kämpa för sig själva snarare än att arbeta tillsammans för att rädda liv och bevara samhällets stabilitet.

När det gäller den långsiktiga effekten av Trumps hantering av coronakrisen, måste vi också ta hänsyn till de psykologiska och sociopolitiska konsekvenserna. Den osäkerhet och kaos som orsakades av hans regeringens beslut ledde till en förlust av förtroende för den federala regeringen och institutioner generellt. Detta påverkade inte bara den amerikanska allmänhetens förtroende för sitt eget system, utan hade även internationella konsekvenser, särskilt i relationen mellan USA och andra stormakter.

Det är också viktigt att notera den ökande spänningen i relationen mellan USA och Kina, där Trumps hantering av pandemin ofta förde fram en retorik som pekade på Kina som den primära boven i dramat. Det skapade en geopolitisk osäkerhet som ytterligare försvårade den globala koordineringen av åtgärder för att bekämpa viruset.