Hur det känns att möta det förflutna i en främmande tid

I den överväldigande tumulten som mötte honom, kände Phillips ett djupt behov av bekräftelse, av att finna någon som också var en främmande varelse i detta främmande land, någon som förstod vad det var att vara bortom sin egen tid. Hans hjärta slog snabbare när han hörde rösten från mannen i badet. Det var en kraftfull, nästan överväldigande stämma, full av liv och energi, som om den sprutade ur en annan tid. De ord han använde var gamla, långa sedan bortglömda, men de var inte längre udda, för här i denna märkliga värld var de en länk till något bekant, något verkligt.

När Phillips gick in i rummet såg han en man som var så mycket en karikatyr av sig själv, så full av liv, så entusiastisk, att han nästan kändes överdriven, som en pirat ur en teaterpjäs. Hans ord flödade ut med en sådan styrka att de tycktes fylla hela rummet. “Kom in, kom in!” ropade mannen, hans röst ekade i det lilla badhuset, en inbjudan till en värld där allt var möjligt, en plats där han kände att han inte var ensam om att vara vilse i tiden.

Och så var det. Denna främmande figur, detta väsen ur det förflutna, talade på ett sätt som tillhörde en annan tid, en tid som var långt borta för Phillips, men ändå inte så avlägsen att den inte kunde kännas som om den fanns där, vid hans sida. Mannens engelska var fullt av gamla uttryck, av en rik och levande språkdräkt som påminde om Elizabethanska tider, som om Shakespeare själv talade genom honom. Det var ett språk fyllt av styrka och finess, men också av en viss naivitet, en okunnighet om den framtid som låg framför honom.

Från Willoughbys perspektiv var världen en plats där monarkier och krig, tro och makt, var det normala. Den enda Elizabeth han kände till var den första, drottning Elizabeth I, och för honom var hon inte bara en härskare utan en symbol för det hela, för en tid som han själv var en del av. Phillips visste bättre. Han visste att det skulle komma en Elizabeth den andra, en drottning som skulle regera i en värld så långt bortom denna att Willoughby skulle ha svårt att förstå ens namnet på denna nya monark.

Men för Phillips var det inte bara en fråga om tidsresor. Det var en fråga om att förstå hur djupt människans förståelse av tid, rum och identitet var inrotad i den tid han levde i. Det var en fråga om att navigera genom denna labyrint av medvetanden, där han inte bara var en produkt av sin tid utan också en upptäckare av dess gränser. Här, i mötet med Willoughby, såg han en man som var förlorad i sitt eget universum, ett universum som var lika avlägset för honom som hans egen framtid var för Willoughby.

När Phillips började förklara för Willoughby om Elizabeth den andra, kände han hur risken växte. Kunde han förklara för en man från det sextonde århundradet hur tiden, världen och människans plats i dessa var så mycket mer än vad han någonsin hade kunnat förstå? För Willoughby var tiden en fast, orubblig kedja av händelser, inte något som kunde manipuleras eller bytas. Phillips kände att han kanske hade gjort ett misstag genom att berätta för honom om framtiden. Han kanske hade brustit i sitt försök att förstå honom. Men i det ögonblicket förstod han också att de var mer lika än de var olika. Båda var vilse i sina egna världar, och båda sökte en väg ut ur detta kaos.

Det är denna känsla av förlorad identitet och förlorad tid som präglar mötet mellan Phillips och Willoughby. De är båda produkter av sina egna tidsåldrar, och ändå inte. De är människor som försöker förstå sig själva i en värld som inte är deras, och det är den största prövningen av all.

Hur kan man förstå den kraftfulla rollen hos en profet under apokalyptiska förhållanden?

Thomas, den till synes karismatiske profeten, står i en sådan situation. Han är inte bara en talare som förmedlar information; han är en katalysator för en större rörelse, ett fenomen som vidrör de djupaste känslorna hos dem som lyssnar. Hans ord och hans närvaro har förmågan att skapa verklighet för sina trogna. Under ett ögonblick av osäkerhet, när han ser på de människor som samlats för att lyssna på honom, inser han att hans ord kan vara både räddning och fördärv. Människorna ropar hans namn, men vad betyder det egentligen? Är det tro, förtvivlan eller kanske bara en vilja att tro på något större än sig själva? Han talar till deras djupaste rädslor och längtan efter försoning.

En central aspekt av Thomas’ tal är hans förmåga att använda en enkel, men effektiv metod för att förmedla budskapet: han använder sig av rädslor som förankrar människors intresse. I hans tal vävs en vision av försoning och hopp, men även ett kraftfullt uttalande om att förlora sin rädsla inför världens slut. Hans ord är på samma gång lugnande och utmanande, och han kräver av sina åhörare att de ska tro på det som han ser, som om hans egen tro var tillräcklig för att också få dem att tro.

Men mitt i denna mäktiga roll av att vara profet, finns också en subtil tvetydighet. Thomas, medan han spelar den karismatiske ledaren, känner hela tiden en oro om han verkligen når sina följare. Kanske känner han inte ens att han har den fulla kontrollen över den energi som han har frigjort. Tvekan kryper fram när han ser på sina anhängares förväntansfulla ansikten – ett tecken på att han kanske inte längre talar deras språk fullt ut.

En annan aspekt som växer fram är den relation som Thomas har till sin mentor, Kraft. Här finns en dynamik av beroende och konkurrens. Kraft, trots sin förmåga att skapa struktur och ordning, förstår att det är Thomas som bär på den karisma och auktoritet som får människor att lyssna och följa. Thomas’ osäkerhet är alltså inte bara hans egen – det är också en spegling av Krafts oro för att deras rörelse kanske inte håller, att Thomas’ vision kanske är mer förknippad med hans egen inre oro än den gudomliga vägledning han säger sig ha fått.

Det finns också en mer filosofisk dimension i denna berättelse: hur profeten och hans omgivning hanterar sin roll i den apokalyptiska scenen. Världen som omger Thomas är en värld där stjärnorna och månen tycks tappa sin fasta plats, där jorden håller på att förändras i sin grundläggande natur. Detta kan ses som en metafor för de inre rädslor som människor har inför förlusten av ordning och förståelse. Människor söker ledare för att förstå det okända, för att få kontroll över sina känslor och sina framtida liv.

Men det är viktigt att förstå att det som händer här inte enbart är ett uttryck för att världen är på väg att gå under. Snarare är det en påminnelse om hur mänskligheten ofta söker efter yttre symboler på förändring för att kunna hantera sina inre, existentiella frågor. När Thomas talar om att "solen står stilla" och att världen snart ska återvända till sin vanliga rytm, kan det ses som en form av symbolisk ordning som återställs efter kaoset. För människorna som lyssnar är detta en väg tillbaka till trygghet, även om vägen dit är kantad av osäkerhet och rädsla.

Detta förhållande mellan rädsla och tro, mellan det som är säkert och det som är osäkert, är centralt för att förstå profetens roll. I slutändan handlar det om att skapa en värld av förtroende, även när den objektiva världen omkring en verkar förlora sin struktur. Och för Thomas är det just denna balans mellan tvivel och tro som gör honom till den han är – en profet som rör vid människors djupaste känslor, och som samtidigt ifrågasätter sin egen kraft att verkligen förmedla det han vill säga.

Vad innebär det att vara en "temporary" i en värld av evighet?

I en värld som är både paradoxal och utomordentligt flexibel, där förflyttningar genom tid och rum är möjliga, uppstår frågan om vad det egentligen innebär att vara en medborgare i detta universum av oändlig variation. Det handlar om en plats där både invånare och gäster existerar, men där dessa två grupper inte kan förväxlas. Där är skillnaden mellan en "temporary" och en fullvärdig medlem både tydlig och subtil på samma gång.

Gioia, å andra sidan, framstår som en märklig outsider trots sitt medlemskap i eliten. Hennes ställning är inte helt trygg. Hon ses som en outsider, en kvinna med en bakgrund som inte riktigt passar in i den nobla sfären. Detta gör att hennes sociala interaktioner är mer fragmenterade, inte sällan på gränsen till att vara uteslutande. Trots hennes position som Phillips älskare, och den status detta skulle kunna ge henne, är hon inte helt accepterad på samma villkor som de andra medlemmarna. Phillips undrar om det var hennes egen vilja att bli hans älskare för att hon, liksom han, inte var helt accepterad.

Som en "temporary" på dessa fester får Phillips en underliggande roll som en berättare. Hans erfarenheter från en annan tid, från den moderna världen av New York, blir samtalsämnen som både fascinerar och förvirrar. Att beskriva trafikstockningar, politik eller vardagslivens konstigheter för dessa människor, som har all tid i världen att skapa världar på nytt, ger honom en särställning. Men det skapar också en känsla av förvirring – för de här människor har en annan tidsuppfattning. För dem är de verkliga, levande städerna inte mer än en anekdot i ett universum som är lika oförutsägbart som det är detaljerat. Det är uppenbart att för dem spelar det ingen roll om hans stad, New York, en gång var full av liv och rörelse. För dem är det lika långt borta som alla andra städer – en bortglömd bit historia. Vad skulle det betyda om de själva skulle återskapa en stad som New York? Vad skulle den kunna vara? En fantasivärld?

Denna paradoxala syn på tid och rum fördjupar hans känsla av isolation. Han har aldrig varit mer medveten om sin egen temporära existens, och ändå är han fast besluten att förstå och acceptera världen som den är. Trots sin distans till världen omkring sig söker han meningen i sina samtal, i sina möten med människorna han möter. Hans existens, om än tillfällig, har en viktig plats i det vävda nätet av historier som dessa människor samlar på sig.

Gioia förändras under denna tid. Hennes personliga resa tar en annan vändning när hon blir allt mer absorberad av det som en gång var heliga och mytiska föremål. Hennes intresse för religion och heliga ritualer, de mystiska vägarna genom staden och de tidlösa symbolerna som präglar deras värld verkar ge henne ett slags tro, en ny känsla av syfte. Hon söker mening på andra platser, och kanske är det också ett tecken på att hon inte är helt nöjd med sitt nuvarande liv.

Det är också värt att reflektera över begreppet "evighet" i denna kontext. För de som har all tid i världen, blir de en del av ett evigt nu – där allt är lika nära, lika viktigt, och lika förlorat. För Phillips, som inte är en fullständig medlem av denna värld, är varje ögonblick en påminnelse om hans begränsade tid och den ständiga känslan av att vara en outsider. Och för Gioia, vars existens också är osäker, finns en fråga om vad det innebär att vara både medlem och outsider i en sådan värld.

Vad betyder det när vi söker försoning genom lidande och ensamhet?

I tider av kris och förtvivlan ställs människan inför sin egen svaghet och sina inre demoner. I det här sammanhanget blir fastan inte bara en fysisk handling, utan en väg till självrannsakan, en resa mot att förstå och förlika sig med de svårigheter som livet, eller ens eget samvete, fört med sig. Här i Sanctuary, där jag har tillbringat min tid i avskildhet, är mina tankar som mest klara. Det är först nu, när världen omkring mig känns på gränsen till kollaps, som jag ser klart på min egen roll i händelsernas utveckling.

Det är ett ögonblick då mina egna handlingar, mina beslut, väger tungt i mitt sinne. Jag har länge levt med känslan att vi alla är en del av ett större syfte, men nu ser jag hur det har förlorat sin mening för vissa. En konflikt av tro, av lojalitet, har uppstått – en konflikt jag måste stå ansikte mot ansikte med. Här i denna isolering av Sanctuary finner jag mig själv inte som den som leder, utan som den som måste försonas med sitt eget misslyckande.

Fastan som jag valt är inte enbart en andlig handling; det är en kroppslig rening, ett försök att tvätta bort de oskyldiga handlingarna som kanske har lett oss hit. Jag har insett att jag inte kan skylla på andra. Det är jag som har valt de som nu sviker oss. De som har gått emot den plan vi alla arbetat för, förlorat sig själva i sin egen tolkning av vägen. Det är en tyngd att bära, men den är inte omöjlig att hantera, även om den ibland känns som en börda för en hel livstid.

Kastel, som tidigare varit så självsäker, har kommit till mig, vacklande och tveksam. Hans ord, som en gång flöt lätt och självsäkert, är nu laddade med osäkerhet och tvivel. Han ifrågasätter oss alla, och kanske framför allt, ifrågasätter han Master. I denna situation är alla sårbara. När ledarskapet förlorar sin väg, när Guds vilja inte längre verkar klar, då står vi alla på kanten av ett mörkt abyss. Vi griper efter varandra, som för att hitta något att hålla fast vid innan vi faller.

Kvinnan, astronomen, som var med mig under den första avslöjande natten, är den som efter oss båda finner oss själva förlorade. Hennes skälvande blick, de tårar som rinner nedför hennes kinder, berättar mer än ord någonsin skulle kunna göra. Vi söker tröst, en förbindelse bortom allt rationellt tänkande, bortom alla regler och principer. I ett kort ögonblick av intim samhörighet söker vi båda lindring från våra inre plågor. Detta är inte enbart en fysisk handling, utan en symbol för vårt behov av att bli hela igen, att hitta tillbaka till oss själva.

Och sedan kommer den ögonblickliga klarheten. När vi stänger av världen omkring oss, när vi låter tystnaden fylla våra hjärtan, kan vi börja se klart. Det är som om all förvirring som täckt vårt sinne äntligen skingras, och vi ser klart på våra handlingar och våra syften. Jag inser nu att jag har blivit en syndabock, en scapegoat för den svaghet som genomsyrar vår gemenskap. Och trots att jag kanske inte förtjänar det, känns det som om detta lidande är något som jag på något sätt måste genomgå för att förstå och försonas med det som har hänt.

Att fasta för mig är inte ett straff, utan en väg till insikt. Jag straffar mig själv inte för något jag har gjort fel, utan för något som har fallit utanför mina egna förmågor att förhindra. Denna fasta är min väg mot en djupare förståelse av de beslut som togs och av de konsekvenser dessa beslut bär med sig. Jag tillåter mig att känna den fysiska smärtan för att på något sätt rena min själ och förbereda mig för vad som komma skall.

Fastan, i all sin enkelhet, ger mig något mer än fysisk rening. Den tvingar mig att konfrontera mitt eget ansvar, mina egna handlingar, och att acceptera den svaghet och osäkerhet som jag har försökt att undkomma. Och när jag under den kalla duschen tvingar mig själv att stå kvar, förstår jag – detta är inte enbart ett lidande, utan ett sätt att rena mig från den förlust av klarhet som länge har präglat mina tankar.

Det viktiga är inte att förlora sig i smärtan, utan att använda den som en väg för djupare förståelse och tillväxt. Och för den som genomgår sin egen inre kamp, kan det vara den största upptäckten: att lidande, när det tas emot med öppet sinne, kan leda till ljusare insikter än vi någonsin trott var möjliga.