Hur kan vi förstå attacker på den amerikanska pressen genom historien?

Attackerna på den amerikanska pressen har funnits närvarande genom hela landets historia, inte bara som en reaktion på förändrade politiska vindar, utan också som en konsekvens av samhälleliga och kulturella spänningar. De har ofta kommit från politiska aktörer, regeringar, eller andra makthavare som ansett att medierna hotade deras intressen eller utmanade etablerade ordningar. Genom att analysera dessa attacker får vi en djupare förståelse för pressens funktion i ett demokratiskt samhälle, särskilt när den står i konflikt med statens och samhällets maktstrukturer.

Under krigstid har det funnits ett mönster av inskränkningar i pressens frihet. Exempelvis infördes Sedition Act redan 1798, vilket gjorde det olagligt att skriva eller tala negativt om den amerikanska regeringen under en tid av krig. Denna lag blev en tidig manifestation av hur den amerikanska staten har försökt kontrollera medier för att säkerställa en enad front i tider av kris. På samma sätt utfärdade president Abraham Lincoln 1864 ett dekret som tillät censur av tidningar under det amerikanska inbördeskriget, vilket ytterligare visar på de faror som medier kan ställas inför när en nation är på krigsfot.

Likaså under världskrigen och i samband med andra internationella konflikter som det kalla kriget, försvagades ofta pressens rätt att agera fritt. I tider av nationell oro kan regeringar rättfärdiga censur och inskränkningar i yttrandefriheten som en nödvändighet för att skydda nationell säkerhet. Exempel på detta är Espionage Act och Sedition Act från 1917-1918, samt president Franklin D. Roosevelts order 1941 som ytterligare skärpte censuren under andra världskriget. Även om många av dessa åtgärder motiverades som en försvarsmekanism för nationen, kan de också ses som en långvarig utmaning för den fria pressen i USA.

Den amerikanska pressen har dock inte bara stått inför hot från regeringen. Kritik mot media som sensationell och opålitlig har också varit ett konstant tema. President Theodore Roosevelt, under sitt tal 1906, uttryckte sitt missnöje med "muckrakers", en term som refererade till journalister som avslöjade korruption och skandaler. Denna kritik reflekterar en konflikt mellan idealet om en fri och objektiv press och den verklighet där pressen ibland anses överskrida sina gränser för att skapa sensationella historier.

En annan aspekt är de fysiska attackerna på journalister, vilket har blivit allt mer påtagligt under de senaste decennierna. Från mordet på journalisten Don Bolles 1977 till den tragiska masskjutningen vid Capital Gazette 2018, visar dessa händelser den extrema faran som journalister ibland utsätts för när de granskar makthavare eller känsliga frågor. De fysiska angreppen på journalister är ofta en direkt konsekvens av deras rapportering om makthavare och konflikter i samhället, vilket tyder på en farlig nedgång i pressfriheten där vissa individer inte tvekar att använda våld för att stoppa obekväm journalistik.

Attacker mot pressen kan också ta mer subtila former, som kritik av mediers "bias" eller partiskhet. Under senare år har denna kritik blivit en central del av den politiska debatten, särskilt under och efter 2016 års presidentval, där många medier anklagades för att favorisera vissa politiska agendor. Politiska ledare, som Donald Trump, har inte bara kritiserat medierna offentligt utan även stämt dem och försökt få dem att tystas genom juridiska åtgärder, vilket är ett tecken på en allt mer polariserad och antagonistisk relation mellan medier och makthavare.

Det är också viktigt att förstå att dessa attacker på pressen inte enbart handlar om fysiska hot eller juridiska åtgärder. De handlar också om hur samhället, som helhet, ser på rollen och ansvarigheten hos media. Pressen är inte bara en spegel av samhället utan också en kraft som aktivt formar det. När pressen fungerar väl, kan den avslöja orättvisor, korrigering av maktmissbruk och skydda demokratin genom att informera medborgarna om de frågor som verkligen betyder något. Men när pressen utsätts för press från både externa aktörer och interna svagheter kan den förlora sin förmåga att agera fritt och opartiskt.

Därför är det inte bara journalister som riskerar förlusten av sin frihet. Hela samhället påverkas när pressen inte längre kan utföra sin grundläggande uppgift: att hålla makthavare ansvariga och ge medborgarna den information de behöver för att fatta informerade beslut.

Hur den amerikanska pressen manipulerar verkligheten och vad vi måste förstå

För den som har levt tillräckligt länge för att observera förändringar av detta slag, har det blivit uppenbart hur snabbt män av dygd och heder förlorar sitt inflytande, för att ersättas av de som knappt anser att en fasad av de högre dygderna är nödvändig för deras framgång. Denna fruktansvärda förändring måste i stor utsträckning tillskrivas den korruption som genomsyrar den offentliga pressen, som som helhet är ett resultat av intresserade politiska äventyrares planer. De som har liten erfarenhet av världen tenderar att föreställa sig att ett faktum eller ett argument som publiceras i tryck är mer tillförlitligt än samma faktum eller argument som framförs muntligen eller i ett samtal. Det är långt ifrån sant när det gäller denna press, där det snarare vore klokare att dra motsatt slutsats.

Man måste komma ihåg att en tidningsredaktör inte är en abstraktion utan en människa med alla de intressen och passioner som hör till den som valt denna väg för att främja sina egna intressen, och naturligtvis med alla de frestelser som följer med att missbruka sina möjligheter. Och ofta handlar det dessutom om att vara en politisk, religiös eller litterär partisk. Om makt ofta är en konstant drivkraft för att omvandla den till en orättvis vinst, är det särskilt sant i det extraordinära fallet med att kontrollera en offentlig press.

Attacker mot den amerikanska pressen är inte ovanliga. Redaktörer hyllar sina vänner och misskrediterar sina fiender i tryck, precis som privata individer hyllar sina vänner och misskrediterar sina fiender med sina tungor. Deras position ökar antalet vänner och fiender, och konsekvensen är att läsarna får en förvrängd bild av de förstnämnda och orättvisa uppfattningar om de sistnämnda. Om tidningar är användbara för att störta tyranner, är det för att upprätta en egen tyranni. Pressen förtrycker offentliga personer, konstnärer, teatern, och till och med privatlivet. Under förevändningen att skydda allmänna moralnormer, fördärvar den dem i grunden, och under sken av att upprätthålla frihet, etablerar den så småningom ett despoti lika grymt och hänsynslöst som något som finns i de flesta kristna stater.

Det finns dock ett sätt att befria sig från den skadliga influensen av denna press, och det är att genomföra en rigorös analys av dess natur och motiv. Genom att komma ihåg att alla påståenden som rör kontroversiella ämnen är enbart en part i målet, att det inte finns någon verklig opartiskhet förutom i professionella uttalanden, att alla vanliga passioner och intressen påverkar tidningens rapportering utan att ta på sig det ansvar som andra medier har, kan man så småningom komma fram till en rättvis uppskattning av dess förtjänster och på ett sätt börja neutralisera dess skadliga inverkan.

I ett land som detta är det avgörande för mental oberoende att varje människa har en klar uppfattning om kvaliteten på de politiska nyheterna och de politiska åsikterna som cirkulerar i pressen. Den som blint litar på pressens rapportering ger sig över för de överdrivna hyllningarna av sina vänner eller för den beräknade misskrediteringen av sina fiender. Eftersom ingen människa är så bra eller så dålig som den vulgära rapporteringen gör honom till, kan vi direkt förstå vilket värde vi bör tilldela sådana uttalanden. Alla skildringar som uteslutande fokuserar på förtjänster eller fel, bör misstro, eftersom ingen är perfekt och, kanske, ingen helt utan några försonande drag.

När tidningarna förenas för att hylla utan förbehåll, är det säkert att tro på antingen mutbarhet eller en tendens att böja sig för en förutbestämd uppfattning om excellens, eftersom de flesta människor väljer att följa strömmen istället för att motstå den när inget aktivt motiv driver dem åt ett annat håll, och när smickrande lögner sprids för att bejaka en förutfattad mening. Och när kritiken är allmän och svepande, kan man nästan vara säker på att den är överdriven och falsk.

Hur kan vi förstå och hantera kritiken mot pressens sensationella rapportering?

För att verkligen kunna ta itu med de strukturella och politiska missförhållandena, måste vi förstå att en allmän, slentrianmässig kritik inte gör något för att lösa problem utan istället fördärvar den offentliga moralen. När vi fördömer utan att granska, när vi stämplar alla med samma etikett, riskerar vi att förlora förmågan att identifiera och bekämpa de verkliga problem som plågar vårt samhälle. Den kritik som är fylld av fientlighet utan nyanser tenderar att underminera vårt kollektiva engagemang för att upprätthålla rättvisa, och skapar en atmosfär av förvirring och misstro som gör det möjligt för de som inte vill förändra något att vinna terräng.

Det är också viktigt att förstå att en sådan kritik inte bara påverkar de enskilda individerna som kritiseras, utan även hela den sociala strukturen. De goda krafterna som arbetar för att förbättra samhället, de som strävar efter att främja sanning, ärlighet, mod och generositet, kan lätt bli nedtryckta av den negativa stämningen som denna kritik skapar. Hysterisk och generaliserad anklagelse, istället för att befria människor från orättvisor, riskerar att binda dem ännu mer i en oändlig cykel av förvirring och bristande trovärdighet.

Det är också avgörande att inte falla i fällan av att endast kritisera de dåliga sidorna av vårt samhälle. Visst finns det stora och skrämmande krafter av ondska i världen, men det finns också enorma mängder godhet och osjälviskt arbete för att förbättra mänsklighetens tillstånd. De som agerar med sanning och ansvar, de som på ett konstruktivt sätt kritiserar de missförhållanden som finns, är våra verkliga allierade i kampen för social rättvisa och politisk förbättring. Det är de som förtjänar vårt stöd och våra resurser, inte de som enbart påstår att de har lösningen utan att erbjuda en hållbar väg framåt.

För att verkligen förstå och tackla de problem som vårt samhälle står inför, behöver vi inte bara modet att konfrontera dem, utan också förmågan att skilja mellan de krafter som är riktiga och ärliga, och de som vill förstöra utan att erbjuda en bättre lösning. Vi måste utveckla en bred förståelse för och sympati med andra människor, oavsett deras sociala eller ekonomiska ställning. En sådan sympati är grundläggande för att bygga ett samhälle som kan säkerställa att varje individ, oavsett bakgrund, har en rättvis chans att utvecklas och bidra positivt till helheten.

De som kämpar för rättvisa, de som verkar för att människor ska ha bättre ekonomiska möjligheter, måste göra detta utan att förstärka konflikterna mellan olika samhällsgrupper. Deras mål bör vara att skapa ett samhälle där varje individ får möjlighet att visa vad han eller hon kan, utan att vara begränsad av sina omständigheter. Detta betyder inte bara att fokusera på fysiska eller materiella behov, utan att också främja andlig och moralisk utveckling. Ett samhälle byggt på goda individuella karaktärer hos sina medborgare är den enda hållbara vägen mot ett bättre, mer rättvist samhälle.

Vad behöver en tidning för att vara ärlig och tillförlitlig?

En gång i tiden var den traditionella tidningen ett kraftfullt verktyg för att informera allmänheten och forma samhällsdiskursen. Men under en period av kommersialisering och sensationella metoder förlorade medierna gradvis sin auktoritet och objektivitet. I början av 1900-talet, när de största tidningarna i New York tävlade om att vinna läsarnas uppmärksamhet, var en av de mest framträdande fenomenen den så kallade “gula journalistiken”. Här fanns en tidning som, istället för att fokusera på saklig och nyanserad rapportering, överdrev och sensationaliserade händelser för att maximera sina läsarantal och annonser. Dessa tidningar förvandlade nyheter till en varuprodukt, ofta på bekostnad av sanningen och samhällsansvaret.

Det var i denna tid av oro för tidningarnas etiska riktlinjer och den alltmer kommersiella pressen på medierna som en rörelse för journalistikens förbättring började växa fram. Det fanns ett behov av att återupprätta den grundläggande rollen för nyhetsmedier: att ge samhället nyheter som inte bara var underhållande utan också relevanta, rättvisa och sanna. En sådan tidning skulle inte behandla sina läsare som barn eller som överlägsna tänkare, utan som människor med sund förnuft, som är kapabla att ta ställning för sig själva om de bara får rätt information på ett ärligt och tillgängligt sätt.

Men trots denna dysterhet fanns det en strimma av hopp. En morgontidning, tidigare en del av samma “gula” tradition, hade börjat förändras. Nyheterna presenterades på ett mer sammanhängande och ansvarsfullt sätt, och ledarskrifterna, även om de ibland blev något för långa, var mer reflekterande och balanserade. Även om vissa politiska ståndpunkter, särskilt de som rörde Wall Street, fortfarande var präglade av ekonomisk okunskap, visade tidningens produktion en väg framåt. Här syntes ett förhållningssätt där nyheterna inte längre redovisades enbart för att locka läsare, utan för att faktiskt informera och vägleda dem.

En sådan tidning skulle behöva vara transparent och oberoende, och behandla sina läsare med respekt. Den borde inte vara rädd för att publicera obekväma sanningar, även om det skulle innebära att stå emot de kommersiella trycken. Ett tidningsarbete som verkligen speglar allmänhetens behov av information skulle inte vara enbart en medel för att sälja annonser utan ett verktyg för att stärka samhällsinformationen och demokratin. De bästa tidningarna skulle kunna ge både senatorn och butiksbiträdet den information de behöver för att fatta välgrundade beslut, utan att förlita sig på överdrivna eller vilseledande metoder.

I denna strävan finns ett stort värde i en ärlig och transparent journalistik. Det är den enkelheten och tydligheten i en sådan rapportering som vi måste sträva efter att återupprätta i vår tid. För att kunna skapa en ärlig tidning som verkligen fyller sitt syfte i samhället krävs att man håller fast vid ett sätt att arbeta som inte är beroende av ekonomiska intressen, utan som sätter allmänhetens rätt till sanningsenlig och ansvarsfull rapportering först.

Det är också viktigt att förstå att tidningarna inte bara fungerar som passiva speglar av samhället utan också som aktiva deltagare i dess utveckling. De har makt att forma och påverka den offentliga diskursen, och det innebär ett stort ansvar. I en tid när information lätt kan manipuleras och förvrängas, är det därför avgörande att nyhetsmedia håller sig till grundläggande principer som objektivitet, noggrannhet och respekt för läsarens intelligens. Det är dessa värden som på lång sikt kommer att bygga upp tidningens trovärdighet och göra den till en viktig del av en sund demokrati.