Covid-19-pandemin har, sedan dess början, varit en global kris av episka dimensioner, inte bara i termer av de fysiska och psykiska effekterna på individer, utan också genom den information och desinformation som spreds i samhället. Även om pandemins verkliga omfattning fortfarande utvärderas, kan man redan nu se de djupa påverkan som spridningen av både misinformation och desinformation haft på samhället. När vi står inför stora globala utmaningar av denna typ är vi inte bara beroende av vetenskap och fakta, utan även av vårt kollektiva förmåga att kritiskt värdera den information vi får.

En av de mest oroande aspekterna av Covid-19-pandemin var det enorma flödet av felaktig eller förvrängd information. Misinformation – oavsiktlig felaktig information – och desinformation – avsiktlig spridning av falsk information – var inte bara begränsad till sociala medier, utan fick också genomslag i traditionella nyhetskanaler, politiska diskurser och till och med bland vissa experter. Under pandemins gång såg vi exempel på pseudovetenskapliga påståenden som vände sig mot allmänheten, såsom "mirakelkurer" för Covid-19, teorier om virusets ursprung och dess spridning, samt löften om otestade läkemedel som botemedel.

Till exempel spreds det snabbt rykten om att hydroxyklorokin skulle vara en effektiv behandling, en påstående som flertalet offentliga figurer och politiker stödde. Senare visade det sig att de studier som presenterade detta som en effektiv lösning var bristfälliga, och i många fall dragna tillbaka efter att ha granskats närmare. Trots att det fanns korrekt vetenskaplig information om farorna med sådana behandlingar, fortsatte förvirring och osäkerhet att sprida sig, vilket ledde till tragiska konsekvenser, som i fallet med personer som använde olämpliga "huskur" behandlingar baserade på falsk information.

En annan aspekt som förvärrade situationen var de infodemia som skapades – en överväldigande mängd av både riktig och felaktig information som människor ofta inte hade förmågan att filtrera korrekt. Denna överbelastning ledde till att individer inte bara blev desorienterade utan också omedvetet förstärkte de felaktiga påståendena. Många av dessa myter spreds av personer utan vetenskaplig bakgrund men som ändå fick ett stort antal följare, vilket gjorde det svårare för allmänheten att navigera genom floden av information.

Denna explosion av misinformationer fick också allvarliga konsekvenser för offentliga hälsostrategier. I länder där myndigheter försökte införa karantänåtgärder och andra restriktioner för att bekämpa virusets spridning, blev de ofta ifrågasatta och motarbetade av människor som hade fått sina egna "sanningar" via tveksamma källor. I vissa fall ledde denna desinformation till politiska spänningar och hinder för effektiv sjukdomshantering. Det blev tydligt att den digitala informationsåldern, med dess sociala medieplattformar och algoritmer som belönar sensationell information, spelade en central roll i spridningen av falska påståenden och teorier.

För att bekämpa denna typ av farlig desinformation, har flera åtgärder vidtagits, från strängare reglering av sociala medier till förbättrad vetenskaplig kommunikation. Teknikföretag, såsom Google och Facebook, har vidtagit åtgärder för att minska spridningen av desinformation genom att flagga misstänkta inlägg och tillhandahålla pålitlig information från hälsomyndigheter som WHO och CDC. Forskare och journalister har också blivit alltmer medvetna om vikten av att snabbt och tydligt bemöta felaktiga påståenden för att förhindra att de sprids vidare.

Samtidigt som vi har sett förbättrade mekanismer för att bekämpa desinformation, har det blivit tydligt att utbildning i mediekunskap är avgörande. Att förstå hur information skapas, sprids och konsumeras är en nyckelkompetens i dagens samhälle. När människor är bättre utrustade att kritiskt analysera information kommer de vara mindre benägna att acceptera falska påståenden. Därför måste vi fortsätta att stärka vetenskapens och utbildningens roll i kampen mot desinformation.

En viktig lärdom vi kan dra av denna pandemi är att även om vi lever i en tid av tillgång till information som aldrig förr, måste vi också vara medvetna om dess potential att bli förvrängd. Vetenskap och fakta är inte statiska – de utvecklas över tid, och de bör alltid ifrågasättas och granskas. Det är inte ett tecken på svaghet att omvärdera och justera ståndpunkter baserat på nya bevis; det är en styrka. Samtidigt måste vi som samhälle skydda och värna de institutioner och mekanismer som säkerställer att pålitlig information är tillgänglig för alla.

När vi ser fram emot framtiden, är det avgörande att vi bygger upp en kollektiv beredskap för att hantera både pandemier och informationskriser. Vi har lärt oss att förutom medicinska och tekniska förberedelser, måste vi också vara beredda på att hantera och motverka informationsflöden som kan hindra våra globala och nationella responsstrategier.

Hur Rysslands 'Aktiva Åtgärder' Skapar Nytt Informationskrig

Rysslands tillvägagångssätt för informationskrig är inte ett nytt fenomen. Långt innan digitaliseringen och sociala medier förändrade den globala informationsdynamiken, hade det ryska politiska och militära etablissemanget redan utvecklat en väldokumenterad strategi för att påverka och destabilisera sina motståndare. Denna strategi, känd som “aktiva åtgärder” (aktivnye meropriyatiya), omfattar ett brett spektrum av åtgärder för att underminera fiendens motståndskraft, ofta genom att manipulera den ekonomiska, militära, cybernetiska och informationsrelaterade arenan. Begreppet har sina rötter i Sovjetunionens militära doktrin, där det definerades som en uppsättning av åtgärder för att störa motståndarens förmåga att svara effektivt på ryska aktiviteter utan att öppet gå till krig.

Bland de mest välkända och genomgripande formerna av dessa aktiva åtgärder återfinns maskirovka, desinformation och reflexiv kontroll. Maskirovka, som en strategi för att vilseleda och dölja militär verksamhet, är en av de mest långlivade teknikerna och har använts sedan början av 1900-talet. Ursprungligen utvecklad för att dölja rörelser och strategiska mål på slagfältet, har maskirovka nu blivit ett genomgripande verktyg för hela den ryska statsapparaten. Begreppet omfattar allt från fysiska maskeringstekniker till psykologiska manipulationer som syftar till att förvränga fiendens uppfattning av situationen.

Enligt militärhistorikern Keir Giles innebär maskirovka en förvrängning av fiendens syn på ryska styrkors närvaro, disposition och beredskap. Vad som särskiljer maskirovka från andra länders militära doktriner är dess tvärvetenskapliga användning – det är inte bara ett militära begrepp utan ett strategiskt ramverk som också sträcker sig över politiska och civila aktiviteter. I modern tid ser vi exempel på detta i användningen av "de små gröna männen", de ryska soldaterna i Ukraina under Krimkrisen 2014, där ryska styrkor genomförde en smyginvasion och skapade förvirring, vilket gav Ryssland tid att förstärka sin position innan den fullständiga annekteringen.

Desinformation (dezinformatsiya) är en annan hörnsten i Rysslands informationskrigföring. Genom att sprida falsk eller vilseledande information kan en stat försvaga motståndarens förmåga att reagera och skapa förvirring i både den interna och externa politiska miljön. Modern desinformation, som vi ser idag, skiljer sig från Sovjetperiodens traditionella metoder genom att den är snabbare, mer omfattande och svårare att spåra till statliga källor. I en digital tidsålder är sociala medier och automatiserade bots centrala verktyg för att sprida desinformation. Enligt Christopher Paul och Miriam Matthews kan denna typ av desinformation beskrivas som en “brandhos av falskhet”, där ett stort antal kanaler och meddelanden sprids i en nästan oändlig ström, vilket gör det mycket svårt för den genomsnittlige medborgaren att avgöra vad som är verkligt.

Reflexiv kontroll, eller “refleksivnoe upravlenie”, är en ännu äldre form av manipulation som ryska militära och politiska strateger har använt för att påverka motståndarens beslut. Reflexiv kontroll handlar om att medvetet forma en motståndares uppfattning och agerande för att tvinga honom att fatta beslut som gynnar den ryska agendan. Det kan handla om att skapa en falsk uppfattning om motståndarens styrkor och svagheter för att förleda honom att vidta åtgärder som underlättar för Ryssland. Under det kalla kriget använde Sovjetunionen denna taktik för att lura amerikanska diplomater och militärattachéer att rapportera felaktig information om Sovjetunionens nukleära kapabiliteter, vilket manipulerade västvärldens strategiska beslut.

Konkreta exempel på dessa strategier kan hittas i flera konflikter där Ryssland har varit inblandat. Under Georgienkriget 2008, som ofta ses som en test av Putins hybridkrigsföring, användes både maskirovka och desinformation för att förvirra och försvaga motståndaren. Här såg vi en sammansmältning av traditionella militära operationer med avancerad användning av cyberspace och informationskrigföring för att nå strategiska mål utan att formellt förklara krig.

Det är också viktigt att förstå den växande rollen som sociala medier och digitala plattformar spelar i dessa operationer. Det är inte bara frågor om att manipulera offentliga uppfattningar, utan också om att skapa en konstgjord verklighet som får målgruppen att agera på ett visst sätt. Genom att använda verktyg som "trollarméer" och automatiserade konton kan Ryssland på ett nästan omärkligt sätt påverka politiska diskussioner och forma allmänhetens åsikter, vilket gör det möjligt för en stat att utöva inflytande utan att behöva ta till militärt våld.

För läsaren är det avgörande att förstå hur dessa strategier inte enbart är riktade mot en specifik fiende eller händelse. De är långsiktiga och breda, och syftar till att skapa förutsättningar för stabila politiska och strategiska fördelar över tid. Informationskrigföring handlar om att manipulera det mentala landskapet, att förvränga verkligheten för att forma och kontrollera handlingar och beslut i en fördelaktig riktning. Därför är det centralt att förstå att dessa åtgärder ofta är svåra att spåra och kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten långt bortom det traditionella slagfältet.

Hur Rysslands hybridkrigföring och propaganda formar internationella relationer

I en tid av ökande geopolitiska spänningar och förändringar på den internationella scenen har Ryssland utvecklat en ny form av krigföring, som ofta kallas för hybridkrigföring eller postmodern krigföring. Denna form av krigföring kännetecknas av en sammansmältning av traditionella militära åtgärder, politiska strategier, propaganda och online-kampanjer. Den ideologiska kampen är ofta minst lika viktig som den fysiska, och media spelar en avgörande roll i att forma både inhemska och internationella uppfattningar om Ryssland och dess agerande.

En central del av denna strategi är användningen av propaganda, som inte längre är begränsad till traditionella medier utan även omfattar digitala plattformar och sociala medier. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov uttryckte detta väl 2017 när han sa att "propaganda måste vara smart, effektiv och genomtänkt". Propaganda i denna nya era handlar inte bara om att sprida information, utan om att skapa en berättelse som kan väcka känslor och förändra perspektiv. Ett exempel på detta är kampanjen "Highly Likely Welcome Back" som lanserades av Rossotrudnichestvo, en statlig organisation för ryska medborgare utomlands, som syftade till att få ryska studenter att återvända till hemlandet för att skydda dem från "den negativa påverkan av russofobiska attityder".

Det är också viktigt att förstå hur dessa strategier spelar en central roll i att forma Rysslands internationella relationer. Tatiana Dubrovskaya, en forskare inom området, har belyst hur den ryska medierapporteringen om sanktionerna mot Ryssland bidrar till att skapa och förstärka narrativet om ett "West mot Ryssland". Denna divergens i medieberättelser mellan västerländska och österländska medier är en viktig komponent i den nya formen av hybridkrigföring, där både politiska och mediala verktyg används för att forma och manipulera uppfattningar på global nivå.

Till exempel, medan den ryska regeringen och media ofta framställer västvärlden som ett hot mot Rysslands existens och säkerhet, har västerländska medier ofta en motsatt syn på Rysslands handlingar. Denna mediedynamik skapar en berättelse där Ryssland framställs som en nation som måste skydda sig från västvärldens aggressiva intentioner och hotfulla politik. Sådana narrativ spelar en central roll i att mobilisera den inhemska befolkningen, skapa en enad front och rättfärdiga den ryska regeringens utrikespolitik.

Men det är inte bara traditionella medier som används för att sprida dessa narrativ. Sociala medier och digitala plattformar har blivit en viktig kanal för att nå unga och tekniskt kunniga målgrupper. I denna digitala era har medborgare blivit aktiva deltagare i spridningen av information – och desinformation. Detta har lett till en form av "peer-to-peer propaganda", där individer sprider både sanna och falska nyheter, vilket ytterligare suddar ut gränsen mellan objektiv journalistik och opinionsbildning. Den ryska staten har också vidtagit åtgärder för att reglera och kontrollera denna process. År 2019 antog den ryska Duman en ny lag mot spridning av "falska nyheter", med stränga straff för dem som anses bryta mot dessa regler.

Enligt en undersökning från 2019 från den ryska opinionsundersökningsbyrån VCIOM, trodde 78% av ryssarna att den nya lagen om "falska nyheter" var viktig för att skydda landet från externa hot. Denna lag var också populär i den mening att många ansåg att den skulle minska mängden falsk information, även om en del skeptiker menade att den skulle användas för att ytterligare inskränka yttrandefriheten. Dessa åtgärder återspeglar en större trend där Ryssland, genom både interna och externa mekanismer, söker upprätthålla kontroll över informationsflödet för att stärka den politiska stabiliteten och bevara regimens legitimitet.

Det är också av vikt att förstå hur Ryssland använder cyberspace som en del av sin utrikespolitik och som ett sätt att stärka sin maktposition. Cyberkrigföring har blivit en av Rysslands mest sofistikerade och kostnadseffektiva metoder för att påverka andra länders inre angelägenheter. Genom att hacka, sprida desinformation och störa kritisk infrastruktur har Ryssland visat sig vara en av de mest teknologiskt avancerade aktörerna i denna nya form av konflikt. Cyberkrigföring och användning av sociala medier som ett redskap för politisk påverkan utgör en del av Rysslands så kallade "tredje dimension" i konflikt, där traditionella militära medel blandas med digitala och politiska verktyg.

Denna form av hybridkrigföring utgör en utmaning för västvärlden och har tvingat fram en omvärdering av Rysslands plats på den internationella arenan. Det är inte längre bara en fråga om militära styrkor eller ekonomiska sanktioner, utan också om kontroll över informationsflöden och förmågan att skapa och manipulera globala narrativ. I denna nya form av konflikt är inte bara makt och resurser viktiga, utan också förmågan att påverka och forma uppfattningar på en global skala.

Hur kan digitalisering och faktagranskning stärka journalistikens trovärdighet i en post-sanning era?

Utvecklingen av faktagranskningsverktyg för journalister har blivit en central fråga i den pågående debatten om journalistikens framtid i en digital och post-sanning era. En av de mest betydelsefulla utmaningarna som journalister möter idag är att hantera och verifiera den enorma mängd information som flödar genom olika mediekanaler. Därför har behovet av effektivare faktagranskningstekniker och digitala hjälpmedel blivit mer påtagligt än någonsin.

Projektet The Fact Assistant syftade till att adressera detta behov genom att utveckla en webb-baserad applikation som skulle hjälpa journalister att snabbt och effektivt genomföra faktagranskning under deras dagliga arbetsrutiner. Projektet inleddes av Walid Al-Saqaf, en expert på internetanvändning och journalistik vid Södertörns högskola, och riktade sig specifikt till praktiserande journalister. En första prototyp av appen lanserades i april 2019 och testades i en rad workshops, där ett begränsat antal journalister från högskolans journalistutbildningar deltog. Trots en initial positiv respons från deltagarna, visade det sig vara svårt att få journalister att fullt ut engagera sig i utvecklingsprocessen. Detta berodde främst på tidsbrist och en form av teknisk trötthet, där journalister redan var överbelastade med olika digitala verktyg och applikationer.

När en förbättrad version av appen släpptes, bjöds journalister återigen in att testa den i sina arbetsmiljöer. Dock, trots entusiasm i början, dalade intresset snabbt. Även om det fanns en positiv attityd gentemot idén om en digital assistent i arbetsflödet, blev det tydligt att journalisternas arbetsrutiner inte gav tillräckligt utrymme för att aktivt delta i utvecklingen av verktyget. Den nya versionen av appen, som lanserades i april 2020, visade sig vara användbar i praktiken, men den faktiska implementeringen stötte på hinder, främst till följd av Covid-19-pandemins påverkan på arbetsförhållandena. De användartester som genomfördes via Zoom visade dock att appen fortfarande var relevant för faktagranskningsarbete.

Projektets resultat pekade på en viktig insikt: trots tekniska framsteg och det stora behovet av verktyg för att hantera desinformation, är det en utmaning att få journalister att fullt ut anamma nya teknologier. En viktig faktor var journalisternas tidsbrist, som också pekades ut som en huvudsaklig anledning till deras motstånd mot att ta sig an ytterligare digitala verktyg. Detta fenomen är inte unikt för The Fact Assistant, utan speglar en större trend inom dagens medielandskap, där journalister ständigt måste jonglera flera uppgifter samtidigt och där det finns en överväldigande mängd verktyg och applikationer att förhålla sig till.

Även om tekniska lösningar som The Fact Assistant erbjuder en väg framåt för att stärka journalistikens trovärdighet, handlar det om att förstå de djupare strukturella och organisatoriska problem som påverkar professionen idag. Denna utveckling sker i en tid då journalistikens trovärdighet är under ständig press, särskilt i en värld präglad av post-sanning och desinformation. Förändringar i teknologiska förutsättningar, mediers konvergens och ett allt mer komplex och snabbare nyhetsflöde har medfört att journalister idag arbetar i en allt mer stressad och osäker arbetsmiljö. Därtill bidrar det faktum att de traditionella gatekeeper-funktionerna i journalistiken har urholkats av nya, digitala plattformar där nästan vem som helst kan sprida information.

I denna nya medievärld där fake news och desinformation är allt mer närvarande, är det inte bara tekniska lösningar som behövs för att återställa förtroendet för journalistik. Snarare handlar det om att stärka den journalistiska professionens egna normer och ideal. Vad betyder det att vara en journalist idag när de grundläggande principerna om trovärdighet och noggrannhet ständigt utmanas? Hur kan vi som samhälle återuppbygga ett system av journalistisk auktoritet i en tid av digital överflöd och snabb informationsspridning?

Denna utveckling pekar också på den ständigt pågående förändringen av journalistikens roll i samhället, där journalister idag ofta måste förhålla sig till ekonomiska och organisatoriska pressar som kan kompromettera deras yrkesetik. Det är inte bara externa faktorer, som sociala medier och politiska krafter, som utmanar journalistiken, utan även interna faktorer som minskade resurser och det växande inflytandet av teknikföretag på nyhetsproduktionen.

För att gå vidare och återställa förtroendet för journalistik och stärka dess roll som samhällets väktare av sanningen, måste vi tänka bortom tekniska lösningar och fokusera på att återupprätta journalistikens fundamentala värden. Vi måste också erkänna att journalistens arbete inte bara handlar om att samla och presentera information, utan om att verka som en betrodd källa i en värld där gränserna mellan fakta och fiktion är alltmer suddiga.

Hur påverkar faktagranskning journalistikens framtid?

Journalistikens framtid är ett ämne som idag väcker mycket debatt, inte minst när vi ser på de förändringar som skett under det senaste decenniet. Det talas om en "kris inom journalistiken", men hur denna kris förstås och analyseras skiljer sig avsevärt beroende på vilken forskare eller medieanalytiker man lyssnar på. För vissa är krisen en chans att återskapa och förnya journalistiken, att hitta ett bättre och mer hållbart sätt att informera och nå ut till publiken. För andra är det en allvarlig utmaning som hotar journalistikens grundläggande värden, som objektivitet, trovärdighet och det ansvar media har i att tillhandahålla sanningsenlig information.

Den teknologiska utvecklingen och digitaliseringens framfart har givetvis spelat en stor roll i denna process. Ekdale et al. (2015) pekar på att journalister som upplever osäkerhet kring sina jobb är mer resistenta mot förändring. Samtidigt som det finns en oro för journalistikens framtid, så finns det också många exempel på hur journalistik och medier i allt högre grad utvecklar nya former av samarbete och samverkan. Ett av de mest framträdande exemplen på detta är faktagranskningsrörelsen, som fått ett allt större genomslag internationellt, och som kan ses som ett svar på den utbredda spridningen av desinformation och falska nyheter.

Faktagranskningens roll i denna transformation är av stor betydelse. Den internationella rörelsen för faktagranskning, som inkluderar organisationer som FactCheck.org och PolitiFact, började som små initiativ men har snabbt växt till att bli viktiga aktörer i kampen för att bevara sanningen i medierna. Under Trump-eran, där anklagelser om att de etablerade medierna skulle vara elitistiska, korrumperade och främsta spridare av falska nyheter fick stor spridning, har dessa faktagranskningsorganisationer blivit ännu viktigare.

I Norden har faktagranskning även fått ett brett genomslag, med organisationer som Viralgranskaren i Sverige och Faktisk.no i Norge som centrala aktörer. Dessa organisationer arbetar inte bara för att avslöja falska påståenden utan för att stärka och legitimera den traditionella journalistiken genom att samarbeta med både offentliga och privata aktörer, inklusive statliga public service-medier. Det är en process som bidrar till att skapa ett starkare och mer transparent medielandskap, där journalistikens trovärdighet och ansvarstagande får ett mer konkret uttryck.

Graves (2018) dokumenterar noggrant denna rörelse och de olika sätt på vilka faktagranskare har organiserat sig, men också hur dessa initiativ fungerar i olika kulturer och samhällen. En av de centrala punkterna är att faktagranskning i dag inte bara handlar om att avslöja falska påståenden, utan också om att stärka det demokratiska samtalet och ansvarsfullt styre. Graves menar att det är en viktig utveckling att professionella journalister har börjat dela sitt ansvar med icke-journalister, något som traditionellt inte har varit fallet.

Faktagranskningen i Sverige och Norge är exempel på hur dessa internationella strömningar tar sig uttryck på en nationell nivå. Allern (2019) har visat att faktagranskningen inte bara handlar om att motverka desinformation, utan också om att främja mediekunskap och en kritisk hållning till information. Samtidigt kan det finnas en risk i att faktagranskningen tenderar att fokusera för mycket på detaljer som kan verka irrelevant i det större politiska samtalet. Det är viktigt att förstå att faktagranskningens verkliga värde inte nödvändigtvis ligger i att avtäcka varje litet misstag i medierna, utan snarare i att bygga en kultur där journalister och andra aktörer i det offentliga samtalet kan samarbeta för att skapa ett mer transparent och rättvist informationsflöde.

Faktagranskningens effekt på politisk debatt och opinionsbildning är en annan aspekt som inte alltid får den uppmärksamhet den förtjänar. Även om faktagranskningsinitiativ har bidragit till att öka medvetenheten om desinformation, så har de också lett till en större mediekunskap hos allmänheten, vilket i längden kan stärka demokratin. För att detta ska vara hållbart måste dock faktagranskning och journalistik vara beredda att utvecklas och anpassa sig till nya former av samarbete och metodik, där objektivitet inte bara är en fråga om att förmedla den "sanna" versionen av verkligheten, utan också att förstå och reflektera över hur olika aktörer i medielandskapet bidrar till den gemensamma diskursen.

Det är också avgörande att inte bara fokusera på den negativa sidan av den digitala utvecklingen, utan att också förstå hur den kan vara en möjlighet för journalistiken att återuppfinna sig själv och hitta nya sätt att vara relevant och trovärdig i ett allt mer komplext informationslandskap. För att detta ska lyckas måste det finnas en ständig dialog mellan journalister, medier, akademiker och den bredare publiken, där alla aktörer delar på ansvaret för att säkerställa att informationen vi tar del av är sann, rättvis och användbar i den offentliga debatten.

Vad betyder lojalitet i en värld där alla döljer sina sanna jag?
Hur isbildning påverkar flygplansprestanda och certifiering: Utmaningar och simuleringar
Hur man effektivt hanterar kablar och anslutningar för att minimera störningar och säkerställa kvalitet