Hur miljardärer och deras politiska spel manipulerar val och politiska system

Från 1940-talets val till dagens val är det tydligt att majoriteten av amerikanerna står närmare den politiska inriktningen hos senator Bernie Sanders än till de måttligt liberala politikerna som Bill Clinton. När amerikanerna konfronteras med en tydlig lista över republikanska ståndpunkter, upplever de ofta ett avståndstagande. Därför insåg miljardärerna och deras frontföretag att för att folk skulle rösta på de republikaner som de äger, var de tvungna att använda lögner. Men detta räckte inte. När Reagan, i sitt första inledningstal, uttalade att "I denna nuvarande kris är regeringen inte lösningen på våra problem; regeringen är problemet", förstod de flesta amerikaner inte att han redan då förberedde grunden för att privatisera Social Security, avsluta Medicare och försvaga miljölagstiftningen som hade införts under Nixon, Ford och Carter-administrationerna. Ironiskt nog skulle dessa förändringar, som låg i linje med de libertarianska idealen, inte bli fullt synliga förrän senare, och amerikanerna såg inte de långtgående konsekvenserna av dessa förändringar.

Vid samma tid, när Reagan valdes 1980, avslöjade David Koch sin libertarianska agenda på allvar genom att donera stort till det libertarianska partiet och själv ställa upp som vice presidentkandidat. Hans politik, som under en tid verkade utmana det etablerade systemet, var otvetydig och omfattade bland annat avskaffandet av Medicare, Medicaid, Social Security och alla former av skatter. Trots hans omfattande finansiering och engagemang resulterade hans kandidatur endast i ett miljonröster – ett resultat som fick Koch att inse att en annan strategi var nödvändig för att nå sitt mål: att kontrollera det republikanska partiet.

Trots detta, när miljardärerna och stora företag insåg att folk var mer medvetna om den politiska verkligheten, började de använda andra metoder för att manipulera väljare. Den rättsliga grunden för deras inflytande etablerades genom domstolsbeslut som Buckley v. Valeo (1976) och First National Bank of Boston v. Bellotti (1978), som gav rika individer och företag rätt att spendera obegränsade mängder pengar på att påverka val och politik. Denna utveckling gjorde det inte bara lagligt för miljardärer att äga politiker, utan också väldigt billigt för dem att kontrollera hela politiska landskap genom stora donationer och lobbying.

Under Reagan-eran, när de ekonomiska konsekvenserna av hans politik började sprida sig över USA, växte missnöjet och den sociala oron. De tidigare framsteg som gjorts för att skapa ett socialt skyddsnät och bekämpa fattigdom började långsamt att rivas ner. En ny uppdelning i samhället skapades där ojämlikheten växte och medelklassen, både vit och svart, drabbades hårt av den avreglering och de skattesänkningar som Reagan-administrationen genomförde.

Denna manipulation var inte bara en fråga om att skapa polarisering genom ideologiska skillnader, utan också ett sätt att bibehålla den ekonomiska maktbalansen i händerna på ett fåtal individer och företag. Genom att hålla befolkningen delad på grund av sociala frågor, kunde de rikaste undvika ansvaret för den ekonomiska ojämlikhet de själva bidrog till att skapa. Så medan amerikanerna kämpade med högre studentlån, ökande sjukvårdskostnader och förlorade jobb, fortsatte de ekonomiska eliternas inflytande att växa genom att använda dessa distraktioner som ett verktyg för att upprätthålla sin makt.

I denna kontext är det också viktigt att förstå hur den ideologiska krigföringen mot välfärdssystem och kollektivt skydd har påverkat de amerikanska institutionerna. Det är inte bara de ekonomiska krafterna bakom politiken som spelar en avgörande roll, utan även de sociala rörelser som har utnyttjats för att förlänga och förstärka den ekonomiska ojämlikheten. Denna kamp mellan de sociala rättigheterna för vanliga medborgare och det ekonomiska systemets krav på privat vinning är central för att förstå den nuvarande politiska situationen i USA.

Hur ordval påverkar politisk kommunikation: En analys av GOPAC:s strategi och dess långsiktiga effekter

Under 1996 skickade GOPAC, en republikansk ideell organisation, ett memo som skulle visa sig bli en grundläggande vägledning för hur republikanska politiker skulle kommunicera för att vinna väljare och forma opinionsbildning. Memoet, som var skrivet under ledning av Newt Gingrich, då talman i USA:s representanthus, var en detaljerad lista på ord och uttryck som politiker borde använda för att framstå som folkets vänner, oavsett deras faktiska politik. Det var en manual för hur ordval och språkbruk kunde användas för att skapa en illusion av att den republikanska politiken stod för folklig välfärd och öppenhet, samtidigt som den faktiska agendan ofta gynnade de allra rikaste.

Strategin för att manipulera den offentliga diskursen genom ordval har haft långvariga konsekvenser för det politiska landskapet i USA. Från Reagan till Bush Jr. och Trump, har användningen av dessa "magiska ord" för att rättfärdiga stora skattesänkningar för de allra rikaste och en avreglering av näringslivet blivit ett centralt inslag i republikanska kampanjer. Samtidigt som de lovade att skapa fler jobb och öppna nya ekonomiska möjligheter, visade sig deras faktiska politik ofta innebära att de rikaste blev ännu rikare, medan medelklassen och de fattiga knappt fick del av de påstådda fördelarna.

Det finns en central fråga att ställa sig när man granskar denna utveckling: hur mycket av det som sades verkligen reflekterade verkligheten? Hade de miljardärer som Bill Gates och Steve Jobs blivit miljardärer på grund av sin arbetskapacitet och uppfinningsrikedom, eller var deras framgång ett resultat av ett system som gynnade dem på bekostnad av andra? Politikerna hävdade att alla amerikaner hade samma möjlighet att nå toppen, men var detta verkligen sant? För många var det en illusion, skapad genom kraftfull kommunikation och manipulation av språket.

Det var också en strategi som i hög grad drevs av media. Under samma period såg vi framväxten av Fox News, under Rupert Murdochs ledning, som en viktig aktör i att sprida denna libertarianska och nyliberala världsbild. Murdoch, som tidigare haft stor påverkan på medier i Australien och Storbritannien, förde sin modell till USA, där han genom Fox News kunde påverka den politiska debatten på ett sätt som ingen annan medieplattform kunde. Genom att ständigt framställa demokrater som svaga, ineffektiva och korrupta, och samtidigt måla upp en bild av republikanerna som starka, handlingskraftiga och visionära, skapades en djup klyfta i den offentliga diskursen. Detta påverkade inte bara politiska val utan även den allmänna opinionen om vad som var möjligt i USA:s politiska system.

Det som denna strategi visar är att politisk kommunikation inte bara handlar om att övertyga människor med politiska program och visioner, utan att språket i sig kan vara ett kraftfullt verktyg för att forma vad människor tänker, känner och tror. Ord kan vara lika starka som handlingar, och när de används systematiskt och strategiskt kan de skapa helt nya verkligheter för både individer och samhällen. För läsaren innebär detta en påminnelse om vikten av att förstå språket i politiska sammanhang, att inte bara ta ordens yta för given, utan att också förstå de dolda intentionerna bakom dem.