Hur påverkar geopolitiska faktorer energiövergången?

Forskning om energi och klimat har blivit en central fråga för både akademiska institutioner och internationella organisationer, där författare och experter från hela världen försöker förstå och navigera de komplexa samband mellan geopolitiska faktorer, energiövergångar och klimatpolitik. En av de största utmaningarna är hur politiska, ekonomiska och teknologiska faktorer samverkar på en global skala, och vilka effekter dessa samverkan har på energisektorns omställning mot hållbara källor.

Forskare som Elina Brutschin, som är en expert inom energi, klimat och miljö på IIASA, undersöker hur politisk ekonomi och modellering kan användas för att förstå de makroekonomiska och politiska faktorerna som styr energiövergången. Brutschins arbete om den politiska ekonomin av naturgas, kärnenergi och kolavveckling är exempel på hur olika energikällors framtid påverkas av politiska beslut och internationella relationer. Samtidigt som vissa energikällor har blivit omtvistade ur både miljömässiga och geopolitiska perspektiv, fortsätter länder att kämpa med att balansera energioberoende, klimatmål och ekonomisk utveckling.

En annan viktig aktör är Francielle Carvalho, en expert på sjöfart och energiövergångar, vars arbete på International Council on Clean Transportation (ICCT) ger oss insikt i hur sektorer som maritim transport, biobränslen och alternativa bränslen kan förändra globala energilandskap. Carvalho menar att energiövergångar måste beaktas över hela transportsektorn, där nya lösningar som bioenergi och alternativa bränslen blir avgörande för att minska de globala utsläppen och samtidigt säkerställa en hållbar energiförsörjning.

I Nederländerna har Aad Correljé länge varit en ledande forskare inom den ekonomiska aspekten av infrastruktur och energi. Hans arbete har visat hur offentliga och privata aktörer spelar en avgörande roll i utvecklingen av regleringar och strategier för energiomställning. Detta innebär att utformningen av energi- och klimatpolitiska ramverk inte bara är en fråga om miljö och teknologi, utan också om att förstå hur institutioner och aktörer samverkar för att driva förändring.

Det är också tydligt att globala energimarknader är djupt sammanflätade med geopolitik. David Criekemans och Christian Downie undersöker i sina respektive arbeten hur globala energiregleringar och internationella affärsaktörer påverkar energigovernance. I synnerhet framträder USA och Kina som två av de mest inflytelserika aktörerna på den globala energiarenan, där både geopolitiska spänningar och samarbete kring teknologiska innovationer blir viktiga faktorer för framtidens energiövergång.

Det är också viktigt att förstå att den globala energiomställningen inte kommer att ske i ett vakuum utan kommer att påverkas av flera andra faktorer, inklusive ekonomisk utveckling, teknologiska framsteg och social acceptans av nya energiformer. En balanserad och rättvis omställning kräver att alla dessa faktorer tas i beaktande, särskilt när det gäller att säkerställa att ingen grupp, vare sig det gäller nationer eller befolkningsgrupper, blir negativt påverkad av omställningen.

Vid sidan av teknologiska och ekonomiska faktorer är det också centralt att se på den politiska dimensionen av energiövergången. Här spelar internationella relationer, strategiska allianser och nationella politiska beslut en stor roll. Det handlar om att skapa regler och avtal som inte bara gynnar enskilda aktörer utan även tar hänsyn till globala behov och rättvisa, där energiförsörjning är tillgänglig för alla länder, inte bara de rikare.

Hur påverkar den globala energiövergången Rysslands strukturella makt?

Den globala energiövergången presenterar en rad utmaningar för Ryssland och utgör ett existentiellt hot mot landet. Det påverkar rysk politik och landets globala inflytande, särskilt genom att hota de grundläggande ekonomiska och politiska pelarna – energi, produktion, finans och kunskap. Den minskande betydelsen av olja och gas i den globala ekonomin riskerar att underminera Rysslands ekonomiska fundament och internationella position. I det här sammanhanget syns tre potentiella scenarier för Ryssland, var och en med sina egna risker och möjligheter.

I det första scenariot innebär övergången från fossila bränslen en direkt fara för Rysslands säkerhet och en spiral av nedgång på alla fyra områden av strukturell makt. En minskad beroende av fossila bränslen försvagar Rysslands förmåga att kontrollera sin produktion och ekonomi, vilket i sin tur skadar den politiska regimens legitimitet och förmåga att upprätthålla sina globala allianser. Ryssland, som är beroende av sina olje- och gasresurser, står inför en djupgående förlust av de ekonomiska och politiska fördelarna som dessa resurser tidigare gett. Detta försvagar landets position på den internationella arenan och skapar osäkerhet kring dess framtida geopolitik.

Det andra scenariot är mer optimistiskt, där Ryssland genom teknologiska innovationer inom fossildekarbonisering, kärnkraft och ”blå väte” skulle kunna säkra sin fortsatt dominans på den globala energimarknaden. Om Ryssland lyckas utveckla och implementera nya energiteknologier kan det potentiellt bevara och till och med stärka sin strukturella makt. Detta skulle innebära en ny gyllene era för rysk energi, där landet skulle kunna förlita sig på sin traditionella roll som energiexportör, men nu baserat på renare och mer hållbara teknologier.

I alla dessa scenarier är det klart att Ryssland står inför ett vägval. Den nuvarande vägen, som förlitar sig på fossila bränslen, är inte hållbar på lång sikt, och Ryssland måste göra ett snabbt och effektivt val. Antingen kan landet fokusera på att maximera sina investeringar i decarbonisering av fossila bränslen och kärnkraft, eller så kan det anpassa sig till den globala trenden mot förnybar energi och klimatsmart teknologi. Båda alternativen har sina fördelar och nackdelar. Rysslands stora beroende av fossila bränslen gör det svårt att snabbt skifta till en grön ekonomi, och konkurrensen om förnybara resurser globalt är intensiv. Samtidigt är fördelarna med en renare energiframtid tydliga, med större möjligheter att möta internationella klimatmål och förbättra långsiktig ekonomisk stabilitet.

Slutligen är en långsiktig stabilisering och normalisering av relationerna mellan Ryssland och väst en förutsättning för att Ryssland ska kunna upprätthålla sin strukturella makt och sin globala geopolitik. Rysslands ekonomiska marginalisering på västmarknader och det minskade inflytandet i energimarknaderna gör det svårare för landet att navigera i den globala energiövergången på ett sätt som gynnar dess intressen.

Hur kan lokal finansiering och regionalt samarbete forma Afrikas energiomställning?

I takt med att Afrika fortsätter att utvecklas ekonomiskt och demografiskt, har den afrikanska energisektorn blivit ett centralt ämne för både inhemska och internationella aktörer. Ett av de mest lovande exemplen på denna dynamik är bygget av Damacina-dammen i Etiopien, som trots internationell motvilja och geopolitiska spänningar har blivit en symbol för både lokalt engagemang och regionalt samarbete. Byggandet av dammen, som har en kapacitet på 5,15 GW och kostade 4,8 miljarder USD, finansierades genom etniska och diasporainvesteringar i form av värdecheckar. Detta är ett exempel på hur lokal finansiering kan övervinna utmaningar med att attrahera utländskt kapital och samtidigt minska de geopolitiska konflikterna som ofta hindrar internationella projekt.

Damprojektet har dock inte varit utan kritik. Egypten och Sudan, som båda är starkt beroende av Nilen, har i många år hotat att utmana Etiopiens kontroll över flodens flöde, vilket skulle kunna påverka vattenförsörjningen till de båda länderna och deras jordbruk. Samtidigt har Sudan uttryckt oro över dammens drift utan samarbete med Etiopien, trots att landet skulle kunna dra nytta av den billiga elektriciteten som produceras. Bakom detta projekt ligger en större fråga om ekonomisk dominans i regionen, men också om nationell enhet för Etiopien, som ser energiutveckling som en central del i sin infrastrukturpolitik.

Trots dessa framsteg står Afrika inför betydande utmaningar. Kontinenten är den yngsta i världen sett till befolkningens ålder, och med denna unga och dynamiska arbetskraft finns en enorm potential för att driva hållbar ekonomisk och teknologisk utveckling. Men för att denna potential ska kunna realiseras krävs effektiva institutionella mekanismer, samt en medvetenhet om de icke-materiella aspekterna av projektplanering och genomförande. Att bygga kapacitet, främja mänsklig kapitalutveckling och genomföra nödvändiga reformer på nationell nivå är avgörande för att maximera Afrikas utvecklingsmöjligheter.

När vi talar om Afrikas framtida energilandskap, är det tydligt att det inte handlar om en brist på teknologi. Det finns redan existerande lösningar som kan möta kontinentens växande energibehov, men vad som saknas är ett dynamiskt entreprenörskap, innovativa finansieringssystem och politiska reformer. Samtidigt är det också viktigt att förstå att den internationella arenan spelar en central roll. Utländska investeringar, särskilt från Kina, USA och Frankrike, har blivit avgörande för Afrikas energiomställning. Dessa investeringar har dock både fördelar och nackdelar. Medan de skapar jobb och bygger infrastruktur, finns det oro för att lokala befolkningar inte alltid får ta del av de högkvalificerade arbetstillfällena, och att arbetsvillkoren ofta är tuffa.

Det finns också en oro över den ekonomiska och politiska påverkan av kinesiska investeringar i Afrika. Även om Kina är en stor investerare inom bland annat energi och infrastruktur, sker investeringarna ofta med specifika ekonomiska intressen i åtanke, som säkerställandet av energi och råvaruförsörjning för Kina. I vissa fall har denna investering lett till en skuldsättning som kan binda afrikanska länder till Kina på lång sikt, med risk för att dessa länder blir beroende av utländska aktörer för sina energibehov.

För att Afrikas energiomställning ska bli framgångsrik krävs att man balanserar den teknologiska potentialen med en pragmatisk och långsiktig strategi som omfattar samarbete mellan länder, rättvisa investeringar, och utveckling av lokala marknader och arbetskraft.

Vad innebär Mexikos statligt centrerade elpolitik för handel, klimat och ekonomi?

Mexikos energi- och elpolitik präglas i dag av en starkt statligt centrerad modell, vilket påverkar såväl den inhemska ekonomin som internationella handelsrelationer och klimatåtgärder. Regeringens vilja att återta kontrollen över elproduktionen, främst genom statliga företag, innebär en förskjutning från tidigare liberaliserade marknadsmodeller där privata aktörer och förnybara energikällor haft större utrymme. Denna politik är inte bara en intern omstrukturering utan har långtgående konsekvenser för Mexikos integration i globala energimarknader och klimatambitioner.

Genom att prioritera statligt ägande och fossilbaserad energi står Mexiko inför en komplex balansgång. Å ena sidan ses det som ett sätt att skydda nationell suveränitet och säkerställa kontroll över kritiska infrastrukturer, å andra sidan riskerar det att bromsa övergången till förnybara energikällor och försämra klimatåtaganden. Den internationella reaktionen har varit kritisk, då denna politik kan skapa handelshinder och försvåra utländska investeringar i sektorn. Sådana hinder strider mot de regler och avtal som Mexiko åtagit sig i olika handelsavtal, särskilt med USA och Kanada.

Ur klimatperspektiv är effekterna problematiska. Fossilbaserad energi, särskilt kol och naturgas, dominerar fortfarande statligt ägd produktion, vilket försvårar landets möjligheter att minska utsläppen i linje med Parisavtalets mål. Det leder också till en form av koldioxidlåsning där investeringar i gamla teknologier binder ekonomin till en högutsläppsnivå under lång tid framöver. I förlängningen påverkar detta Mexikos position som aktör i den globala klimatpolitiken, där en övergång till ren energi annars hade kunnat stärka landets internationella anseende och ekonomiska utveckling.

Ekonomiskt skapar denna statliga politik en rad utmaningar. Begränsningar för privata aktörer och minskad konkurrens leder ofta till ineffektivitet och högre kostnader. Samtidigt minskar möjligheterna till innovation och teknologisk utveckling inom förnybar energi. Det hämmar också möjligheten att attrahera utländska investeringar, vilket kan påverka Mexikos tillväxt och jobbskapande negativt. Den internationella handelns dynamik påverkas också, då handelspartner kan se ökad risk och osäkerhet i energisektorn, vilket påverkar investeringsklimatet.

Samtidigt är det viktigt att förstå att denna politik speglar en djupare politisk och ekonomisk strategi att återta nationellt ägarskap över strategiska resurser, en respons på tidigare decenniers liberaliseringar och utländskt inflytande. Detta är en rörelse som präglas av en vilja att stärka statens roll och minska beroendet av externa aktörer, vilket är centralt i den nuvarande administrationens agenda.

För läsaren är det viktigt att se denna utveckling i ett bredare sammanhang. Energipolitik är aldrig enbart teknisk eller ekonomisk; den är djupt politisk och kulturell. Hur ett land organiserar sin energisektor påverkar relationerna mellan stat, marknad och samhälle, samt dess roll i global geopolitik och klimatfrågor. Det är också viktigt att förstå att övergången till en hållbar energimodell inte sker i vakuum, utan påverkas av globala handelsregler, teknologiska framsteg och klimatpolitiska krav.

Hur kommer energiomställningen påverka geopolitiska spänningar och maktförhållanden?

Energiomställningen, och särskilt övergången från fossila bränslen till förnybar energi, innebär en omfördelning av global makt och inflytande, där de traditionella energiproducenterna står inför nya utmaningar. Denna omställning har potentialen att minska beroendet av importerade fossila bränslen och ge upphov till en mer fredlig energiutveckling, men samtidigt innebär övergångsfasen en period av osäkerhet och möjliga geopolitiska spänningar. Enligt forskare som Månberger och Johansson (2019) kan förändringar i marknaden för sällsynta jordartsmetaller (REE) och teknologier för förnybar energi (RES) ge upphov till risker för brist på resurser, prisökningar och geopolitiska konflikter.

Det finns dock också åsikter om att dessa spänningar är överdrivna och att exportrestriktioner inte behöver ha långvariga effekter. Alternativa leverantörer och teknologiska lösningar som ersätter vissa material kan minska riskerna för materialbrist, vilket enligt vissa gör beroendet av förnybar energi mindre geopolitiskt riskfyllt än beroendet av importerade fossila bränslen (Overland, 2019). Samtidigt spelar kapitalinvesteringar och teknologiska framsteg en avgörande roll för att förändra marknaden för REE och minska framtida spänningar.

Såväl regeringars stöd för RES som kommersiella intressen kan skapa priskrig och politiska tvister, vilket vi sett exempel på i relationerna mellan EU och Kina, där antidumpningstullar infördes på kinesiska solceller och paneler. Denna utveckling skapar en situation där de politiska och ekonomiska intressena i utvecklingen av och tillgången till grön teknologi kan orsaka konflikt. Det är oklart vilken teknologi som kommer att dominera, och vilket marknadsandel olika RES-teknologier kommer att ha. Vissa sektorer kan skapa mer internationella spänningar än andra. Till exempel kan elektricitet från förnybara energikällor som kräver stora landområden, som vindkraft och solenergi, ge upphov till territoriella konflikter, både på land och till havs (Hatipoglu et al., 2020).

En annan aspekt som kan skapa spänningar är produktionen av bioenergi. Om bioenergi inte produceras hållbart, kan den hota livsmedelsproduktionen och ge upphov till konflikter om markanvändning. Det finns dock de som hävdar att jämfört med olje- och gasmarknaderna kommer RES att ge en betydligt mer fredlig energiutveckling. Den största fördelen med att gå över till RES är den minskade risken för traditionella internationella konflikter om tillgången på energi, som historiskt sett har lett till militära interventioner.

Det är viktigt att förstå att övergången till RES kommer att vara turbulent, särskilt för de traditionella olje- och gasexportörerna, som känner sig hotade av den förändrade marknadsdynamiken. Dessa länder, som i många fall använder sina oljeinkomster för att bygga upp sin militär och stärka sina geopolitiska positioner, kommer att försöka maximera sin makt medan de fortfarande har möjlighet. Petrostaters strategi kan komma att skilja sig åt, och vissa länder kommer inte nödvändigtvis att förlora på omställningen.

Energiomställningen innebär inte bara en minskning av petrostaternas makt utan även en förändring i hur dessa stater använder sina resurser. Medan olja och gas inte längre kommer att vara tillräckliga för att finansiera militär upprustning, kommer de strategiska kalkylerna om att använda makt för att upprätthålla kontroll över energi- och teknologiresurser att förändras.

Det är därför viktigt att noga följa de geopolitiska utvecklingarna under energiomställningen. Oavsett hur snabbt omställningen går kommer den att förändra de globala maktförhållandena och skapa nya allianser och konflikter på både regional och global nivå. De länder som lyckas ligga i framkant med RES-teknologier, eller som på annat sätt kan utnyttja nya energimarknader, kommer att ha stor betydelse för den framtida geopolitiken.