Vad innebär drömmen för unga utan papper i USA?

För unga människor utan papper i USA, som ofta kallas "Dreamers", är deras verklighet präglad av en ständig osäkerhet, trots att de har vuxit upp i landet och anser det som sitt hem. De har lärt sig språket, gått i skola, och i många fall har de aldrig satt sin fot i det land som deras föräldrar en gång flydde ifrån. Den amerikanska drömmen, som handlar om möjligheter och frihet, verkar vara en illusion för dessa unga människor. Deras framtid är konstant hotad av politiska beslut och den oförmåga som USA:s system har att ta itu med de verkliga behoven av omfattande reformer.

USA har historiskt sett varit ett land byggt på invandring, där varje generation av immigranter har bidragit till att forma nationens identitet. Detta har varit en styrka, men också en källa till konflikt och orättvisor. Trots de positiva effekterna invandring har haft på den amerikanska ekonomin, där många sektorer inte skulle kunna fungera utan immigranter, har debatten om invandring alltid varit polariserad och kontroversiell. Framför allt har politiken kring de unga immigranter som kommit till USA som barn och som inte har några medborgarskapsrättigheter blivit en av de mest omtvistade frågorna.

Den centrala frågan för dessa "Dreamers" är inte om de bidrar till samhället eller om de har potential att bidra ännu mer – det är om de ens kommer att ha en framtid i det land de har känt som sitt eget. När Donald Trump tillträdde som president, förändrades spelreglerna för dessa unga människor. Trots deras starka anknytning till USA, trots deras engagemang i utbildning och arbetsliv, ställdes de inför ett system som såg dem som illegala och som förnekade dem de möjligheter som andra unga amerikaner får.

President Obama hade försökt genomföra en laglig lösning för Dreamers genom att föreslå DREAM Act, men när kongressen inte lyckades komma överens om en lösning, tog han det som en exekutiv åtgärd och skapade DACA (Deferred Action for Childhood Arrivals). DACA gav dessa unga människor ett tillfälligt skydd från deportation och rätt att arbeta lagligt. Men detta skydd var alltid osäkert, och när Trump-administrationen valde att avskaffa DACA, förlorade många av dessa unga människor sina framtidsdrömmar på ett ögonblick.

Deras liv har präglats av systematiska hinder och en ständigt närvarande rädsla för att bli borttagna från det enda hem de har känt. Ändå har många av dem kämpat för att utbilda sig, bygga sina liv och bidra till samhället. Många Dreamers har överträffat förväntningarna och har fått höga betyg, tagit examen och visat en passion för sina yrken – som ingenjör, läkare, eller forskare. De har potential att spela en avgörande roll i det amerikanska samhället, men systemet har inte gett dem de verktyg de behöver för att verkligen blomstra.

För dessa unga människor, där DACA-programmet var en lampa av hopp, kan de politiska beslut som fattas nu ha en förödande effekt. För många har det blivit en kamp för att helt enkelt få möjlighet att existera utan att vara i konstant rädsla för att bli utvisad. Ändå fortsätter de att drömma om en framtid där deras potential inte är begränsad av det icke-existerande skydd som DACA gav dem.

Det som är viktigt att förstå är att även om dessa ungdomar är en liten del av den totala invandringspopulationen i USA, symboliserar de det djupa moraliska och politiska dilemmat som präglat landets historia. De utgör också en påminnelse om att ett lands värderingar och visioner om sig själva aldrig kan vara fasta, utan måste ständigt ifrågasättas och omvärderas. Det handlar inte bara om invandringspolitik, utan om vilken typ av samhälle USA vill vara – ett samhälle som värderar och stödjer de som har byggt sina liv där, eller ett samhälle som stänger av och utesluter dem.

För att förstå denna situation fullt ut är det avgörande att se bortom de politiska argumenten och förstå de mänskliga kostnaderna av dessa beslut. För de unga utan papper handlar det inte bara om lagar eller politik, utan om en kamp för erkännande, för en plats i världen de har känt som sin egen. Det är en kamp för att kunna fortsätta leva och växa i det land som har format deras identitet, även om det landet inte alltid har varit villigt att erkänna dem som sina egna.

Behövs verkligen en mur vid gränsen mellan USA och Mexiko?

Trots miljardbelopp som spenderats på gränsbevakning kvarstår frågan: varför lyckas papperslösa fortfarande ta sig in i landet? Svaret ligger i förändrade strategier. Allt fler immigranter anländer lagligt men stannar kvar efter att deras visum löpt ut. År 2014 hade 42 procent av den papperslösa befolkningen – omkring 4,5 miljoner personer – överskridit giltighetstiden för sina visum. Sedan 2007 har överskridna visum varit vanligare än olagliga gränspassager, med ett överskott på 600 000 personer under den perioden.

Gränsöverträdelser vid den södra gränsen är idag på historiskt låga nivåer. Gränsmyndigheter patrullerar dagligen varje mil och har i många områden realtidsöversikt över gränskorsningar. År 2016 gjordes 408 870 gripanden vid gränsen – en ökning från 331 333 året innan – men därefter föll siffrorna drastiskt. I april 2017 nådde de en historiskt låg nivå. Denna utveckling ifrågasätter behovet av en gränsmur ur ett rent faktabaserat perspektiv.

De flesta papperslösa bosätter sig i stater med traditionellt hög invandring: Kalifornien (21 procent), Texas (15 procent), Florida (8 procent), New York (7 procent), New Jersey (5 procent) och Illinois (4 procent). Mexiko och Centralamerika står för 71 procent av de papperslösa immigranterna i USA – motsvarande 7,9 miljoner personer. Utöver dessa kommer cirka 1,5 miljoner från Asien, 673 000 från Sydamerika, 432 000 från Europa, Kanada eller Oceanien, 353 000 från Afrika och 232 000 från Karibien.

Tvärtemot populära föreställningar är den papperslösa befolkningen inte en nyanländ skuggbefolkning. Två tredjedelar har bott i USA i tio år eller mer. Många lever i blandade familjer där vissa medlemmar har laglig status och andra inte. Dessa sju miljoner personer ingår i hushåll med sammanlagt 9,6 miljoner vuxna och 5,9 miljoner barn som är amerikanska medborgare. Att deportera en papperslös person innebär därmed att splittra hela familjer och samhällen.

Trots att de saknar rätt till sociala förmåner som Medicare och Social Security, betalar papperslösa arbetare ändå in stora summor till dessa system. År 2010 bidrog de med 13 miljarder dollar till Social Security, men mottog endast 1 miljard i ersättningar. En nettoinbetalning på 12 miljarder. Mellan 2000 och 2011 betalade de in 2,2 till 3,8 miljarder mer årligen än vad de tog ut från Medicare – ett totalt överskott på 35,1 miljarder dollar.

Utöver detta betalar papperslösa immigranter också statliga och lokala skatter: över 7 miljarder dollar i moms och punktskatter, 3,6 miljarder i fastighetsskatt och nära 1,1 miljarder i inkomstskatt. Att ge dessa immigranter laglig status skulle öka deras skattebidrag med ytterligare 2,2 miljarder per år.

Programmet Deferred Action for Childhood Arrivals (DACA) infördes av president Obama den 15 juni 2012 och ger unga som kommit till USA utan tillstånd före 16 års ålder möjlighet att stanna och arbeta eller studera, under förutsättning att de uppfyller vissa kriterier. De får uppehållstillstånd och arbetstillstånd för två år i taget, med möjlighet till förnyelse. År 2016 uppskattades 1,3 miljoner unga vara direkt berättigade till DACA, och ytterligare 400 000 uppfyllde alla krav utom slutförd skolgång. Sammanlagt har runt 800 000 unga papperslösa fått skydd genom DACA, men omkring 110 000 har lämnat programmet, varav 40 000 har erhållit permanent uppehållstillstånd.

Att många inte förnyat sin status beror bland annat på rädsla för att deras uppgifter skulle användas för att lokalisera och deportera dem själva eller deras familjer. Andra trodde att programmet skulle avslutas. DACA har blivit en politisk symbolfråga snarare