Hur påverkar övergången till förnybar energi geopolitiken i Mellanöstern och Nordafrika?

Energimarknaderna genomgår just nu en omfattande omställning, där förnybara energikällor spelar en allt viktigare roll, särskilt i regioner som Mellanöstern och Nordafrika (MENA). Regionen, som är hem för de största oljereserverna i världen, står inför en komplex utmaning: att balansera sin historiska dominans inom fossila bränslen med behovet av att anpassa sig till en ny global energiordning som i allt större utsträckning fokuserar på hållbarhet och förnybara energikällor.

Mellanöstern och Nordafrika, med sina enorma oljereserver, har länge varit kärnan i den globala energipolitiken. Åtta länder i regionen – Saudiarabien, Iran, Irak, Kuwait, Förenade Arabemiraten (UAE), Libyen, Qatar och Algeriet – kontrollerar nästan 60% av världens bevisade oljereserver. Samtidigt innehåller regionen nästan 45% av världens potentiella kapacitet för förnybar energi. Det handlar inte bara om sol- och vindkraft, utan även om hydroenergi, där länder som Egypten, Iran och Irak redan har lång erfarenhet av utnyttjande av floder för att producera elektricitet.

Trots de stora fossila tillgångarna, har MENA-länderna gradvis ökat sina investeringar i förnybar energi. Det finns en kraftig tillväxt i användningen av sol- och vindkraft, särskilt i länder som Saudiarabien, UAE och Marocko, där vinden och solens förutsättningar erbjuder enorma möjligheter. Från 2018 till 2019 ökade den förnybara energikapaciteten i regionen med hela 78%, vilket var den största ökningstakten globalt. Denna tillväxt sker samtidigt som länderna, särskilt de som ingår i Gulf Cooperation Council (GCC), strävar efter att diversifiera sina ekonomier och minska beroendet av olja och gas.

Det är också tydligt att klimatförändringar har blivit en allt större faktor i beslutet att satsa på förnybar energi. Regionens sårbarhet för extrema väderförhållanden, torka och ökande temperaturer gör att klimatpåverkan är en central fråga i den politiska och ekonomiska diskussionen. Förnybara energikällor erbjuder en väg framåt för att minska de långsiktiga riskerna som följer med den globala uppvärmningen, samtidigt som de kan bidra till att lösa inhemska problem som vattenbrist och bristande livsmedelsproduktion.

Även om förnybar energi nu utgör en växande del av regionens energiportfölj, utgör den fortfarande mindre än en halv procent av den globala elektricitetstillgången. Det är dock viktigt att notera att de GCC-länderna, som Saudiarabien, Qatar och UAE, har betydligt högre inkomster än många andra MENA-länder, vilket gör det möjligt för dem att vara pionjärer i denna omställning. Deras rikedom, tillsammans med deras politiska och ekonomiska inflytande, ger dem en stark position när det gäller att driva utvecklingen av förnybar energi.

En annan aspekt av omställningen är att den sker mitt i en tid av geopolitiska förändringar. Som stora exportörer av fossila bränslen har länder som Saudiarabien och UAE haft en dominerande roll på de globala energimarknaderna. Men med den snabba tillväxten av förnybara energikällor och det internationella trycket att minska växthusgasutsläppen, står dessa länder inför en historisk omprövning av sin roll i energipolitiken. Det är inte längre en självklarhet att oljeexport kommer att vara den dominerande faktorn för dessa ekonomier, och det finns ett växande behov av att anpassa sig till nya internationella normer för hållbar energi.

I den här omställningen har även geopolitiken förändrats. Länder som tidigare varit beroende av energiimport från MENA-regionen, som EU-länder och Kina, ser nu på MENA-länderna som viktiga partners i utvecklingen av förnybara energikällor. Detta innebär nya diplomatiska och ekonomiska relationer, och det finns stora möjligheter för MENA-länder att etablera sig som ledande aktörer på den globala förnybara energimarknaden.

Denna energiomställning är inte bara ett ekonomiskt fenomen, utan har också djupgående politiska och sociala konsekvenser. För MENA-länderna innebär det en möjlighet att minska sitt beroende av fossila bränslen, diversifiera sina ekonomier och skapa nya jobb inom sektorer som förnybar energi och grön teknologi. Samtidigt innebär det en ökad risk för destabilisering om inte omställningen hanteras på ett rättvist sätt, där både ekonomiska och sociala faktorer beaktas.

För att omställningen till förnybar energi ska lyckas, behöver MENA-länderna utveckla effektiva politiska strategier som inte bara fokuserar på teknologisk utveckling, utan också på att skapa en rättvis och hållbar ekonomisk och social struktur. De måste också hantera interna utmaningar som korruption, politisk instabilitet och bristande infrastruktur. Genom att investera i förnybar energi kan dessa länder bli en viktig del av den globala kampen mot klimatförändringar, samtidigt som de stärker sin ekonomiska säkerhet och diversifierar sina energikällor.

För den som följer denna utveckling är det viktigt att förstå att övergången till förnybar energi inte bara handlar om teknologiska lösningar. Den är djupt kopplad till frågor om makt och inflytande, både inom regionen och på global nivå. Med tanke på den ökande konkurrensen om energiresurser och den geopolitiska dynamiken kring förnybar energi kommer de MENA-länder som framgångsrikt kan navigera i denna nya energiordning att spela en avgörande roll i framtidens globala energilandskap.

Hur energiövergången påverkar petrostater: Risker, utmaningar och framtidsutsikter

Ett av de mest påtagliga tecknen på denna osäkerhet är den stora skillnaden mellan prognoser för framtida efterfrågan på olja. BP och Internationella energimyndigheten (IEA) har presenterat scenarier där gapet mellan de mest skilda projektionerna för 2050 är 57 miljoner fat per dag – vilket motsvarar mer än hälften av dagens globala oljemarknad. Trots dessa skillnader finns det en bred enighet om att den globala oljeefterfrågan kommer att nå sin topp inom de kommande 20 åren. För scenarier som överensstämmer med Parisavtalets klimatmål om att begränsa den globala uppvärmningen till mellan 1,5 och 2°C, förutspås en snabb minskning av oljekonsumtionen efter denna topp.

För att uppnå dessa klimatmål innebär det att en stor del av de fossila bränsleresurserna skulle behöva stanna i marken. Det uppskattas att utvecklade olja- och gasfält, som redan fått ett slutgiltigt investeringsbeslut, står för mer än fyra femtedelar av det koldioxidbudget som krävs för att hålla den globala uppvärmningen inom 1,5°C. Detta innebär att vissa olje- och gasreserver, liksom kolreserver, kommer att behöva lämnas orörda – ett scenario som innebär stora ekonomiska förluster för många producenter.

Länder som är både högexponerade och lågresilienta – som Irak, Libyen, Venezuela och Nigeria – är de mest utsatta. Dessa länder är starkt beroende av oljeintäkter, som ofta står för mer än 20% av deras BNP, men de har låg ekonomisk motståndskraft och brist på finansiella reserver. Dessa stater lider redan av interna konflikter och social oro, vilket gör att de är särskilt sårbara för chocker på oljepriserna eller strukturella förändringar på marknaden.

Mindre utsatta, men fortfarande sårbara, är länder som Iran, Ryssland, Algeriet och Azerbajdzjan, som kan hantera en övergång till förnybara energikällor om de vidtar rätt politiska åtgärder. Dessa länder har en viss ekonomisk stabilitet, men är fortfarande känsliga för oljeprischocker.

De mest motståndskraftiga bland petrostaterna, som Kuwait, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien, har mer att förlita sig på i form av välstånd, men är ändå starkt beroende av oljan. Här är den största utmaningen att de sociala kontrakt, som länderna byggt sina samhällen på, börjar att vittra när oljeintäkterna minskar. För dessa nationer kommer en förändring i energiutbudet inte bara att påverka ekonomin utan även den sociala stabiliteten.

Sist men inte minst finns det länder med relativt låg exponering för fossila bränslen, såsom Malaysia, Bahrain och Norge, som redan har diversifierat sina ekonomier och är bättre rustade för att möta framtida förändringar på marknaden.

Flera faktorer påverkar i vilken grad petrostater är beredda att hantera minskad efterfrågan på olja. Dessa faktorer innefattar landets finansiella buffertar, storleken och karaktären på de fossila bränslena som finns kvar att exploatera, förmågan att styra sin ekonomi, och demografiska trender. Länder med stora olje- och gasreserver står inför en högre risk att deras tillgångar blir strandsatta – de kan inte längre monetarisera sina resurser i den takt de skulle önska.

För att effektivt hantera de risker som energiomställningen medför, måste oljeproducerande länder agera proaktivt för att stärka sin ekonomiska motståndskraft. Detta innebär att diversifiera sina ekonomier, förbättra styrningen och utveckla långsiktiga strategier som kan balansera övergången till förnybar energi med ekonomisk stabilitet.