Hur Trumps politik påverkade rasism och samhälle under pandemin

Donald Trumps presidentskap blev en tid då rasism och vit nationalism flyttade in i centrum för den amerikanska makten. Hans ideologi försvarade inte bara vita överhöghet, utan även en idé om rasrening som fick större utrymme under hans tid vid makten. Under de sista månaderna före valet 2020 intensifierades hans rasistiska politik, vilket visade sig tydligt genom hans nedtoning av, eller i vissa fall stöd för, symboler från Konfederationen och offentliga uttalanden som stödde voter suppression. Trump lyckades omforma sig själv till en president som talade direkt till vit makt och kopplade den amerikanska undantagsställningen till vit nationalism.

Det var inte bara under pandemin som Trump visade sin ovilja att acceptera någon form av ansvar. Hans strid med Twitter var en reflektion av hans tro på att han kunde säga vad som helst utan att behöva stå till svars för sina ord. Denna självbild som odelbar från ansvar blev ännu tydligare när han bemötte de massiva protesterna mot polisvåldet, särskilt de som uppstod efter mordet på George Floyd. Trumps tweet om att "när plundring börjar, börjar skjutandet" är en av hans mest tydliga och chockerande anspelningar på ett rasistiskt kodspråk, där han ramar in protesterande medborgare som kriminella och icke-vita. Hans försök att få till en våldsspiralsretorik väckte reaktioner, särskilt när det visade sig att hans ord påminde om en gammal kommentar från den rasistiske Miami-polischefen Walter E. Headley från 1967.

Trump använde också sin plattform för att sprida desinformation om Covid-19. Trots att dödssiffrorna i USA skenade och tusentals människor förlorade sina jobb, stödde Trump läkare som förnekat vikten av ansiktsmasker och promoverade farliga och obekräftade behandlingar som hydroxyklorokin. Hans förnekelse av vetenskapliga fakta om viruset och hans falska påståenden om valfusk blev centrala delar av hans populistiska och neofascistiska diskurs. Hans politik under pandemin visade på en skrämmande förmåga att utnyttja kriser för att stärka sina egna positioner och driva fram en agenda som försvårade för både rättvisa och jämlikhet i samhället.

I denna kontext blir det tydligt hur farlig och destruktiv den populistiska ideologin kan vara när den kombineras med förnekelse av både vetenskap och mänskliga rättigheter. Trumps styre visade på en avgrundsdjup klyfta mellan de som hade privilegier och de som inte hade det, och hur detta gap utnyttjades för att stärka en vit maktstruktur på bekostnad av alla andra.

Hur Historia och Utbildning Kan Bekämpa Fascism i En Tid av Återuppståndelse

Den återuppståndna autoritarismen i många delar av världen idag tvingar oss att ompröva rollen som utbildning, lärare och studenter spelar i en tid präglad av tyranni. I synnerhet väcker frågan om hur vi kan föreställa oss utbildning och undervisning i historia som centrala verktyg för att skapa ett nytt språk för studenter, ett språk som är avgörande för att väcka en radikal fantasi, en idé om socialt hopp och modet att kämpa kollektivt. Detta är inte enbart en akademisk fråga, utan en politisk nödvändighet i en tid då samhällen riskerar att drivas in i den dystopi som fascismens logik för med sig.

Utbildningens roll är central i detta avseende. Det är inte bara en fråga om att överföra fakta, utan också om att återerövra de verktyg som behövs för att förstå och kritiskt förhålla sig till maktstrukturer. I den politiska striden mot en fascistisk återuppståndelse behöver vi en pedagogik som förstår och kämpar mot de krafter som förnekar demokratins mest fundamentala värderingar. John Dewey påpekade redan på 1930-talet att demokratiska förhållanden inte existerar av sig själva; de måste ständigt odlas och hållas vid liv i en kritisk kultur som fostrar medborgarnas förmåga att ifrågasätta och motstå förtryck.

I denna tidsålder av politisk amnesi är en av de största riskerna att tro att våra institutioner är immuniserade mot fascismens växande inflytande. Melvin Rogers, som reflekterar över Deweys varningar, påminner oss om att de som förlitar sig på institutionernas tröghet och stabilitet ignorerar den långsamma men systematiska process som underminerar själva det sociala nätverk som gör dessa institutioner möjliga. Trump-administrationens politik, med dess förakt för transparens och sanningen, utmanar inte bara våra institutioner utan testade också vår moral som medborgare och vår vilja att stå emot förtryck.

För att kunna motsätta sig fascismens framväxt måste vi förstå att det inte är tillräckligt med passivt försvar. Vi måste återuppbygga en politisk och pedagogisk kultur där historia inte bara är ett arkiv av det förflutna, utan ett levande verktyg för att förstå de sociala och politiska krafter som formar vår samtid. Detta innebär att återberätta historien om fascismens uppkomst och framgångar, inte för att göra direkta jämförelser med nuet, utan för att utveckla en radikal förståelse för hur vi som samhälle kan motstå de strukturer av förtryck som fascismen skapar.

Fascismens framväxt är intimt kopplad till förlusten av en kritisk offentlig sfär där civila värderingar, samhällsvetenskap och socialt engagemang kan föda en mer imaginativ förståelse för framtiden. Utbildning måste vara en del av denna process, inte bara som ett sätt att informera, utan som ett sätt att främja medborgarskap och socialt ansvar. I en tid av global oro, där politisk och ekonomisk makt koncentreras på en allt större skala, måste utbildningen vara en form av motstånd som inte bara håller fast vid det förflutnas lärdomar utan också utvecklar nya sätt att tänka på framtiden.

Det är centralt att förstå att kampen mot fascism inte enbart är en fråga om att identifiera dess former i det förflutna, utan att också agera mot dess nuvarande manifestationer i samhället. Därför är det avgörande att utbildning och kulturella institutioner som universitet, konst och media agerar som motkrafter mot de krafter som strävar efter att förneka både historien och de rättigheter som hör till ett demokratiskt samhälle.

Hur Neoliberalism och Fasism Samverkar: Pandemins Blotta Sår i Samhället

Neoliberalismen har förvandlat världen till ett system där ekonomiska och sociala klyftor har blivit allt djupare. Pandemin avslöjade på ett brutalt sätt den strukturella ojämlikheten som har präglat den västerländska världen under decennier. I USA, som ett exempel, ser vi att över trettio miljoner arbetare inte har en enda betald sjukdag, samtidigt som omkring trettio miljoner människor saknar sjukförsäkring. Än mer chockerande är det faktum att mer än en halv miljon människor är hemlösa, och att nästan hälften av befolkningen har svårt att betala sina månatliga räkningar, än mindre klara av oväntade utgifter som en nödsituation på 400 dollar. Pandemin rensade bort illusionen om att klasskillnader och rasism skulle försvinna genom konservativa medier som normaliserade och depolitiserade dessa frågor.

Neoliberalismens system, där allt är beroende av marknadens logik, har också lett till att de mest utsatta grupperna har blivit än mer osynliga. Runt om i USA, där fängelsepopulationen är den största i världen, utgör människor i fängelser en särskilt utsatt grupp under pandemin. Många av dessa individer är människor av färg, och när viruset spreds var risken för dödsfall på grund av trängseln i fängelserna enorm. Det blev tydligt när hela populationen på Marion Correctional Facility i Ohio testades och nästan 80% av fängelsepopulationen, samt 154 anställda, var smittade.

Pandemin visade också på en annan aspekt av neoliberala samhällen: den hyperindividualistiska kulturen som kännetecknar dessa system. Trump-administrationen förde fram en paradoxal politisk hållning där social distansering som en medicinsk nödvändighet mötte ett politiskt system som har förakt för kollektiv solidaritet och demokratiska värden. Det handlar om en konflikt mellan vad som krävs för att skydda folkhälsan och den politiska inriktningen som ser det som viktigare att skydda individens frihet och ekonomiska intressen än att skydda samhällets mest utsatta.

Vad pandemin och dess samhälleliga konsekvenser belyser är hur neoliberala politiker, genom att föra en politik som privilegierar marknaden, har förlorat förmågan att hantera verkliga sociala behov och risker. Detta skapar ett samhälle där social sammanhållning och mänskliga rättigheter förlorar i kampen mot ekonomisk vinning och marknadens dynamik. Och det är här som neoliberalismens utbildningsmaskineri kommer in: en maskin som är designad för att desinformerar och undergräva kritiskt tänkande och samhällelig ansvarstagande.

En sådan pandemi avslöjar en verklighet där medborgarnas välfärd har blivit en eftergift för privata intressen och marknadens behov, och där den sociala världen och dess sammankopplingar framstår som ett fält för finansiell exploatering eller total förakt. Och det är dessa dolda sår av neoliberalt tänkande som skapar förutsättningar för ett allt mer polariserat och socialt splittrat samhälle.

I denna tid av global pandemi, ekonomiska nedgångar och växande sociala orättvisor, har vi också sett hur solidaritet och kollektivt ansvar har fått en ny innebörd. Denna pandemi, i kombination med massprotesterna mot polisbrutalitet och systemisk rasism, påminner oss om vikten av att återerövra vår förmåga att vara en del av ett samhälle där gemensamt ansvarstagande, medkänsla och stödjande nätverk av människor är centrala för överlevnad och rättvisa.

Hur pandemi och politiska kriser påverkade demokratin och media under COVID-19-pandemin

Under den globala COVID-19-pandemin har vi bevittnat en rad förändringar i hur samhällen reagerar på kriser, samt hur dessa kriser påverkar demokratins stabilitet och mediernas roll. Pandemins påverkan på media och politiska system har varit både djupgående och långtgående, vilket synliggör det ömtåliga förhållandet mellan offentliga institutioner och deras relation till medborgarna. Politiska ledare har använt sig av pandemin för att stärka sin makt, samtidigt som media har ställts inför utmaningar i att behålla objektivitet och frihet under pressen.

I USA, exempelvis, visade sig pandemin vara ett verktyg för att genomföra politiska strategier som tidigare skulle ha varit svåra att genomföra under normala omständigheter. En av de mest framträdande aspekterna av denna process har varit ledare som Donald Trump, som använde sin position för att manipulera medieagendor och forma den offentliga uppfattningen om krisens allvar. I en tid då världen behövde sann information om smittspridning, vaccinationer och samhällsåtgärder, blev nyhetsflödet istället dominerat av desinformation och polarisering.

Detta fenomen har också haft en tydlig inverkan på val och demokratiska processer. I USA, under de första månaderna av pandemin, började röstningens tillgänglighet att ifrågasättas, vilket innebar att vissa politiska aktörer försökte ändra röstningslagar för att främja egna intressen. Trump-administrationen försökte till exempel blockera lättnader för poströstning och föreslog regler som skulle försvåra för många väljare att delta i valet. Denna politisering av den demokratiska processen var tydlig när Trump i direkta termer hävdade att förändringar i röstlagar skulle kunna leda till att Republikanerna förlorade framtida val.

Samtidigt blev medierna själva en måltavla. Trump gick i bräschen för att attackera det traditionella nyhetslandskapet, kallade pressen för "folkets fiende", vilket skapade en farlig dynamik där objektiv rapportering och kritik av regeringen blev allt mer marginaliserad. Detta reflekterar en större trend där sociala medier och populistiska rörelser kraftigt påverkar hur människor konsumerar information. Dessa plattformar blev samtidigt en grogrund för desinformation, där felaktiga uppgifter om pandemin spridits snabbt.

Det är också viktigt att förstå hur dessa händelser inte bara handlar om den specifika tiden för pandemin, utan hur de speglar större problem som redan fanns i det politiska systemet. Det som under pandemin framträdde som nya, exceptionella metoder att hantera kriser, har sina rötter i långvariga problem som osund maktkoncentration, missbruk av media och bristande ansvarsutkrävande. Pandemin belyste hur dessa strukturer kan utnyttjas för att påverka allmänhetens opinion och forma politiska beslut.

En annan aspekt att förstå är de globala konsekvenserna av denna utveckling. I många länder, inte bara i USA, har ledare använt pandemin för att begränsa mediefrihet, stärka sina egna positioner och skapa ett politiskt klimat där kritik ofta tystas ned. Det är en farlig utveckling, där varje åtgärd mot demokratins grundläggande värden – som pressfrihet och allmän rösträtt – kan skapa långsiktiga skador på samhällens institutioner och förtroende för rättsstaten.

De politiska konsekvenserna av COVID-19 är långt ifrån över. Pandemin har inte bara förändrat hur vi hanterar hälsokriser, utan också hur vi betraktar demokratiska värden och mediefrihet. Medborgare måste vara medvetna om de långsiktiga effekterna av de förändringar som har genomförts, och om hur dessa förändringar kan påverka deras framtida rättigheter och friheter. Det är därför nödvändigt att stärka den kritiska mediekonsumtionen och förstå de maktstrukturer som finns inom både medierna och politiken.