Vad är det vi egentligen letar efter i mörka vatten?

Jag låg på rygg, händerna stela, nedsänkta i ett kyligt mörker. Det var där, under ytan, i ett stilla vatten där jag förlorade mig själv för en stund. Trots att jag hade fått upp det jag trott mig vara på väg att släppa – en metallbit som länge legat gömd – fanns det något mer, något tungt som jag inte riktigt kunde greppa, som fortfarande tryckte på bröstet. Vattnets kallhet, den plötsliga ansträngningen att hålla fast vid något som kändes som en vinnande biljett, och då, som i en blinkning, var jag tillbaka vid ytan. Leonard var där, dragandes mig mot land, och i hans ansikte såg jag en blandning av lättnad och frustration.

Vi hade ju inte riktigt de bästa verktygen, hade vi inte förväntat oss. Vi var ute på en nödlösning, där ingen av oss riktigt visste vad vi gjorde. Och ändå, där låg vi, plaskande i en liten avkrok av floden, där bilen låg begravd under åratal av vatten, rost och glömda historier. Leonard hade dragit av mig min säkerhetssele, något vi inte borde ha gjort. Men när man är där i vattnet, i den rysliga kylan, är det som om alla regler försvinner.

Med ett bett i luften frågade jag honom om det verkligen var möjligt att vi hade hittat vad vi letade efter. Leonard, som aldrig riktigt höll tillbaka, sa att vi kanske bara hade hittat en rostig skylt. Och det var precis det vi hittade – en rostig bilskylt, ingen bil. Han tvivlade på att vi någonsin skulle hitta hela fordonet, inte här, inte nu. Men det var ju det här, just den biten, som gjorde oss mer nyfikna än någonsin på att gräva vidare. För trots det lilla fyndet, förstod vi båda att det kanske var mer som gömde sig under den stilla ytan än vad vi ville erkänna för oss själva.

När vi klätt av oss de blöta dräkterna och satt oss i bilen för att köra till staden, var stämningen underligt lätt. Vi talade om allt möjligt, om gamla smycken och skatter som funnits kvar genom generationer av glömda människor. Och ändå, mellan alla skämt och lögner, fanns det något som inte gick att dölja. Leonard talade om sin barndom – om sin farmor, som han älskade djupt, men också om sin far som misshandlade honom, en far han slutligen gav igen och som försvann för gott. Och det var då, mitt i alla dessa historier som vi båda kunde förstå, som jag insåg att vi på något sätt letade efter samma saker, men vi var båda fast i våra egna berättelser om förlorade tillgångar, misslyckanden och gamla sår.

Leonard var som han var, en man som tyckte om att spruta ur sig sina historier, även om han förlorade sig själv i detaljerna om gamla hundar och livets brutna drömmar. Och det var där, mitt i allt detta, jag nämnde Trudy. För att jag ville ha sympati. Jag trodde att jag förtjänade det. Men hans svar var så enkelt: "Du är ju dum i huvudet." Och jag skrattade för mig själv. Ja, jag visste vad han skulle säga. Alla visste det. Men ibland behöver man höra någon annan säga det.

I de tysta stunderna mellan våra ord, fanns det något osagt. Det handlade inte om skatten, inte om bilen i vattnet eller de gamla smyckena som Leonard pratade om. Det handlade om att komma till ytan, att befinna sig på samma plats, om än för ett ögonblick. Det handlar om att vara tillsammans i det som är förlorat, om att skapa en tillfällig flykt från det förflutna. För när mörka vatten slukar det som vi trott oss förstå, återstår inget annat än att hålla fast vid det som är nu.

Hur långt kan man gå för pengar utan att förlora sig själv?

Leonard och jag hade diskuterat länge. Han, som alltid varit den pragmatiska, lite cyniska typen, föreslog att vi skulle ta pengarna och använda dem för att komma bort, kanske till Mexiko, där vi kunde göra affärer utan några större komplikationer. Pengarna, sa han, skulle bli värda tio gånger så mycket där. Det var en lockande tanke, att lämna den kalla och krisande världen bakom sig och försvinna in i ett enklare liv, där vi kanske kunde köpa oss en bit frihet.

Men ändå kände jag mig tveksam. Hur kunde vi veta att pengarna var rena? Vi hade ingen aning om deras ursprung. Var de tvättade, eller var de märkta på något sätt som skulle få oss att hamna i knipa? Leonard var oförstående, som vanligt. För honom var risken en del av äventyret, något som man inte skulle tänka på för mycket. Allt skulle gå bra, han var övertygad om det. Även om vi skulle förlora några tusen i processen, skulle vi ändå få ut något av det hela. Jag kunde inte undgå att undra om det verkligen var så enkelt.

Dagen vi skulle åka var kall. Vintern hade kommit som en storm, oväntad och skoningslös. Det var en ovanlig kyla för Östra Texas, men det kändes passande. Jag var på väg att göra något jag inte riktigt visste om jag borde göra, och kylan påminde mig om den osäkra framtiden. Leonard hade fått tag på dykutrustning, och vi hade packat en gammal bil full med alla nödvändigheter för att kanske dyka ner i Sabine-floden och se om vi kunde hitta något där – kanske svar, kanske pengar.

Jag försökte hålla min känsla av misstro borta, men varje gång vi pratade om planerna, växte en känsla av att vi lekte med elden. Visst, det var Leonard som ledde an, men jag var inte oskyldig. Jag var lika djupt involverad som han, och tankarna på konsekvenserna av våra handlingar gnagde ständigt i bakhuvudet. Trudy, min kvinna, såg inte på saken med samma distans. Hon var en av dem som såg oss som små pojkar som försökte göra oss fria genom att ta snabba genvägar. Hon föraktade oss för vår naivitet, för att vi alltid trodde vi kunde komma undan med det.

Vi var båda medvetna om att detta inte var en chans att bara förlora lite pengar. Vi riskerade mer än så. Och det var klart att även om vi kanske skulle få några vinster på vägen, skulle vi inte kunna förbli samma människor. Jag visste det. Att ge sig in i något så osäkert skulle förändra oss, på ett sätt som inte gick att ångra. Men kanske var det precis det som lockade. Kanske var det så vi kände att vi kunde återta kontrollen över våra liv – genom att ta risker, även om vi inte visste var de skulle leda oss.

Det var inte lätt att inse det, men det var omöjligt att förneka. När jag såg på Leonard såg jag också på mig själv. Vi var inte längre samma personer som vi var förut. Vi var människor som var beredda att ta steget för att få något mer än bara den trista tillvaron vi levde i. Men på vägen fanns det ett pris, och det skulle bli svårt att acceptera den delen.

Det är lätt att lockas av tanken på att livet skulle vara enklare om man bara kunde ta genvägar. Men vad händer när man gör det? Vad händer med ens själ, med ens värderingar? Att komma undan med snabba lösningar kanske är möjligt en gång, men om det blir en vana, vad finns kvar då? Det vi valde att göra skulle inte bara påverka våra ekonomiska förhållanden. Det skulle sätta oss på en väg där vi kanske inte längre kände oss som oss själva. Och kanske var det just det som var poängen – att hitta oss själva genom att tvingas konfrontera vad vi var villiga att förlora.