Vad skiljer amoklöpning från terrorism?

Begreppet amok, med rötter i 14- och 1500-talens rapporter, beskriver två tydligt skilda fenomen: krigsliknande kollektiv amoklöpning och individuell amoklöpning. Ursprungligen var amok en stridstaktik bland malajiska krigare, där man oförskräckt kastade sig in i strid med ett krigskrigande rop och utan hänsyn till eget liv. Den moderna förståelsen, enligt Världshälsoorganisationen (WHO), definierar amok som ett godtyckligt, till synes oprovocerat utbrott av dödligt eller allvarligt destruktivt beteende mot andra.

Den rationella strategin, som kännetecknar terrorism, saknas vanligen hos personer som springer amok. Dessa agerar ofta under stark känslomässig impuls eller blind raseri, utan genomtänkt plan för sina handlingar. Den socialpsykologiska forskaren Richard Albrecht beskriver amoklöpning som ett uttryck för en furios, okontrollerad aggression där gärningspersonen angriper alla som råkar komma i vägen tills denne själv faller eller dödas. Politisk motivation spelar ingen roll här, även om det ibland kan vara svårt för observatörer att avgöra om det finns en sådan bakomliggande agenda.

Skillnaden mellan politiskt motiverat våld och patologiskt amokvåld är dock inte alltid tydlig. Bedömningen påverkar hur rättssystem och samhälle hanterar dessa handlingar, och hur offren och allmänheten kan bearbeta chocken. För offren, som i fallet med David Sonbolys gärningar i München, är det viktigt att noga undersöka och förstå hela sammanhanget innan man kategoriserar en handling som amoklöpning eller terrorattack. En felaktig klassificering kan få stor betydelse för den politiska och juridiska hanteringen.

I idealfallet kan terrorism och amoklöpning särskiljas genom några centrala egenskaper. Terrorism är en medveten handling med politiska mål, inspirerad av ideologi och med en rationell strategi för att nå ut till en bredare publik. Amoklöpning är snarare ett impulsivt, godtyckligt våldsutbrott, ofta präglat av personligt hat och suicidal avsikt, utan ideologisk grund eller långsiktiga mål. Terrorister planerar ofta sina offerval noggrant, medan amoklöpare attackerar slumpmässigt, ibland inom sin egen närmaste krets.

Denna distinktion är viktig för att undvika att förminska gärningspersoners ansvar genom att enbart tillskriva dem psykisk sjukdom. Även terrorister kan ha psykologiska problem, men deras handlingar är samtidigt politiskt laddade och planerade. Exemplet från El Paso 2019 visar hur en våldshandling med tydlig högerextremistisk agenda kan klassas som terrorism, trots inslag av personligt hat och ideologisk galenskap.

Det är nödvändigt att förstå dessa skillnader och deras konsekvenser för rättslig bedömning, samhällsdebatt och stöd till offer. Att se bortom ytliga likheter och granska motiv, val av offer, och den bakomliggande psykologin är avgörande för att kunna hantera våldsdåd på ett adekvat och rättvist sätt. Den offentliga debatten måste också nyansera sina definitioner för att undvika att blanda ihop komplexa och olika fenomen, vilket annars riskerar att försvåra både förebyggande arbete och bearbetning av tragedier.

Hur påverkar internet radikaliseringen av ensamvargar och deras politiska motiv?

Amris fall visar på flera problem med hur statliga och säkerhetstjänster hanterar sådana individer. Trots att Amri var känd för sitt kriminella beteende, antogs det att hans fara var neutraliserad genom hans involvering i brottslighet, vilket i sig var en fatalt felaktig slutsats. Amris brottsliga livsstil, som stod i skarp kontrast till hans ideologiska engagemang, utgjorde en komplexitet som var svår att förutse och ännu svårare att hantera. Därför var den politiska motivationen inte tillräckligt allvarligt beaktad. Detta gäller även för högerextrema gärningsmän, där de ideologiska och politiska faktorerna ibland underskattas.

I fallet med ensamvargar, som också kan vara motiverade av högerextremism, är det viktigt att förstå att deras handlingar inte är resultatet av en impulsiv eller irrationell handling. En ensamvarg handlar ofta efter lång och noggrann planering, driven av politiska och ideologiska motiv snarare än av irrationella eller känslomässiga faktorer. Dessa gärningsmän kan tala om "befrielse", "kamp för frihet" eller "raskrig", och deras hat mot etniska minoriteter och invandrare fungerar som en drivkraft för deras gärningar. Deras vilja att slå tillbaka mot samhället gör dessa introverta individer, som ibland verkar vara osynliga i samhället, till potentiella hot som inte alltid är lätta att identifiera.

Det är också viktigt att påpeka att många ensamvargar inte ses som "mentalt sjuka" eller "gala". Deras handlingar motiveras av en övertygelse som ofta är baserad på ideologiska eller politiska doktriner, snarare än på psykiska störningar. Det finns en tydlig skillnad mellan en individ som handlar utifrån en politisk övertygelse och någon som agerar utifrån psykologisk störning eller personlig kris. Detta innebär att metoder för att identifiera och motverka radikalisering måste ta hänsyn till de ideologiska och sociala faktorerna som påverkar individerna, snarare än att enbart fokusera på psykologiska profiler eller kriminalitet.

För att bättre förstå och bemöta hotet från ensamvargar är det därför avgörande att analysera deras ideologiska motiveringar och de sociala nätverk som kan ha haft en roll i deras radikalisering. Detta innebär att säkerhetstjänster och politiska myndigheter måste arbeta för att identifiera och neutralisera både de individuella faktorerna och de sociala influenserna som driver denna typ av terrorism. Det handlar inte bara om att bekämpa brottslighet eller psykologiska störningar, utan också om att förstå och bemöta de djupare politiska och ideologiska drivkrafterna som ligger bakom handlingarna.

Endtext

Vad spelar ensamhet för roll i radikalisering och terrorism?

Det är viktigt att förstå att ingen föds som extremist eller terrorist. Radikalisering är en komplex process där både individuella och samhälleliga faktorer samverkar. En individ som isolerar sig från samhället gör detta oftast inte av egen fri vilja, utan påverkas av externa krafter som politiska och sociala spänningar. I detta sammanhang kan ensamheten vara ett av de mest påtagliga och avgörande elementen. För många radikaliserade individer är ensamheten inte bara en känsla, utan en verklig social isolering, som förvärras av den virtuella världen där man finner likasinnade och kan förstärka sina egna åsikter och föreställningar utan några motröster.

Ensamhet är en faktor som inte bara bidrar till radikalisering utan kan också vara en drivkraft bakom terroristhandlingar. När människor känner sig avskurna från samhället och inte hittar någon plats för sig själva inom de normer och strukturer som omger dem, kan de börja se samhället som en fiende. Denna upplevelse av alienation är ofta mer framträdande hos individer som lider av psykiska störningar, såsom depression eller paranoida tendenser, där deras sociala nätverk är litet och deras förmåga att kommunicera med andra är kraftigt begränsad.

Fenomenet ensamma terrorister, eller "lone wolves", återspeglar ofta denna dynamik. Dessa individer tenderar att vara isolerade från samhället på ett fysiskt eller känslomässigt plan, men samtidigt är de en del av en större social och politisk kontext. Ensamheten i sig är inte en garanti för radikalisering, men den kan skapa en grogrund för aggression och frustration, särskilt när individen finner en möjlighet att kanalisera sina känslor genom extrema idéer eller handlingar.

I en digital tidsålder, där fysiska gränser för social interaktion suddas ut av virtuella rum, får ensamheten en ny dimension. De som söker sig till dessa parallella världar kan ofta känna att de är de enda som förstår eller delar deras åsikter. I dessa rum förstärks ofta den känsla av isolering som många känner i det verkliga livet, men här får deras radikala åsikter näring utan någon form av motargument eller kritiska röster. Detta skapar en farlig spiraleffekt, där individen alltmer dras bort från samhällets normer och till slut kan bli benägen att ta till våldsamma metoder som en form av protest eller självbekräftelse.

För att verkligen förstå den roll ensamhet spelar i terrorism, är det avgörande att inte bara fokusera på individens psykiska tillstånd, utan också på de bredare sociala och politiska faktorer som påverkar deras liv. Ensamhet är ofta en spegelbild av samhällsproblem, som ekonomisk utsatthet, kulturell friktion och politisk exkludering. De som känner sig utanför samhället, och som inte ser någon möjlighet till integration eller förändring, kan börja identifiera sig med de som har valt att ta till våld som ett uttryck för sina frustrationer.

Det är därför viktigt att inte bara förstå ensamhetens psykologiska dimensioner, utan också de strukturella förhållanden som kan förstärka den. Samhällets förmåga att skapa inkluderande och stödjande miljöer, både på individuell och kollektiv nivå, är avgörande för att motverka den negativa spiral som kan leda till radikalisering och våld. Radikalisering handlar inte enbart om en individs väg till extremism utan är också ett resultat av bredare samhällsutmaningar som kräver en holistisk förståelse och åtgärder på alla nivåer.

Hur rätt-wing terrorism har förändrats i Europa: Ett säkerhetshot som inte längre kan förnekas

Terrorismens dynamik har förändrats över tid. När vi idag talar om terrorism är det inte bara den fysiska skadan som spelar en roll, utan även den psykiska påverkan som de efterföljande medierapporteringarna skapar. Det fysiska våldet, som slår till omedelbart och synligt, får uppmärksamhet, men den psykiska påverkan, som långsamt sprider sig genom samhället, förblir ofta osynlig för omvärlden. Detta fenomen har särskilt blivit tydligt i västvärldens kontext, där högerextrem terrorism på senare år har fått ett allt större fotfäste.

I västra Europa är terrorismen långt ifrån ny. Under hela 1900-talet drabbades kontinenter av olika former av politiskt motiverad våldsaktivism, från den irländska republikanska armén (IRA) i Nordirland till den baskiska separatistgruppen ETA i Spanien, eller de kommunistiska Röda brigaderna i Italien. De olika grupperna hade gemensamt att de ifrågasatte sina länders politiska strukturer och att de ofta hade stöd bland delar av befolkningen. Under dessa decennier var det vanliga att terroristattacker ledde till många dödsfall och skador, men som ett resultat av bättre säkerhetsarbete och politiska förändringar, minskade denna form av terrorism i Europa efter mitten av 1990-talet. Men den globala terrorismen, särskilt i andra delar av världen, har visat på en ökning i intensitet.

Det som har förändrats, och som i viss mån har förvånat många, är uppkomsten och spridningen av högerextrem terrorism. Det finns fler och fler grupper och individer som, mot bakgrund av ökade sociala och politiska spänningar, använder terror som ett verktyg för att genomföra sina ideologiska mål. Det nya hotet är inte alltid lika synligt eller omedelbart närvarande, vilket gör det svårare att identifiera i ett tidigt skede.

NSU-fallet avslöjade svagheter i det tyska säkerhetssystemet och pekade på en betydande brist i upptäckten och hanteringen av högerextrem terrorism. Inte bara misslyckades myndigheterna med att identifiera gruppen under en så lång period, utan det kom också fram att vissa dokument förstördes och att bevis manipulerades för att dölja allvaret i situationen. När fallet till slut blev allmänt känt, var det inte bara mordoffer som kände förlusten, utan också allmänhetens förtroende för myndigheterna skakades.

Detta mörka kapitel i Tysklands historia fick en skakande vändning när det stod klart att NSU-terroristerna hade inspirerats av andra högerextrema våldsdåd, däribland de av den svenskfödde gärningspersonen John Ausonius, även känd som "Laserman". Ausonius, som under 1990-talet mördade invandrare i Sverige, blev en förebild för gruppen från Zwickau, vilket tyder på en övergripande och gränslös spridning av den högerextrema ideologin över nationsgränserna.

Även om NSU är ett exempel på ett organiserat nätverk, finns det en annan och ofta mer oroande aspekt av högerextrem terrorism: individens aktiva deltagande i våldshandlingar utan direkt samverkan med en större organisation. Denna typ av så kallade "ensamma vargar" gör det svårare att upptäcka potentiella hot i förväg och utgör ett ytterligare säkerhetsproblem för de inblandade samhällena. Enskilda individer, som inspireras av radikala ideologier, kan skapa stor skada utan att behöva vara en del av ett organiserat nätverk.

Det är viktigt att förstå att terrorismens framgång inte bara mäts i antal dödsfall eller skadade. Vad som verkligen får ett terrordåd att få genomslag är uppmärksamheten det får i medierna och det psykiska inflytande det har på samhället. Det är denna uppmärksamhet som terrorister söker – att skapa rädsla och förvirring, att göra världen osäker och oförutsägbar. Därför är det inte alltid de mest brutala eller blodiga handlingarna som får störst genomslag i det offentliga medvetandet, utan snarare de som på ett effektivt sätt skapar en känsla av osäkerhet och hot.

Det är också viktigt att förstå att det inte finns någon universell lösning på hotet från högerextrem terrorism. Det handlar inte bara om att förstärka säkerhetsåtgärder eller att utreda brott på ett effektivt sätt. Lika viktigt är det att arbeta på att förebygga radikalisering, att förstå de bakomliggande sociala och politiska faktorer som gör vissa individer och grupper benägna att ta till våld. Ett holistiskt angreppssätt är nödvändigt – en kombination av sociala, politiska och säkerhetsmässiga åtgärder.