I takt med att antibiotikaresistens blir ett allt större hot mot global folkhälsa har forskare vänd sig till ett intressant och potentiellt banbrytande tillvägagångssätt: läkemedelsåteranvändning. Detta innebär att läkemedel som ursprungligen utvecklades för att behandla andra sjukdomar undersöks för deras potential att bekämpa antibiotikaresistenta bakterier. Flera studier har redan visat att detta tillvägagångssätt kan öppna nya vägar för behandling av infektioner som annars är svåra att behandla.

Ett exempel på läkemedelsåteranvändning är raloxifen, en selektiv östrogenreceptormodulator, som inte bara har visat sig ha fördelar inom osteoporosbehandling, utan även har inhiberat neutrofil extrazellulär fälla (NET) bildning. Denna process är en viktig del av kroppens immunförsvar, men också en mekanism som används av vissa bakterier för att främja infektion och resistens. Forskning har visat att raloxifen kan minska produktionen av pyocyanin, en toxisk substans producerad av Pseudomonas aeruginosa, en vanlig och farlig patogen. Denna effekt ger oss en inblick i hur läkemedel från helt andra terapeutiska områden kan bidra till att hantera svårbehandlade bakterieinfektioner.

En annan betydande aspekt i kampen mot bakterier är järnmetabolismens roll. Bakterier är beroende av järn för att växa och etablera infektioner. Studier har visat att gallium, ett övergångsmetall, kan störa denna metabolism genom att ersätta järn i bakteriecellerna, vilket leder till deras död. Flera studier har visat på galliums potential att behandla infektioner orsakade av multiresistenta bakterier som Pseudomonas aeruginosa, Acinetobacter baumannii och Staphylococcus aureus. Galliumbaserade läkemedel har visat sig ha både antibakteriella och antibiofilmaktiviteter, vilket är avgörande eftersom många resistenta bakterier bildar skyddande biofilmer som gör dem mycket svåra att behandla med traditionella antibiotika.

En annan framträdande kandidat för läkemedelsåteranvändning är tamoxifen, som traditionellt används vid behandling av bröstcancer. Forskning har visat att tamoxifen inte bara har antitumoriska effekter utan också potentiella antibakteriella egenskaper. Tamoxifen och dess metaboliter kan potentiellt kombineras med andra antibiotika för att bekämpa multiresistenta gramnegativa bakterier. Exempelvis har kombinationer av tamoxifen och kolistin visat sig vara effektiva mot bakterier som Escherichia coli och Acinetobacter baumannii. Den antibakteriella aktiviteten hos tamoxifen kan delvis förklaras av dess förmåga att blockera retrograd transport av toxiner, vilket gör bakterier mindre virulenta.

Målet med att använda dessa redan godkända läkemedel är att snabbt och kostnadseffektivt ta fram nya terapier mot antibiotikaresistenta infektioner, ett problem som står i centrum för många globala hälsoutmaningar. Att använda befintliga läkemedel för nya syften innebär att man kan dra nytta av redan existerande säkerhetsdata och därmed påskynda processen att få nya behandlingar på marknaden. Dessutom öppnar läkemedelsåteranvändning upp för att minska utvecklingen av resistens, vilket ofta sker när nya läkemedel tas i bruk.

Vid sidan av de ovan nämnda läkemedlen finns det också andra lovande föreningar som undersöks för deras antibakteriella potential. Till exempel har fluoropyrimidiner visat sig ha en inverkan på resistensutvecklingen i Pseudomonas aeruginosa, medan mitomycin C, ett kemoterapeutiskt medel, har visat antibakteriella effekter i kombination med andra antibiotika. Genom att repurposa dessa läkemedel kan vi få en dubbel effekt: att behandla både bakterieinfektionen och bromsa utvecklingen av resistens.

Vad som är avgörande för att förstå läkemedelsåteranvändning är att insikten om att det inte bara handlar om att hitta ett antibiotikum mot en viss bakterie. Det handlar om att utveckla metoder för att kunna kontrollera och styra bakteriers förmåga att överleva och utveckla resistens. Det krävs också att vi ser på infektionsbehandling från ett bredare perspektiv, där förståelse för biofilmformation, virulensfaktorer och järnmetabolism spelar en central roll.

För att läkemedelsåteranvändning ska kunna ge de önskade resultaten krävs en mer holistisk syn på infektionsbehandling. Här spelar samarbete mellan olika forskningsområden – immunologi, mikrobiologi och farmakologi – en avgörande roll. Genom att kombinera gamla och nya behandlingsmetoder kan vi kanske snart se en vändpunkt i kampen mot de mest utmanande multiresistenta infektionerna.

Kan läkemedel ompositioneras för att bekämpa parasitära maskinfektioner?

Helmintparasiternas spridning och den långsamma framväxten av resistens mot nuvarande behandlingsmetoder har lett till ett akut behov av nya och effektiva terapier. Helminter, som delas in i plattmaskar och rundmaskar, infekterar människor och djur och orsakar ett brett spektrum av sjukdomar. De parasitära maskarna orsakar inte bara långvariga hälsoproblem, utan utgör även en betydande ekonomisk och social belastning, särskilt i områden där sanitetsförhållandena är dåliga. Förekomsten av helminthiasis, särskilt i fattiga regioner, har lett till att dessa sjukdomar hamnat på listan över försummade tropiska sjukdomar, som nu anses som en global hälsofråga av världshälsoorganisationen (WHO). Denna klassificering reflekterar behovet av snabba och effektiva åtgärder för att lindra effekterna av dessa sjukdomar, särskilt i länder med begränsade resurser.

Trots de viktiga framstegen inom behandling av dessa infektioner, exempelvis genom användning av läkemedel som ivermektin och albendazol, finns det fortfarande stora brister i behandlingsstrategierna. Läkemedel som används för att bekämpa helminthiasis har flera begränsningar. Dessa innefattar, bland annat, biverkningar, begränsad effekt mot vissa parasiter samt den ökande förekomsten av läkemedelsresistens. Vidare är utvecklingen av nya läkemedel, särskilt de som riktar sig mot resistenta stammar, en mycket dyr och tidskrävande process. För länder med begränsade resurser är den ekonomiska bördan för utveckling av nya läkemedel ofta för hög för att kunna motivera investeringar från läkemedelsindustrin.

I detta sammanhang har läkemedelsompositionering (eller läkemedelsomprofilering) framträtt som en lovande strategi. Läkemedelsompositionering innebär att redan existerande läkemedel, som har genomgått rigorösa säkerhets- och effektivitetsprövningar för andra sjukdomar, används för att behandla andra tillstånd. Denna metod erbjuder en kostnadseffektiv lösning för att hitta nya behandlingar för parasitära maskinfektioner och andra helminthiasis. Genom att ompositionera läkemedel som redan är godkända för andra sjukdomar kan forskare påskynda processen för att hitta nya anthelmintiska läkemedel. Denna strategi minskar den ekonomiska och tidsmässiga bördan som är förknippad med att utveckla helt nya läkemedel från grunden. Dessutom minskar risken för negativa biverkningar, eftersom de ompositionerade läkemedlen redan har testats i kliniska prövningar.

En central fördel med läkemedelsompositionering är att det kan leda till snabbare kliniska studier och potentiellt snabbare implementering av nya behandlingar. För exempelvis lymfatisk filarios, orsakad av Wuchereria bancrofti och Brugia malayi, används läkemedel som ivermektin och albendazol. Trots deras effektivitet mot vissa parasiter finns det fortfarande ett behov av nya läkemedel, särskilt med tanke på den framväxande resistensen. På samma sätt kan ompositionerade läkemedel spela en viktig roll i behandling av dessa och andra helminthinfektioner, såsom de som orsakas av tarmmaskar som Ascaris lumbricoides och Trichuris trichiura.

Vidare kan ompositionerade läkemedel också bidra till att minska den socioekonomiska bördan för drabbade populationer. Genom att använda existerande läkemedel kan behandlingen bli mer tillgänglig och prisvärd, särskilt i låg- och medelinkomstländer där kostnaden för nya läkemedel kan vara oöverkomlig. För dessa samhällen, där helminthinfektioner är särskilt prevalenta, innebär billigare och mer tillgängliga behandlingar en direkt förbättring av folkhälsan och en minskning av den sociala och ekonomiska belastningen som dessa sjukdomar orsakar.

Läkemedelsompositionering har också potential att snabbare ta fram behandlingar för andra parasitiska sjukdomar som ännu inte har fått tillräcklig uppmärksamhet. Genom att identifiera läkemedel som kan bekämpa ett brett spektrum av parasiter kan forskare bredda arsenal av läkemedel och ge nya möjligheter för att bekämpa sjukdomar som tidigare har varit svåra att behandla. Detta är en strategi som kan ge hopp för en effektivare och mer rättvis global hälsointervention.

Det är viktigt att förstå att trots de potentiella fördelarna med läkemedelsompositionering, kommer det fortfarande att finnas utmaningar. Det är avgörande att noggrant utvärdera vilka existerande läkemedel som kan vara effektiva mot parasitära maskar och säkerställa att de är både säkra och kostnadseffektiva i de miljöer där de ska användas. Det krävs också en djupgående förståelse för de olika parasiternas biologi och livscykler för att maximera effekten av de ompositionerade läkemedlen.

Hur BCG-vaccination kan påverka immunförsvaret och infektioner som COVID-19

Forskningen kring Bacillus Calmette-Guérin (BCG) vaccinet har på senare år fokuserat på dess potentiella icke-specifika effekter på immunförsvaret, särskilt i samband med covid-19-pandemin. Ursprungligen utvecklat för att skydda mot tuberkulos, har BCG visat sig ha bredare effekter på kroppens immunsystem än vad man först trott, vilket väckt intresse för dess användning vid andra infektioner, inklusive covid-19. Studien av dessa effekter har blivit särskilt relevant med tanke på den globala pandemins allvar och den oklara dynamiken i immunförsvarets respons på SARS-CoV-2.

BCG-vaccination är inte bara en skyddsåtgärd mot tuberkulos, utan det stimulerar också kroppens immunceller på ett sätt som kan ge ett bredare skydd mot en rad olika infektioner. En av de mest intressanta aspekterna av BCG:s icke-specifika effekter är dess förmåga att "träna" immunsystemet, vilket innebär att det kan förbereda immunförsvaret för att bättre hantera infektioner som kroppen inte har tidigare erfarenhet av. Denna typ av "tränad immunitet" har visat sig ha långvariga effekter och kan till och med bidra till att minska allvarligheten hos nya infektioner som influensa och covid-19.

Flera studier har undersökt sambandet mellan BCG-vaccination och covid-19. I en studie som publicerades i Cell Reports 2022 rapporterades att BCG-vaccination inte gav någon tydlig skyddseffekt mot SARS-CoV-2, vilket innebär att effekten av BCG i fallet med covid-19 är mer komplex än tidigare antagit. Trots att vissa länder med högre täckning av BCG-vaccination såg ut att ha mildare covid-19-påverkan, finns det också andra analyser som tyder på att skyddet är mer beroende av andra faktorer, såsom landets allmänna hälsosystem och åtgärder för social distansering.

En annan aspekt som har undersökts är hur BCG-vaccination påverkar immunsystemets respons vid covid-19. Vid svår sjukdom med covid-19, har det visat sig att patienter ofta har nedsatt aktivitet i typ I interferon, vilket är en central del av kroppens första immunförsvar mot virusinfektioner. Detta kan leda till en mer okontrollerad inflammatorisk respons och en allvarligare sjukdomsprogression. I detta sammanhang kan BCG:s effekt på immunsystemet vara särskilt intressant, eftersom det potentiellt kan dämpa denna överreaktion och därmed lindra sjukdomens svårighetsgrad.

De icke-specifika effekterna av BCG är också något som vi har sett påverka barn och nyfödda. Studier i Guinea-Bissau och andra delar av Västafrika har visat att BCG-vaccination kan minska barnadödligheten, även i frånvaro av tuberkulos. Vaccinet tros ha en allmän förstärkning av immunsystemet, vilket gör att barnen blir mer motståndskraftiga mot andra infektioner, inklusive luftvägsinfektioner och gastroenterit. Denna effekt är något som kan förklara varför vissa befolkningsgrupper i högre grad har klarat sig bättre under covid-19-pandemin, särskilt där BCG-vaccination är rutin.

Vidare är det viktigt att förstå att effekten av BCG-vaccination inte är universell. Resultaten är beroende av flera faktorer, inklusive tidpunkten för vaccinationen, individens ålder och allmänna hälsotillstånd. I äldre populationer, som ofta är mer sårbara för allvarliga infektioner som covid-19, har BCG-vaccination inte visat sig vara lika effektiv, vilket tyder på att åldersrelaterade förändringar i immunsystemets funktion kan påverka vaccinets skyddseffekt.

Forskning om BCG och covid-19 pågår fortfarande, och fler studier behövs för att fastställa den exakta mekanismen bakom dessa effekter. En intressant aspekt som behöver undersökas vidare är hur BCG kan påverka immunsystemets minnesceller och långsiktiga svar på infektioner, vilket skulle kunna ge viktig information för utveckling av framtida vacciner och immunterapier.

För att förstå den fulla potentialen hos BCG-vaccinationen i kampen mot covid-19 och andra infektioner, måste vi också tänka på den bredare bilden av global vaccinpolitik. BCG-vaccination är en av de mest effektiva och kostnadseffektiva metoderna för att minska sjuklighet och dödlighet bland barn, särskilt i låg- och medelinkomstländer. Därför är det avgörande att fortsätta stödja forskning som kan belysa både de specifika och icke-specifika effekterna av vacciner som BCG, för att på så sätt förbättra globala hälsostrategier.

Hur gradationsträd och M-embeddingar relaterar till hierarkisk strukturering
Hur mediautbildning kan motverka desinformation och stärka kritiskt tänkande i den digitala tidsåldern
Hur kan simulering och optimering av virtuella data förbättra feldiagnos för subsea Blowout Preventer (BOP) system?
Vad gör John Steinbecks Salinas och Cannery Row så speciella?
Hur man hanterar och transporterar väte: En genomgång av teknologier och kostnader