I införandet av den politiska retoriken inför valkampanjer växer hypotesen om att kandidater, särskilt de som utmanar de sittande (challengers), använder negativ retorik mer än de som redan har makten (incumbents). Detta beror på att utmanare ofta har ett större behov av att framhäva de negativa aspekterna av sina motståndare för att vinna stöd och synlighet. Det är även väntat att kandidater i mer konkurrensutsatta val kommer att använda mer negativ retorik än de som ställer upp i mindre konkurrensutsatta val. Dessutom är det rimligt att anta att förlorande kandidater i kongressvalen tenderar att använda negativ retorik mer frekvent än de som slutligen vinner sina val.

En annan viktig dimension som undersökts är könsfördelningen bland kandidaterna. Tidigare forskning har visat att kvinnliga kandidater tenderar att använda Twitter på ett sätt som skiljer sig från sina manliga motsvarigheter. En särskild aspekt av detta fenomen är hur #MeToo-rörelsen, som startade hösten 2017 och fokuserade på att lyfta fram sexuella trakasserier och övergrepp, kan ha påverkat hur kvinnor i politiken uttrycker sig på sociala medier. Kvinnliga lagstiftare, särskilt de inom kongressen, har visat sig vara mer benägna att ta upp frågor om sexuella trakasserier på sociala plattformar. Inför mellanårsvalen 2018, de första federala valen efter #MeToo-rörelsens start, såg vi rekordhöga vinster för kvinnor i representanthuset. Detta skapar en intressant fråga: använde kvinnliga kandidater mer negativ retorik än sina manliga kollegor?

De politiska förhållandena inför valet 2018 gav även anledning till förväntningar på negativa budskap från republikaner. Partiet, som styrde både Vita huset och kongressen, var i en position där de behövde försvara sitt resultat vid makten. Det var därför strategiskt troligt att deras tweets skulle vara mer positiva än de som kom från Demokraterna, som förväntades vinna mark under valet. Denna dynamik gör att vi kan utforska sambandet mellan partiskhet och negativitet i tweets under valkampanjens slutskede.

En systematisk analys av Twitter-meddelanden från alla kandidater till kongressen under två månader före valdagen 2018 visar att negativa känslor var relativt sällsynta i deras språkbruk. Kandidater använde i genomsnitt 3.0 ord relaterade till oro (anxious), 9.1 ord relaterade till ilska (angry) och 4.7 ord relaterade till sorg (sad). Dock varierade användningen av negativa känslor avsevärt beroende på kandidatens position i valrörelsen. De som postade flest tweets var också de som använde de flesta negativa känslor. Till exempel var Brian Leib, en republikansk kandidat från Pennsylvania, den som använde flest ord som uttryckte oro, följd av Dawn Barlow och Shawna Roberts, båda demokrater. Dessa tre kandidater, som förlorade sina val med stor marginal, använde också mest ilska i sina meddelanden. Shawna Roberts, som publicerade flest inlägg bland alla kandidater, ledde med hela 227 arga ord, och denna ilska riktades ofta mot Brett Kavanaughs nominering till Högsta domstolen och relaterade frågor kring #MeToo-rörelsen.

De förlorande kandidaterna tenderade också att använda fler ord för att uttrycka sorg. Till exempel, både Leib och Dwight Evans, den demokratiska kandidaten från Pennsylvania, publicerade en stor mängd sorgsna ord i sina tweets. Detta inkluderade diskussioner om antisemitism efter skjutningen på synagogan Tree of Life i Pittsburgh, och Evans postade också om den otillräckliga återhämtningsinsatsen i Puerto Rico efter orkanen Maria.

Intressant nog var det också tydligt att icke-sittande kandidater (challengers) och de som var ute efter att återta sina förlorade mandat använde mer negativ retorik än sittande kandidater. Detta innebär att negativa känslor kan vara ett strategiskt verktyg för att få uppmärksamhet och locka väljare i en tid när varje röst är viktig.

För att förstå dessa mönster ytterligare är det viktigt att beakta den kontext som dessa kampanjer utspelar sig i. Den politiska konkurrensen, partiskheten och även könsdynamiken påverkade inte bara hur kandidater uttryckte sina känslor utan också vilken typ av frågor de valde att adressera. Den negativa tonen, särskilt när det gäller ilska och oro, verkar vara ett medvetet drag för att stimulera känslomässiga reaktioner hos väljare. Det är dessutom avgörande att reflektera över hur detta kan påverka väljarnas beslut och den övergripande valprocessen.

Hur använder kandidater negativa känslor i sina kampanjtweets?

Forskning om användningen av negativa känslor i politiska kampanjer har visat att kandidater ofta strategiskt inkorporerar negativa känslor i sina tweets för att påverka väljare. Detta fenomen kan ses som en viktig del av det moderna politiska landskapet, där sociala medier fungerar som en kanal för både att mobilisera väljare och för att försöka påverka opinionen.

Våra resultat visar att kampanjens kontext verkligen kan påverka hur kandidater kommunicerar med sina följare online. Vi hade hypoteserat att utmanare skulle använda mer negativ retorik än sittande kandidater. Detta visade sig stämma. Utmanare tenderade att använda fler ord kopplade till ångest, ilska och sorg än de som satt vid makten. En annan viktig observation var att kandidater i mer konkurrensutsatta valkretsar använde mer negativa känslor i sina tweets, särskilt ilska, sorg och ångest. Detta är i linje med tidigare forskning som påvisar att kandidater med sämre politisk ställning är mer benägna att använda negativ retorik för att mobilisera sina väljare och påverka de som stödjer deras motståndare.

I ett annat viktigt fynd visade vi att de kandidater som förlorade sina val 2018 oftare använde negativt språk än de som vunnit. Även faktorer som kön och politisk tillhörighet hade betydelse för hur ofta negativa känslor uttrycktes. Kvinnliga kandidater använde nästan dubbelt så många arga ord i sina tweets som manliga kandidater, och de var också mer benägna att använda ord relaterade till ångest och sorg. Partitillhörighet spelade också en roll: Demokrater var mer benägna att använda negativa känslor i sina tweets än Republikaner eller kandidater från tredje part.

Sammanfattningsvis visar våra resultat att negativa känslor inte bara är en biprodukt av politisk kampanj, utan att de används strategiskt för att nå specifika mål. På samma sätt som negativa känslor används i tv-reklam, kan de användas i tweets för att påverka väljare och skapa en känsla av urgency eller misstro mot motståndarna. Detta kan vara särskilt effektivt när kandidaterna befinner sig i en ogynnsam position och behöver omvända väljare till sin sida.

Men det är viktigt att förstå att dessa resultat inte bara gäller för valet 2018. För även om vi inte vill generalisera resultaten för alla val, ger de oss en insikt om hur specifika valkontexter och kulturella faktorer påverkar användningen av negativ retorik. I synnerhet var 2018 ett valår som följde på Donald Trumps presidentval och starten på #MeToo-rörelsen, vilket kan ha påverkat både hur män och kvinnor valde att uttrycka sig.

En annan aspekt som bör beaktas är den potentiella skillnaden i användningen av negativ retorik i olika politiska och kulturella sammanhang. Exempelvis kan vi förvänta oss att i framtida val där andra socio-politiska frågor dominerar, kan retoriken förändras. Ett bra exempel på detta kan vara hur manliga Republikaner före midterms 2010 var mer benägna att använda ilska i sina tweets, vilket visar att användningen av känslor på sociala medier inte alltid är statisk.

Kandidaternas användning av negativa känslor speglar också en större trend där sociala medier fungerar som en arena för att uttrycka och mobilisera känslomässiga reaktioner. Detta kan leda till att känslomässiga appeller blir en norm inom politisk kommunikation, vilket innebär att framtida kandidater kan känna ett ännu större tryck att anpassa sina kampanjer efter den emotionella dynamiken i onlineplattformar som Twitter.

Det är också viktigt att förstå att även om denna användning av negativa känslor kan vara effektiv på kort sikt, kan det ha långtgående konsekvenser för det politiska klimatet. Ständig användning av negativ retorik kan bidra till en allt mer polariserad politisk diskurs, där väljare tenderar att se sina motståndare som hot snarare än som potentiella samarbetspartner. Detta kan i sin tur minska förtroendet för det politiska systemet och leda till ökad politisk cynism bland befolkningen.

Hur påverkar utomstående finansiering och mörka pengar politiska kampanjer?

I den moderna politiska världen har externa pengar och så kallade "mörka pengar" blivit ett alltmer avgörande element i valkampanjer. En betydande aspekt av den politiska debatten, som framkom under en särskilt intensiv debatt den 2 mars 2018, handlar om de ekonomiska och strategiska effekterna av dessa finansiella flöden. Debatten mellan kandidaterna, som rörde sig mellan allt från tullar på importerad stål och aluminium till frågor om sjukvård och vapenlagar, avslöjade inte bara politiska skillnader utan också de finansiella krafter som driver de politiska maskinerierna.

En av de mest uppenbara skillnaderna mellan kandidaterna var deras inställning till externa medel. Lamb, som i sin kampanj fokuserade på smådonationer, fördömde Saccone för att ha förlitat sig på mörka pengar som kom från utomstående grupper. Dessa grupper, ofta utan offentlig insyn, kan ha ett oproportionerligt inflytande på resultatet av val. Lamb samlade in 3,9 miljoner dollar genom individuella bidrag, varav en stor del, över 50%, kom från små donationer under $200. Samtidigt samlade Saccone endast 916 000 dollar, med en mycket mindre andel smådonationer. Det var tydligt att de som finansierade Saccones kampanj, såsom National Republican Congressional Committee, kunde spendera enorma summor i kampen om väljarnas uppmärksamhet.

Utomstående grupper spenderade totalt 10,6 miljoner dollar på Saccones kampanj, medan Lambs kampanj fick stöd från vänsterorienterade grupper som pumpade in cirka 1,8 miljoner dollar. Denna asymmetri i finansiellt stöd satte Lamb i en svår situation, eftersom de externa medlen från "mörka pengar" potentiellt kunde ha ökat Saccones chanser att vinna, särskilt om Lambs margin var så smal som 755 röster.

Mörka pengar refererar till finansiella bidrag som kommer från grupper som inte är skyldiga att avslöja sina donatorer. Dessa pengar, som ofta härrör från företag och andra mäktiga aktörer, kan användas för att påverka val utan att väljarna får reda på vem som verkligen står bakom dem. Denna form av anonymt inflytande väcker oro om demokratins integritet, då de rikaste och mest inflytelserika aktörerna får oproportionerligt mycket makt över politiska beslut.

Det är också värt att förstå hur dessa externa pengar påverkar kandidatens kampanjstrategier. Lamb, som medvetet avstod från att ta emot pengar från företags-PAC:er (Political Action Committees), byggde sin kampanj på ett stort nätverk av volontärer och små bidragsgivare. Hans kampanj blev en modell för hur en kandidat kan mobilisera gräsrotsstödet för att övervinna den ekonomiska fördelen som hans motståndare hade. Att fokusera på lokalt engagemang och småskalig finansiering visade sig vara en effektiv strategi för att stärka hans närvaro i en kampanj där han redan hade högt namnigenkänning efter sin framgång i specialvalet.

Denna dynamik kan ses som en manifestation av den större frågan om hur pengar har förändrat det politiska landskapet. Under de senaste decennierna har rättsliga beslut, som Citizens United-domen, öppnat dörrarna för obegränsade politiska donationer, vilket har lett till en ökning av externa pengar i valprocessen. I denna nya politiska verklighet är det svårt för en kandidat att konkurrera utan att samla in enorma summor pengar, vilket gör att de politiska landskapen riskerar att bli styrda mer av ekonomiska intressen än av väljarna själva.

De olika tillvägagångssätten för finansiering mellan Lamb och Saccone illustrerar även den ideologiska klyftan som finns i dagens politik. Lambs fokus på småskalig finansiering och gräsrotsorganisationer återspeglar en bredare progressiv ståndpunkt som söker begränsa de ekonomiska krafterna i politiken. Å andra sidan, Saccones beroende av stora externa donationer speglar en konservativ strategi som värderar den ekonomiska maktens inflytande i politiken.

För att förstå den påverkan som utomstående pengar har på val och politiska beslut är det också viktigt att beakta effekterna av dessa pengar på väljarnas förtroende. När mörka pengar och externa grupper spelar en så stor roll i kampanjer, minskar förtroendet för politiska institutioner och för politikens representativa natur. Väljare kan känna att deras röster har mindre betydelse när stora finansiella aktörer har så stort inflytande. Denna typ av förlust av förtroende kan skapa ett politiskt landskap där cynism och apati växer, vilket i sin tur undergräver de demokratiska processerna.

Det är också viktigt att påpeka att medan externa pengar kan påverka valresultat, kan de även förändra sättet på vilket politiska frågor behandlas. När kandidater måste ta hänsyn till de ekonomiska intressen bakom externa donationer riskerar de att bli mer fokuserade på att tillgodose dessa intressen istället för att representera väljarnas behov och önskemål.

Den politiska debatten om utomstående pengar och deras roll i kampanjer kommer utan tvekan att fortsätta vara en central fråga i amerikansk politik. Det handlar inte bara om valens resultat, utan om själva principerna för demokrati och rättvisa representationer. Politiker och väljare måste fortsätta att diskutera och ifrågasätta de ekonomiska krafterna som spelar en så central roll i den moderna politiken.

Hur personliga relationer och politik påverkade valresultatet i North Dakota 2018

Heidi Heitkamps kampanj för senatorposten i North Dakota byggde på hennes politiska erfarenheter och insatser, särskilt hennes roll i att få bort förbudet mot export av råolja 2015 och utöka skatteincitament för att stödja koldioxidlagringstekniker. Dessutom utmanade hon Kevin Cramers relation med energimogulen Harold Hamm, vilket hon använde för att lyfta fram Cramers beroende av energigiganter och hans eventuella lojalitet mot deras intressen. Heitkamp betonar sin självständighet och moderata inställning, där hon prioriterar North Dakotas intressen före nationella eller partipolitiska frågor.

Samtidigt, under 2018, gick president Trump in i en period av protektionistiska politiska beslut. Detta var särskilt riktat mot att minska USA:s handelsunderskott, framförallt med Kina, samt att stärka de inhemska industrigrenarna. En följd av detta blev ett handelskrig, där Kina svarade med höjda tullar på en mängd amerikanska jordbruksprodukter, vilket hårt drabbade bönder i North Dakota, särskilt de som odlar sojabönor och torkade bönor som pinto, navy, och kidneybönor. Heitkamp utnyttjade denna situation för att försöka distansera sig från Trump och hans handelspolitik, och pekade på skadorna som dessa tullar orsakat för statens bönder. Men trots hennes ansträngningar förblev Trump populär i North Dakota, och Cramer uppmanade till tålamod och stöd för Trump, med argumentet att de långsiktiga fördelarna skulle väga upp de kortsiktiga förlusterna.

Ett annat centralt tema i valkampanjen var hälsovårdsfrågor, där Heitkamp försvarade Obamaomsorgens (Affordable Care Act) viktigaste bestämmelser, särskilt de som skyddade personer med förutförda sjukdomar. Cramers kampanj, å andra sidan, spelade på ogillandet av Obamacare i North Dakota och stödde Trumps försök att upphäva och ersätta lagen. För Heitkamp blev det en fråga om att skydda de mest sårbara, medan Cramer betonade behovet av att ge mer makt till delstaterna.

Valet 2018 var starkt präglat av personliga relationer och lokala politiska nätverk. Heitkamps kampanj byggde på de starka band hon hade i staten, vilket var avgörande för hennes knappa seger i 2012 års val. Men i 2018 var det en annan dynamik. Cramer, som fick stort stöd från Trump och andra republikanska ledare, lyckades främst vinna röster i de mer konservativa delarna av staten, särskilt i de västra delarna där republikaner traditionellt har haft starkt stöd. Heitkamp förlitade sig å andra sidan på sina förbindelser i de mer urbaniserade östra delarna av staten.

En annan aspekt av kampanjen var finansieringen. Heitkamp satte rekord i insamlade medel, och efter hennes omtalade röstande emot Brett Kavanaughs nominering till Högsta domstolen ökade donationerna dramatiskt. Hon samlade in omkring 12,4 miljoner dollar under de två första veckorna av oktober 2018. I kontrast till detta samlade Cramer in betydligt mindre pengar, men han hade ändå starkt stöd från oljebolag och andra företagsintressen. Trots detta var hans kampanj mycket mer fokuserad på att bygga på den republikanska basens stöd för Trump.

När det gäller valresultatet, vann Cramer med 55,5 procent av rösterna, medan Heitkamp fick 44,5 procent. Skillnaden på 11 procent var den minsta marginen mellan en demokratisk och en republikansk kandidat i North Dakota på många år. Valdeltagandet i de mest befolkade områdena, särskilt i de östra delarna av staten, var avgörande för Heitkamps chanser, men det räckte inte för att besegra Cramer, som dominerade i västra och mer konservativa områden.

Valet visade på en tydlig splittring mellan de olika delarna av staten och belyser hur lokal politik, personliga relationer och lojaliteter kan påverka väljarnas beslut. Även om politiska ideologier och partilinjer fortfarande spelar en stor roll, så var 2018 års val i North Dakota ett exempel på hur de specifika behoven och prioriteringarna för en stat – särskilt i relation till handelsfrågor och hälsovård – kan forma den politiska landskapet på ett helt annat sätt än i andra delar av landet.

Det är också värt att förstå hur viktiga personliga nätverk och förtroende är i en stat som North Dakota, där många väljare fortfarande värderar de individuella kandidaternas engagemang och relationer mer än partipolitik. I valkampanjer i mindre stater som denna kan en lokal ledare med starka förbindelser, som Heitkamp, fortfarande spela en betydande roll, trots att de nationella trenderna lutar åt en annan riktning.

Hur Trump och den polariserade politiken påverkade valet och den politiska mångfalden 2018

Valet 2018 präglades av starka politiska och kulturella motsättningar, där frågor om immigration och raslig uppdelning blev centrala. Republikanerna, under ledning av Donald Trump, använde sig av en retorik som polariserade väljarna och försökte förstärka en känsla av "invasion" från illegala invandrare. Strategin var att väcka rädsla och mobilisera deras kärnväljare, samtidigt som de försökte avskräcka oberoende väljare från att rösta för att protestera mot den impopulära Trump-administrationen. Effekten av denna strategi var tydlig i stater med stora evangeliska befolkningar som Missouri, Tennessee, North Dakota och Florida, där den republikanska kandidaternas framgångar tyder på att migrationsfrågan fungerade som en effektiv mobilisering.

Samtidigt såg vi en stark motsatt utveckling i väst och sydväst, där de demografiska förändringarna och den växande latino-befolkningen bidrog till att Republikanerna förlorade viktiga platser. De förlorade sju platser i Kalifornien, två i Texas, och andra platser i Arizona, New Mexico, Utah och Washington. Förlusten av senatorplatser i Arizona och Nevada, tillsammans med en knapp vinst i Texas, tyder på att Trumps strategi för att skapa en polarisering kring invandring och rasfrågor inte var lika framgångsrik i dessa regioner, där den latinska väljarkåren har stor betydelse.

Trots detta valde de flesta republikanska kandidater att inte distansera sig från presidentens retorik och i många fall att öppet omfamna denna strategi. Detta pekar på hur djupt rotad ras- och kulturfrågor har blivit i den nationella politiken och hur dessa frågor har blivit en existentiell del av den politiska kampen. Även på frågor som handel eller vapenlagstiftning verkar strategin vara att ställa kulturellt skilda grupper mot varandra och demonisera motståndarna. De öppet splittrande och ibland bigotta kampanjteman verkar bli allt mer normaliserade, och även andra frågor som tidigare var centrala för de politiska partierna verkar nu vara kodade signaler som signalerar politiska positioner.

Ett annat viktigt tema i valet 2018 var den exponentiella ökningen av valfinansieringen. Kandidater i kongressvalen samlade och spenderade mer än 2,7 miljarder dollar, vilket var långt mer än tidigare valcykler. Demokraterna spenderade över 500 miljoner dollar mer än Republikanerna, vilket bröt en lång tradition där Republikanerna hade spenderat mer i alla val sedan 2010. En del av denna förändring kan tillskrivas en växande andel av medel från individuella bidragsgivare, som nu utgjorde mer än två tredjedelar av de totala bidragen. Detta visar på en ökad finansiell makt för individuella bidragsgivare i politiska kampanjer, men även på en fortsatt trend mot att kampanjfinansieringen i allt större utsträckning domineras av rika givare, vilket ger en snedvriden representation av väljarnas intressen.

Samtidigt som pengar flödade in till de politiska kampanjerna, såg vi också ett slående resultat när det gällde mångfalden i Kongressen. 2018 satte rekord i antal kvinnor och personer från etniska minoriteter som valdes till Kongressen, men denna ökning var framförallt synlig bland de demokratiska kandidaterna. Hela 122 icke-vita medlemmar valdes, varav endast 12 var republikaner. Samtidigt såg Republikanerna en minskning i antalet kvinnliga och icke-vita representanter, vilket understryker hur partierna inte lyckas spegla befolkningens demografiska sammansättning.

För Demokraterna har mångfalden stadigt ökat sedan 1960-talet, men för Republikanerna har det varit en annan historia. Den republikanska kongressen har aldrig haft mer än 7 procent icke-vita medlemmar, vilket står i stark kontrast till den demokratiska kongressen, där andelen icke-vita nu är 39 procent. Denna divergens speglar inte bara den interna partipolitiken utan också en växande politisk och kulturell splittring i USA. Den ökande polariseringen kring ras, etnicitet och kön ger en bild av ett land där politiken inte längre handlar om att hantera politiska skillnader utan om att representera och förstärka skillnader på kulturella och rasliga grunder.

Vad man också bör förstå är att den nuvarande politiska situationen inte bara speglar ett val utan en längre trend. Den kulturella och politiska polariseringen, som förstärktes under Trumps presidentskap, har skapat en situation där frågor om identitet och kulturella värderingar blir allt viktigare än traditionella politiska frågor. Detta innebär att väljare inte bara röstar på ekonomiska eller politiska frågor utan i hög grad på vad de uppfattar som en kamp om värderingar och identitet. Detta förändrar både politikens landskap och väljarnas engagemang i valen.

Vad betyder det för utvecklingen av 2D-material? En överblick av framsteg och utmaningar inom syntes, karaktärisering och tillämpningar
Hur påverkar Ferguson det samhälle vi lever i?
Hur OpenStack hanterar virtuella resurser och hur du får det att fungera smidigt i din infrastruktur