Auktoritära personligheter har varit ett ämne för intensiv forskning och debatt, särskilt efter andra världskriget och förintelsen. Den mest kända och inflytelserika undersökningen om detta ämne är "The Authoritarian Personality" (AFLS), skriven av Theodor Adorno, Else Frenkel-Brunswik, Daniel Levinson och Nevitt Sanford. Deras arbete har blivit citerat nästan 17 000 gånger, och deras frågeställningar är fortfarande relevanta för att förstå de psykologiska och sociala mekanismerna som leder till fördomar, rasism och fascism. Men vad är det egentligen de försökte förklara?

De fyra författarna av AFLS ställde frågor som var centrala inte bara för deras tid utan för samhällets styrning i alla tider: varför är människor så benägna att följa ledare och anta politiska budskap som är både irrationella och fördömliga? Vad gör att fascism kan få fäste i så många olika samhällen? Och varför är vissa individer mer benägna att ta till sig etnocentriska och anti-demokratiska budskap än andra?

Deras mål var inte bara att beskriva fördomar, utan att förstå och eliminera det de kallade "irrationell fiendskap". Enligt deras synsätt är det inte bara viktigt att beskriva dessa fördomar, utan att hitta vägar att motverka dem för att skydda demokrati och mänsklig värdighet. De menade att det finns en särskild typ av personlighet som är mer mottaglig för fördomar och anti-demokratiska tendenser – en personlighet som de ansåg var både distinkt och farlig. Enligt AFLS var individer med denna personlighetstyp särskilt sårbara för fascistisk och totalitär propaganda, och dessa människor var ett allvarligt hot mot demokratiska och mänskliga ideal.

För att förstå denna personlighetstyp använde forskarna en rad olika och kreativa forskningsmetoder. En av de mest kända metoderna var Thematic Apperception Test (TAT), där deltagarna fick titta på bilder och sedan skapa historier kring dem. Bilderna var noggrant utvalda för att avslöja individens undermedvetna känslor och behov. Genom dessa historier försökte forskarna identifiera de psykologiska dynamiker som kunde ligga bakom fördomar och auktoritärt beteende.

En annan metod var de så kallade "projektiva frågorna", som var öppna frågor avsedda att få deltagarna att avslöja sina dolda önskningar och känslor. Exempel på sådana frågor var: "Vilka impulser har du svårt att kontrollera?" eller "Vilka stora människor, levande eller döda, beundrar du mest?" Dessa frågor var designade för att ge insikter i de djupare psykologiska krafterna som formade individens världsbild och benägenhet att acceptera fördomsfulla eller auktoritära idéer.

Men den mest inflytelserika delen av deras forskning var deras kvantitativa mätningar av auktoritärt beteende. Genom att skapa en rad strukturerade enkätfrågor, som riktade sig mot olika aspekter av fördomar, etnocentrism och anti-demokratiska tendenser, kunde de systematiskt undersöka och mäta graden av auktoritärism hos över 2000 människor. De använde en särskild "F-skala" för att mäta attityder som var förknippade med fascism och förakt för demokratin. De ansåg att människor som hade fördomar mot en minoritetsgrupp sannolikt också var fördomsfulla mot andra grupper. Deras slutsats var att fördomar inte bara är ytligt åsiktsutbyte, utan djupt rotade personlighetsdrag som kan vara svåra att förändra utan långvarig psykologisk behandling.

För att förstå auktoritärt beteende är det också viktigt att förstå de sociala och historiska sammanhangen. Under tiden då AFLS publicerades, var Europa fortfarande djupt påverkat av fascismens framfart och förintelsen. Deras forskning var ett försök att förstå och förhindra en upprepning av dessa katastrofala politiska och sociala utvecklingar. Deras arbete hade inte bara teoretiska mål, utan var också ett praktiskt försök att identifiera och bemöta de psykologiska och sociala faktorer som ledde till de katastrofer de precis hade bevittnat.

Det är också viktigt att förstå att den auktoritära personligheten inte bara handlar om individuella attityder. Den är djupt kopplad till sociala strukturer och maktrelationer. Det är inte bara individer som har fördomar, utan hela samhällen kan utveckla auktoritära tendenser om maktstrukturer och institutioner inte utmanas. Därför handlar arbetet med att motverka auktoritära tendenser inte bara om att förändra individer, utan också om att reformera samhällen och institutioner för att skapa mer inkluderande och demokratiska strukturer.

En förståelse av auktoritära personligheter måste också erkänna vikten av tid och kontext. Vad som är förknippat med auktoritära tendenser kan förändras över tid, beroende på de politiska och sociala omständigheterna. Detta innebär att vi ständigt måste vara medvetna om de krafter som formar vår världsbild och vara vaksamma mot tecken på auktoritära tendenser i vår egen tid. Genom att förstå de psykologiska mekanismerna bakom auktoritärt beteende, kan vi bättre skydda oss mot de faror som följer med det.

Vad kännetecknar den auktoritära personligheten och dess koppling till konservatism?

Den auktoritära personligheten, som studerades ingående av Theodor Adorno och hans kollegor vid Frankfurt-skolan, beskrivs som präglad av rädsla, konventionalism och rigiditet. Den föds inte ur enkel uppfostran där barn ”bara behöver älskas”, utan snarare ur komplexa sociala och ekonomiska faktorer. En strikt, auktoritär uppfostran kan leda till att barnet utvecklar en särskild känslighet för maktutövning och förtryck, vilket paradoxalt kan skapa både empati och upproriskhet mot auktoritära strukturer. Detta pekar på att de psykologiska mekanismer som formar auktoritära personligheter inte är entydiga eller deterministiska.

I linje med psykoanalytikern Erich Fromms teorier förklarades utvecklingen av auktoritära personligheter som ett resultat av kapitalismens sociala dynamik. Modern, industriell kapitalism skapar frustration och otillfredsställelse bland arbetare, vilka i sin tur för över denna oro till sina barn, vilket formar en rädd och beroende personlighetstyp. Max Horkheimer, Adornos kollega, menade att de statusrelaterade ångesttillstånden i högindustrialiserade samhällen bidrar till en ny ”antropologisk art” – den auktoritära, etnocentriska och antidemokratiska personligheten. I kontrast till detta ansågs icke-kapitalistiska, primitiva samhällen vara mer oskyldiga och fria från dessa drag.

Trots omfattande undersökningar, exempelvis av Adorno, Frenkel-Brunswik, Levinson och Sanford (AFLS), har man aldrig funnit stöd för att auktoritära attityder skulle bottna i enkel dumhet eller psykisk sjukdom. Tvärtom visar studier att personer med auktoritär personlighet varken är mindre intelligenta eller mer psykotiska än andra. De karakteriseras snarare av en stark konventionalism, rigiditet och rädsla för att avvika från gruppen. Deras världsbild är dikotom – svart eller vitt, rätt eller fel – och de har en benägenhet att skapa stereotyper och förstärka gränser mellan ”vi” och ”dem”.

Den klassiska F-skalan för att mäta auktoritär personlighet har kritiserats för sin metodologiska svaghet och för att den överlappar med politiska värderingar, särskilt konservatism. Bob Altemeyer utvecklade därför Right-Wing Authoritarianism (RWA), som bättre fångar relationen mellan politiska högeråsikter och auktoritära drag, genom att fokusera på tre huvuddimensioner: underkastelse, konventionalism och aggression. Social Dominance Orientation (SDO) är en annan måttstock som mäter människors önskan om hierarkiska grupprelationer och dominans. Dessa mått skiljer sig från originalets mer personlighetsinriktade perspektiv och belyser snarare världsbild och sociala attityder.

Nyare forskning har också försökt isolera auktoritarismen från explicit politisk färg och istället återgå till familjens roll i formandet av auktoritära tendenser. Genom att undersöka vilka egenskaper vuxna anser vara viktiga att förmedla till barn – exempelvis respekt för äldre, lydnad, goda manér eller självständighet – har man kunnat närma sig en definition som bättre representerar en grundläggande auktoritär attityd. Detta gör det möjligt att studera auktoritarismen som en separat social och personlighetsmässig tendens, snarare än en ren politisk hållning.

Det är viktigt att förstå att begreppet auktoritär personlighet har utvecklats från att vara en strikt psykologisk kategori till att bli en komplex social- och politisk konstruktion. Den auktoritära personligheten är inte statisk eller ensidigt kopplad till en viss grupp, utan formas i ett sammanhang av ekonomiska, kulturella och familjära faktorer. Den omfattar både en djup oro för social ordning och en tendens att söka trygghet i konformitet, samtidigt som den kan uttrycka sig i politisk konservatism, men också i andra sociala attityder.

För att fullt ut greppa denna komplexitet måste man också beakta att auktoritarismen har en ambivalent natur – den kan både undertrycka och driva motstånd, generera både lydnad och revolt. Dessutom bör man uppmärksamma att sociala strukturer som kapitalism, utbildning, religion och etnicitet samverkar med personliga erfarenheter och psykologiska mönster för att forma hur auktoritära tendenser uttrycks och utvecklas.

Vilka personlighetsegenskaper skiljer Trump-venerare från andra konservativa?

För att förstå de demografiska och psykologiska skillnaderna mellan Trump-venerare och andra konservativa, är det viktigt att granska både de statistiska resultaten och de mer subtila personlighetsegenskaper som utmärker dessa grupper. De statistiska data som presenteras tyder på att, även om det finns vissa signifikanta skillnader mellan Trump-venerare och konservativa som inte hyser samma vördnad för honom, är det svårt att definiera en entydig profil för den förstnämnda gruppen enbart utifrån demografiska faktorer. Denna svårighet att dra direkta slutsatser från den demografiska analysen, som visar på små och ofta osignifikanta skillnader, pekar på att personlighetsegenskaper kan ge mer insikt i de unika drag som definierar Trump-venerare.

När vi ser på de generella tendenserna i de demografiska grupperna, ser vi en ökande andel äldre, religiösa och rurala individer i de mer konservativa grupperna. Däremot saknas klara trender när det gäller inkomst eller kön, vilket går emot den vanliga föreställningen om att Trump-venerare skulle vara mer ekonomiskt privilegierade eller manliga än andra konservativa. En överraskande andel av Trump-venerarna är inte ekonomiskt svaga, inte obildade och inte bor i landsbygdsområden. Faktum är att en betydande andel av Trump-venerarna bor i städer eller förorter, inte går regelbundet till kyrkan och inte är äldre än 50 år. Enligt undersökningen är även 47% av dem kvinnor, vilket är en påminnelse om att Trump-venerationen sträcker sig över en mångfacetterad befolkning.

Men om vi tittar närmare på personlighetsegenskaperna för att bättre förstå vad som skiljer Trump-venerare från andra konservativa, framträder andra mönster. Enligt "Big Five"-modellen för personlighetsdrag, som är en allmänt accepterad psykologisk teori, kan vi förvänta oss att personer på den politiska högerkanten är mer samvetsgranna och mindre öppna för nya upplevelser än de på vänsterkanten. Trump-venerare, som tillhör den politiska högern, följer dessa mönster till viss del, men också på andra sätt avviker de från normen.

Enligt den genomförda undersökningen tenderar Trump-venerare att vara mer utåtriktade och mindre neurotiska än andra konservativa. Detta innebär att de ofta uppfattas som mer socialt aktiva och mindre benägna att känna ångest eller oro i sociala sammanhang. En annan betydande skillnad är deras benägenhet att vara mer samvetsgranna och öppna för nya upplevelser jämfört med sina konservativa motparter som inte vördar Trump. Dessa personlighetsegenskaper återspeglar en typ av självsäkerhet och vilja att testa nya idéer och gränser som inte är lika framträdande hos alla konservativa. En annan viktig aspekt är att Trump-venerare är mindre neurotiska, vilket innebär att de inte lätt blir överväldigade av känslor av osäkerhet eller ångest, vilket ofta karakteriserar andra politiskt orienterade grupper.

Sammantaget visar de psykologiska resultaten att Trump-venerare inte är helt typiska för konservativa på flera sätt. Deras personlighet är kanske mer lik andra grupper än vad som kan förväntas baserat på vanliga stereotyper om konservativa. Det här stöder tanken att den ideologiska venerationen av Trump kan ha mer att göra med vissa personlighetsegenskaper än med enkla demografiska faktorer som ålder, kön eller inkomst.

En ytterligare insikt är att Trump-venerationen inte är lika homogen som man skulle kunna tro. Även om det finns vissa tendenser, särskilt i fråga om utåtriktadhet, samvetsgrannhet och öppenhet för nya erfarenheter, är det en grupp med stora variationer. Detta innebär att även om Trump-venerare kan ha gemensamma drag, finns det många som inte passar in i dessa mönster och som kan utmana de enklare definitionerna av vad det innebär att vara en "Trump-venerare".

För att förstå de psykologiska drivkrafterna bakom venerationen av Trump, är det nödvändigt att betona att den politiska orienteringen hos individer inte enbart kan förklaras genom deras demografiska bakgrund eller de grundläggande personlighetsdrag som mäts i sådana studier. Det är snarare en kombination av olika faktorer—såväl personliga som kulturella och sociala—som spelar en roll i hur individer identifierar sig med Trump och hans politiska agenda.

Vad kännetecknar intensiva Trumpanhängare och varför är deras världssyn så polariserande?

Intensiva anhängare av Donald Trump representerar en politisk typ som återfinns i många länder världen över, från Filipinerna och Brasilien till Sverige och Indien. De kan kallas populister, nativister, auktoritära nationalister eller till och med förfasister. Deras gemensamma nämnare är en stark övertygelse om att det mest ädla och viktiga uppdraget för en människa är att skydda sin person, sin familj, sin kultur och sitt land från yttre hot. Dessa hot uppfattas främst som verkliga och påtagliga när de kommer från "outsiders" — människor som inte tillhör landets historiska och numeriska kärna, det vill säga den dominerande rasen, religionen och språkliga gruppen.

I detta perspektiv är insiders de som anses tillhöra denna kärna, likt en homogen grupp med gemensamma värderingar, traditioner och lojaliteter. Outsiders är däremot de som skiljer sig från insiders i fråga om hudfärg, ursprung, politiska åsikter, seder eller språkbruk. Det är också de som ifrågasätter eller hotar denna inre enhet genom att förespråka politik som kan försvaga insiders ställning, såsom generösa välfärdsprogram, invandring eller internationellt samarbete. Denna distinktion är inte statisk eller absolut utan fungerar snarare som ett slags poängsystem där individer kan förlora eller vinna "insiderpoäng" beroende på deras handlingar och åsikter. En person som avviker från insiders i flera dimensioner — exempelvis hudfärg, religion och politisk agenda — uppfattas som särskilt problematisk och hotfull.

Ras och nationalitet spelar en särskild roll i denna världsbild, inte minst för att hudfärgen är en oföränderlig egenskap och fungerar som en stark, evolutionärt rotad signal för grupptillhörighet. Detta leder till att personer med avvikande utseende, religion eller kultur möts av grundläggande misstänksamhet och krävs bevisa sin lojalitet och ofarlighet. Invandrare, personer som bryter mot lagen, de som protesterar mot nationalsången eller utnyttjar sociala system ses ofta som opålitliga outsiders. För att känna sig trygga föredrar dessa anhängare en politik som begränsar invandring, stärker det nationella försvaret, minskar välfärden, hårdare kriminalpolitik och minskar inflytandet från internationella organisationer. Dessa politiska åtgärder skapar en känsla av säkerhet, tillfredsställelse och moralisk rättfärdighet.

Det som skiljer denna grupp från andra politiska grupper är inte en generell vaksamhet mot alla typer av hot, utan en selektiv och ofta ensidig uppmärksamhet på hot som anses komma från människor utanför den egna kärnan. Hot som klimatförändringar eller ekonomiska strukturer, som inte är direkt förknippade med yttre grupper, får ofta mindre uppmärksamhet eller tas inte alls på allvar. För Trumpanhängare finns det en klar och tydlig gräns mellan "vi" och "dem", där "vi" är de inhemska, värdegrundstroende insiders som förtjänar skydd och prioritet, medan "dem" är de som urholkar samhällets stabilitet och kultur.

Historiskt sett är denna form av nativism och etnocentrism långt ifrån ny. I USA:s historia finns liknande tendenser hos olika politiska grupper och ledare, liksom i andra länder där nationalistiska rörelser ofta grundar sig i en upplevd kamp för att bevara en hotad nationell eller kulturell identitet. Förståelsen av denna typ av politisk och psykologisk dynamik är därför avgörande för att kunna dekonstruera och analysera dagens polariserade politiska klimat. Att missta eller förenkla motiv bakom Trumpanhängarnas lojalitet är att missa viktiga nycklar till hur moderna samhällen splittras och hur en civil och fungerande politisk dialog kan återuppbyggas.

Utöver detta är det viktigt att inse att denna typ av grupptillhörighet inte bara handlar om politik i snäv mening, utan om djupt rotade känslor av identitet och existentiell trygghet. När människor upplever att deras kultur, traditioner och säkerhet är hotade, förstärks deras behov av sammanhållning och kontroll, ofta till priset av tolerans och inkludering. Det innebär att samtal om politik och samhälle måste förstå och respektera dessa existentiella rädslor för att kunna mötas och övervinna polariserande motsättningar.

Hur fungerar SAR-beteenden och swarm-intelligens i autonoma system?
Hur säkerställer CAN-protokollet synkronisering och effektiv bussarbitrering?
Hur påverkar accelerationsförhållandet och oljetrycket effektiviteten i hydrauliska slagmekanismer?