I kirurgisk behandling av fotsvårigheter, som till exempel deformiteter i fotvalvet eller skador på muskler och senor, används ofta en teknik där en sena från en muskel överförs för att ersätta en skadad eller förlorad funktion i en annan muskel. En sådan metod är överföring av flexor hallucis longus (FHL), som kan användas för att ersätta eller förbättra funktionen hos peroneusmusklerna i benet. Denna teknik är särskilt användbar vid skador där peroneusmusklerna är otillräckliga eller irreparabla.

För att överföra FHL till peronealmusklerna används en medial approach över fotens mitt för att hämta FHL. Vid operationen dissekeras vävnaderna försiktigt, där man bland annat måste vara uppmärksam på att koagulera små blodkärl som annars kan orsaka blödning. Efter att FHL har identifierats och klippts av så nära sin ursprungspunkt som möjligt, sys senan tillbaka på plats med hjälp av en Vicryl-sutur, vilket gör att senan kan återanslutas på ett hållbart sätt.

För att genomföra själva överföringen till peronealmusklerna, används en lateral incisionsmetod på benets distala del för att få tillgång till peroneus senorna. Här identifieras senorna och den djupa fascian i den bakre kompartimentet. Denna fascian snittas för att ge tillgång till FHL:s muskelbuk. Sedan förs FHL:s muskelbuk från den djupa bakre compartmentet till den laterala sidan av benet, där senan kan fästas antingen på den distala stumpen av peroneus brevis (PB) eller direkt på basen av femte metatarsalbenet. Fästningen sker antingen med en metallankare eller genom ett benkanal.

Överföring av FHL till peroneusmusklerna har visat sig ge bättre resultat jämfört med andra tekniker, exempelvis de som använder flexor digitorum longus (FDL), där man ser en bättre eversionskraft och högre funktionella poäng på AOFAS-skalan. Detta innebär att patienter som genomgår FHL-överföring oftast får en förbättrad funktion i foten och kan återgå till mer normala aktiviteter snabbare och mer effektivt.

Ett alternativt tillvägagångssätt för överföring av FHL är att göra en posteromedial åtkomst på fotleden, vilket gör det möjligt att identifiera FHL vid den mediala bakre malleolen. Genom att använda tunneleringsverktyg kan senan dras från bakre compartmentet till den laterala delen av benet. Tekniken ger ett mer fysiologiskt resultat och minimerar risken för komplikationer som nervskador.

Förutom själva tekniken är det också viktigt att förstå att överföringen av FHL kan vara avgörande för patienter med avancerade eller irreparabla skador på peronealmusklerna. Detta ingrepp ger en möjlighet att återskapa funktioner som annars skulle vara förlorade och därmed förbättra livskvaliteten. Patienten kan återfå förmågan att stödja kroppen bättre och minska de smärtor som uppstår vid bristande funktion i de peroneala musklerna.

Vid överföring av FDL till naviculare, som är en annan teknik som ofta används för att ersätta den förlorade funktionen hos tibialis posterior-senan (PTT), observerar man ofta att den proximala delens funktion återställs till en viss grad. Detta innebär att PTT:s stödjande funktion för fotens mediala valv kan bevaras, vilket minskar risken för ytterligare deformiteter eller smärta vid gång och belastning. Överföring av FDL till navicularbenet görs genom att en tunnel skapas i benet och senan fästs där med hjälp av en ankarteknik.

Att förstå skillnaden mellan olika typer av senaöverföringar och deras specifika tillämpningar i olika typer av fotproblem är avgörande för både kirurger och patienter. Överföringen av FHL är särskilt användbar i fall där peronealmusklernas funktion är allvarligt nedsatt eller där det föreligger en irreparabel skada på de peroneala senorna.

Endtext

Hur man diagnostiserar och hanterar en cavovarusfot: En omfattande metod

Vid bedömningen av en cavovarusfot är det avgörande att korrekt identifiera vilken typ av fotdeformitet som föreligger. En vanlig metod för att utvärdera flexibiliteten hos en hindfot i varus är den modifierade Coleman blocktestet, där endast de fjärde och femte metatarsalhuvudena placeras på en 2,5 cm hög block. Om den första strålen är i en plantarflexerad position kommer hälen att återgå till ett normalt valgusläge om hindfotsdeformiteten är flexibel. I motsatt fall, om deformiteten är stel, förblir hälen i varus eller rättar sig endast delvis. Denna testmetod ger viktig information om fotens anpassningsförmåga och hjälper till att identifiera om det finns en strukturell förändring som kräver annan behandling än konservativa metoder.

En annan viktig aspekt är bedömningen av dynamisk supination, som kan uppstå när tibialis anterior är svagare än tibialis posterior och peroneus longus. Detta leder till att foten rör sig inåt under gång eller när fotleden dorsalflekteras. Vid en fast supination, oavsett om det är i stående eller i vila, är hindfotens varus oftast rigid. I dessa fall, där en uttalad deformitet är närvarande, fungerar även Achilles-senans inversionseffekt som en sekundär förstärkning av supinationen. Detta är viktigt att förstå när man planerar för kirurgisk eller konservativ behandling, eftersom det kan påverka vilken typ av korrigering som krävs.

För att diagnostisera equinus-kontraktur, som ibland kan förväxlas med en fotdeformitet som uppträder vid svår cavus, är det viktigt att noggrant undersöka hindfotens position relativt tibia. När cavus är närvarande kan det ge intryck av att fotleden inte kan dorsalflektera över neutralpositionen. En noggrann undersökning kan göras genom att manuellt täcka fotens främre del för att få en klarare bild av hindfotens läge. En Silfverskiold-test kan ge ytterligare insikter i om equinus orsakas av gastrocnemius eller hela triceps surae-komplexet, vilket är avgörande för att kunna välja rätt kirurgisk behandling. Om equinus förekommer i knäets extension men förbättras eller försvinner när knäet är flekterat, innebär detta att gastrocnemius är kortad och att detta är det primära problemet.

Vid cavovarusfot kan även tådeformiteter förekomma, såsom hammartår eller klotår, som orsakas av relativ svaghet i de långa tåextensorerna och flexorerna i förhållande till de intrinsics. En hammartå anses flexibel om den kan rättas till genom en "push-up-test", där metatarsalhuvudet manuellt lyfts.

En noggrann historia och fysisk undersökning är avgörande för att fastställa diagnosen och informera om den bästa behandlingsmetoden. Det är viktigt att kartlägga när deformiteten uppstod, dess utveckling, samt eventuella neurologiska symptom som parestesier. En fullständig neurologisk undersökning är nödvändig, inklusive muskelstyrketestning, sensorisk undersökning och reflexbedömning av både övre och nedre extremiteter. Det är också avgörande att bedöma muskelmassan, eftersom tillstånd som Charcot-Marie-Tooth (CMT) kan resultera i muskelförtvining i kalvarna och i händerna.

Radiografiska undersökningar, särskilt vid belastning i både anteroposterior och lateral projektion, är centrala för att utvärdera cavovarusdeformitetens svårighetsgrad och för att undersöka hindfotens och medelfotsstrukturens axlar. En detaljerad bedömning av fotens vinklar på röntgenbilder hjälper till att identifiera exakta lokaliseringar av deformiteter, vilket är avgörande för att kunna planera en korrekt kirurgisk åtgärd. I de fall där Coleman blocktestet är tveksamt, kan Saltzman-röntgenbilder med och utan block hjälpa till att bekräfta om hindfoten har förbättrats. Om deformiteten är mycket stel bör tarsal sammansmältning eller degenerativa förändringar beaktas, och i dessa fall kan en CT-skanning vara användbar.

Slutligen bör en AP bäckenröntgen utföras på patienter med CMT för att utesluta acetabular dysplasi, och ytterligare diagnostiska tester som elektromyografi och nervledningsstudier kan vara nödvändiga för att få en komplett bild av patientens tillstånd.

Hur långsam korrigering av metatarsalförkortning kan ge bättre resultat vid behandling av brachymetatarsia?

Brachymetatarsia är en sällsynt men utmanande ortopedisk sjukdom där flera metatarsaler är förkortade i förhållande till den normala metatarsalparabeln. En sådan deformation innebär att patienten kan uppleva både estetiska och funktionella problem, vilket ofta kräver kirurgisk korrigering. När det gäller behandling av denna åkomma har både akuta och gradvisa metoder för korrigering prövats med varierande framgång.

En av de största fördelarna med gradvis förlängning är att det möjliggör för patienter med större deformiteter, som överstiger 15 mm eller där den ursprungliga längden är förlorad med mer än 40%, att genomgå korrigering. Den gradvisa förlängningen erbjuder inte bara en bättre chans för att korrigera större defekter, utan gör det också möjligt för patienten att gå, till skillnad från andra metoder som kräver fullständig immobilisering i upp till 6–8 veckor. Detta innebär en snabbare återhämtning och en mer funktionell rehabilitering.

En vanlig biverkning av denna metod är stelhet i metatarsophalangealleden (MTPJ) och infektion vid pin-siterna. Infektioner vid pin-siter behandlas oftast med orala antibiotika, och det har inte rapporterats om några allvarliga djupinfektioner. Stelheten i leden är dock en betydande oro, och även om olika tekniker, såsom trans-artikulär pinning och tidig rörelse, har diskuterats för att bevara ledrörligheten, har ingen metod visat sig vara överlägsen för att förhindra ledstelhet och artros. Författaren har testat olika metoder för att bevara rörelseomfånget i leden, men ingen har visat sig vara mer effektiv än den andra. Därför rekommenderas det att patienter får en tydlig förståelse för de begränsningar som metoden kan innebära, inklusive risken för artros och begränsad rörelseförmåga.

När det gäller längdökning vid brachymetatarsia, särskilt vid gradvis distraktion, är det viktigt att patienten får en noggrann förberedelse och förståelse för tidslinjen för fullständig läkning. Distraktionshastigheten, som oftast rekommenderas till 0,5–0,75 mm per dag, beror på flera faktorer, såsom patientens ålder, allmänna hälsa, medicinska komorbiditeter, rökvanor, mängden förlängning som krävs och den aktuella fasen av behandlingen. För barn eller ungdomar, som har snabbare läkande förmåga, kan hastigheten vara högre, medan vuxna patienter kan behöva en långsammare distraktion för att minska smärta och förbättra regenereringen. Därför kan denna hastighet justeras under behandlingen beroende på patientens individuella behov och reaktioner.

Det är också av stor vikt att följa en noggrann postoperativ protokoll för att säkerställa att förlängningen fortskrider enligt plan. Författaren rekommenderar en allmän tidslinje för förlängning baserad på en distraktionshastighet på 0,5 mm per dag för 15 mm av längdökning. Denna tidslinje omfattar kirurgi, en initial latensperiod på 6 dagar, följt av en aktiv distraktionsfas på 30 dagar, och slutligen en fixatoravlägsning mellan 14–18 veckor efter ingreppet. Under hela denna period är det viktigt att noggrant övervaka läkningsprocessen via röntgenbilder för att säkerställa att benformationen är på rätt väg. Under den första veckan får patienten bara duscha och sköta om pin-siter på ett minimalt sätt för att förhindra infektioner.

En av de vanligaste komplikationerna med extern fixering är försenad benbildning eller bristande regenerering, vilket kan leda till förlängd läkningstid och i vissa fall misslyckad behandling. Det är av yttersta vikt att utesluta metaboliska eller näringsmässiga brister som kan påverka benbildningen. Om regenereringen går långsamt, kan stimulering med hjälp av benstimulatorer eller manipulering av fixatorn för att anpassa kompressionen vara till hjälp. I svåra fall kan det vara nödvändigt att byta till öppen plating och autograft eller allograft för att säkerställa att regenereringen fortsätter och att den korrekta längden och alignment återställs.

För att minimera risken för komplikationer är det avgörande att noggrant följa den individuella behandlingsplanen och anpassa metoderna efter varje patients unika behov. Det är också viktigt att patienter inte underskattar vikten av att följa postoperativa instruktioner, särskilt för att förhindra infektioner och stimulera korrekt benbildning. När behandlingen genomförs enligt riktlinjerna, och om komplikationer hanteras korrekt, är det möjligt att uppnå ett tillfredsställande resultat med en god funktionell och estetisk återhämtning.

Hur man gör kombucha med olika smaker: Lavendel och ingefära
Vad är cellulär senescens och dess terapeutiska potential för åldrande och åldersrelaterade sjukdomar?
Hur belyser man komplexa ytor och reflekterande material i produktfotografi?