Deutsch
Francais
Nederlands
Svenska
Norsk
Dansk
Suomi
Espanol
Italiano
Portugues
Magyar
Polski
Cestina
Русский
I dagens samhälle har vi blivit vana vid att tänka på medier som en industri där fri marknad och konkurrens диктуют, vad och hur information distribueras. Men det finns en annan sida av detta mynt som är viktig att förstå: media har alltid varit och kommer alltid att vara starkt kopplad till makt och politik, oavsett om det handlar om kommersiella intressen eller statlig kontroll. Media, i sin renodlade kapitalistiska form, drivs av vinstintressen, vilket gör att leverantörerna har friheten att producera innehåll som lockar och engagerar, oftast för att sälja annonser eller skapa en lojal publik. I en odemokratisk diktatur styrs medierna helt av staten för att upprätthålla och rättfärdiga den rådande regeringens politik. I liberala demokratier som vår egen, är däremot bilden mer nyanserad. Här krockar olika intressen – privata och offentliga – vilket skapar en fragmenterad och ibland motsägelsefull medielandskap.
Frågan som ställs i dagens diskussion om media är om uppkomsten av "fake news" tvingar oss att återvända till gamla teorier och analysera mediernas bias på ett mer traditionellt sätt, eller om den snabbt föränderliga och fragmenterade digitala världen kräver ett nytt analytiskt ramverk. Oavsett vilket, är det uppenbart att förståelsen av relationen mellan makt, media och demokrati bara kan uppnås om vi betraktar demokratibegreppet från en kritisk och avancerad synvinkel.
Historiskt sett, när vi diskuterar media och demokrati, är de teorier som Richard Hoggart och John Dewey utvecklade fortfarande fundamentala för att förstå hur massmedia har utvecklats och dess inverkan på samhället. För Dewey var det avgörande hur öppna och tillgängliga medier är för medborgarna, för att deras röster ska kunna höras och deras intressen representeras på ett rättvist sätt. Han såg massmedier som ett potentiellt verktyg för att förbättra demokratin, men var också djupt bekymrad över att det amerikanska mediesystemets kommersiella drivkrafter skulle komma att negativt påverka den demokratiska processen. Dewey erbjöd en måttstock som vi fortfarande kan använda när vi analyserar om ett samhälles medier är tillräckligt demokratiska – vilken balans finns mellan allmänintresse och politiska eller kommersiella intressen?
Hoggart, å andra sidan, fokuserade på hur masslitteratur, genom populärkulturen, kunde användas för att både höja arbetarklassens bildning och främja deras sociala mobilitet, men också hur de starkare samhällskrafterna utnyttjade denna nya form av literacy för att manipulera politiska och ekonomiska processer. Detta dubbelblivna förhållande mellan media och demokrati är fortfarande relevant idag. Det går inte att ignorera den reducerande kraften i massmedierna och dess förmåga att forma publika opinioner på ett mekaniskt sätt. Hoggarts oro för "gruppens passivitet" och för det faktum att kollektivt åskådande ofta ersätter självständigt omdöme, är än mer aktuella i dagens digitala värld, där anonymitet och grupptillhörighet blandas på nya sätt via sociala medier.
En central aspekt av dagens medielandskap, och en som vi måste förhålla oss till för att förstå den fulla effekten av fake news, är den förändrade dynamiken av information. Fake news är inte bara en ny form av desinformation, utan ett symptom på en djupare förändring i hur vi producerar och konsumerar information. I motsats till tidigare former av propaganda och falska rykten som var begränsade i sin spridning, sker idag informationens manipulerande på en global skala och med en hastighet som gör det svårt att hålla jämna steg. Det handlar inte längre om att sprida en historia, utan om att forma människors kognitiva processer och beslutsfattande. Här blir frågan om "post-sanning" en viktig aspekt, där det inte handlar om att fatta objektiva beslut baserade på fakta, utan om att skapa emotionella och kognitiva svar som leder till förändrade politiska och sociala realiteter.
För att hantera detta måste vi förstå att fake news och desinformation inte är isolerade fenomen, utan en del av en större förändring i hur information omformas i den digitala tidsåldern. Det är inte längre bara en fråga om att kontrollera sanningen, utan också om att förstå hur de teknologiska plattformarna, och de algoritmer som styr dem, påverkar vad vi ser, hör och tror. Detta innebär en ny utmaning för forskare och politiker som försöker förstå och åtgärda problemen med fake news. För att motverka dess effekter måste vi gå bortom enkel faktakontroll och istället arbeta för att bygga upp en mer robust mediekompetens som inte bara fokuserar på att avslöja lögner, utan också på att förstå och kritiskt granska de system som möjliggör spridningen av desinformation.
Det är också viktigt att förstå att lösningarna inte enbart ligger i den individuella konsumtionen av information. Att stärka medborgarnas mediekompetens handlar inte bara om att lära sig att känna igen falsk information, utan om att skapa en bredare förståelse för hur information och makt är sammanlänkade i det moderna samhället. Vi måste återgå till den demokratiska tanken att media inte bara är en industri, utan en grundläggande pelare i en fungerande demokratisk process. Det handlar om att återställa balansen mellan offentliga intressen och privata kommersiella drivkrafter, för att säkerställa att media verkligen tjänar samhällets bästa snarare än att bara maximera vinsten för några få aktörer.
Hur formar media vår förståelse av sanningen i en post-sanning era?
En journalist berättar historier om människors verkligheter, ofta med olika grader av objektivitet eller empati. I denna process måste journalisten förhålla sig till frågor om sanning, och i en tid präglad av post-sanning, växer komplexiteten av dessa frågor. Post-sanning, ett begrepp som har blivit alltmer relevant under de senaste åren, belyser en miljö där objektiv sanning inte längre är den avgörande faktorn i hur vi förstår världen omkring oss. Här handlar det inte bara om vad som är "sant" utan om hur historier berättas och hur fakta manipuleras i ett samhälle där känslor, övertygelser och ideologi ofta prioriteras över verifierbara fakta.
Denna problematik behandlas i Franz Kafkas verk Investigations of a Dog (1922), där hunden som berättare reflekterar över varför han inte som de andra hundarna kan acceptera en harmonisk tillvaro med människorna omkring sig. Denna existentiella fråga om varför han inte bara kan leva i tystnad med de störningar som omger honom, är central när vi förstår de utmaningar vi står inför i dagens mediaklimat. Kafka hjälper oss att se att sökandet efter sanningen ofta blir förvirrat, splittrat, och till och med omöjligt att fullfölja. Vi når kanske aldrig hela vägen fram till sanningen, men i alla fall något av naturen av lögnen, skriver Kafka.
I dagens medielandskap är inte bara frågan om vad som är sant, utan även hur det rapporteras, det mest centrala. Post-sanning har gett utrymme för en syn där mediebildens påverkan på vårt sätt att förstå världen inte nödvändigtvis speglar objektiv verklighet. Faktum är att sanningen ofta ersätts av något som känns mer trovärdigt eller övertygande. Vi ser det i hur nyheter rapporteras snabbt och utan reflektion, där hastigheten ofta prioriteras framför noggrannhet och djup. Nyhetsorganisationer som BBC har försökt att omfamna detta genom att skapa interaktiva plattformar som ger användarna möjlighet att själva utvärdera nyheter, men även dessa initiativ återspeglar den komplexa balansen mellan hastighet, inverkan och noggrannhet.
Det finns också exempel på hur alternativa verkligheter konstrueras genom media. En intressant observation görs i Hypernormalisation (2016), en dokumentär av Adam Curtis, där han spårar hur en förenklad version av världen skapades av politiker och teknologiska utopister för att behålla makt och kontroll. Genom att skapa en enklare och mer förutsägbar verklighet blev vi alla, om än ovetande, en del av denna förvrängda bild av världen.
När vi granskar frågor om post-sanning och medias roll i att skapa en ny verklighet måste vi också förstå hur historien och media själva skapar och upprätthåller dessa föreställningar. I fallet med rapporteringen om bränderna i Grenfell Tower i London blev media kritiserad för att inte ha uppmärksammat de strukturella problemen som var rotade i åratal av politisk och social nedskärning. Rapporteringen, eller snarare bristen på sådan, var en av de faktorer som bidrog till myndigheternas brist på åtgärder för att skydda de boende. Denna form av mediadekonstruktion är avgörande för att förstå hur medier ofta inte bara återger händelser utan också formar den verklighet vi uppfattar som sann.
Det är också viktigt att notera att media inte bara fungerar som en passiv spegel av verkligheten. I stället spelar media en aktiv roll i att skapa och forma våra samhällsnormer och värderingar. Genom att analysera hur media ramverk – både genom bilder och texter – producerar och förstärker vissa berättelser, får vi en djupare förståelse för hur verkligheten i sig kan manipuleras och omformas. Här kommer de klassiska teorierna inom media och kulturstudier in i bilden, som betonar hur maktstrukturer och ideologier påverkar medierepresentationer. Enligt teorier om mediepåverkan är vi alla del av en kulturell konstruktion av verkligheten, en verklighet som kanske inte alltid är den vi ser, utan snarare den vi får.
Vidare innebär post-sanning inte nödvändigtvis att vi lever i en värld av fullständig relativism där inget är sant. Det är istället en värld där sanningen är uppdelad, där olika sanningar lever parallellt i konflikt med varandra. Det betyder att medier och journalistik måste hantera denna mångfald av sanningar utan att falla i fällan av cynism eller okritiskt tro på en objektiv verklighet. För kritiska teoretiker handlar det om att förstå de underliggande maktstrukturerna som skapar dessa "sanningar" och att konfrontera dem utan att ge upp på objektivitet och ansvarsfull journalistik. I denna komplexa medievärld är det avgörande att förstå att sanning inte bara är en fråga om fakta utan också om perspektiv och representation.