Donald Trumps öppna beundran för auktoritära ledare, särskilt Rysslands president Vladimir Putin, bryter mot alla historiska normer och förväntningar på amerikanska presidenter. De båda har utbytt ömsesidiga lovord som sträcker sig bortom ytliga komplimanger och visar på en djupare överensstämmelse i deras ledarskapsstil och maktstrategier. Både Trump och Putin har följt den auktoritära ledarens handbok genom att demonisera stora samhällsgrupper, bedriva omfattande desinformationskampanjer och under rättslig täckmantel använda polis och domstolar för att straffa oppositionen. Detta mönster återfinns också hos andra samtida auktoritära ledare som Viktor Orbán, Recep Tayyip Erdoğan och Rodrigo Duterte, där maktkoncentrationen till den verkställande grenen är central, liksom manipulationen av allmänhetens känslor och uppfattningar för att säkra och utöka makten.

Denna form av styre kan förstås som manipulerande statskonst — ett begrepp som fångar ett system av strategiska handlingar som alltmer definierar en stor del av den globala politiska scenen. Genom att vinkla och forma den offentliga tolkningen av händelser, ofta genom att framställa dessa som hot eller nödvändigheter (exempelvis ”inhemsk terrorism,” ”skydd av federal egendom” eller ”försvar av en etnisk minoritet”), skapar dessa ledare institutionella ramar för att legitimera och verkställa sina agendor. Ett tydligt exempel är Trumps tidiga utspel i presidentämbetet, då han införde den så kallade muslimska inreseförbudet, vilket motiverades med att skydda landet från terrorhot. Samtidigt undantogs affärsintressen i huvudsak muslimska länder som Turkiet, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, vilket tydliggör den selektiva och strategiska karaktären i dessa åtgärder.

Dessa manipulationer sker inte enbart genom formella beslut utan också genom iscensättningar av offentliga evenemang, presskonferenser och medierelaterade framträdanden som syftar till att påverka känslor och därmed opinionen före, under och efter maktperioder. Trots olika politiska system – oligarkiskt i Putins Ryssland och formellt demokratiskt i Trumps USA – har båda ledare systematiskt använt sig av dessa manipulativa metoder för att normalisera ett utvidgat verkställande maktinnehav och driva sina respektive politiska system mot auktoritära tendenser.

Det är viktigt att förstå att manipulerande statskonst inte bara är ett verktyg för maktbevarande utan också en metod för att omforma och kontrollera den politiska verkligheten. Genom att konstruera narrativa hotbilder och mobilisera rädsla legitimeras repressiva åtgärder och en inskränkning av demokratiska fri- och rättigheter. Denna process undergräver inte bara politisk opposition utan försvagar också institutionernas självständighet och förtroende i samhället.

Vidare måste man inse att denna form av auktoritärt styre ofta underblåses och förstärks av digitala och sociala medieplattformar, där algoritmer förstärker polariserande innehåll och underlättar spridning av falsk information. Den digitala miljön bidrar därigenom till en fragmentering av det gemensamma faktaunderlaget och försvårar möjligheterna till kritisk granskning och motstånd. Detta skapar ett demokratiskt underskott där medborgarnas möjligheter att navigera i det politiska landskapet begränsas av manipulation och desinformation.

Dessutom är det centralt att uppmärksamma hur dessa auktoritära ledare använder symbolik och populistisk retorik för att skapa en känsla av samhörighet och identitet bland sina anhängare. De utmålar sig själva som ”folket’s röst” och fienden som en hotande extern eller intern kraft, vilket inte bara legitimerar deras hårdföra politik utan också fördjupar sociala klyftor och legitimerar våld och tvång.

Att förstå manipulerande statskonst är därför avgörande för att kunna identifiera och motverka auktoritära tendenser i dagens politik. Det kräver en medvetenhet om hur maktstrategier används för att forma vår perception av verkligheten, samt en förståelse för de institutionella och teknologiska mekanismer som möjliggör och förstärker denna manipulation.

Hur formades Trumps arbetsgivarimage och vad säger den om auktoritarism på arbetsplatsen?

Under sin första presidentkampanj presenterade Donald Trump två motsägelsefulla bilder av sig själv som arbetsgivare. Å ena sidan framställdes han som en framgångsrik företagsledare och risktagare, som såg bortom formella meriter och lyckades identifiera och främja talang. Exemplet med Matthew Calamari, som från säkerhetsvakt vid US Open steg till att bli Trump-organisationens COO trots brist på formell utbildning, illustrerar denna sida av Trumps ledarskap. Denna bild underbyggdes av Trumps framtoning i TV-programmet The Apprentice, där han gestaltade en bestämd men rättvis chef med självsäkerhet och förmåga att fatta kloka beslut. Här blev han en slags symbol för vad som kallats ”arbetsplatsens auktoritarism” i dess mer medkännande form — en auktoritär chef som agerar med visdom och omtanke, en paternalistisk figur.

Samtidigt framkom en helt annan verklighet i rapporter från journalister och före detta anställda. Trump framstod som detaljstyrande, fixerat på minsta detalj, och med ringa intresse för mångfald bland chefer eller de lägre nivåernas välbefinnande. En inre krets av ja-sägare favoriserades, medan många anställda vittnade om missnöje, orättvis behandling och etiskt tveksamma affärsmetoder. Han var känd för att undanhålla betalningar till entreprenörer, tvinga anställda att underteckna tystnadsavtal och lägga skulden för sina affärsmisslyckanden på underordnade. Detta är den mer tyranniska sidan av arbetsplatsens auktoritarism, där makten är nära nog obegränsad och arbetsvillkoren präglas av osäkerhet och godtycke.

Denna dubbelhet speglar vad Elizabeth Anderson beskriver som en legal och sociokulturell förskjutning i amerikanska arbetsrelationer, där arbetsgivarna, till följd av försvagade arbetstagares rättigheter och en pro-näringslivsideologi sedan Reagan-eran, fått näst intill absolut makt på arbetsplatsen. Denna makt har inte bara stärks juridiskt utan även internaliserats och accepterats av arbetstagare som naturlig och legitim.

Trumps mediala persona från The Apprentice hjälpte till att romantisera denna auktoritära ledarskapsstil, som i programmet framstod som både beslutsam och rättvis. Men när Trump sedan blev president avslöjades en annan arbetsmiljö, präglad av kaos, godtyckliga regler och ständigt hot från ledarens oberäkneliga humör. Den förmilda bilden från TV-programmet ställdes mot verklighetens ofta destruktiva och osäkra arbetsklimat.

Under sin kampanj och tid som president använde Trump denna image av en beslutsam företagsledare för att argumentera för att regeringen borde styras som ett företag — ett konservativt tema med rötter i Reagan-eran och som bland annat Ross Perot lyfte fram. Trumps innovation var att hävda att regeringen var korrupt och kontrollerad av lobbyister och särintressen, och att det krävdes en stark ledare, han själv, för att bryta detta. Han positionerade sig som den ende som kunde hantera och övervinna dessa maktstrukturer, med sin erfarenhet från Trump Organization som bevis på sin kapacitet.

Denna berättelse om Trump som en ”god” och kraftfull ledare var också en illusion för många väljare som kände sig övergivna av systemet. De upplevde en ekonomi som gynnade eliten och en politik styrd av särintressen. Samtidigt hade de ekonomiska och juridiska förändringarna de senaste decennierna medfört stagnation i löner, jobbosäkerhet och en försämrad ställning för arbetare, vilket skapat grogrund för Trumps löften om att återställa jobben och rensa ut korruptionen i Washington.

Det är viktigt att förstå att arbetsplatsens auktoritarism inte bara handlar om enskilda ledarpersoners stil, utan om en djupare systematisk förändring i maktförhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare. Denna maktobalans har legitimerats både juridiskt och kulturellt, vilket gör att en viss grad av arbetsplatsautokrati blivit norm snarare än undantag. Trumps personifiering av denna auktoritära företagsledare utgör ett exempel på hur denna dynamik kan förenas med populistiska löften och en illusion av rättvisa och kompetens. För läsaren är det väsentligt att inse att denna komplexa maktstruktur påverkar både individens vardag och den bredare demokratins tillstånd, och att den auktoritära ledarskapets maskering som ”barmhärtig” är en viktig del av dess genomslagskraft.

Hur man använder SPI-kommunikation för att ansluta NFC-moduler till ESP32
Hur kan trådlös konsensus uppnås i IoT-nätverk?
Hur påverkar dolda relationer och hemligheter individens liv?
Hur bestäms egenvärden och projektioner för Kroneckerprodukter av matriser?